Pat

09 (short list)

noreply@blogger.com (Pat) — Mon, 14 Dec 2009 17:12:00 +0000

Dags att summera 2009 eh?

Såpa: Friday Nights Lights (igen så jävla fucking bra)

Feelgood-tv: Mästarnas Mästare

HBO: True Blood, och omtittningen av Sopranos

Dokumentär: Ebbe the Movie och Anvil! The story of Anvil

Film: Har inte sett mycket bra från i år Looking for Eric var ju bara men ingen femma liksom

Fotbollmatch: GIF Sundsvall – Jönköping Södra (om bara resten av säsongen sett ut så…)

Serie: The Walking Dead + Thor

Comeback: BQ

Konsert: Glasvegas och Bon Iver på WoW

Hamburgare: Råssöburgaren

Musik: Lyssna själv

Tråkighet: Bloggdöden/tröttman

Miljöundervisning: Al Gores Vårt val

Bok: Cormac McCarthys The Road (inte från i år men den förtjänar en plats ändå)

Flyt(t): Marita till GBG!

Det var ett fint år helt enkelt. Hoppas 2010 har lika mycket gôtt i sitt sköte.

Den motbjudande julen

noreply@blogger.com (Pat) — Thu, 03 Dec 2009 06:50:00 +0000

Jag vet att det är lite äckligt pretto att vara anti-jul. Det blir liksom höjden av det politiskt korrekta att säga nej till julen. Men i år känner jag verkligen att det får räcka med den hjärndöda kommersialism som genomsyrar allt i december. Det ÄR ju sjukt hur mycket meningslöst skräp som konsumeras i samband med allt som ska ätas och ges bort under julen. Att svinen som föder upp grisar skiter fullständigt i att behandla sina vandrande skinkor med värdighet (om det ens är möjligt?) borde inte komma som någon överraskning eftersom det inte är någon nyhet. Även om de flesta av mina vänner är vegetarianer och inte glufsar i sig skinkmackor på julafton så är julskinkan bara en tydlig symbolik för hur störd julhetsen är.

Det är klart att det finns massa fint med julen också. Glögg, pepparkakor och blue cheese säger inte jag nej till heller. Men när jag ser reklam för Lisebergs julmarknad där de stoltserar med att fem miljoner lampor ska tänder undrar man ju vart fan världen är på väg alltså. Klimatförändringar anyone? Nä, det är viktigare att jag ska kunna köpa massa julskräp av en skabbig kanin och känna hur myzigt det är med alla resursslösande ljus.

Nä, om inte en bojkott så blir det fan i mig en downsizad jul iaf. Jag och Marita ska inte köpa några klappar till varandra och med resten av familjen ska jag förhandla fram max en klapp per person.

Back in the USSR

noreply@blogger.com (Pat) — Tue, 24 Nov 2009 13:26:00 +0000

Är egentligen lite emot att posta youtube-videos på bloggen, det är oftast lämpligare att göra på fejan eller skicka som länk till någon som man vet är intresserad. Bloggen borde i första hand vara det skrivna ordets hemvist anser jag. Detta hindrar mig emellertid inte från att posta youtubeklipp som aldrig förr konventioner är till för att brytas osv.

Mina klasskamrater från Östblocket fick upp mina ögon för denna fantastiska sovjetiska animation av Nalle Puh. Den lanserades i Sovjetunionen parallellt med Disneys välkända tolkning av den begåvningssvage björnen. Har aldrig gillat Disneys Nalle Puh-tolkning, förutom Tiger då kanske, det här däremot är riktigt fint. Den ryska rösten ger Winnie Pooh ett nytt djup skulle jag vilja påstå.

Förövrigt längtar jag till Svanö och känner att snö skulle vara ganska kul att få se den här vintern. Stört att det är julafton om en månad dock, heelt stört.

Out of the closet

noreply@blogger.com (Pat) — Thu, 19 Nov 2009 10:19:00 +0000

Jag tycker att Schyffert går från klarhet till klarhet. Gillade hans framträdande hos Skavlan i höstas och här på sossarnas jobbkongress muntrat han verkligen upp mig i denna gråa novembertid (synd bara att han skull dra det där billiga skämtet om att kvinnor inte kan köra bil dock, det sänkte helhetsbetyget). Att han vågar göra det som Killinggänget alltid fått skit för att de inte gjort: ta politisk ställning hedrar honom i mina ögon. Såssialdemokratmunderingen klär honom och det är verkligen menat som en komplimang. Ser verkligen fram emot besöket på Dramaten i januari.

Lik som bær

noreply@blogger.com (Pat) — Tue, 10 Nov 2009 11:51:00 +0000

John Arne Riise

Landrew i Friday Night Lights

Asatro

noreply@blogger.com (Pat) — Mon, 09 Nov 2009 14:07:00 +0000

Förutom lite nojor om hur det ska lösa sig med praktikplats till våren puttrar livet på så gott det kan i november. En härlig grej med den här hösten är att jag återupptagit mitt serietidningsläsande. Jag skulle beskriva min relation till serier som någon slags periodarbeteende, det kan gå ett halvår utan att jag är i närheten av att läsa något mer serierelaterat än Rockystripparna i DN för att sen helt grotta ner mig i Marvels senaste crossover. Det är ju främst Marvels karaktärer som jag fallit för genom åren och det har varit med stor glädje jag tagit del av den renässans som dessa fått under 00-talet, mycket tack vare Hollywoodfilmerna. Just nu tror jag emellertid att förutsättningarna för kids som vill läsa dessa serier nått någon slags all time low. Mig veterligen ges inte en enda vettig marveltidning ut i Sverige förutom jönsiga Spiderman Kidz för tillfället. Trist för ungarna som missar inköpsporten till en, oftast, grymt underhållande fantasivärld.

Samtidigt så fortsätter Hollywood att peppra ut Marvelfilmer för glatta livet. För er som inte hängt med finns det en röd tråd bakom förra årets Iron Man och Hulkenfilm. Näst på tur förutom Iron Man 2 står nämligen filmer om Captain America och Thor! Vad har då dessa fyra marvelhjältar gemensamt? Jo alla är eller har varit medlemmar i The Avengers som planeras ha biopremiär någon gång runt 2012 ungefär.

Vet inte om det är en slump men i samband med att Captain America och Thor ska lanseras på den vita duken har de också shapats upp rejält i serieform. Förutom The Walking Dead och avslutningen av Joss Whedons Astonishing X-men som jag gått och tjuvhållit på är det faktiskt Thor och Captain America jag läst mest av i höst. Jag märker att det där med asar fortfarande är ett litet laddat ämne för mig. Som barn älskade jag Valhall och något barnprogram som nog byggde på Eddan. Men sen kom ju hela Ultima Thule-vågen och allt som haft med vikingar, asatro och Torshammare att göra har sedan dess varit brännmärkt i mina ögon. Nylanseringen av Marvels Thor har jag däremot fallit pladask för trots att, eller just därför att, så mycket inte stämmer med den traditionella asagudstolkningen. Loki är tex Thors bror och inte Odens i marvels värld osv. Det jag framförallt gillar i nylanseringen av Thor är att tempot är ganska lågt och att flera vanliga dödliga karaktärer ges ett så stort utrymme. Att Loki "återfötts" som kvinna gör ju inte intrigen sämre heller.

You can call him Al

noreply@blogger.com (Pat) — Tue, 27 Oct 2009 16:28:00 +0000

Den 3 november släpps Our Choice och för att citera pressutskicket "Gore intends to mount the most intensive and widespread global book tour ever." Det kommer med andra ord bli ett enormt pådrag då och i samband med klimatförhandligarna i Köpenhamn. Eftersom jag läst boken både en och annan gång i form av faktagranskare tycker jag inte att ni ska behöva vänta så här kommer mitt utlåtande, enjoy.

I kontrast till de negativa nyheterna inför Köpenhamsförhandlingarna som avlöser varandra i medierna erbjuder Al Gores nya bok Our Choice en känsla av tillförsikt. Al Gore är optimistisk, nästan intill det naiva ibland, i sin övertygelse om att vi kan lösa klimatkrisen. Boken är ett ambitiöst hantverk där mycket bred kunskap om potentiella klimatlösningar sammanfattats och komprimerats på ett pedagogiskt vis. Om En obekväm sanning var motsvarigheten till Maos lilla röda, storleksmässigt alltså, så är Our Choice snarare en familjebibel med tillhörande psalmbok. Vi pratar om en rejäl tegelsten till bok med andra ord.

Inledningen av boken är en liten generalrepetition av hans hyllade filmprojekt: här redogörs helt enkelt vilka de främsta orsakerna till dagens klimatförändring är. Utsläpp av koldioxid, metan, sot, halokarboner, dikväveoxid och kolmonoxid samt lättflyktiga organiska föreningar är bovarna i sammanhanget. Att utsläpp av sot räknas in bland de andra mer konventionella växthusgaserna är kanske inte något direkt revolutionerande men ändå värt att framhäva. Då jag har pluggat miljövetenskap på universitetet har sotets påverkan på klimatförändringarna exempelvis inte setts som någon självklar sanning. Så lite ny is bryter (smälter) det konstaterandet ändå.

Resten av boken tar upp de alternativ som existerar och dess utvecklingspotential samt vilka politiska hinder, mest i USA så republikanerna får ju väldigt mycket skit såklart, som gör det svårt att utveckla dessa tekniker. Det ska dock konstateras att Gore inte enbart är någon tekniksnubbe som tror att detta är lösningen på våra framtida problem. Saklig kritik mot den globala, men framförallt amerikanska, konsumtionsutvecklingen och köttkonsumtionen finns med i boken. Den västerländska satsningen på etanol pekas ut som ett varnande exempel på vad som kan gå fel då man är så ivrig att hitta ”miljövänliga” alternativ att man inte gör livscykelanalyser på slutprodukterna.

Ett genomgående tema i boken är att en global prissättning på kol skulle ändra förutsättningarna radikalt för alla gröna energiformer. Solkraft, vindkraft men kanske mest geotermisk energi lyfts fram som tänkbara alternativ. Kapitlet om geotermi innehöll en hel del ny information för mig, mycket intressant om EGS-tekniken bland annat.

Den i media hårt lanserade tekniken kring koldioxidavskiljning ställer han sig däremot väldigt skeptisk till. CCS- teknik beskrivs som väldigt avlägsen rent tekniskt för att vara lönsamt, 20 – 30 år framåt i tiden. Lanseringen kan väl snarare anses vara ett sätt för Vattenfall och liknande företag att lugna omgivningen för att kunna fortsätta med business- as-usual för sina dirty kolkraftverk.

Kärnkraftsutvecklingen beskrivs i mina ögon förvånansvärt neutralt. Irans och al- Qaidas vilja att skaffa kärnvapen ses nästan som mer problematiskt med kärnkraft än förvaringsproblematiken eller det faktum att kärnkraft INTE är klimatneutralt. Boken är något reserverad men tar inte ställning dock ges en trovärdig beskrivning av hur kärnkraftssituationen ser ut.

Sammanfattningsvis tycker jag att boken ger en bra genomgång av klimatläget och den politiska situation på ett pedagogiskt vis utan att blanda in massa personligt dravel om Al Gores familj som jag tyckte sänkte ”En obekväm sanning” en aning. Det framgår tydligt att syftet är att påverka utgången av Köpenhamnsförhandligarna och det görs i en väldigt optimistisk ”yes-we-can-anda”.

Det som känns lite märkligt är att den viktiga roll som haven spelar i och med att de upptar koldioxid och vilka konsekvenser detta får i form av förändrat pH i haven osv inte ges något utrymme. Detta nämns knappt i boken men borde ha förtjänat ett eget kapitel minst. En annan kritik som Al Gore antagligen kommer att få motta är den enorma förhoppning han ställer på att en prissättningen på koldioxid också kommer generera marknadsekonomiska lösningar till den globala uppvärmningen.

Satsa på Laudrup

noreply@blogger.com (Pat) — Mon, 12 Oct 2009 11:18:00 +0000

Ibland går det inte att undvika att pråla lite med vad var det jag sa när händelseutvecklingen utspelar sig precis som man själv förutspått. Å andra sidan är det djävligt tråkigt med pessimister som är skeptiska mot allt och alla och målar fan på väggen så fort de får chansen. Dessa finns ju överallt nuförtiden kolla bara på alla Obama-haters som visat upp sig efter fredspriset eller surpupporna på Patronernas forum bara för att ta ett axplock. Till den skaran vill jag inte gärna ansluta mig. Men att det skulle gå åt skogen för den här generation av Lagerbäcks landslag var ganska tydligt redan i förra EM enligt mig.

Nu är ju den där eran avslutad och vi blickar framåt. Svennis säger idioterna som röstar på Aftonbladets hemsida, har du kära läsare någonsin röstat där?, nä precis IDIOTI och populism är det enda som går att avläsa från en sån omröstning. Hur Svennis fortfarande kan vara så populär förblir iofs en gåta. Oavsett vad nätfjantarna tycker så talar väl det mesta för att det blir Hasse Backe och han U21-tjommen Lennartsson som tar över de gulblå i november. Inte ett helt oävet val måhända men jag skulle vilja se en utländsk tränare i landslaget. Gärna en ung italienare eller kanske rent utav en spanjor. Att det folkhemsgråa gubbarna på SFF skulle våga sig på en sådan dramatisk förändring är ju å andra sidan inte ens att tänka på det inser till och med en drömmare som jag.

Vad återstår då om man inte vill gå den vanliga tråkiga in med U21-tränaren-vägen? Jo, Michael Laudrup I tell you. Närmare en kontinental fotbollsfilosof kommer man inte i Skandinavien. Nu menar jag ju inte att jag på något vis tror att Sverige har kapaciteten att spela någon spansk ticka-tacka-fotboll men va fan nu har vi prövat seg Lagerbäcksfilosofi i 12 år varför inte testa något nytt. Dessutom kommer vi antagligen aldrig få uppleva en världsfotbollsspelare som Zlatan i det svenska landslaget under en överskådlig framtid. Dags att utnyttja detta , jag tror att Ibrahimovic och Laudrup skulle passa som ler och långhalm ihop. Att Laudrup sitter på ett kontrakt med Spartak Moskva och antagligen drar in så mycket oligark-rubel på sitt konto att han skulle kunna förse hela Christiania med munchies och rød pølse varenda dag resten av sitt liv och ändå ha en minst sagt säker pension är förstås en annan femma. Men som jag brukar säga: det sista som överger fotbollsfanet är hoppet.

Om hösten

noreply@blogger.com (Pat) — Sat, 10 Oct 2009 10:12:00 +0000

Min sista höst som tjugoåring gör sig onekligen påmind idag, på ett vackert vis inte det klassiska grådaskiga viset som staden Göteborg annars bemästrar så väl. Lagom kallt och löv som faller ner från träd syns utanför fönstret. Eller om sanningen ska fram så ser jag inte sett skit från mitt fönster förutom en Shellskylt och Älvsborgsbron men ni fattar vad jag menar. Borde väl egentligen gå på promenad eller nåt men jag sitter med datorn i famnen och funderar på framtiden istället. Känns surt att alla jobb jag vill ha inte finns i staden jag bor i. Om jag nu inte börjar med något slags frilansliv vilket ju kanske kan vara aktuellt men inte vad jag känner för just nu och antagligen inte heller då jag är färdigmastrad om ett och ett halvt år. Trivs ju för djävla bra i den här stan helt enkelt. Speciellt nu när man lurat hit sin gös och hon börjat fatta charmen med stan.

På måndag får jag i alla fall manuset till Al Gores nya bok som ska granskas och värderas. Our Choice heter den på originalspråk , jag vågar mig på att gissa att den döps till Vårt val på svenska. Ska bli kul då det är mitt första jobb dr jag verkligen får användning av min utbildning.

Nu ska jag marathontitta på West Wing i väntan på Zlatans entré på Parken i Köpenhamn.

The hardest song ever made?

noreply@blogger.com (Pat) — Wed, 30 Sep 2009 15:09:00 +0000

Älskar hur Tim Dogs hårda posse ryter fram hans namn i slutet av den här låten. När jag först hörde låten på Ego Trip-samlingen kunde jag verkligen inte ta den på på allvar. Svårt att göra det när Tim Dog dissar hela westcoastscenen och rappar att han är den bästa från New York med ett flow som får Petter att framstå som UGK. Det är ju en diss som inte riktigt går att ta på allvar liksom. Men efter att ha sett videon så framstår ju budskapet som ganska hårt ändå. Speciellt när han spöar upp N.W.A. med sitt gäng.

Svaret avgör ju ganska tydligt vem som är den största hunden i hiphopkenneln iaf.

Verkar inte ha något bättre för mig än att dela med mig av härliga hip-hopklassiker på tuben eller så vill jag bara undvika att laga middag och plugga nationalekonomi. Förresten ni har väl inte missat Old Dirty Bastard-dokumentären?

Död Auto-Tune och censurerade niggas

noreply@blogger.com (Pat) — Tue, 29 Sep 2009 11:22:00 +0000

D.O.A.[Death of Auto-Tune, eller död Auto-Tune som den värdelösa svenska youtubeöversättaren envisas att kalla den, måste vara Hovas bästa låt sedan Dirt of your shoulders. Något jag aldrig fattat med den här hip-hopskiten är varför de alltid censurerar ordet "nigga" eller "niggers" i sina MTV-videos? Här har tex "this shit make niggers wanna go n commit fellinies" från albumversionen av låten plötsligt blivit "this shit make jackers wanna go n commit fellinies". I videoversionen rappar Jay- Z inte heller "Ah, ah.. nigga this just violent This is death of autotune, ah moment of silence" här har ordet nigga istället helt sonika lyfts bort utan att ersättas av något nytt acceptabelt ord. Det finns otaliga exempel på det här men jag fattar faktiskt inte att det är så kontroversiellt. Antar att ordet har en betydligt mer problematiskt karaktär där borta i Uvesa än vad jag kan greppa.

Kulturlördag

noreply@blogger.com (Pat) — Sun, 27 Sep 2009 12:10:00 +0000

Efter att Jay-Z gick rakt igenom tv-rutorna i fredags genom sitt nallebjörnsmysiga framträdande hos Skavland har jag drabbats av ett litet Jiggasug. Har helt ärligt inte gett någon av hans plattor efter the Black Album någon chans. Det spelar iofs mindre roll då han gjort så sjukt mycket bra innan dess. Kunde inte låta bli att göra en liten best of spotify-lista.

Årets bokmässebesök var lyckat och lagom långt. På en och en halv timme hann jag kändisspotta Guillou, så klart, Ranelid, en av tjejerna i Ace of Base den tokiga fettdoktorn och Peter Lemarc. Den sistnämnde bjöd även på en akustisk version av Little Willie John som bonus. Bokskörden stannade vid signerade ex av Strages nya och Eric Ericssons ”Brev till samhället”. Efter att ha sett Ivar Aroseniusutställningen på konstmuseet avrundades kulturlördagen på Hagabion med deras ljufliga svamp och färslimpa.

Den där ankan

noreply@blogger.com (Pat) — Mon, 21 Sep 2009 17:00:00 +0000

I fotbollsvärlden är det ganska sällan en ny svensk stjärna kommer in från ingenstans och helt tar över planen om spelaren varit totalt okänd veckan innan. Det handlar oftast om en successiv process. De jag kan komma på är typ Pär Zetterberg som gick från att vara ett okänt ungdomsproffs i Belgien till att bli svenskt fotbolls nya hopp på en vecka eller så. Rami Shabaan gjorde väl en liknande resa men bara på grund av att alla hans konkurrenter bröt benen till höger och vänster. Till slut bröt han själv benet och vips så var den lysande karriären över. Svenska landslaget lyckades inte heller kvalificera sig till ett enda slutspel under Zetterbergs glansdagar.

Och vad vill jag säga med det här då? Jo att jag verkligen hoppas att Anna Ankas karriär blir ännu mer misslyckad än de två fotbollsexemplen ovan. För två veckor sedan visste absolut inte jag och antagligen inte heller särskilt stor del av den svenska befolkningen vem fru Anka var. Jag kan säga att världen var en bättre plats då. Men efter den där såpan, som jag inte sett en sekund av, och inläggg som det här (om det nu var hon som skrev det?) är hon hetare än Zlatan på nyhetssidorna. Man fattar ju att det är tacksamt för kvällspressen eftersom hennes uttalanden är så puckade. Men alltså det bästa vore väl bara om hon försvann i glömska och ignorerades.

Dålig förlorare

noreply@blogger.com (Pat) — Tue, 15 Sep 2009 09:54:00 +0000

Fan, fan, fan. Jag är fortfarande riktigt förbannad och besviken på den släta insats som jag och Stäppvargarna gjorde i gårdagens avgörande match i korpen. Vid vinst hade vi kammat hem serievinsten. Istället för att fira ligasegern blev det totaldepp då vi tappade in en boll i näst sista minuten och därmed förlorade matchen. Jag brukar i vanliga fall mest bli ilsken då Giffarna förlorar i alla fall irriterad på det sätt att ilskan och besvikelsen håller i sig i flera dagar. När jag själv lirar kan jag förvisso vara ganska aggressiv och hetsig på planen men då matchen är över brukar det rinna över ganska snabbt.

Att laget vi mötte bestod av vidriga Göteborgsbrats gjorde ju inte saken bättre heller. Även om det inte är min stil ångrar jag att jag inte kapade några av dessa hårfagra små fjantar då jag hade chansen. Istället för att spela som vi gjort under hela säsongen så började vi darra och drogs med i deras skitsnack och fula spel. Bittert är bara förnamnet för smaken efter en sådan förlust. Fan, fan, fan.

"Moulty"

noreply@blogger.com (Pat) — Wed, 09 Sep 2009 13:56:00 +0000

När jag bilpendlade till jobbet i somras återupptäckte jag en gammal godbit: Nuggetsboxen. Runt 1999 någon gång var den en åtråvärd dyrgrip som passade in bredvid den obligatoriska VU-bananboxen i mången popnördars hem. Att jag ”återupptäckte” boxen är i sanningens namn något av en lögn det vore mer korrekt att säga att jag upptäckte den. Har för mig att jag köpte Nuggetsboxen då jag jobbade på cd-lagret Kjell Bjørge i Oslo som tjuoårig yngling. På den tiden köpte jag skivor i samma takt som jag nu laddar hem HBO-serier. Att hinna lyssna på allt var en annan femma.

I somras hann jag i alla fall lyssna både noga och väl då jag färdades mellan Svanö och Sollefteå i sju veckor. Mycket av innehållet är habil garagerock/pop/tidig punk men såklart finns det några favoriter som urskiljer sig mer än andra.

The Barbarians låt ”Moulty” är en riktigt hjärtskärande liten historia ”based on a true story” som de säker i Amerikat. Bandets trummis Victor ”Moulty” Moulton förlorade sin vänstra hand i en explosion då han var 14 år. Men med hjälp av en protes lärde han sig ändå att lira trummor. I den självbiografiska låten beskriver han över ett lägerledskomp ganska melodramatiskt hur han gått vidare med livet med bara en hand. Efter att ha Wikipediat lite pompekunskap i ämnet så framgår det att det tydligen är ”The Band” som kompar på låten och inte de vanliga medlemmarna i The Barbarians. Det blir nästan ännu bättre då om man tänker att det är de skäggiga gubbarna i The Band som peppar Moulty i refrängen. Tyvärr hittade jag ingen riktig video av den här härliga popdängan men håll till godo med den här. Och alltså om ni inte berörs av texten så har ni inget hjärta i kroppen.

Bara i Gbg?

noreply@blogger.com (Pat) — Mon, 07 Sep 2009 13:51:00 +0000

Den klassiska beskrivningen av Göteborg är att staden präglas av sitt arbetarförflutna, varvsindustrin eller what have you not, och att staden därför är så hård. Eller den alternativa versionen att det är därför staden har en så go men hjärtlig stämning. Med tanke på att staden ligger i topp i bögknackarstatisstiken och är en av landets mest segregerade städer så kan man nog med rätta ifrågasätta den där goa stämningen lite grann.

Hur som helst kan jag ofta tröttna på den där Veiron i ottan- stämpeln (även om min föreläsare Hans Abrahamsson pratar exakt sådär) som ofta sätts på Göteborg som stad. Men ibland råkar man ut för detaljer som gör det omöjligt att förbise den där stämpeln. Senaste exemplet var när jag såg en affisch om någon slags rockfestival i Slottsskogen som tydligen ägde rum förförra helgen. Det jag reagerade på var att det annars, i de kretsar jag umgås i iaf, så nedvärderade ordet ”lönehelgen” hade skjutits in i affischen för att göra evenemanget ännu mer åtråvärt att besöka. Det skulle med andra ord inte råda några tvivel om vilken helg rockfesten skulle gå av stapeln.

Nåväl tänkte jag, detta måste rimligen vara en engångshändelse. Döm av min förvåning när jag senare samma dag glider in på Bengans och kastar ett getöga på öppettiderna. På lönehelger har de öppet en timme extra på lördagarna. Alltså rent pragmatiskt förstår jag ju varför men kan inte påminna mig om att jag sett ordet användas så någon annanstans.

Downfall

noreply@blogger.com (Pat) — Thu, 03 Sep 2009 15:34:00 +0000

Jag gillar verkligen downfallparodierna som florerar på youtube. Den första jag såg har några år på nacken och illustrerade sir Alex Fergusons frustration övert att Real Madrid försökte värva Ronaldo har jag för mig. Trenden har inte lagt sig: Det verkar finnas hur många varianter som helst där ute. Ni har säkert sett dom här redan men de är i alla fall mina favoritparodier.

"Oasis"

"Den sista?"

Multikulti

noreply@blogger.com (Pat) — Tue, 01 Sep 2009 18:59:00 +0000

Jonathan skriver väldigt bra om omställningen från småstadslivet till en större verklighet och jag kan instämma på flera punkter. Det går iofs ofta skrämmande snabbt att ställa om känner jag efter att ha spenderat en dryg vecka i Göteborg.

Började på min masterutbildning igår och det var en oväntad upplevelse. Jag hade gått runt och tänkt att det skulle kännas löjligt att all undervisning är på engelska då klassen antagligen bara skulle bestå av svenska studenter och kanske någon stackars afrikansk utbytesstudent. Ack så jag bedrog mig, inte mindre än tretton olika nationaliteter återfinns i min klass. Helt sinnes! De flesta verkar också väldigt meriterade vad gäller arbete inom internationella organisationer som typ FN. Det känns riktigt skoj och nivån på utbildningen verkar hålla en hög nivå.

Annars har man ju hunnit med en angenäm weekend på Råssö i gott sällskap sen murvelkneget avslutades. Sommarens dåliga samvete, rutan jag i vredesmod klirade i juni, lagades också i goda vänners lag. Den lilla ”tvåan” i Majorna känns om möjligt ännu mindre efter att ha fått disponera hela den Klingberska gården och sedan Råssö under så stor del av sommaren.Det må vara trångt men samtidigt är det ju väldigt härligt att få bo med Marita.

I söndags hann jag dessutom kolla in Giffers när de spelade mot Qviding, det var väl så där lagom kul.

Everybody Knows This Is Nowhere

noreply@blogger.com (Pat) — Thu, 20 Aug 2009 09:52:00 +0000

Hepp, så sitter man och gör sin näst sista dag på tidningsredaktionen då. Blir alltid lite bloggnostalgisk av att jobba på TÅ. Det var ju här jag började blogga på grund av sommartorketristessen. Den här sommaren har det däremot flutit på ganska så rejält, hänt en hel del dramatiskt. Det är lite sjukt det där att man som nyhetsreporter på sätt och vis vill att det ska hända spektakulära händelser som mord och bränder. Eller vill och vill, men det blir fan så mycket mer action då iaf.

Igår fick jag ett erbjudande om att jobba vidare på tidningen i höst. Alla tidigare somrar skulle beslutet att tacka nej varit väldigt enkelt, men inte nu. Jag har haft det så bra de senaste månaderna och verkligen trivts med jobbet. Känt att jag nog skulle kunna trivas här uppe ett längre tag. Det kommer som med åren, om fem år då kanske det är dags?

Men eftersom jag kom in på masterprogrammet i Gbg känns det som att jag vill avsluta mina studier for real. Sen djävlar ska arbetsmarknaden erövras på riktigt.

1999?

noreply@blogger.com (Pat) — Wed, 12 Aug 2009 07:47:00 +0000

Det känns lite märkligt men alla de här skivorna har faktiskt tio år på nacken, en del känns inte alls så gamla medan andra skulle kunna vara ännu äldre. Precis som med mycket annat åldras skivor verkligen med olika värdighet.

Dr. Dre – 2001
Magnetic Fields – 69 Love Songs
Eminem - The Slim Shady LP
Beth Orthon – Central Reservation
Bonnie ”Prince” Billy – I See a Darkness
Breach - Venom

Annars är jag mest lite småirriterad över att P3 Kultur är inne på sin sista vecka. Vet inte om programmet kommer tillbaks men det hoppas jag verkligen då det varit något så ovanligt som högkvalitativ P3-underhållning med vettigt redaktionellt innehåll. Välgenomtänkta teman, kul infallsvinklar och en lovely programledare existerar ju annars knappt i etern. Man fattar ju att SR tycker det är gött att hälften av deras program består av idioter som antingen ringer in eller, ännu värre, skickar in sitt egna material ”Mitt P3” är väl skräckexemplet. Mitt i detta förfall har P3 Kultur skänkt glädje och hopp likt en starkt lysande nödraket från ett sjunkande skepp (öh, asså skepp är typ metafor för öh, SR , alltså eh?).

Snyggluggen

noreply@blogger.com (Pat) — Tue, 11 Aug 2009 12:26:00 +0000

Shit vad peppad jag är på den här spelningen, det har jag iofs varit sedan 2007 så man lär ju bli besviken.

"The New Giffers"

noreply@blogger.com (Pat) — Fri, 07 Aug 2009 09:42:00 +0000

Satan vad giffarna går bra nu! Aziz Corr Nyang är ett för bra nyförvärv för att det ska vara riktigt sant. Nu väntar man bara på att någon större klubb ska värva honom. Som giffare har man ju vant sig vid att verkligen njuta av nuet, de få perioder giffers levererar, för sen köps alla talanger upp och man är tillbaka på ruta ett igen. Därför vill man inte heller att en GIF-spelare ska vara för bra utan sådär lite lagom trattig så klubben får behålla honom. Kul att Lustig blev uttagen i landslaget också, den där grabben har framtiden för sig.

Men det finaste av allt är ju ändå det här, man blir som lite gråtmild av detta fina familjeband. Peter ”låtsasfoppa” Forsberg får ligga i för att komma upp i samma släktdignitet.

Nyland walk with me

noreply@blogger.com (Pat) — Fri, 07 Aug 2009 07:14:00 +0000

Att jobba på lokaltidning leder ofta till att man får träffa ganska udda original, ibland har dom något att komma med men oftast är de bara tokstollar som vill ha uppmärksamhet. Men på landsbygden har de där personerna i alla fall sin tydliga plats, de fyller en tydlig funktion i ett sammahang på ett annat sätt än vad jag inbillar mig att de gör i en storstad.

Det är någonting creepy med hela den här Pablohistorien alltså, ni som inte hängt i Kramfors i sommar kan uppdatera er här, det känns lite Twin Peaks över allting. En udda karaktär, i mångas ögon ett freak, som absolut passat in i Lynchs surrealistiska tv-serie försvinner på ett mystiskt vis och hittas död på en plats som polisen inte har någon logisk förklaring till. Tror jag tagit till mig extra mycket av den här tragedin eftersom mannen som hittade kroppen ringde mig och gav väldigt detaljerad information om hur liket såg ut. Man kan definitivt börja drömma mardrömmar för mindre.

Lökigt

noreply@blogger.com (Pat) — Thu, 30 Jul 2009 12:10:00 +0000

Sitter och lökar på redaktionen, jobbar kväll och ingen jag ska nå verkar vilja svara i telefon. Vid tillfällen som dessa brukar jag slött ögna igenom något på nätet för at få tiden att gå och ibland hittar man något riktigt läsvärt. Blev peppad på BD-filmen efter at ha läst det här.

Verkar som att det blir Wow för min del trots allt, iaf på lördagen.

Sommarblogg

noreply@blogger.com (Pat) — Tue, 28 Jul 2009 18:01:00 +0000

När jag intervjuade lokalkändisen Nicke Sjödins son Jacke för några år sedan sa han något som fastnat. Det var ett citat i stil med att han fortfarande kände att han hade sitt hjärta kvar i Ådalen trots att han bodde i Uppsala. Jag tyckte nog det var lite pretentiöst då. Men efter att snart ha spenderat en månad här uppe så kan jag bara instämma i det där citatet mer och mer.

Jag hade glömt hur otroligt bra jag trivs hemma på Svanö under sommaren. Framför allt hade jag glömt bort hur otroligt kul jag tycker det är att jobba som journalist. Förra årets uppehåll har kanske påverkat mig men mest av allt tror jag att det handlar om att jag blivit äldre och har släppt löken lite. Att jag nu tycker det är viktigare att skriva om förståndshandikappades situation i Sollefteå än att skriva något übersmart och coolt om kultur på en respekterad storstadstidning. Eller som en jämngammal kollega, nä inte Jonny faktiskt, sa ”Jag brinner mycket mer för människorna här än någon annan stans”. Så är det ju, ungefär som att man inte kan välja sin familj så kan man inte heller välja vilken ort man ska växa upp på. De människor som fanns runt omkring dig då du växte upp bör ju också rimligtvis ha påverkat och format dig till den person du är på ett liknande sätt som din familj gjort det. Jag är den första att erkänna att min hatkärlek till Kramfors för varje år består av mindre hat och mer kärlek.

Helgerna har fyllts med kompishäng och varit mer aktiva än jag kan minnas gbghelgerna. Om det alltid kunde vara som det är nu skulle jag lätt kunna bo här, inget snack om saken. Helgens knytkalas och gårdagens utflykt till IP är livskvalitet som är svårfunnen.