PAT

Refused are not fucking dead

2012-01-12T22:01:00.001+01:00

Jag har svårt att lämnas oberörd av det faktum att Refused ska återförenas för ett gäng konserter i sommar. Det finns ganska få band som har haft en sån stor betydelse för min generation som just Refused. I alla fall om man med min generation menar alternativa tonåringar i Norrland under mitten av nittiotalet. På den tiden var Refused någonting man var tvungen att förhålla sig till vare sig man gillade hc eller inte och som i mitt fall formade stora delar av de värderingar som jag fortfarande bär med mig som 31-åring. Att det är djävligt puckat att äta djur är exempelvis en åsikt jag delar med mitt 16-åriga hc-jag.
Själv formades jag också rent bokstavligen av Refused, eller iaf av dess publik, genom att få en stålhätta från en stagedivande punkare i pannan på Tingshuset i Öset 1996. Blodet sprutade och fastnade i, håll i er nu, mina dreadlocks som glada kamrater fixat på en fyllefest i Docksta. Finns förövrigt förevigat på något skolfoto och lär dyka upp vid något olämpligt pinsamt tillfälle vad det lider. Ärret bär jag fortfarande med stolthet dock.

Den spelningen är nog den bästa jag sett med bandet. De turnerade ju väldigt flitigt under hela sin karriär och jag såg dom ett dussintals gånger åren mellan 1996-1998 då jag var som mest hc-frälst. I hc-scenen var ju Refused verkligen pionjärerna som tog nya musikaliska och stilmässiga steg framåt i en annars ganska stel och konformistisk rörelse. Standard chugga chugga hc-metalen från valfritt Victory-band från nittiotalet har ju i ärlighetens namn inte åldrats med så stor värdighet. Mycket av Refuseds material känns däremot fortfarande väldigt aktuellt.

I pressreleasen skriver Refused att de vill ge låtarna från den genrebrytande avskedsplattan ”The Shape Of Punk To Come” en ärlig chans att framföras live. Jag kan verkligen förstå det. Sista gången jag såg bandet var på Storsjöyran 1998, i Badhusparken om jag inte minns fel. Det var en lam föreställning i jämförelse med de energiska scenframträdanden de bjudit på tidigare år.

Förväntningarna är därför såklart skyhöga på sommarens spelning(ar?). Jag tror inte jag är ensam om att ha velat tycka om det herrarna Lyxén och Sandström tagit sig för efter Refused men liksom snarare gjort det på grund av någon plikttrogenhet än att de nya projekten verkligen betytt något i närheten av det som Refused skapade.

Ska bli grymt spännande att se om gubbarna fortfarande kan leverera och om Dennis alltjämt kan få till sina imponerande hc-hopp. Sell out-snacket orkar jag inte ens bemöda mig med att kommentera.

Årets bästa musik!

2011-12-23T11:32:00.001+01:00

När jag såg Love Antell framföra sina Imperiet/Billy Bragg-doftande sololåtar på Scharinska för några veckor sedan spydde han galla över årsbästalistor som koncept. Han sa nåt i stil med att han var "allergisk" mot årsbästalistor. I beg to differ, jag är en sucker för listor av alla slag. Gillar att läsa dem och i sämsta fall ondgöra mig över hur fel de är eller i bästa fall bli överraskad och få tänka till lite eller bli inspirerad. Ifjol slängde jag ju upp ett gäng årsbästalistor här på bloggen. Får se hur det blir med den saken i år.

Sen 2008 har jag iaf gjort spotifyplaylists med de låtar jag lyssnat mest på från respektive år. Jag har gett mig själv väldigt fria tyglar vad gäller de här listorna, låtarna behöver inte alls komma från nämda år men JAG har upptäckt dem samma år.

Här är iaf Pats 2011

24 låtar jag lyssnat mycket på i år.

Om nån har ett nostalgiskt behov:
Pats 2010
Pats 2009
Pats 2008

God Jul folk!

Absolut gubb

2011-12-04T16:20:00.004+01:00

Två youtubeklipp på raken då vet man att blogginspirationen går på sparlåga. Det må vara som det är med den saken men jag har iaf börjat twittra och tycker det är en ganska god kompensation för uteblivet bloggande. Mer direkt och kommunikativt liksom.

Videon med bossen; efter att biljetterna till Ullevi säkrades i onsdags har jag knarkat Springsteen mer än vanligt. Svårt att inte njuta av alla 80s frisyrer det bjuds på i den här videjon.

Jag har alltså börjat grotta ned mig i den period som generellt anses som Bruce svagaste, mellan 1987-1995 när albumen ”Tunnel of Love”, ”Human Touch” och ”Lucky Town” släpptes. Efter att ha slölyssnat på skivorna några gånger kan man ganska snabbt konstatera att det inte rör sig om några helgjutna album i klass med ”Born to Run” direkt men jag skulle vilja påstå att de fått ganska oförtjänt dåligt rykte. Har mest lyssnat på ”Tunnel Of Love” och den plattan innehåller ett par lågmälda ljusglimtar i Nebraska-style, min favvoskiva med Bossen, som ”Cautious Man” och ”Two Faces”. Förutom ”Tougher Than the Rest” är ”Brilliant Disguise” en given hit från skivan. Jag är svag för "Walk Like A Man" också. Självklart finns det trattiga bonnarocklåtar som "Spare Parts" som sänker helhetsbetyget men det är ju inte så mycket sämre än t. ex. ”Working on the Highway” på ”Born in the USA” eller ”Adam Raised A Cain” på ”Darkness On the Edge of Town". Jag ger "Tunnel of Love" tre starka bandanas av fem möjliga.

Ska återkomma med mer utförliga recensioner av dubbelplattorna från 1992 då jag gett dom mer tid. Som ni längtar.

Kepsarna!

2011-11-24T21:51:00.000+01:00

We Used to Love you Frank

2011-11-24T21:15:00.004+01:00

Tintintråk

2011-11-14T20:22:00.008+01:00

Gick på matiné med Jonny i söndags, Tintin. Borde kanske inte blivit så förvånad över att filmen var en sådan besvikelse. Det har förövrigt blivit en grej det där att vi går på barnfilmer ihop. Som tur är så vägs det upp av tunga svåråtkomliga rumänska grejer på Ådalens filmstudio då och då. Det tråkigaste med Spielberg & Jacksons Tintinversion var att hela konceptet förminskades till enkel action. Karaktärerna fick inte det utrymme de ges i albumen och det äventyrliga och kluriga från seriealbumen hastades igenom. Tintin har iofs aldrig varit min favorit och då menar jag alltså varken karaktären eller seriekonceptet. Dupondtarna och Kapten Haddock är ljuspunkterna och de sagolika spännande miljöerna de ofta hamnar i.

Sammanfattningsvis försvann det charmiga med Tintin till förmån för actionformatet. Egentligen är jag inte ett tillräckligt stort fan för att komma med kommentarer om att de inte följt originalstoryn men det är lite fult hur mötet med Haddock tagits rakt av ur Krabban med guldklorna i storyn som annars består av Enhörningens hemlighet och Rackham den Rödes skatt.

En annan störig grej var att familjen Hadocks nemesis Sackarin, (inte var det så i albumen va?) porträtterades som en androgyn bad guy i sann Scar-i-Lejonkungen-anda, visst känns den grejen vääldigt gjord?

Bäst-i-test?

2011-11-08T22:27:00.002+01:00

Känner att jag behöver ta ett litet konsumentjournalistiskt ansvar här på bloggen. Eftersom jag numera har ett jobb och tjänar pengar har detta fått som följd att jag börjat konsumera all möjlig skit som jag bara kunde sukta efter som fattig student. Förhoppningsvis är det en fas som snart går över när jag kommer till insikten att mitt liv inte blir så mycket bättre bara för att jag köper Marvels samtliga omnibusar för skyhöga överpriser, helt ärligt var jag nära att lägga en beställning på den slutsålda New X-Men omnibusen för 2000:- nyss, innan jag fattade vad dollarn är värd nu för tiden that is. Kan inte riktigt släppa tanken att folk har för mycket pengar som de lägger på helt fördjävligt puckade saker och kan absolut använda mig själv som ett lysande exempel på detta fenomen. Jag blir helt ärligt lite mörkrädd när jag börjar fundera på vad gemene man antagligen spenderar sin månadslön på. Om JAG som är en sån djävulskt fin upplyst och medveten individ ägnar mig åt det här tramset vad borde inte då your average moderat konsumera? Jo jag vet att det är ett äckligt elitistiskt resonemang men det tål ändå att tänkas på.

Nog om detta nu, jag hade ju en internetspaning att rapportera om. Tro det eller ej så har jag inte lagt alla mina pengar på svindyra amerikanska serier i lyxförpackning. Nä vissa andra mer vardagliga attiraljer till mitt hem har också införskaffats i takt med att pengarna rullat in, t. ex en ny dator. Eftersom det kändes oansvarigt och lite lamt att bara slentrianmässigt köpa en ny mac, som verkar vara synonymt med en dator nuförtiden, ägnade jag mig åt lite reserach på nätet innan det stora beslutet skulle tas. Efter lite googlande hamnade jag på www.bast-i-test.se en till synes pålitlig hemsida som samlar resultaten av en massa olika test för en massa olika prylar. Efter att ha kollar igenom ett gäng produkter märkte jag emellertid ett ganska intressant samband. Nästan uteslutande så återfanns de vinnande produkterna på NetOnNets hemsida, med tillhörande länk. Fatta vad smart tänk från deras sida. Antingen har de riggat hela sidan själva eller så har de helt enkelt sett till att de tagit in alla produkter som vunnit testerna. Det förklarar iofs inte den konsekventa länkningen från test-sidan till deras hemsida.

Känner att jag är något sort på gång här kan bli ett scoop alltså. Att stå på konsumenternas sida det är viktigt alltså det ska bli mitt nya kall. Rätten att konsumera vad vore vi utan den?

November

2011-11-05T13:55:00.003+01:00

Sprang på min gamla lågstadielärare för någon dag sedan, det var lite märkligt. Hon mindes inte vad jag hette men hade en klar bild av hur jag var i första till tredjeklass då hon var vår klassföreståndare. Kommer du ihåg att du alltid ville sitta inne på rasterna och rita frågade hon mig. ”Du var ju inte direkt någon som gillade att spela fotboll”. Tiderna förändras, och man själv med tydligen. Men kanske inte så där överdrivet mycket. Mina ”raster” nuförtiden utgörs av lunchen på jobbet och de skiljer sig inte nämnvärt från hur jag agerade som 8-åring obviously. Jag slänger i mig min medhavda matlåda och beger mig sen till biblioteket i grannbyggnaden och drömmer mig bort i fantasyns fantastiska värld tills det är dags att knega igen.

Så mycket fotbollspelande blir det inte heller tyvärr. Fast det är inte ett aktivt val från min sida. Det är väl en av de få aspekterna av att bo på landsbygden som jag upplever som negativ. Saknar verkligen de där rutinerna med korpfotboll och fredagsinnebandy med ett gäng hyfsat likasinnade. Å andra sidan har det gett mig tid och möjlighet att börja med gubbaktiviteter som långdistanslöpning á la milen och simning på Ådalshallen.

Apropå gubbaktiviteter såg jag Mattias Alkberg på Pipeline häromkvällen och det var en nostalgitripp som heter duga. Stället har inte förändrats nämnvärt sedan mitt senaste besök någon gång i slutet av nittiotalet. Kul att den anrika rockklubben finns kvar och att det fortfarande arrangeras kvalitetsspelningar i ”Norrlands huvudstad”. Minns att det var något upprop mot ställets nedläggning för några år sedan. Skönt att stället inte förvandlats till en sushibar eller något annat "trendigt".

Konserten var bra, schysst ljud och trevlig stämning både bland publiken och hos Matti och hans nerver på scenen. Enda besvikelsen var väl att de inte körde Asterism & Obelisk. Oh well.

Back in Business

2011-10-16T17:40:00.002+02:00

Det är lätt att bli paralyserad av ett längre blogguppehåll. Det finns så många inlägg som hunnits med att tänkas i huvudet utan att det genererat i att tankarna skrivits ned och för varje tänkt inlägg som inte hamrats ned blir uppförsbacken längre på något sätt. En annan starkt bidragande orsak till bloggtorkan är att jag drabbats av arbetskoma. Sen tre veckor tillbaka har jag jobbat som kommungubbe och det är enligt mina erfarenheter alltid den perioden på ett nytt jobb som är värst. De nya strukturerna och rutinerna ska sätta sig samtidigt som ens egen roll och arbetsuppgifter ska utkristalliseras. Mitt huvud har varit som en gröt efter en arbetsdag och det mest konstruktiva jag tagit mig för har varit att laga mat och plöja ett avsnitt av West Wing alternativt något kapitel i A Storm of Swords (som är sjuukt spännande just nu efter 800 sidor.)

En annan effekt som jobbet haft är att jag drar mig för att uttrycka för mycket på bloggen. Fattar verkligen varför så många i min bloggkrets valt att lägga locket på när de klivit in i arbetslivet. I alla fall när man har en yrkesroll som är hyfsat offentlig. Jag har t. ex blivit intervjuad tre gånger av lokal media om etableringen av ett ungdomsråd i kommunen som jag har ansvar för. Att då skriva ”som jag pratar” känns lite obekvämt. Det är kanske löjligt men jag har tänkt i de banorna iaf. När jag pluggade spelade det mindre roll men tanken på att kollegor, chefer och folk jag möter i jobbet kan läsa hämnar mig lite märker jag.

Ok en grej nurå som jag tänkt skriva något längre om men som inte lämnat mitt gröthuvud tidigare: folk som levererar. Nu tänker jag på kultur. I höst har två av mina husgudar släppt nya böcker/skivor som har levt upp till alla mina förväntningar och det gör mig så oerhört glad och eh, ja trygg kanske är rätt ord. Det känns betryggande att det jag omhuldade som 18-åring fortfarande känns betydelsefullt, att de personer jag såg upp till då fortfarande bär på budskap som tilltalar mig som 31-åring. Jag tänker såklart på Mattias Alkberg och Mats Jonsson. Det är så befriande att alltid ha högt ställda förväntningar på vad dessa herrar tar sig för och att man nästan alltid slipper bli besviken. Det finns många gemensamma nämnare dem emellan som gör det nästintill omöjligt för mig att inte älska det dom gör. Det handlar om två Norrländska män med patos och säregna uttryckssätt som i deras händer blir de perfekta verktygen för att beskriva Sverige 2011. Att lyssna på Matti och läsa Mats Jonsson gör liksom ont men ont på ett bra sätt. Det framkallar en känsla i mig av att nu jävlar anamma måste vi ta tag i det här samhället innan det barkar helt åt helvete. De tycker jag dom ska ha en eloge för alltså.

Ny tid, ny giv

2011-09-02T11:08:00.001+02:00

Sommaren snurrade fort som Håkan Hellström kanske skulle ha uttryckt sig. Inte ett blogginlägg sen den 25 juli och plötsligt är det höst. Jag kan nog inte påminna mig om att jag välkomnat den årstiden så mycket som nu. Jag har ju haft sommar och värme sen februari ungefär med ett undantag för april och längtan efter en vardag i lagom höstkyla är stor. I onsdags fick jag äntligen min fucking masterexamen också så nu antar jag att man typ är vuxen. Visst känns det skönt att ha avslutat fem års studier på universitetsnivå men samtidigt finns det en motstridande känsla som ligger och guppar i bakgrunden. Jag skulle inte riktigt vilja kalla den för nostalgi men något närliggande kanske som jag just nu när jag fumlar på tangenterna inte kan sätta ord på. Det handlar såklart om att jag kliver in i ett nytt skede i livet, eh det där lät inte alls högtravande eller hur, och det är fan i mig obehagligt samtidigt som det är lite kittlande.

En sak som i alla fall känns helt rätt är flytten till Svanö. Saknade inte alls Göteborg efter att ha besökt staden förra veckan. Klart att det var kul att träffa kompisar och så men själva staden, nej over and done with. Jag försöker att njuta av den här passagen i mitt liv, eufemism för arbetslös i väntan på jobb, genom att plöja GOT-böckerna och utföra diverse praktiska sysslor i trädgården och i huset. Att det bara är att kliva ut genom dörren för att ta sig en löprunda i en underbar miljö är en sån där sak som jag uppskattar grymt mycket nu men inte ens skulle ha reflekterat över som 16-åring. Det är fan gôld värt att bo så. Eftersom jag har en karriärsquinna vid min sida så känns det helt ok att vara hemmaman för ett tag. Får väl se hur det känns om en månad om arbetstillfällena skulle fortsätta att lysa med sin frånvaro.

Tankar om Norge

2011-07-25T11:01:00.003+02:00

Jag hade tänkt att mitt nästa blogginlägg skulle handla om Norge. Jag läste nämligen nyss ut första delen av Karl Ove Knausgårds ganska överreklamerade självbiografi Min kamp som jag köpte då jag firade midsommar i Lofoten. Eftersom jag läst boken på bokmål så skulle inlägget kretsa kring roliga norska ord och hur tokigt det är att jeans heter ”dongeribukse” på norska osv. Av självklara anledningar fastnade alla skratt relaterade till vårt grannland i halsen under helgen.

Bombdådet i Oslo och massakern på Utøya är så bestialiskt utformade att det fortfarande inte går att greppa. För mig förstod jag nog innebörden av det sjuka först när jag befann mig på Norrporten Arena i lördags för att stötta Giffarna och matchen inleddes med en tyst minut. Där i sällskap med nästan fyratusen andra individer gick det liksom upp för mig att det verkligen skett. I morse hörde jag på radion att Anders Breivik använt dum-dum kulor för att orsaka största möjliga skada på sina offer. Själva essensen av verklig ondska är svår att inte förnimma men att bara tänka på Breivik som en sjuk människa är att göra det alldeles för enkelt för sig.

Behovet av att förstå att något sådant ofattbart kunnat ske så nära oss gör att de klassiska enkla förklaringarna och moralpaniken lätt dyker upp till ytan. Jag har under helgen stött på nyhetsrapportering och facebook-statusar som skyllt våldsdåden, radikalisering och extremism på allt ifrån datorspel till Internet. Jag förstår att det sker och att man gärna vill hitta en förståelig förklaring men det känns så ytligt och ogenomtänkt att det nästan gör ont att läsa. Något än mer pinsamt är att det under hela helgen florerade med ”experter” som spekulerade i vilken islamistisk grupp som kunde tänkas ligga bakom dåden och sedan var samma skara människor otroligt överraskade när det visade sig att det var en etnisk norsk som låg bakom dåden. Snacka om icke-nyheter.

Jag hoppas att de tragiska händelserna i Norge kan leda till en grundlig debatt där konsekvenserna av de högervindar som blåser i Europa kan komma att diskuteras på allvar. Min första tanke går osökt till Lasermannen som härjade i vårt land i början på nittiotalet. I Gellert Tamas bok om honom framgår det tydligt att det var de rådande samhällsnormerna med Ny Demokrati i full fart som gav Lasermannen incitament att utföra sina dåd då. På samma sätt som att det inte var en slump att John Ausonius valde att utföra sina gärningar då han gjorde det tror jag inte att det är en slump att Breivik utförde sitt vansinnesdåd nu år 2011. Har inte läst något ur Breiviks manifest än men retoriken som citerats i media verkar inte skilja sig nämnvärt från den som brukar återfinnas på Flashback. Invandrare är likgiltigt med ”kulturberikare” och Sverige styrs av en politiskt korrekt-marxist-liberal konspirationsgrupp.

Det är i vårt rådande samhällsklimat vi måste börja leta efter förklaringar.

Dagens ord

2011-07-12T13:28:00.002+02:00

Synchopant: A servile self-seeker who attempts to win favor by flattering influential people.

Ingen aning om det finns ett motsvarande ord på svenska.

Källa: ALEC "The Years Have Pants" av Eddie Campbell.

Jo, jag har en ganska tråkig eftermiddag.

Barbarpepp

2011-07-11T14:06:00.004+02:00

Filmadaptioner av serietidningar rullar som bekant ut ur Hollywoods filmfabrik för högvarv detta till den milda grad att en en hobbynörd som jag heelt missat att det kommer en ny Conanfilm i höst. Den nye Arnold är ingen annan än Jason Momoa a.k.a Khal Drogo i Game of Thrones. Bättre casting får man leta efter kan tyckas. Åh det ska bli härligt att frossa i avchoppade huvuden och flexade överkroppsmuskler i höstmörkret. Har fått upp fantasypeppen efter första GoT-säsongen och kan nog inte hålla mig till säsong 2 utan att plöja böckerna först.

Serietips

2011-07-07T15:46:00.009+02:00

Jeff Lemires Essex County är ett litet seriemästterverk

Tänkte bidra med lite serietips såhär i sommartider. Tänkte först skriva lite om TWD # 14 som nyss kommit ut men insåg snabbt att det är svårt att inte spoila och att det antagligen bara är Paddan som förstår vad jag skriver ändå. Kan iaf kortfattat konstatera att Kirkman fortsätter att leverera en serie av hög klass och att senaste samlingen innehåller mer splash och gore än på mycket länge. En av de absoluta huvudkaraktärerna drabbas av en allvarlig skottskada så samlingen avslutas dessutom med en cliffhanger av rang. Att karaktärerna behandlas så osentimentalt är en av de aspekterna som gör att jag gillar TWD så mycket men ibland blir jag lite oroad över att Kirkman inte kommer att avsluta serien i tid. Att den kommer börja gå på tomgång och kännas urvattnad innan den når vägs ände. När dessa tendenser ökat, som t. ex i TWD # 11 & 12 har Kirkman lyckats vända på det och så även i den senaste samlingsutgåvan så min oro är kanske obefogad. Jag skulle ändå gärna se ett avslut relativt snart.

Nu till mitt egentliga tips som inte kräver några förkunskaper förutom god smak och kanske en uppväxt på landsbygden. The Complete Essex County av Jeff Lemire tillhör nämligen det finaste jag läst i serieväg och golvade mig fullkomligen. Boken är en samling av Lemires trilogi om sin kanadensiska födelseort Essex County och hardbackutgåvan är värd at köpa bara för att den är så snygg. Storyn skiljer sig väsentligt från den typ av serier jag brukar läsa det hela handlar om en episk skildring av fem generationer i Essex som utan kronologisk ordning skildras på ett otroligt varmt och levande sätt. Min favoritdel är nog den första Tales From the Farm som handlar om pojken Lester som efter sin mammas död i cancer flyttat till sin morbror på landet. Den stela relationen mellan Lester och hans morbror är fantastiskt skildrad. Det skär stundtals i en när Lester i sina superhjältekläder försöker hantera sin sorg och sin ensamhet. Den delen ska tydligen bli film också, kan nog bli bra serien känns liksom filmisk på något sätt. Hela serien är präglad av ett långsamt tempo och en sparsam dialog men det blir aldrig segt eller för sentimentalt. Skildringen binds dessutom samman av något så otippat som ishockey.

Själv fick jag nys om samlingen genom Shazam som gav den högsta betyg och en utförligare recension finns att läsa där.

Samhällsnyttig

2011-07-04T15:11:00.003+02:00

Jag gillar ju inte att lipa på bloggen, håller oftast hellre käften. Det kanske är dumt, om jag var mer blödig och ventilerade här kanske de som måste umgås med mig till vardags (Marita alltså) skulle slippa lite gnäll och några skopor ovett då och då. Vad gäller det då? Att vi flyttat till världens, rent objektivt, vackraste plats och har det bättre än någonsin ihop, har mer tid för varandra och våra (utvalda) vänner? Så känns det ju och det är fantastiskt inget snack om saken. Det som är mindre fantastiskt är att jag med min nischade utbildning har större chans att få jobb i Dar e Salaam än i Kramfors typ, iaf känns det så just idag.

Eller äsch jag vet inte, det kommer säkert ordna sig på någe vis tillslut lik förbannat men jag blir bara så less på att arbetsimperativet är så allenarådande. Dagens samhälle visar ganska tydligt vad det är som gäller: har man inte ett jobb är man en sopa, punkt. Det är väl inget nytt i och för sig men med Alliansens arbetslinje så har den där känslan maximerats in absurdum. Utan jobb är du inte en fullständig samhällsmedborgare utan snarare en parasit som ska glad att du får städa toaletter eller vad fan som helst.

Samtidigt finns det något motsägelsefullt med jobb: när man inte har något så vill man inget annat än att få ett men när man väl har ett arbete så verkar man bara vilja att det ska bli helg eller semestertider.

Jag befinner mig egentligen i en väldigt privilegierad position eftersom jag bor med en gös som drar in stash och inte behöver riskera att hamna på gatan om det skulle ta någon månad innan jag fixar ett kneg eller så.

Men om jag som (snart) har en masterutbildning från ett Universitet och ett svenskt efternamn känner mig så pass frustrerad och stressad av processen det innebär att komma ut på arbetsmarknaden på riktigt så kan jag tänka mig hur det måste vara att komma från en annan del av världen och vara en del av samma process. Under sommaren kan jag ju gömma mig bakom ursäkten att jag skriver på min uppsats, vilket jag också gör, men där bakom finns den liksom och väntar på att dyka fram ur mörkret: Arbetslösheten, den moderna tidens spetälska.

Nu blev det ju väldigt kletigt och självömkande det här men låt gå, ”en akademisk kvart räcker inte livet ut” eller hur var det?

Ett liitet inlägg

2011-06-30T15:51:00.000+02:00

Update: jag har vart i Lofoten med Marita och hennes familj, det var nå så djävulska vackert. Sån natur kan få en och bli en riktig friluftstönt alltså. Kanske kommer bilder här nån gång då Telia fixat sitt jävla ADSL-abonnemang igen. Jo de fick det att funka i ungefär två dar till skillnad från Tele 2-asen men sen la det ner..

***

Fler än jag som är lite less på Johanna Koljonen? Det började redan innan hennes patetiska debattartikel i DN där hon försvarade sin rätt att anlita städhjälp. Det känns trist för jag poddade verkligen varenda avsnitt av p3-kultur och gillade det mycket. Det där nya programmet hon har känns inte i närheten av lika intressant. Trist på något sätt men ganska logiskt ändå att en mättnad skulle infinna sig till slut. Har till och med börjat störa mig på hennes fnittriga sätta att prata som jag innan försvarat.

***

Annars är det ju härligt med sommar på Svanö så där i största allmänhet synd bara att korpen har uppehåll nu när jag äntligen spräckt årets målnolla.

X-men first class

2011-06-10T09:48:00.007+02:00

Magneto var den största behållningen.

BETYG: 2 (stark)

Min initiala känsla för den här filmen var att den skulle bli en besvikelse, sammansättningen av karaktärer såg på pappret helt fel ut och storyn (mutanterna hindrar ett tredje världskrig, Watchmen någon?) kändes ganska krystad. Efter att den mottagit bättre recensioner än någon tidigare X-filmatisering, både från filmrecensenter och nördar, hade mina förväntningar höjts något och det var med spänningsfull förväntan jag bänkade mig i biosalongen. Tyvärr visade sig mina initiala farhågor stämma allt för väl.

Att filmen inte skulle ha många gemensamma nämnare med serieversionen X-men first class, som fungerar utmärkt som småputtrig såpaunderhållning, skulle jag väl kunna svälja det är ju närmast en naturlig följd av att marvelserier adapteras till vita duken. Men till skillnad från exempelvis Thor nu senast eller de första X-men och Spindelmannenfilmerna görs detta utan någon större finess eller charm. Den härliga ”seriekänslan” som Thor ibland kunde framkalla lyser i den här filmen med sin frånvaro och det handlar ju ändå till syvende och sist om att det är fel sammansättning av karaktärer i fel tid. Filmen har hyllats för sin fina ”60-talsinramning” och den aspekten får väl anses vara hyfsat lyckad. Det hela gick över i lite väl mycket Bond-feeling ibland i mitt tycke.

Den största missen som görs är som sagt att möjligheten att lyfta de individuella karaktärerna sjabblas bort. X-mens styrka är ju just detta: karaktärerna. Mångfalden både bland X-gänget och deras tillfälliga antagonister och relationen dem emellan är en av de främsta anledningarna till att jag fortfarande får ut nåt av att läsa X-men. En rättmätig fråga till Matthew Vaughn och Brian Singer är: hur i hela friden tänkte ni? Det enda rimliga är att de ville plocka fram mutantkaraktärer som inte exploaterats i de tidigare filmerna men som ändå kunde lyftas in i 60-talsmiljön utan att det skulle kännas helt fel. Om så var fallet misslyckades de i mina ögon ganska fatalt. Relation mellan Magneto och Professor X känns omsorgsfullt genomarbetad och är den enda komponenten i filmen som fungerar i samma anda som serien och gör den sevärd. Valet av Beast och Banshee på den ”goda sidan” känns också helt ok, och hyfsat i linje med serien, även om Banshees soniska skrik kanske inte är den superhjälteförmåga som gör sig absolut bäst på film. Att Mystique får en så stor roll är lättförståeligt då hon är tacksam att använda som symbol för mutanternas komplexa situation, med eller mot mänskligheten osv. Valet av Havoc kan jag kanske också köpa men sen Angel Salvadore och Darwin…Två karaktärer som haft ytterst perifera roller i serierna och dessutom tillkommit det senaste decenniet det finns verkligen en uppsjö av karaktärer som skulle fylla och lyfta filmen avsevärt istället för dessa menlösa mähän. Darwin mördas som tur är av Sebastian Shaw, som spelas riktigt bra av Kevin Bacon, ganska tidigt i filmen men actionscenen mellan Angel och Banshee i slutet måste vara en av de fånigaste som filmatiserats sedan superhjätefilmernas renässans.

Och alltså Azazel ska vi inte ens börja diskutera…

Annat som drar ned betyget: Den märkliga storyn om ett förflutet vänskapsband mellan Xavier och Mystique taget helt ur luften känns ganska onödig. Varken Moira MacTaggert eller Banshee pratar irländsk dialekt, Moira är dessutom CIA-agent öh hallå hon är ju FORSKARE ju. Det var iofs nåt jag störde mig på i Thor också: att Jane Foster inte var sjuksyrra well well.

Äh ni fattar det handlar om nerdrage helt enkelt, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Fast så är det ju alltid med alla Marvelfilmatiseringar skillnaden är väl främst att det inte infinner sig någon feeling i den här filmen där man som serienörd tänker "ba wow": Spindelmannen svingar sig mellan taken, Wolvie öser, Thor svingar sin hammare osv.

Sommartorka

2011-06-09T16:09:00.002+02:00

Snart tio dagar in juni och den sedvanliga bloggtorkan som brukar infinna sig under sommaren gör sig tydligt påmind. Inget märkvärdigt med det, mönstret är lite svårt att bryta bara. Kan ju försöka med några dravelrader i dagboksstil. Liksom bara för att. Är fortfarande lite sleten efter helgens magnifika fest i Tavelsjö. Det kan absolut vara roligare att fira andras 30-årsdagar än att fira sin egen, vilket ju var roligt det med såklart.

***

Åker till ”kontoret” med Marita på mornarna och försöker fortskrida med uppsatsen i vanlig manodepressiv anda. Varför blir det alltid så när man skriver uppsats? En stor del av mina kvällar har spenderat på anrika Flogsta med det glada korpfotbollsgänget Svarta Svanen SK. Två matcher och två ganska oförtjänta vinster är resultatet hittills, riktigt gôtt är det.

***

Nu när man klivit ut ur garderoben som marvelnörd i riksmedia så känns det lite pinsamt att jag inte sett den nya X-menfilmen än detta ska jag Jonny och Marita det råda bot på ikväll lovar att återkomma med recension.

Socialrealism

2011-05-27T16:28:00.001+02:00

Gåshud varje gång jag lyssnar på den här:

Ode till Birger Norman

2011-05-26T09:26:00.002+02:00

"Ålle bäst

va’n Birger Norman.

Då man las

va han hadd skreve,

då fätta man

hannlöst direkt

va som stog där.

Värtenda orl

å varenda ra.

Å dä som stog

mella raern å."

På förekommen anledning...

2011-05-24T14:05:00.003+02:00

kunde jag inte motstå frestelsen att knåpa ihop en spellista bestående av skatepunk från nittiotalet. Den förekomna anledningen är alltså H1s inlägg om genren. Vill dock poängtera att jag valt låtar som var da shit då i mitten av nittiotalet och som diggades hårt av pojkar och flickor i för stora byxor och inte nödvändigt vis representerar det bästa artisterna i fråga presterat. 21 first century digital boy är t. ex en låt som jag knappast skulle prioritera om syftet var att plocka russinen ur Bad Religions låtskatt till kaka. Men det var den låten som gick hem hos skatekidsen 1995 och tillika deras överlägset största hit möjligtvis ihop med lama ”punk rock song”. Det är Hitz for skatekidz helt enkelt.

Bokens årstid

2011-05-16T08:33:00.003+02:00

Jag har jobbat upp en enorm läspepp de senaste veckorna, tror att det har med den ljusa årstiden att göra. Den avslapnnade och rurala inramning av mitt nuvarande liv kan nog också spela in. Jag har väldigt lätt för att tappa fokus, bli trött och somna, när jag läser på vinterhalvåret resultatet blir att jag hackar mig framåt ett tiotal sidor i taget och till slut ledsnar och lägger ned bokläsarprojektet i fråga. Den här tiden på året däremot kan jag ligga timmar i sträck och läsa utan att ögonlocken faller ned. Plöjde Mästaren och Margarita under påsken och den levde upp till mina förväntningar. Jag brukar annars kunna ha svårt för när det blir för surrealistiskt men i Bulgakovs berättelse om Satans besök i Moskva så funkar det med talande katter osv. Samma grepp, alltså en talande katt, använder sig Haruki Murakami av i sin bok Kafka på stranden men där hade jag svårare att köpa upplägget tyckte att boken tappade fart när de ”mystiska” passagerna tog över på slutet. Det hindrade inte att jag förälskade mig i Murakamis språk, ska definitivt läsa mer av honom.

Årets läsbesvikelse för min del är Don DeLillos Under jord. Eftersom han är en författare som ofta förknippas med begreppet ’The great American novel’ var mina förväntningar kanske lite väl höga. Men alltså om jag ska ta mig igenom en bok på 896 sidor så vill jag få lite mer leverans än vad den läsupplevelsen gav. Fängslande teman som kalla kriget, rasfrågan i USA, terrorism etc. vävdes in i storyn men ingen av de åtskilliga karaktärerna som dök upp fram och tillbaka lyckades riktigt fånga mitt intresse och det är nog i detta som min besvikelse bottnar. Till skillnad från ett mastodontmästerverk som Bröderna Karamazov så fanns det inte lika stora transportsträckor i Under jord, tempot är ganska högt och berättelsen knyter skickligt ihop händelserna från en baseballmatch på 50-talet till nutid, nåja 90-tal iaf, men det spelar faktiskt ingen roll om känslan för bokens karaktärer aldrig riktigt infinner sig.

Den senaste veckan har jag drabbats av en Gulliou-renässans. Jag har plöjt Coq Rouge och Den demokratiske terroristen de två första delarna i Hamilton-serien. Läste hela serien då jag var 13-15 men inte de två första eftersom de fanns som filmer. Måste säga att som spänningslitteratur håller Hamiltonböckerna en helt ok klass. Det mest givande för min del är dock att det hela blir ett tidsdokument för hur Sverige och världen såg ut under 80-talet hur olik sig Palestinafrågan var då t.ex. Tror att det blir en deckarsommar för min del förutom kanske någon omläsning av någon titel i Hamilton-serien så läser jag nu Leif GWs Grisfesten och Capotes Med kallt blod ligger och väntar på nattduksbordet. Kan nog bli en och annan hårdkokt deckare av Ross Macdonald innan sommaren är över också.

"Kommun"

2011-05-11T15:59:00.002+02:00

Mitt uppsatsskrivande har fått en liten skjuts framåt de senaste dagarna. Den enkla förklaringen till det är att jag nu har tillgång till en arbetsplats som resulterar i ett mer disciplinerat arbete. Arbetsplatsen är ett kontor på ”kommun”. Det fanns ett ledigt rum på tillväxtkontoret, lite ironiskt kanske, så när K frågade om inte jag kunde få utnyttja platsen för att skriva klart min masteruppsats var det inga problem. Jag har alltså tillgång till ett eget skrivbord, kaffeapparat och kommunmänniskor att tjôta med på kafferasterna alldeles gratis! Fatta grymt. Småstad vs Storstad 1-0.

När jag ändå håller på att rapportera om mina förehavanden kan jag meddela att jag i måndags höll en liten improviserad föreläsning för eleverna på Räddningsgymnasiet om krisberedskap i Moçambique. Det gick helt ok, jag hade som sagt inte förberett mig särskilt mycket men jag tror att kidsen fick ut något av det jag förmedlade i alla fall.

En positiv grej med Höga Kusten är att jag känner mig mer kreativ här. Det finns ju som inget val direkt om man vill att grejer man själv gillar ska hända så måste man ta saken i egna händer liksom. Vet inte vad det är men det är nästan som att det finns i luften, kreativiteten alltså.

Soloblogg igen!

2011-05-05T13:21:00.003+02:00

Hupp, har man kickat ut ”frugan” från bloggen då. Inte för att hon inte höll måttet eller så det rör sig snarare om en kärleksfull handling som förhoppningsvis verkar som incitament till att hon med sin underhållande stil startar eget. Det skulle behövas i min krympande bloggvärld där det egentligen bara är Hanet som håller ställningarna nuförtin. Vi får se ur det blir med den saken.

Tror också att det blir mer som förr nu, känns inte lika aktuellt med resebloggande från Svanö så att säga. Men vem vet jag kanske kan få Kramfors kommun att sponsra om jag bara skriver djävulskt förhärligande inlägg om livet i Västernorrland.

Nu blire i alla fall fopol! Så alla som inte bryr sig om det gör er själva en tjänst och sluta ägna dyrbar arbetstid på att läsa den här bloggen.

Skönt att giffarna har börjat ta sig i kragen igen för annars har den här fotbollssäsongen inte bjudit på så många godbitar. Har inte varit så osugen på CL-finalen sen Man U och Chelsea var där. Ett pest- eller- kolera-val om världens charmlösaste lag eller världens just nu skitnödigaste lag ska få lyfta bucklan enligt mig. En sak har de båda lagen iaf gemensamt om något endaste domslut går dem emot så omringar de domaren och tjôtar tills de får som de vill. Andra lag får varningar och utvisningar för liknande beteenden men just Barca och Man U verkar alltid klara sig ifrån domarnas reprimander.

Att Manchester United är lika mycket ett vrövhål som en fotbollsklubb är väl ingen nyhet direkt de har alltid varit en osympatisk klubb i mina ögon. Barcelona däremot har jag gillat men på senare tid har de ägnat sig åt att gräva sin egen grav. Det började med att de kickade Zlatan vilket ju inte är ok. Sen handlar det nog bara om att man fått en överdos av präktige Messis utseende (jo jag VET att många tycker han är lik mig men jag är ändå less på han) och deras ”fina” fotbollsduttande. Eller så är det så enkelt att jag fortfarande är bitter över att barcafjantarna slog ut Arsenal tack vare domarens horribla utvisning av Van Persie. Om de skulle spela så överdjävulskt bra fotboll som de gjorde i el clasico i höstas mot Real så skulle de inte behöva ha domarna på sin sida också, just sayin.

Livet på landet

2011-05-04T16:02:00.002+02:00

Vi är på Svanö nu alltså om någon missat det. Mambos. Det är ganska gôtt, jag fördriver dagarna genom att plita på min uppsats och räfsa lite i trädgården medan Marita står för brödfödan genom hårt arbete i Kramfors.

Lyssnade på Mörns P1-debut (?) i morse och reagerade på en sak som kändes väldigt självklar då den togs upp i programmet men som jag inte riktigt tänkt på tidigare. Kommer inte ihåg hur de exakt formulerade det men det gick i alla fall ut på att man nuförtiden inte jobbar för att finansiera sin livsstil, som man har på fritiden, utan att jobbet mer blivit en del av livsstilen.

Kan känna igen mig mycket i det där och bli lite förbannad över att jag påverkas så mycket av den rådande normen. Den oklara skillnaden mellan arbete och fritid tror jag är en avgörande del i att jag har lite panik över att släppa storstan helt och flytta hem till Svanö på allvar. Ju länge tid jag är här ”hemma” desto mer trivs jag här och så har det varit de somrar jag spenderat på ön också. Men eftersom det läggs så stor vikt vid vad man har för jobb och inte vad man liksom uträttar på sin fritid känns ju alternativet: kommungubbe i Kramfors, ganska mycket som ett icke-alternativ. Men bara för att man skulle jobba där innebär det ju inte per automatik att man ÄR sitt jobb. Tror att det där med vilken vikt man lägger vid sitt yrke har större betydelse i Sverige än på många andra platser. Från vad jag hört inbillar jag mig att det inte alls har samma betydelse i t. ex Spanien.

Är det bra eller dåligt? I can't really tell, men lutar åt det senare.

Madgermanos

2011-04-01T17:17:00.006+02:00

Det är inte varje dag man ser den Östtyska flaggan nuförtiden.

Den amerikanska flaggan används eftersom madgermanos hoppas på Obamas hjälp...

När vi satt och drack öl på Limas bar i Mafalala förra veckan kändes det minst sagt otippat att en av gitarristerna i marrabentabandet som lirade där kom fram och började prata flytande tyska med oss. Det var innan vi hört talats om ”madgermanos”. Efter självständigheten 1975 fram till Samora Machels död 1986 styrdes Moçambique av en Frelimoregim som verkligen var marxistleninistisk. Detta bidrog till en rad samarbetsprojekt med andra likasinnade stater som Sovjetunionen, Kuba och Östtyskland. Under 80-talet skickades därför över 20 000 moçambikier till Östtyskland för att arbeta i bolag ägda av den östtyska staten och i utbyte befann sig över 1000 östtyskar i Moçambique som hjälparbetare eller miltära rådgivare under inbördeskriget. Dealen för de moçambikiska gästarbetarna i Östtyskland var att 60 procent av deras lön betalades till den Moçambikiska staten, pengarna skulle gästarbetarna få när de återvände till Moçambique. När östblocket rasade samman och Tyskland återförenades skickades de moçambikiska gästarbetarna hem där pengarna skulle vänta på dem.

Så var emellertid inte fallet. Pengarna som skickats till den moçambikiska staten från Östtyskland var plötsligt som bortblåsta. Inte helt ovanligt i det korrupta Moçambique som under 90-talet ett tag var världens fattigaste land enligt världsbankens statistik. Att pengarna inte betalades ut ledde till stora protester från gästarbetarna som blivit snuvade på upp till tio års lön, iaf 60 procent av den. De vilda protesterna i början av 90-talet slogs dock våldsamt ned av staten. Men madgermanos som gästarbetarna kallar sig har inte gett upp hoppet att de en dag ska få sin ersättning från staten. Varje onsdag demonstrerar de därför i Maputo med Östtyska flaggor skrik och sång och det har de gjort i över 20 år nu. I onsdags knallade de förbi nedanför vår balkong. Svårt att inte bli lite imponerad över deras uthållighet.

Maputotips

2011-03-29T15:25:00.006+02:00

Jardim dos Namorados

Mafalala

Caminho dos Ferros de Moçambique

Mercado Municipal

Solnedgången vid Hotell Cardoso

All good things must come to an end, så även vår vistelse i Moçambiques huvudstad Maputo. Natten mellan fredag och lördag beger vi oss slutligen på semester längst med kusten till de två ”mestaste” semesterresemålen i landet. Det känns självklart ashärligt med semester men också lite vemodigt att lämna staden som vi trots en viss startsträcka lärt oss att tycka om! Innan vi åkte satt jag på internet och letade bloggar och info från folk som varit här tidigare men kände mig ganska svältfödd på tips och trix som nyinflyttad, mest uppskrämd och harig…

Så, nu innan vi lämnar denna plats tänkte jag göra en liten lista på tips om Du får för dig att åka till Maputo!

Då jag inte varit i någon annan huvudstad på den Afrikanska kontinenten kan jag inte jämföra och jag vet inte om jag behöver tillägga att det inte går att jämföra med någon europeisk eller amerikansk stad. Patriks närmaste jämförelse hamnar i Havanna. Jag har bott i Manchester och det som påminner är vänstertrafiken och nedslitna byggnader. Vänstertrafiken är ju lite trixig, jag måste fortfarande stanna innan jag går över gatan och tänka ”titta åt höger” när jag reflexmässigt tittar åt vänster…

Det första du ska göra är att ta en fotokopia på ditt pass och sedan ta dig till en notarie för att få kopian vidimerad med en drös stämplar. Kan löna sig att plasta in den, det finns inplastningsstånd utanför notariet, om inte för en eventuell regnskur så som skydd mot den flod av svett som i alla fall vi vid det här laget nog svettats ihop till. För bara några dagar i staden kanske det funkar med passet också men det är tråkigt om en skulle bli av med det och risken sägs vara stor att bengen tar passet och kräver ”refrescos” för att du ska få det tillbaka. Se, nu börjar jag med skrämsel så som alla andra. Men det är svårt att undvika då du behöver ha med dig ID så fort du går ut. Nu, slut med skrämsel och istället till tipsen!

Maputo

Jag tycker Maputo funkar bra att gå i så länge man rör sig i de centrala delarna, alla avenidas är sjukt långa och vi har lurats av kartorna några gånger då gatorna ser så mycket kortare ut där än vad de är i verkligheten. Det finns ju egentligen ingen lokaltrafik att prata om, det går chapas mellan de olika stadsdelarna och bairrosarna (svenskifiering av bairro) men i rusningstrafik har vi inte haft mage att ockupera en plats då de är mer än knökfulla och folk får ofta vänta läänge på att få komma på en och åka hem. Taxi och tuk-tuk kostar ju som spårvagnen eller tunnelbanan i Sverige, så man har helt klart råd med det. Det är väldigt mycket bilar i staden pga. att det inte finns någon lokaltrafik att tala om. Mycket bilar lika med mycket ljud, tutande och billarm som går igång och ingen orkar stänga av. Detta har sin charm i små doser men vi har haft ett behov att finna oaser i form av lite träd, grönska, vind, utsikt och lite stillhet och det finns några sådana ställen, det bästa kanske egentligen är Jardim dos Namorados som är en kommunal park där du kan hänga utan att behöva handla nåt. Ingen hade nämnt den här parken för oss så det tog ett allför långt tag innan vi förstod att den är bra. Andra oaser är Café Acacia, ett café i en park med utsikt över bukten kan man väl säga. Även gott kaffe! Bredvid Acacia ligger ett fläskhotell som heter Cardoso och de har lagt beslag på solnedgången. Mycket fint men också mycket dyrt, så värt några gånger.

Andra ställen att besöka i Maputo enligt mig är Feira Popular, ett inhägnat område med karuseller och restauranger. Vill påpeka att jag endast rekommenderar restaurangen med mat från Zambézia provinsen, massor med kokos och den godaste matapan! Allt det andra låter jag vara osagt. Fransmännen har ett kulturcenter, Centro Cultural Franco-Moçambicano (CCFM) där det finns god lunch, ett galleri, ett litet bibliotek och roliga liveframträdanden. Vi var på CCFM och tittade på Mingas, en av Moçs större stjärnor, hon är bra på ballader om du frågar mig. Vi var även där och firade 8 mars med en fotoutställning om kända och okända kvinns.

Mercado Municipal är en av alla marknader i Maputo, det här är den centrala marknaden i ”downtown” med ett stort utbud av frukt och grönt, kryddor, väskor, fisk och även massor av löshår. Peruker är populära här, galet om du frågar mig - som att ha en pälsmössa på huvudet i 35 graders värme! Nära marknaden ligger Caminho dos Ferros de Moçambique, tågstationen, en mycket vacker byggnad i kolonialstil. Ritad av Eiffel. Som att kastas tillbaka hundra år i tiden att komma in där och det är häftigt, t ex har Blood Diamond spelats in där (har kanske nämnts i tidigare inlägg…).

Museu Nacional de Arte, nationell konst – högt och lågt men kul att se.

Av da Guerra Popular, Maputobornas handlingsgata nr ett. Här kan man köpa capulanas i olika storlekar och färger och mönster i butiker samt allt möjligt krims krams på gatan utanför. En upplevelse i sig.

Galaxy är en indisk restaurang med väldigt god mat och billigt! Kanske inte så hög mysfaktor men det glömmer man så fort maten kommer på bordet.

Andra saker som kan vara värda att nämna:

Standard Bank är bättre än Millennium Bank’s uttagsautomater (så länge de inte äter kortet för en, har dock inte varit med om detta, bara hört att det hänt någon annan) då det går att ta ut avsevärt större belopp per gång.

Clinica 222 (Av. 24 de Julho) – typ en vårdcentral, bra om du behöver sjukvård, t ex göra ett malariatest.

Piri-piri är the krydda här och den är så himla god! Godast är nog blandningen mango, piri-piri och olja, så kallad achaar.

Sist och kanske bäst är att besöka bairron Mafalala och få sig en historisk genomkörare vad gäller landets politik och kultur. Organisationen Iverca gör turer dit på beställning. Förhoppningsvis kommer det även göras kvällsturer dit i framtiden, då bland annat till Limas Bar, vilket är ett grymt ställe!

Det tråkiga med Maputo är ju, förutom den korrupta polisen, boendet. De flesta hotellen är hutlöst dyra, det finns tre backpackerställen i nuläget, funkar att stanna på i några nätter. Att hyra en lägenhet gå bara om man ska stanna minst ett år och är även det dyrt. Jag vill här slå ett slag för couch surfing, det finns en handfull personer att kontakta via den sidan, om inte annat kan de kanske hjälpa en vidare?

Den stundande semestern tar oss förhoppningsvis till Vilankulo och Tofo, de mest kända semesterresemålen i Moçambique. En recension av dessa kommer så småningom.

The Black Mambas

2011-03-28T20:32:00.005+02:00

45 000 förväntansfulla fans skapade en grym stämning

Mannen med Moçambiques tightaste shorts ville gärna kramas.

Vad gör man inte för att visa sitt stöd?

Peppade mulungos.

Om det första besöket i Mafalala fick oss att se hur en stor del av den moçambikiska befolkningen lever sina liv fick gårdagens landskamp mellan Moçambique och Zambia oss att inse hur en folkfest ser ut i det här landet. Om sanningen ska fram så var det resan till Machavastadion och publiken före under och efter matchen som var den största behållningen. Det är inte så ofta som vi känt oss i minoritet här i Moçambique men i folkhavet på väg in till stadion var det svårt att inte göra det. Att så många överförfriskade män ville tjöta med mulungon som dagen till ära var klädd i en Moçambiquetröja bidrog till känslan. När jag sa att jag trodde att 'The Black Mambas', som landslaget kallas, skulle vinna fick jag kramar och glada tjut till svar. Så det var liksom inte hotfullt eller läskigt på något sätt. Fast när samma snubbar på mer eller mindre taktfulla sätt försökte stöta på Marita kunde det förstås bli lite jobbigt.

Rent fotbollsmässigt höll landskampen knappt Allsvensk klass. Det fanns några individuellt duktiga spelare i båda landslagen men spelet var stundtals riktigt bedrövligt. Till råga på allt spelades matchen på konstgräs vilket tydligen ska ha dealats till på något tveksamt vis där företaget som la mattan pungat ut med pengar till rätt personer inom Frelimo för att få igenom affären. Att det spelas på konstgräs i Sundsvall är en sak men här kan man knappast skylla på vädret.

Att matchen stundtals var under all kritik spelade dock mindre roll då behållningen var att blicka ut över den knökfulla stadion fylld av rödklädda fans som supportade sina Black Mambas. 45 000 personer rymmer stadion officiellt men jag skulle inte bli särskilt förvånad om det trycktes in några tusen till. Minst var tjugonde åskådare hade också någon form av vuvuzela. Självklart hamnade jag bredvid en riktig jock som när han inte kallade spelarna för horor och homosexella tutade ordentligt i sin vuvuzela. Annars var publiken till vår förvåning inte så mansdominerad som man är van vid att fotbollsmatcher är hemma i Sverige. En stor del av fansen var kvinnor och barn. I princip alla var klädda i rött och innan matchen drog igång var stämningen på topp.

Matchresultatet? 2-0 till Zambia vilket var fullt rättvist. Moçambique spelade riktigt dåligt och Zambias målvakt var bäst på plan vilket resulterade i att de kunde kontra in både det första och andra målet. Zambia är tydligen något av ett boogieteam för The Mambas också. De moçambikiska fotbollsfansen verkar dock vara lika luttrade som GIF-Sundsvallsupporters och tog förlusten med jämnmod. Nästa gång vinner vi med 5-0 fick jag höra då jag sa att jag var besviken på matchresultatet. Tyvärr glömde vi vår kamera i bilen men Ivan tog några bilder så cred till han för dom.

Avslutningsfas

2011-03-26T10:26:00.003+01:00

Den amerikanske historiedoktoranden David försöker förklara baseballregler för Pat.

Fotoutsällning på Limas Bar i Mafalala

Marrabentesnubbarna fick feeling.

Grillad fisk? Ja tack!

Galet att vi bara har en vecka kvar i Maputo nu. De senaste veckorna har verkligen passerat exceptionellt fort. Det är kanske det ultimata beviset på att vi trivs väldigt bra med vår nuvarande situation ”tiden går fort när man har roligt” osv. De senaste dagarna har vi fått agera Maputo-guider då Karin som Pat praktiserade med på FOI och hennes kille Jonathan har varit på besök i staden. När vi gjort samma turistgrejer med dom som vi ägnade oss åt den första veckan märks det verkligen hur mycket vi vant oss vid staden och hur mycket bättre vi blivit på att kommunicera sen dess. Harigheten som satte sin prägel på de första veckorna är nu helt bortblåst och det är otroligt skönt. Veckans höjdpunkt var utan tvekan ett återbesök till Mafalala, den här gången på kvällen. Efter att först ha tagit en öl och lite grillad fisk på en barraca hamnade vi på Limas Bar som är vår nya favoritbar alla kategorier, charmigare ställe får man leta efter. Där bjöds vi på en jamsession av ett gäng Marrabentamusiker, fantastiskt bra. Lite Velvet Underground feeling nästan.

Interagerandet med polisen fortsätter dock att vara en deppig följetång. Sammanlagt fem gånger har vi blivit stoppade nu och det är samma visa varje gång, de vill se id-handlingar och påstår att de inte är giltiga men fattar efter ett tag att vi vet att så inte är fallet och slutar efter ett tag att jobba sig. När man inser att poliserna har en månadslön på dryga 600 kronor, vilket är den statliga minimilönen, kan man ju på sätt och vis fatta att de gör vad de kan för att dryga ut kassan. Häromdagen kom polisen som stoppade oss första gången fram till mig off duty så jag kände inte igen honom. Han tyckte att eftersom han var så snäll den gången och lät oss gå fast vi inte hade giltiga handlingar, vilket vi ju faktiskt inte hade, borde jag ge honom lite pengar till bensin. Det gjorde jag såklart inte. En muta är en muta är en muta.

Vad gäller uppsatsskrivandet så börjar bitarna falla på plats. Har gjort sju intervjuer nu med de myndigheter och statliga institutioner som är relevanta för min studie. En lite lustig detalj är att jag innan resan till Moçambique fick höra att det skulle vara problematiskt att få till intervjuer och möten för att samla in information. Man skulle inte räkna med att avtalade tider stämmer eller att myndighetspersoner ens skulle besvara mina frågor. Mina erfarenheter hittills säger något helt annat. Förvisso är e-mailkulturen i princip obefintlig men telefonkontakten har visat sig vara framgångsrik. Alla moçambikiska tjänstemän jag varit i kontakt med har varit hjälpsamma, korrekta och inte en enda gång har jag behövt vänta på en avtalad intervju. De enda ’stakeholders’ jag haft problem att avtala tider med är FN-organisationerna där kontakten varit allt annat än direkt och jag först behövt gå igenom någon kommunikationsansvarig som sedan förmedlat vidare kontakten osv.

Mafalala Walking Tour (in english!)

2011-03-21T11:35:00.010+01:00

The Mafalala kids were all over the place.

Our excellent tour guide Ivan Laranjeira with some crazy mulungos.

Yes I can pose!

The writing on the wall.

During colonial times in the 40s and 50s, Mozambicans were not allowed to build brick houses unless they were integrated with the Portuguese culture. The result was a system similar to apartheid in which white, Portuguese and Mozambicans who were assimilated inhabited the heart of the city while the African population was referred to the outskirts where they built homes of corrugated iron. Mafalala is one of Maputo's oldest bairros, which is what they call the districts here, and was located right on the border between the white and the coloured area. For the people of Mafalala to be allowed to visit the "white" side it was required that they had a special ID card certifying that they had a job or a training course held in Lourenço Marques. However, it was also here that the resistance movement that would eventually get the Portuguese government on the case grew strong. Both the country's first president Samora Machel and his successor, Joaquim Chissano, has lived in Mafalala. But it is not only prominent freedom fighters that have their roots in the bairro. Among the cultural celebrities who come from Mafalala Noemi de Sousa is prominent. Her poems strongly contributed to the emergence of a black-consciousness movement in Mozambique. Simplified, one can say that Mafalala is to Mozambique what Soweto is to South Africa.

And how do we know all this? Well, yesterday we followed our Mozambican friend Ivan on a walking tour where he and two other guides during three hours talked about the cultural and political heritage of Mafalala. It wouldn’t be an understatement to say that we were swept away by the visit, as much because of the history as of today’s Mafalala kids. If our goal of the visit was to gain an historical insight of the Mozambican society so was the kids proceeds to hang with a bunch of mulungos. And how they interacted! Real attention seekers and completely charming little fellows. They danced, made somersaults and some of the kids had built up a small stage where they acted DJs, sang and danced. Kids are creative, it is probably universal, but it's hard not to draw parallels to the fact that these kids do not have any tangible assets to speak of in comparison with Swedish children and that this also had a positive impact on their creativity. On the football field where both the football legend Eusebio and Olympic medallist Maria Mutola once were discovered some kids had put out old tires that they used as a trampoline to do somersaults and they totally got our attention.

From the beginning we were a bit sceptical of the entire set, it felt uneasy if the context was about Western tourists going to a shanty town to see how the poor people have it; poverty as a tourist attraction. And it’s true that the majority of the population in Mafalala live without either running water or electricity, and that housing is fundamentally different from central Maputo, however it was not the poverty that this visit was about. The focus was instead on the cultural and political heritage of the bairro that the residents feel proud of. We had heard horror stories of similar attractions in other slums like Kibera outside Kenya Nairobi and Soweto in South Africa. From what we understood it seems like these tours are not as integrated with the local community and thus could be perceived as unsafe. This was definitely not our experience of Mafalala, sure it came up a few drunk guys and wanted to talk but that happens in our hometown in Sweden as well. The three hours we spent in Mafalala gave more detailed information about the Mozambican society and way of life than all the knowledge we had gathered here for nearly a month and a half. Fun with a sensible tourism venture that is not just about showing off flashy luxury hotels, backpacking activities, diving and surfing. I could truly recommend it to anyone who is interested to do more than just to scratch the surface of Mozambique and Maputo.

You find all the information about how to book the tour at the Iverca homepage.

These kids know how to entertain themselves:

Mafalala

2011-03-21T10:36:00.004+01:00

Traditionell dans från norra Moçambique.

De här kidsen alltså galet energiska och kreativa.

Mafalala blues är en fotoutsällning om Noemia de Sousa.

Huset där Samora Machel bodde.

Under kolonialtiden på 40 och 50-talet var det inte tillåtet för moçambikier att bygga tegelhus hus såvida de inte ansågs integrerade med den portugisiska kulturen. Följden blev ett apartheidliknade system där vita, portugiser och de moçambikier som ansågs assimilerade tog den centrala delen av staden i besittning medan den afrikanska befolkningen hänvisades till utkanterna där de byggde bostäder i korrugerad plåt. Mafalala är en av Maputos äldsta bairros, så kallas stadsdelarna här, och låg precis vid gränsen där den vita befolkningen slutade och den svarta började. För att befolkningen i Mafalala skulle tillåtas gå över gränsen till den ”vita” sidan krävdes att de hade en speciell id-handling som intygade att de hade ett jobb eller en utbildning inne i Lourenço Marques (som Maputo hette innan självständigheten 1975). Det var emellertid också här som den motståndsrörelse som så småningom skulle få det portugisiska styret på fall växte sig stark. Både landets förste president Samora Machel och hans efterträdare Joaquim Chissano har bott i Mafalala och Frelimo hade ett av sina högkvarter här. Men det är inte bara framstående självständighetskämpar som har sina rötter i stadsdelen bland de kulturpersonligheter som kommer från Mafalala återfinns bland annat Noemia de Sousa vars poesi starkt bidrog till uppkomsten av en black consciousness-rörelse i Moçambique. Lite förenklat kan man säga att Mafalala är för Moçambique vad Soweto är för Sydafrika.

Och hur vet vi allt det här? Jo igår hängde vi på vår moçambikanske vän Ivan på en tour där han under tre timmar berättade om det kulturella och politiska arvet i Mafalala. Att vi sveptes med av besöket är minst sagt ett understatement, lika mycket på grund av historiens vingslag som av dagens Mafalala kids. Om vårt mål med besöket var att få en historisk inblick i det moçambikanska samhället så var ungarnas behållning att få hänga med ett gäng mulungos. Och som de interagerade! Riktiga attention seekers och fullständiga charmtroll. Det dansades, gjordes volter och några av ungarna hade styrt upp en egen liten scen där de agerade dj:s mimade och dansade. Kids är ju kreativa det är nog universellt men det är svårt att inte dra paralleller till att de här ungarna inte har några materiella tillgångar att tala om i jämförelse med svenska barn och att detta också inverkat positivt på deras kreativitet. På fotbollsplanen där både Eusebio och Maria Mutola upptäcktes hade några ungar lagt ut gamla bildäck som de använde som studsmatta för att göra volter.

Från början var vi lite skeptiska till hela upplägget, det kändes olustigt om det skulle handla om att västerländska turister åkte till en kåkstad för att se hur de fattiga människorna har det, fattigdomen som en turistattraktion liksom. Nog för att majoriteten av befolkningen i Mafalala lever utan vare sig rinnande vatten eller elektricitet och att bostäderna skiljer sig väsentligt från centrala Maputo, det var ändå inte detta som besöket handlade om. Fokus lades istället på det kulturella och politiska arvet som de boende känner en stolthet över. Vi hade hört skräckhistorier om liknande turistattraktioner i andra slumstäder som Kibera utanför Nairobi i Kenya och Soweto i Sydafrika. Från vad vi förstått verkade dessa arrangemang inte lika integrerade med lokalsamhället och kan därför upplevas som osäkra, man har mest suttit i en bil osv. Det var inte alls vår upplevelse av Mafalala, visst det kom fram några fulla gubbar och ville snacka men det händer ju på Andra lång i Götet också. De tre timmarna vi spenderade i Mafalala gav mer information om Moçambique än all den kunskap vi samlat på oss här under snart en och en halv månad. Kul med en vettig turistsatsning som inte bara handlar om vräkiga lyxhotell, backpacking-dyk-idiot-surf och 2M, (den lokala ölen).

Kan-ni-mambo?

2011-03-18T17:48:00.003+01:00

Mulungo gordo?

Dessa väskor inhandlade på Maputos huvudmarknad enbart med hjälp av portugisiska/changana

Språket var onekligen något som vi var oroliga för hur vi skulle klara av att hantera innan vi kom till Moçambique. Ingen av oss kunde ju portugisiska och även om Terezas intensivlektioner var guld värda så är ingen av oss några språkbegåvningar direkt. Såhär efter en och en halv månad har vi hamnat i någon slags status quo vad gäller språkutvecklingen. Att Maritas grammatikböcker är försvunna i den moçambikanska postdjungeln någonstans är väl en anledning till att vi avstannat i utvecklingen något. En annan är att vi nått en platå där det fungerar utmärkt att utbyta de mest basala hälsnings- och artighetsfraserna med kvinnorna som säljer frukt och taxichaufförerna. Dessutom så fungerar ju engelskan i umgänget med de vi hänger mest med på fritiden och när jag intervjuar olika myndighetspersoner till höger och vänster.

Även om vi skulle behärska portugisiska till fullo skulle vi nog vara lost här och var ändå, det talas nämligen 22 olika språk i Moçambique. Här i Maputo är det främst Changana och Tsonga som hörs och de två språken har mixats så det mer eller mindre rör sig om samma språk. Det är kunskaper i Changana och inte i portugisiska som uppskattas här. Vi har snappat upp några basic uttryck och det slår aldrig fel att man bemöts på ett mer respektfyllt vis om man använder dem. Det mest användbara ordet är ”kanimambo” som betyder tack. Ganska lätt att komma ihåg också om man tänker det som en fråga: kan-ni-mambo? Det andra uttrycket som kommer väl till pass då och då är ”salani” vilket typ betyder hejdå. Också ganska lätt att lägga på minnet då det bara är att tänka på salami men byta ut n mot m. ”Molungo” är ett annat användbart uttryck det betyder nämligen viting och om man hör någon säga det på gatan är det stor sannolikhet att det är oss dom pratar om eller försöker få kontakt med.

Still not loving police

2011-03-16T15:07:00.004+01:00

En rejäl smäll, men inga poliser.

Sent omsider dök räddningstjänsten upp.

Svårt att undvika referenser från den amerikanska västkusten samma dag som Nate Doggs bortgång kablas ut över världen. Vi har börjat ruttna på Maputos korrupta poliskår riktigt ordentligt nu. Med tanke på att vi inte hade några giltiga id-handlingar på oss första gången vi råkade ut för polisen så har vi såhär i efterhand förstått att vi nog hade ganska mycket flyt som klarade oss ut ur den situationen utan att behöva hosta upp några stålar. Många backpackers vi träffade på Base tvingades nämligen betala mutor trots att de hade giltiga pass på sig.

Grejen med polisen här i Maputo är inte att vi känner oss direkt hotade eller så, speciellt inte nu när vi har vidimerade kopior av våra pass med giltiga stämplar. Det störiga är att man kan bli stoppad när som helst. Det känns ungefär som att konstant tjuvåka på spårvagnen och kan råka ut för kontrollanter runt varje gatuhörn. Den senaste veckan har vi råkat ut för två poliskontroller. Så länge man är vänlig och ler och visar upp sin fotokopia av passet har de inte haft något att komma med och släpper en efter ett tag. Problemet är att det som sagt kan inträffa när som helst. Förra söndagen höll vi på att missa färjan till Catembe för att två civilsnutar, de kan iofs ha varit några smarta streetkids som kommit på ett sätt att tjäna cash, stoppade oss. De flashade i alla fall med polisbrickor så det var bara att hala upp id-korten och smajla. Igår när jag stod ute på gatan och väntade på min skjuts till en inbokad intervju hände det igen. Tre unga poliser som inte kunde prata engelska kom fram och begärde att se min legitimation. Det är i sådana lägen hela situationen blir extremt frustrerande då man redan är stressad över att man kan komma sent pga. den hysteriska trafiken och ska behöva tampas med penningstinna poliser till råga på allt.

Det känns så förnedrande att le och vara jättetrevlig mot dem när man bara tycker att de borde lämna en ifred och ägna sig åt något mer relevant. Som att dyka upp när en bilolycka inträffade på vår gata. Då tog emellertid en halvtimme innan polisen ansåg att det var idé att ta hand om trafikkaoset som följde.

Antar att det är en bra lärdom att få vara utsatt för den här typen av prövning även om skillnaden givetvis är milsvid kan det kanske ge en liten glimt av hur det exempelvis är att vara rom i dagens Sverige eller så…

Getaway

2011-03-15T14:24:00.005+01:00

Häng med Inhacabo/kompis till en kompis.

Det där med bilbesiktning har inte riktigt fått fäste i Moçambique.

Den som släpper sist vinner!

Livsnjutnare 1.

Livsnjutare 2.

Kidsen lirade fotboll på stranden och nynnade på Shakira.

Maputos skyline på vägen tillbaka.

Robinson-feeling.

I helgen tog vi oss en välbehövlig paus från citylivet genom att spendera lördagen och söndagen på ön Inhaca. Denna paradisö ligger 40 km utanför Maputo och är främst känd för sitt rika fågelliv och sina korallrev som är bland de mest sydliga i världen. Sedan 1976 är delar av ön och dess omgivande vatten också naturreservat. Vi besökte dessutom den obebodda grannön Ilha dos Portuguêses. Oerhört befriande att äntligen få bada i den Indiska oceanen, det skitiga vattnet utanför Maputo har inte direkt varit så lockande. Eftersom de bästa badstränderna ligger på andra sidan ön från vart själva byn är fick vi pröjsa en snubbe med fyrhjulsdriven bil att köra oss.

Den bilfärden gav en verkligen en känsla av att befinna sig på Afrikansk landsbygd. På de sandiga vägarna (alltså vägar gjorda av sand) kom det vid flera tillfällen fram små kids som sprang ikapp bilen och klamrade sig fast på backluckan. Det var liksom en sport mellan dem vem som kunde hålla sig fast längst. Väl framme hade vi så en lång strand i princip för oss själva och vi badade och snorklade och hade det helt enkelt gôtt. Så två dagar strand och bad och naturljud har fyllt på batterierna men även suget efter mer strand och bad…

Sommar går mot höst

2011-03-11T08:29:00.002+01:00

Lika som bär?

Moçambiqanska rytmer.

Solnedgången.

Spännande arkitektur.

Först en kort resumé:

februari: resans början, landa – både fysiskt och mentalt. Förvirring, intryck, inte så mycket tid till reflektion egentligen. Även svårt att greppa det här med tiden. Första veckan kändes typ som tre. Lösa det mest nödvändiga, boende och vidimerade kopior av passen, orientera oss i staden (lokalsinnet är ju inte någon av våra starkare sidor så det lades en del tid på orienteringen).

Nu är det mars, vilket här betyder att sommar börjar gå över i höst. Kan kanske var en del i förklaringen till Pats influensa, årstidsförändringen. Även om den ibland bisarra hettan - enligt oss - fortsätter så tycker vi oss märka en liten skillnad i att det faktiskt kommer en ganska behaglig bris om kvällarna nu. Pat använde till och med ordet kallt en kväll, men det hade nog snarare med hans tillstånd att göra, det är inte kallt. Ibland tror vi att vi kanske vant våra kroppar vid värmen en aning, men jag tror i nästa ögonblick inte att det är möjligt för min del – fan vad jag svettas. Fick mig även en påminnelse häromdagen då jag av någon outgrundlig anledning glömde dricka vatten under förmiddagen. Det var lite tryckande väder och en huvudvärk låg och skvalpade. Istället drack jag på grund av detta tre koppar kaffe och gick ut för att göra ärenden innan lunch. Det drog ut på tiden och vi kom även på att vi skulle gå och handla i en annan del av centrum och sedan gå hem. Då sade kroppen ifrån och jag höll på att svimma där ute på gatan – typ klockan ett på dagen – i tryckande hetta – med vätskebrist… inte alls konstigt i efterhand, att jag höll på att svimma alltså, och en tydlig påminnelse om att inte få för sig att kroppen har några extra reserver att ta till i detta klimat.

Pat har ju skrivit en del om sina intervjuer och det råder väl ingen tvekan om att han är här för att göra fältstudier till sin masteruppsats. Jag har nog inte riktigt klargjort min del. När Pat började fundera i MFS-banor tänkte jag att om det passar för mig så skulle jag ju vilja haka på. Jag har aldrig varit i ”riktiga” Afrika och att åka iväg för att arbeta i ett afrikanskt land har ibland kommit upp när jag och Pat diskuterat framtidsplaner. Nu passade det fint in då jag inte kände mig nöjd med situationen som den var innan. Att bryta den genom att börja med att åka till Moçambique passade ju fin fint! Jag är nu här på en såkallad ”CSN-semester” (vågar jag skriva detta på bloggen?!) då det var det enklaste och även ett snabbt sätt (hade ju kunnat ta sms-lån - snabbaste) att få ihop ekonomin, att använda det sista av studiemedlet och läsa en distanskurs från Sverige. Jag var först inne på att läsa någon psykologikurs men behövde lite paus från det kände jag. Då de har portugisiska som officiellt språk i Moç och jag inte kunde ett ord i början av december blev det så att distanskursen blev en nybörjarkurs i portugisiska. Det har tyvärr gått mig lite emot och varit lite knöligt kan man väl säga. Först var böckerna typ en månad försenade och kom till slut till Hanna i Stockholm dagen efter att vi åkt… nu befinner de sig någonstans i någon postgång mellan Sverige och Moç och jag sätter inte mycket hopp till att få se dessa böcker. Mjukvaran vi använder oss av är nåt liknande Skype men kräver väldigt fett internet vilket inte är optimalt i ett land med så mycket lägre standard än Sverige. Det är ca 1 minuts fördröjning och jag blir bara stressad av att hela tiden höra allt försent typ.

Det som är positivt å andra sidan är ju att jag befinner mig i ett land där de knappt pratar engelska, så jag måste ju utsätta mig för att prata portugisiska någon gång varje dag. Tycker nu efter fem veckor att jag börjar kunna förstå lite i alla fall. Men känner nu även att framtiden börjar göra sig påmind, nytt arbete när jag kommer hem till exempel, vilket gör att jag bestämt mig för att inte stressa upp mig över den här kursen nu utan ladda batterierna, läsa böcker, åka på semester (på semestern!), yoga och vara lite mindful :) hakuna matata! (Herregud vad har hänt?! Kanske jag ska sadla om till dykinstruktör!)

Back on track

2011-03-08T08:37:00.002+01:00

Maputos enda offentliga soptunna? Obs bilden har inget med inlägget att göra.

En veckas sängliggande i influensa var inte direkt medräknat i arbetsplanen för den här fältstudien. Nu har jag börjat plocka upp trådarna som jag samlade på mig innan sjukdomstillståndet drabbade min stackars kropp. Något som gör inbokandet av intervjuer lite komplicerat här är att användandet av e-mail som korrespondensmedel inte riktigt verkar ha slagit i Moçambique på samma sätt som i Europa. Antingen fungerar inte adresserna alls eller så får man inget svar, nada. Alternativ två är såklart att ringa personen i fråga man vill intervjua. Det är inte heller helt smärtfritt, dels beror det kanske på att jag har med mig min gamla pajastelefon som har sjukt dåligt ljud, dels beror det på hur bra engelska personen man snackar med kan. Det underlättar faktiskt oerhört att sitta med en person face-to-face om engelskan inte är tip-top. Då kan man läsa av kroppsspråk och lättare ställa följdfrågor om något är oklart.

De senaste dagarna har jag iaf ägnat mig åt att försöka boka in nya intervjuer och jag tror att jag lyckats styra upp två nästa vecka även om det skett på en knagglig mix av engelska/portugiska. Något som däremot gått smärtfritt och fick mig att hoppa lite lätt av lycka var när jag hittade engelska versioner av de dokument som styr krisriskhanteringen i Moçambique. Utöver intervjumaterialet är nämligen planen att även analysera dessa dokument genom textanalys, att materialet finns på engelska och inte bara portugisiska gör detta arbete betydligt skonsammare så att säga. Jag har så smått börjat ta mig upp på banan igen med andra ord inte bara vad gäller det sociala livet men också i fråga om datainsamlandet.

Det svänger katten!

2011-03-07T15:15:00.002+01:00

Vi har så smått börjat anamma de afrikanska rytmerna. Brenda Fassie kom iofs från Sydafrika men det är inte så många mil till gränsen från Maputo.

Brothers in Arms

2011-03-05T19:33:00.004+01:00

Vårt eminenta värdpar!

Vy från ballkongen.

Långt från Platons skuggvärld.

Meducin, läskig färg men funkar bra!

Vet inte vart jag ska börja riktigt, har känt mig som återuppstånden från de döda på mer än ett sätt de senaste dagarna. Flytten från Base skedde i något slags drömskt febertillstånd och jag är lite imponerad över att min kropp pallade att ta sig sex trappor upp med ryggsäck i det skicket jag befann mig i då. Efter att ha fått inhemsk dundermedicin gick tillfrisknandet i alla fall snabbt. Helt plötsligt vaknade jag upp med en magnifik utsikt över staden och med ett fantastiskt värdpar i form av Roberta och hennes mocambikanska kille Ivan. Man kan säga att vår tid på the Base var lite som att sitta fångna i Platons grotta och bara se skuggorna av vad Maputo egentligen har att erbjuda. Genom Roberta och Ivan har vi fått en helt ny ingång till det mocambikanska samhället. De har tagit med oss på fester och uteställen där de gladeligen introducerat oss till deras vänner. Detta nya sociala liv har verkligen lyft tillvaron i Maputo.

Igår satt vi till exempel och diskuterade konspirationsteorier gällande CIAs inblandning i Lybien med en inhemsk hiphopstjärna på en galen fest hemma hos en norsk diplomat. Bara en sån sak. Ett ganska jobbigt fenomen är att det verkar vara kutym att köra rattfull här. Har inträffat två kvällar i rad att 'the designated driver' inte varit fullt så 'designated' om jag säger så. På tal om trafik så frågade vi Ivan häromdagen om det är svårt att skaffa körkort i Moçambique. Nejdå, det är inga problem svarade han. Det gäller bara att muta bilskolläraren vid uppkörningen. Om man inte gör det är det emellertid omöjligt att få körkort. Den bästa kommentaren hittills kom även under gårdagens fest från Ivans kompis och kollega Erica som tittade på oss och frågade: ”Are you brothers? No? Really, cause you look the same!”. Väldigt roligt på så många sätt!

Malarianoja

2011-03-01T15:47:00.004+01:00

Här bor vi nu, sex trappor upp. Observera att man kan bo tolv trappor upp - utan hiss.

Sista tiden på the Base var allt annat än munter...

Den här dansen ett steg fram två steg bakåt är en dans vi kommer vara proffs på efter den här tiden. Skämt å sido så är det lite så tillvaron ter sig. Det händer något lite i ett. Senaste veckan har vi, som det brukar bli då man har något att se fram emot haft svårare att stå ut i boendet och försökt hålla oss ute och aktiva och bara sova där. Så även i fredags som vi avslutade med simning på (det galna stället) Clube Naval. Under simningen började Pat att känna sig stel och hängig och när vi kom hem och tog tempen så var det febertemp… Inte så mycket dock så vi tänkte att vi avvaktar under natten. Fram med alla malariapapper och vi läste noggrant på – igen. Ett malariatest ska tas inom 24 h efter att symtom uppstått så vi kom fram till att vi kunde göra det på morgonen om febern var kvar. Det var den, den var uppe i 39 grader så det var inget snack, utan försöka få kontakt med någon som kunde tänkas veta ett bra ställe att testa sig på. FAO-Jenny som bor här nere hjälpte oss och vi tog oss till en klinik inte långt från där vi bor och bad om att få göra ett malariatest. Vi har hört innan att de ska vara väldigt bra och ha rutin på malariabehandling här och det märktes. Ett test kostar 100 mtc vilket är ungefär 20 kr, ett stick i fingret och sedan vänta en timme. Efter en timme fick vi svar att det var negativt vilket ju var en väldig lättnad förstås. Vi äter ju ändå profylax, använder myggmedel osv, men har ändå fått några myggbett så risken finns ju alltid.

Nu vet vi hur vi ska göra om det kommer en nästa gång, men låt oss hoppas att det inte blir så. Febern den håller i sig och lättnaden från igår att det ”bara” är en förkylning/vanlig feber har släppt och ersatts av tristess hos Pat. Jag matar på med dryck och värktabletter. Söndagar är annars ganska sköna dagar här. Alla andra dagar är det jättemycket bilar och människor som rör sig i staden men på söndagar är det mesta stängt och det finns nästan ingen trafik att tala om. Det är med andra ord ganska tyst, kanske med betoning på ganska, och behagligt att strosa på gatan och försöka prata lite portugisiska med en gubbe vid ett fruktstånd och hinna känna in lukten från de blommande träden.

Söndagen går över i måndag och febern går ner en aning och vi räknar ner, sista natten innan flytten. Sista natten med fläktljud som ger skavsår i öronen och mögel i madrassen… Och febern stiger igen. Tisdag morgon och vi skulle vara utcheckade kl 10. Tillbaka till kliniken innan 8 för ett läkarbesök den här gången. Det är inte malaria i alla fall. Antibiotika och anti-inflammatoriskt och sedan flytt i taxi utan AC och tre apotekstopp på vägen. Ny månad och nya tag efter att ha landat hemma hos Roberta som italienskan heter som vi nu bor hos. Febern har nu även sjunkit från 39 till 37 grader.

Ska kort försöka förklara varför vi upplever simstället galet. Clube Naval är ett gammalt kolonialställe, det finns en del sådana kvar här. Väldigt vackra byggnader men koloniseringen och vad den står för sitter liksom lite i väggarna. Simstället är lite av ett lyxställe och märk då att en månads simkort ändå är billigare än att simma på en kommunal simhall i Sverige. Till detta ställe kommer främst vad vi tror är portugisiska lyxhustrur som hänger där i grupperingar under dagarna då deras män arbetar. Det är även en hel del barn i omlopp vilka ibland har, ska vi kalla dem nanny’s. Moçambikanska äldre kvinnor, iklädda klänning modell städrock från 50-talet, förkläde och vitt huckle. De tar hand om barnen och ser efter dem medan mammorna solar eller nåt. Majoriteten av besökarna är västerlänningar, ryssar eller kineser och alla som arbetar där är svarta och segregeringen sticker en i ögonen…

Snöbollen rullar

2011-02-23T20:56:00.002+01:00

Ok, nu har det börjat på riktigt: arbetet med intervjuerna. Vi har ju inte skrivit sådär överdrivet mycket om värmen här nere känns det som. Temperaturen var väl mest en chock i början och på den senaste tiden har vi så smått börjat vänja oss vid den i snitt 30 gradiga värmen. Det är dock en sak att hantera vädret i shorts, flip flops och t-shirt och en helt annan att göra det i svarta kostymbyxor, finskor och långärmad skjorta. Detta fick jag erfara idag då jag satt fast i en taxi utan AC på väg till min andra intervju en bit utanför stan. Tror helt ärligt att jag aldrig har svettats så mycket i hela mitt liv. Vinylskivor under armarna är liksom bara förnamnet det är när hela ryggen är klibbig som det börjar bli riktigt jobbigt. Att anlända till en intervju i detta tillstånd är inte idealt kan jag meddela. Till saken hör att de myndighetskontor jag besökt ofta har väldigt väl fungerande luftkonditioneringar så att svetten där får chansen att kylas ned ordentligt och min lilla förkylning håller sig kvar i kroppen.

Intervjuerna har emellertid flutit på bra, snöbollen har börjat rulla så att säga. Har använt röstmemon på iPhonen för att spela in dem och kvaliteten på dessa upptagningar har fungerat utmärkt. Min handledare rekommenderade att jag bara skulle använda inspelningarna som backup och istället försöka föra anteckningar i första hand. Det är ju så jag brukar göra då jag jobbat journalistiskt för TÅ också men jag har redan märkt att det är betydligt knepigare i det här fallet. Dels för att intervjuerna görs på engelska och det varken är mitt eller informanternas modersmål men också för att detaljerna ofta känns viktigare här än de kan vara i en kortare nyhetsartikel. Således har en stor del lagts på transkribering. Har aldrig jobbat på det sättet egentligen och förstår nu verkligen alla invektiv som jag hört användas om denna syssla. Det tar ju så sjukt lång tid. Att transkribera en timmes intervju tar i snitt en arbetsdag i besittning.

Initialt hade vi en tanke på att lägga en viss tid på att besöka Zambezifloden och kanske lägga en vecka på detta. Dels för att det skulle kunna finnas intressanta personer för mig att intervjua där men också för att en annan MFS-are som också skriver om varningssystem för översvämningar skulle hålla till där. Hon har dock redan lämnat landet har jag nu fått reda på och alla organisationer, NGOs etc som jag skulle kunna träffa där har sina huvudkontor i Maputo så ur det hänseendet finns det inte heller någon större anledningen att lägga den tiden på att ta sig dit. Vi har därför beslutat oss för att vi stannar i Maputo till slutet av mars, vilket bör vara tillräckligt för att jag ska hinna utföra tillräckligt med intervjuer, och sen satsa på en veckas semester i Tofu istället.

Ett steg framåt

2011-02-22T16:18:00.003+01:00

Utsikt från vårt rum på hostelet.

Dyrt och charmlöst hotellrum

Det framkom ju under vår planering för Moçambique att boende skulle kunna bli lite trixigt. Vi tänkte väl att det löser sig när vi är på plats och allt kan ju inte vara så dyrt som det verkar via internet. Men jo, så är det. Vi har frågat runt och fått mer eller mindre hjälp men inget har gett resultat – förrän nu. En tysk tjej på vårt guesthouse (som är hutlöst dyrt för det vi får…) undrade om vi inte kollat couch surfingsidan på internet. Ingen av oss hade tänkt tanken. I vår relation är det nu så, att Patrik har en aning lättare att finna sig till rätta i situationer som kanske inte är optimala, Marita har lite svårare för detta och gav sig därför ut i couch surfingdjungeln för att försöka hitta något annat boendealternativ än ett backpackerställe. Må vara att jag får mig en känga för att vara elitistisk eller så, men tugget kring bästa stranden jag vill jobba som dykinstruktör inte behöva ta något ansvar köpa sex… känns helt hjärndöd i mina öron, basta. Jag fyller också 30 om några månader, inte 20 typ.

En italiensk tjej med en lägenhet med två sovrum nappade och idag var vi där och dealade. Vi flyttar dit om en vecka och bor där i mars. Hon jobbar för italienska ambassaden och verkar trevlig! Vi träffade även hennes kille med det vackra namnet Ivan och de gav båda ett bra intryck. På söndagar tittar de på politiska dokumentärer, lagar mat och diskuterar. Yes tänkte vi. Politiska diskussioner och portugisiska i ett liksom. Dessutom bredband, så nu kan vi gå loss med internet också, kanske skypea någon?! Det blir dessutom billigare så nu har vi så smått börja planera för några helgresor. Ett steg framåt med andra ord.

Eduardo Mondlane

2011-02-20T10:00:00.004+01:00

Eduardo Mondlane var en av de ledande gestalterna bakom självständighetskampen som Frelimos grundare och deras förste ledare. Han mördades dock genom en brevbomb under sin tid i exil i Tanzania.

ANC och Moçambique hade ett nära samarbete under Apartheideran vilket ogillades av det dåvarande Sydafrikanska styret. 1982 bombade sydafrikanska flygvapnet Maputos universitet och flera ledande ANC-kämpar dödades bland annat Ruth First som har förärats med en minnessten vid centret för afrikanska studier.

Visste inte alls vad som väntade oss när vi i fredags begav oss till universitetet Eduardo Mondlane. Vi betedde oss väldigt svenskt genom att vara på plats redan innan utsatt tid. När den Dr. Claudio Mungoi som jag kontaktat väl kom på plats blev vi välkomna med öppna armar. Det hela blev nästan lite pinsamt när han propsade på att jag borde hålla gästföreläsningar om jag har tid, att jag försökte förklara att jag ”bara” är en masterstudent viftades snabbt bort som argument. Att jag borde komma som gästforskare till deras fakultet i ”the near future” var ett annat förslag som dryftades. Trevligt med ett sådant mottagande såklart men samtidigt känns det som att det måste tas med en nypa salt kanske.

Min främsta förhoppning var ju att få chansen att göra en pilotintervju med någon mindre viktig person som ändå har koll på Early Warning Systems (EWS) för översvämningar i Moçambique. Någon sådan blev inte av. Istället fick vi träffa en exemplarisk guide vid namn Xavier (fatta vilket coolt namn han får om han blir professor). Från början trodde vi att han var en stackars doktorand som fått som uppgift att ta hand om svenskarna på besök. Vi trodde att vi skulle få en tur runt universitetet och inte så mycket mer. En ytterst välbeskriven guidad tur fick vi iofs, Xavier introducerade bland annat Marita till den psykologiska institutionen, kanske mer om det senare.

Efter ett tag visade det sig dock att Xavier är en riktig spindel i nätet vad gäller Moçambiques disaster management, där olika former av varningssystem är en viktig komponent. Förutom att undervisa på universitetet jobbar han som rådgivare å INGC (Moçambiques motsvarighet till MSB om man förenklar det hela), och har kontakter hos alla de myndigheter och institutioner som är relevanta för mig att träffa. Efter den guidade turen på Universitetet tog Xavier därför med oss till The National Emergency Operations Center (Centro Nacional Operativo de Emergência, CENOE) där vi blev introducerade till chefen. Ett möte planerades in, så på onsdag sker min första intervju emellertid inte med någon mindre viktig person. Nåja, det får man väl leva med.

As rotinas

2011-02-17T19:36:00.002+01:00

Inte samma intensitet i bloggandet de senaste dagarna, det är kanske det tydligaste tecknet på att vi börjat skapa oss en vardag här i Maputo. Förra helgen såg vi till att verkligen bocka av all turistgrejer som vi inte hunnit med innan så att man kunde släppa det där och tydligare kunna koncentrera oss på annat än att vara just turister.

Till vardagen hör som bekant rutiner och en sådan som vi börjat med är att kliva upp halv sex på morgonen och powerwalka längs Avenida Friedrich Engels (bara en sån sak) innan frukost. Det låter kanske överdrivet hurtigt men det är faktiskt enda tiden på dygnet då det känns möjligt att träna här nere utan att svettas ihjäl, sen vi landade har temperaturen snittat 30 grader. Att vandra runt på Maputos gator innan all trafik och rörelse kommit igång är också en rejäl befrielse. Häromdagen när vi var ute och ”gåggade” kom den första riktiga regnskur vi upplevt sen vi anlände och då var vi mer eller mindre ensamma i stan. Regnet verkar verkligen lamslå här, annars brukar vi stöta på en hel del andra joggare och capoeirautövare under våra dagliga morgonpromenader.

Den andra rutinen vi kommit in i är att vi hittat ett bra bibliotek i närheten av vårt hostel där vi kan sitta och plugga om dagarna. Jag har försökt att hänga på Maritas portugisiska samtidigt som jag filat på min intervjuguide. Det känns som att det flyter på för oss båda. Imorgon ska vi till ett av Maputos universitet för att träffa min kontakt där. Förutom att vi räknar med att få en guidad tur av universitetet hoppas jag på att kunna få utföra en pilotintervju med en av hans kollegor också innan jag ger mig i kast med de ”riktiga” intervjuerna nästa vecka.

Contraste

2011-02-12T18:40:00.005+01:00

Att få många nya intryck på kort tid och att komma över vanans makt och trygga famn. Här är det mesta inte som en är van det hemmavid. Självklart ska vi bråka om att alliansen bygger murar i Sverige men när det ses på ur ett mer globalt perspektiv känns Sverige plötsligt så välfungerande och funktionellt. Tänk bara standardmåtten! Sjukvården fungerar faktiskt även om det inte är tipp topp… osv, ni fattar. I Moçambique är det ca 5 % av befolkningen som har elektricitet. Antagligen bor de flesta av dessa 5% i Maputo men en stor del har varken vatten eller el i sina hem.

Det investeras mycket i landet och i Maputo och vi fick höra att hyrespriserna på lägenheter i centrala Maputo i det närmaste fördubblats de senaste två åren. En svensk kille som jobbar för kooperativ utan gränser som vi sprang på igår sa att kvadratmeterpriserna runt Avenida Julius Nyerere ligger på samma nivåer som i Tokyo. Investerare och företagare flyttar hit och kan betala för sig. Sydafrikaner har Moçambique som ett semestertillhåll och fokus gällande turistindustrin verkar vara att satsa på det luxuösa.

Även om vi under den första veckan kastats mellan nya intryck och redan varit i ett nytt innan vi hunnit smälta det förra så har vi rört oss fritt inne i staden, Maputos centrala delar går att ta sig runt på till fots och Maputo sägs vara den lugnaste och lättaste huvudstaden på den afrikanska kontinenten att komma till som viting. Vi måste inte bo i ett gated community eller ta taxi överallt eller ha egna vakter. Vi kan följa deras långsamma tempo på gatorna och handla fantastiska frukter och grönsaker på marknaden och nu funkar till och med internet!

Det här med internetfixandet blev också ett kapitel för sig. Först var vi inte säkra på om det fanns mobilt bredband i Moç och vår host Jonas svarade lite förnärmad att så visst var fallet. Ok, nästa steg, hur hittar vi det? Jonas rekommenderade Vodacom som är det ena av de två mobiloperatörerna. Vi tog oss efter lite meck till en affär och fick hjälp av en kille som kunde lite engelska. Det är förövrigt återkommande för oss för den första tiden, -Você fala inglês? -Um poco eller –não. Nej, okej och så försöker vi på ytterst knagglig portugisiska få fram vårt budskap. Hur som, killen med 3G sa um poco eller till och med -sim och vi köpte så ett mobilt bredband. Det vill säga en USB-sticka, ett simkort och några kontantladdningskort efter den hastighet vi valt på vårt internet. Han tackade och avslutade med att det ofta kan behövas hjälp med installationen men då måste ni åka till en annan Loja de Vodacom men pröva först!

Vi prövade och fick givetvis inte till det så tillbaka till affären för vi hade lyckats tappa bort adressen till den andra affären med supporten, sen till supporten där datakillen inte kunde ett ord engelska och undrade om vi verkligen inte pratade någon portugisiska men på något sätt lyckades vi göra oss förstådda och han löste efter ett tag det hela. Vi hade bland annat inte laddat simkortet eftersom telefonnumret stod på ett papper vi inte fått. Om supporten kostade något eller ej får vi aldrig veta för datakillen gick när han var klar och vi log till vakten och låtsades som inget. Vad vi däremot kommer bli varse om någon gång under närmsta månaden är om vi har –no limit på vårt internet eller inte. Vi tycker att det låter lite för bra för att vara sant. Vi har betalat för att ha 1GB i 30 dagar sedan måste vi fylla på… Någon? Well, det visar sig. Än så länge fungerar det och vi kan uträtta våra studentärenden, mycket angenämt.

Horkarlar & Swimmingpool

2011-02-11T16:23:00.002+01:00

Två steg framåt ett steg bakåt. Ungefär så kan man sammanfatta vår tid i Maputo hittills. Varje gång vi tuffat till oss, börjat känna oss lite mer varma i kläderna har det dykt upp någon komplikation som gjort att vi backat lite igen. Det betyder ju inte att vi inte trivs för det gör vi på många sätt och vis.

Imorse inträffade dock en incident på vårt hostel som var väldigt obehaglig. En skabbig tysk som nyss flyttat in här besökte tydligen en prostituerad i natt men betalade inte för sig. Resultatet var att hela huset väcktes kl 6 i morse av den prostituerade kvinnan som var helt vansinnig såklart. Hon skrek och slog på den skabbige tysken och vägrade lämna huset innan hon fått sina pengar. Ungefär en och en halv timme stod hon och bankade och skrek på dörren som tysken höll för (det fanns inget lås). Det hela slutade först när hostelägaren kom in i bilden och körde iväg kvinnan och förklarade mer än bestämt att tysken inte längre var välkommen som gäst.

Det hela var obehagligt på flera olika vis. Dels för att vi verkligen börjat känna oss som hemma här och igår kände att vi kunde plugga och hänga avslappnat här. Vi har blivit tjenis med personalen och hunden Jonny vilket är jättekul. Att då vakna av ett kaotiskt slagsmål ändrar ju på den trygghetskänslan något. Den andra obehagliga biten är såklart att få hela problematiken kring sexhandel i ett mindre utvecklat land så rakt i ansiktet som här. Horkarlar finns ju i Sverige också såklart men man är så djävla förskonad som lever i en skyddad verkstad där man inte behöver befatta sig med det.

Efter att ha fått morgonen spolierad så lyfte iaf dagen när vi skaffade simkort på Club Naval. Att glömma allt för en stund och simma några längder i en pool var precis vad vi behövde. När vi sen kom hem var tysken och hans rumskompisar borta och det känns ganska lugnt igen.

Tuk-Tuk

2011-02-09T15:20:00.001+01:00

Lite mer vyer från Maputos trafikliv...

Acklimatiserad?

2011-02-09T15:12:00.002+01:00

En vecka har förflutit i Maputo och någon form av acklimatisering kan kanske skönjas. De första dagarna var så fulla av ”intryck” att vi var helt slut bara efter några timmar på gatan. Så är det i och för sig fortfarande men vi har börjat vänja oss vid värmen något och vågar ställa frågor på oerhört knagglig portugisiska nu vilket inte var fallet de första dagarna. Vissa saker kommer man såklart aldrig att vänja sig vid. Något som är oerhört deppigt är att alla försäljare på gatan och anställda på restauranger osv. kallar Pat för ”Boss” det europeiska koloniala arvet blir väldigt tydligt då.

En sak som vi vant oss vid nu i viss mån är i alla fall trafiken: vänstertrafiken. Eftersom Moçambique aldrig varit en brittisk koloni var vi lite förvånade över detta först men det är tydligen ganska vanligt med vänstertrafik på den afrikanska kontinenten. Det vanligaste fordonet vi använt oss av är tuk-tuk som kostar lika mycket som en taxi men vars chaufförer är mer benägna att ragga upp sina kunder. Chapas (minibussar som går efter fastlagda rutter) har vi åkt några fler gånger också.

I måndags flyttade vi från vårt ”lyx”-hotell till ett betydligt sjavigare backpackerställe som heter Base och ligger på Avenue Patrice Lumumba. Trivs betydligt bättre här trots brist på AC och lite skabbigare dusch och toa. Personalen är oerhört hjälpsam och man kan laga sin egen mat och använda kök och kyl och så. Ganska många original som bor här, oftast bara över en natt för att sedan åka vidare till någon av turistorterna Tofu eller Vilankulos. Så vi känner oss lite som stamgäster efter bara tre nätter. Vi har preliminärbokat ett rum här i tre veckor framåt men också lagt ut lite krokar om att vi vill hyra ett rum av någon FN-anställd eller så om det skulle bli aktuellt.

Apropå saker som man inte kommer vänja sig vid så är diskrepansen mellan den rika delen av stan och den fattiga onekligen en sådan aspekt. Det investeras tydligen otroligt mycket i Moçambique för närvarande och mest i Maputo. Att landet enligt världsbanken har stigit från en placering som världens 10 fattigaste land 2008 till världens 15 fattigaste 2010 säger en hel del. Detta innebär också att lägenhetspriserna i centrala Maputo verkar vara sanslöst höga 5000 dollar i månaden för en trea är tydligen kutym.

"Refrescos"

2011-02-08T15:58:00.006+01:00

Det styrande partiet Frelimos marxistleninistiska arv gör sig påmint i Maputo på många sätt det mest påtagliga är kanske genom vilka personer som har fått namnge stadens gator och torg. Antingen handlar det om gamla kommunisträvar som Karl Marx, Vladimir Lenin, och Friedrich Engels eller deras arvtagare i form av Mao Tse Tung, Kim II Sung eller Ho Chi Min. Ett annan populär genre att döpa gatorna efter är andra mer eller mindre suspekta afrikanska ledare t. ex Amilcar Cabral, Kvame Nkrumah, Julius Nyerere, Patrice Lumumba och Robert Mugabe. Mitt bland alla dessa celebriteter dyker Avenue Olof Palme upp. Sveriges bistånd till Frelimostyret har i alla fall satt sin tydliga prägel på en gata i Maputo. De kända namnen underlättar onekligen att komma ihåg gatorna och efter tre dagars orientering har vi börjat få lite koll på läget iaf.

Stötte på en mindre charmig sida av Moçambique härom dagen, den korrupta polisen. Vi begav oss ner till den centrala delen av stan för att bland annat kolla in Maputos berömda tågstation som ritats av Gustav Eiffel (som dock aldrig satt sin fot i Moçambique). Det var betydligt högre tempo och rörelse i den här delen av Maputo än i Polana där vi rört oss mest hittills. Några påstridiga hustlers ville kränga afrikanska souvenirer och gav sig inte förrän vi sagt nej i ett kvarter eller så.

Antagligen var det faktum att vi förföljdes av försäljare som gav en tre man stark polisstyrka uppfattningen att vi var turistrookies (öh, vilket vi ju är…) som skulle kunna skinnas på pengar. Vi blev stoppade av de tre konstaplarna som begärde att vi legitimerade oss. Då vi visade upp våra kopior på pass och visum godtogs emellertid inte dessa dokument av den mest nitiske av de uniformerade herrarna. Detta eftersom kopiorna inte var ”notarised” dvs stämplade godkända kopior. Lite klantigt av oss att inte ha kollat upp vad som gällde noggrannare kan man tycka. Resultatet var att de bestämt hotade att ta med oss till polisstationen. Antagligen hoppades de på någon muta från vår sida för att slippa detta. Istället för att hala fram plånboken plockade vi emellertid fram historieboken och våra leenden. Smörigt började vi prata om Sverige och Moçambique som vänner och om Olof Palme och Frelimo. Då mjuknade till och med den hårdaste av poliserna och gav tillbaka dokumenten mot löfte att vi skulle låta stämpla dom på måndag.

Det är så konstigt det där hur man ska reagera. Vi visste ju att polisen ofta stoppar turister för att kräma dom på pengar men det är först när man råkar ut för det som man slås av vilken osäkerhet det skapar. Som svensk har man ändå någon grunduppfattning av att polisen står för trygghet, här känns det nästan tvärtom och det skapar ju en obehagskänsla helt klart.
Antar att det bara är att vänja sig och tänka att man är en erfarenhet rikare nu och kanske klarar sig ur situationen ännu smidigare nästa gång. Plus att vi ska skaffa ordentliga kopior på pass och visum…

Dia dos Heróis Moçambicanos

2011-02-03T16:08:00.002+01:00

Kärlek kan visas på många olika sätt...

Idag har vi fått möjligheten att fira Dia dos Heróis Moçambicanos till minne av landets revolutionära hjältar. Det gjorde sig mest påmint genom att radio och tv sänder massa tal från diverse (gissningsvis) politiker som vi inte förstår. Svenska ambassaden som vi pliktskyldigt tagit oss till var stängd likaså de butiker där man registrerar sina mobilkort. Istället för att deppa ihop på grund av såna värdsliga ting begav vi oss på en promenad till Costa do Sol som enligt Lonely planet skall vara en restaurang/turistattraktion man inte ska missa. Avståndet dit från vår del av stan visade sig vara betydligt längre än vad vi beräknat. Istället för att kollapsa i solen efter mer än halva vägen gav vi oss på en jungfruresa i den lokala kollektivtrafiken. Chapas heter de lokala minibussarna som pressas fulla till max men inte kostar mer än några meticash för att ta en längs en bestämd sträcka.

Första portugisiskalektionen var tänkt idag men läraren var tvungen att ställa in tyvärr. Hade varit skönt att komma igång och se hur det hela fungerar, med videosamtal och allt. Nu får jag (Marita) plugga ikapp det jag missat under resan hit och på ett igen på tisdag och då från ny plats.

Imorgon ska vi förhoppningsvis träffa Elins kompis Jenny som jobbar på FAO här i Maputo för att få mer matnyttiga tips om staden. Nu däckläge på hotellet.

Nyanlända

2011-02-03T16:05:00.001+01:00

Då var man på plats då i det ”riktiga” Afrika som det brukar kallas nedanför Saharaöknen. Resan till Maputo gick väldigt smärtfritt måste jag säga. Air France levererade både oss och vårt bagage i tid och levde inte upp till epitetet ”Air Chance”. Ironiskt nog så var det när Marita konstaterade att allt flutit på riktigt smidigt som de första incidenterna hopade sig. Inget allvarligt egentligen men det började spruta skum ur flygplanets väggar när vi var på väg att landa. En stressad och lätt den minst service minded steward fick flytta på de två stackarna som satt bredvid Marita för att de blivit helt nedsmetade av någon slags rengöringsskum.

Ingen större fara som sagt. Det som oroade desto mer var att ATM-maskinerna på flygplatsen vägrade att acceptera våra Visa-kort. Då de är vår enda källa till pengar hann vi bli liite oroliga. Som tur var hade vår käre vän Emil skickat med oss lite dollars som vi kunde växla till den inhemska valutan metical (i plural meticais som uttalas ”meticash”) och betala taxiresan till hotellet.

Väl framme vid vårt hotell så ledsagades vi till första bästa ATM som fungerade utmärkt. Det första lilla intrycket av Maputo är positivt måste vi säga. De hustlers vi träffat hittills har varit väldigt lågmälda i jämförelse med deras kollegor i Egypten och på Jamaika, Indonesien eller Kuba som är de andra länder vi besökt som nosar på topplaceringar när världens fattigaste länder ska utses. Att vara i etnisk minoritet har de första timmarna inte heller känts så ansträngande som jag upplevt det tidigare, i kvarteren där vi knallade omkring nu brydde sig ingen att en viting gick förbi iaf. Dessutom är staden betydligt grönare än vad jag föreställt mig.

Träffade några riktiga svenska expats på flyget, de hade bott i Maputo i åtta år men aldrig varit med om lika mycket regn och floodings som i år. Väljer tydligen helt rätt år att åka hit med målet att skriva om översvämningar med andra ord.

Svinsnart

2011-01-25T16:37:00.004+01:00

Nedräkningen fortsätter, exakt en vecka kvar till avfärd nu. Känns därför extra skönt att en viktig pusselbit föll på plats idag. Jag fick nämligen äntligen tag på den projektansvarige personen på MSB (ni vet gamla Räddningsverket) som har hand om myndighetens verksamhet i Moçambique. Förutom gedigen bakgrundsinfo om översvämningarna år 2000 och en bra beskrivning av hur läget ser ut idag så lovade han att kunna förmedla kontakt med relevanta myndigheter och organisationer på plats i Maputo. Framförallt samarbetar MSB med deras motsvarighet i Moçambique: Instituto Nacional de Gestão de Calamidades (INGC). Även om MSB inte direkt arbetar med Early Warning Systems (EWS) så har de bra kontakt med INGC som har huvudansvaret för EWS i landet. En potentiellt mycket givande kontakt med andra ord.

Har även bokat svindyrt, med vår budget räknat iaf, hotell för de första nätterna i Maputo. Hoppas verkligen att det går att fixa en smidigare lösning på plats annars blir det mycket bo och lite äta om jag säger så.

Såg Svinalängorna igår förresten, lätt den bästa svenska film jag sett sen De ofrivilliga. Lipade lipen med kulturtanterna i salongen och imponerades av bra skådespeleri, snyggt foto och fantastisk rekvisita inramat av stämningsfull musik. Svinbra skulle man kunna säga. Gud alltså det är kanske tur att jag ska flytta från GBG snart…
/Pat

Informação

2011-01-19T16:50:00.003+01:00

Snart är det dags, en och en halv vecka kvar till avfärd nu. Det mesta är klirrat, boende är fortfarande en olöst fråga men det lär bli nåt lite mer fancy hotel de första nätterna så får vi leta efter ett mer ekonomiskt hållbart alternativ då vi är på plats i Maputo. Eftersom det kommer tragglas så mycket om Moçambique här de närmsta månaderna tänkte jag att det kunde vara på sin plats med lite utbildande inlägg om landet. I en klassisk inforuta från utrikespolitiska institutet hittar man följande info:
Invånare: ca 21 miljoner (varav 1,2 i Maputo)
Religion: majoriteten är kristna (flest katoliker) eller följer någon traditionell afrikansk religion, 20 procent är muslimer.
Folkgrupper: bantufolken makua-lomwe, tsonga, shona m fl.
Språk: Portugisiska är det officiella språket men ett 20-tal lokala språk förekommer (varav makua och tsonga är störst), swahili talas vid kusten.

Så här ser Moçambiques flagga ut:

Den bilden säger ganska mycket om Moçambique. När landet frigjorde sig från Portugal 1975, som under Salazars fascistregim vägrade släppa sina kolonier till skillnad från andra europeiska kolonialmakter, tog nämligen Frelimo, Frente de Libertação de Moçambique över makten. Partiet bildades 1962 och var från början strikt marxist-leninistiskt. Nu är Frelimo ett statsbärande politiskt parti i landet, där de tillsammans med den f d gerillan Renamo, Resistência Nacional Moçambicana, dominerar politiken. För att förenkla det något var Renamo under kalla kriget sponsrat av Rhodesia under Ian Smith och Sydafrika under apartheidregimen. Även Reagan och CIA gillade gerillans anti-kommunistiska politik, Thatcher med för den delen.

De två före detta ärkefienderna är alltså fortfarande de bärande politiska aktörerna i landet. Det socialistiska Frelimo har tydligen sitt största stöd i söder, där även huvudstaden Maputo ligger, medan Renamos anhängare till största delen återfinns i norra och centrala Moçambique. Det är en intressant uppdelning för mig då de största problemen med översvämningar återfinns i landets centrala delar men den styrande makten sitter i söder.

Gästspel

2011-01-13T10:16:00.004+01:00

Hej!

Den här bloggen kommer, som även lanserats i tidigare inlägg att gå in i, ska vi kalla det för ett projekt för att vara tidsenliga. Jag steppar in som en gästspelare, en projektanställd, en resebloggare - gästbloggerskan! Får lite känslan av att detta, mitt första inlägg blir som att provjobba och att jag nu borde presentera mig lite närmare, kanske göra lite reklam för att detta projekt inte ska leda Patrik i en konkurs (i bloggvärlden, inga läsare?).

På sidan bok.nu får en skriva, ungefär som på fejan under sitt namn, i profilen, beskrivande ord om sig själv. Där står följande att läsa om gästbloggerskan:
Psykolog
Feminist
Naturälskare
Musiklyssnare
Filmtittare
Bokläsare
Pysslare

Så! Där har ni mig. Värmer upp med en bild från den tuffaste resan, Thelma & Louises resa. En riktigt så tuff resa kommer vår, förhoppningsvis, inte att bli! Hoppas ingen blir besviken.

Häng me!

Metamorfos

2011-01-12T19:36:00.002+01:00

Snart blir det ett nytt grepp på den här bloggalajnen. Resbloggar är ju poppis har man förstått och om bloggandet ska hållas vid liv är det ju nästan oundvikligt att det blir ett resfokus när jag drar till Maputo i februari. Exotiskt så det förslår.

Den stora förändringen, spänningen måste vara olidlig, är dock att Marita kommer att börja skriva här också. Istället för att skicka massmejl och hålla på så tänkte vi uppdatera bloggen lite oftare och trycka in lite bilder också. Bah så ni vet.

Vi har redan börjat förbereda oss för afrikavistelsen genom att börja knapra malariaprofylax. Lariam heter den billigare varianten som vi satsat på, lite läskigt är det eftersom det figurerar så många skräckhistorier om bieffekterna av preparatet. Man kan tydligen bli psykotisk och drömma fruktansvärda mardrömmar bland annat. Hittills har jag bara känt mig extremt trött, typ som att vara kroniskt bakfull. Perfekt då min koncentrationsnivå skulle behöva hållas på en extrem hög nivå för fredagens SEA-tenta.

En sak är dock säker med lariam, man rekommenderas att inte bli på smällen då man käkar det. Vi kommer med andra ord definitivt inte att följa babyboomtrenden 2011 det är säkert. Räknade till att åtta par i min närhet ska bidra till rikets fortplantning i år, en liten befolkningsexplosion skulle man kunna säga. Vet inte riktigt hur jag reagerat på det där än om jag blivit mer peppad eller bara avskräckt. Hur som, i år blir det inga knoddar iaf.

Englands finest

2011-01-11T15:28:00.008+01:00

Igår såg jag och M de två första avsnitten av This Is England 86 och blev båda lite förälskade i Vicky McClure som spelar karaktären Lol. Hennes stil och agerande utstrålar liksom coolhet på ett förtrollande vis, att hon är en vacker och begåvad skådespelargös som kommer bli stor känns inte som en så vild gissning direkt.

Jag gillade verkligen långfilmen, svårt att inte falla platt för en snygg film om skinheads med samma namn som en gammal clashdänga. Fast just den låten har varken använts i filmen eller serien vad jag hört. Annars håller tv-seriens soundtrack minst lika hög standard som filmen. En grej som ofta irriterar mig med brittiska tv-produktioner är att de nästan alltid vill kasta in lite pajaskomik någonstans. Liksom för att lätta upp stämningen om det blir för mycket realistiska dramaskildringar. Tredje säsongen av Skins förstördes nästan helt av den här typen av buskisliknande företeelser. Shane Meadows har tyvärr inte lyckats hålla fingrarna ifrån den här brittiska traditionen när han nu fått chansen att utveckla sina skinheadkaraktärer i en fyra avsnitt lång miniserie. Jag har som sagt bara sett halva serien och buskishumorn kanske inte är ett stående inslag. I det första avsnittet manifesterades iaf den här störiga företeelsen genom ett efterblivet moppegäng som skulle kunnat figurera i en Bertfilm. Tråkigt att Joe Dempsie som spelade Chris i första generation av Skins används till att spela en så platt karaktär som moppegängledarens sidekick.

Nu menar jag inte att det är fel per se att blanda in lite komik i en dramaserie det handlar väl snarare om vilken form av komik det gäller. Anyways, TIE86 är en uppfriskande fläkt i tv-utbudet och jag tog det som en glad nyhet att Meadows har planer på att göra en uppföljare som ska utspela sig 1990. Denna tänkta fortsättning ska fokusera på Manchesterscenen med allt festande och knarkande det nu innebar. Låter som att det skulle kunna bli en värdig fortsättning.

Happy nytt år!

2010-12-31T18:04:00.002+01:00

Önskas från Svanö. Sitter och laddar i väntan på att Jonny Selmane, väl valda delar av Högströmenklaven och en viss Hällströmska med Umepartner ska dyka upp på ön och fir ain det nya året. 2011 det blir fan i mig ett intressant år. Lite läskigt också men mest spännande tror jag.

Jag avslutar året med att bjussa på en redigerad spotifyplaylist på det jag lyssnat mest på under 2010: Pats 2010.

Alternativ jul

2010-12-28T11:52:00.003+01:00

Det blev en lite annorlunda jul det här kan man säga, eller en annorlunda julafton iaf. Jag och Marita skulle ju bila upp tidigt på morgonen den 23 men eftersom min mage revolterade hela natten så det var föga aktuellt med en 80 mils bilresa. Vi ville inte heller riskera skräckscenariot att det var galna-kräk-sjukan jag fått och att Marita också skulle bli drabbad. Så var det inte, det känns tråkigt att skriva det men jag tror att det var Red Lions fish & chips som stod för eländet.

Hur om helst så resulterade mitt prekära tillstånd till att vi firade julafton i Majorna för oss själva och det var lätt den skönaste jul jag haft sen jag var barn. Vi tankade den långa versionen av Fanny och Alexander, gjorde vegetariska köttbullar och skaffade julmust så julstämningen infann sig ändå.

Silversked i mun?

2010-12-20T11:11:00.001+01:00

Håller på med förberedelser inför vårens vistelse i Moçambique för fullt. Bland annat ska lägenheten hyras ut och det verkar inte bli några större problem. En ung tjej var här och kollade igår och hon tackade ja på stående fot. Det är slående hur viktigt det är att få lite feeling för en person när sånt där ska göras, inte så ofta jag själv varit i den beslutande rollen bara. De som har ringt har jag direkt fått större förtroende för än de som bara skrivit mejl. Det är ju verkligen precis som ALLA sådana där söka jobb-coacher säger, att det lönar sig att ringa.

Den roligaste ansökan lyder iaf så här (i ett mejl) ”Börjar på läkarlinjen.” That´s it, ingen vidare presentation förutom det faktum att personen i fråga börjar på läkarlinjen. Man blir ju lite mörkrädd speciellt då personens efternamn inte direkt är utlandsklingande eller signalerar arbetarklass på något vis. Fascinerande att så mycket kan läsas in i så lite. Vidrigt att en sådan människa (om min fördomsprofil stämmer vill säga) kommer att få så mycket makt i vårt samhälle som en läkare ändå kan besitta.

American HC

2010-12-15T17:02:00.011+01:00

Igår tog jag mig tid att kolla på en rockumentär som legat och samlat damm på (i?) min hårddisk alldeles för länge. Till min stora förtjusning var American Hardcore över förväntan bra. Det som talar emot dokumentären kan kanske vara ambitionen att täcka in allt som hände inom HC-scenen i Uvesa (och Kanada) mellan 80-86. Det ledde till en liten fragmentiserad bild av scenen och gjorde det lite svårt att hänga med ibland. Att Dead Kennedys och Misfits av rättighetsskäl inte behandlas är också ett stort avbräck såklart. Undrar om det är surgubbarna Danzig och Biafra som vägrat eller om det finns något ont skivbolag som är boven i dramat?

Som komplement till den utmärkta boken Our Band Could Be Your Life fungerar American hardcore emellertid utmärkt. Black Flag, SST och Minor Threat får ganska stort utrymme i filmen. Hüsker Dü nämns bara i förbifarten dock, vilket är lite synd men å andra sidan var de kanske mer intressanta som band när de började röra sig bort från den renodlade hardcorepunken. Circle Jerks men framförallt Bad Brains har framträdande roller vilket är kul såklart, BB var ju så sjukt tajta. Utöver de ”stora namnen” får man en liten inblick i ett gäng band som jag aldrig riktigt lyssnat så mycket på: D.O.A, Ssd, Gang Green, M.D.C, The Dicks och Zero Boys bara för att nämna några. Fattar inte att jag inte lyssnat på M.D.C. tidigare det är ett band helt i min smak ju.

Det är ingen nyhet direkt men shit vad våldsamt det var i den där rörelsen. Och vilka idioter det fanns. John Grisham i T.S.O.L. berättar t. ex om hur han pissade på en tjej som däckat och tyckte det var ett bra sätt att odla en cool image. Ian MacKay beskriver den där machomentaliteten ganska bra. En intressant grej kring MacKay som kommer fram är förövrigt hur Minor Threat låten Guilty of Being White anammats som en white power-anthem av polska skinskallar, inte riktigt vad han hade i tankarna då han skrev låten…
Blev inspirerade så till den milda grad att jag slängde ihop en spotifylista med amerikansk old-school HC. Enjoy!

Betyg: 4

The Pied Piper

2010-12-13T08:26:00.004+01:00

En av de största besvikelserna för min del det här året var att R Kelly ställde in sitt planerade Stockholmsbesök i våras. Han är lätt den nu levande artist som jag främst av alla skulle vilja se live.

Avfärdade först den nya plattan som en bagatell, men den växer fan. Nyskapande? Inte ett dugg, men Kellz levererar med sin soulröst på ett sätt som gör att jag faller dit varje gång. För att vara the Pied Piper är skivan ovanligt down to earth och den megalomani som brukar vara hans starkaste kännetecken är inte lika markant som vanligt. Håller R på att sansa sig hinner jag tänka, då ramlar jag över det här klippet och känner mig lugn igen.

Folkligt

2010-12-09T10:40:00.003+01:00

Genom att skylla på att jag måste lära mig hur man klistrar in Youtube-klipp utan att de blir monsterstora kan jag posta den här låten utan att skämmas. Eller? Fattar att det går hem i stugorna iaf.

Edit: Fast det är väl egentligen den här som blivit en riktig hit va? Som coward betraktat är den ju bättre eftersom originalet inte direkt åldrats med värdighet.

Årsbäst del 5: Musik

2010-12-07T18:01:00.005+01:00

2010 har varit lite av ett renässansens år för musiken i mitt liv, i alla fall i sin fysiska form. I år har jag nämligen börjat köpa vinylplattor igen bland annat topp tre från min årslista. Totalt handlar det inte om några stora siffror fem, sex plattor kanske men det är ändå fler inköp än det totala inhandlat de senaste fem åren sammanlagt (beroende på hur man räknar ”kompis-köpen” av Vapenskivorna…).

Ifjol köpte jag t.ex. bara BQs platta och det var bara för att jag hade allt annat de släppt. Men vinyl är ju kul! Dessutom har jag saknat den där känslan av sensation man kan få av att läsa texterna samtidigt som man lyssnar på en skiva. Hade nästan glömt bort hur det kändes. Detta nya ägandeintresse till trots tycker jag att det är svårt att lista skivor. Vad ska man ta med i beräkningarna? Hur länge en skiva håller är på något vis det ultimata beviset på dess värde enligt mig. Kanye West-skivan som snurrat i mina hörlurar de senaste veckorna kanske jag är apless på om en månad och borde då följaktligen få en lägre placering. Sånt kan man inte riktigt gardera sig för dock. Topp tre är iaf oslagbara i den mån att jag lyssnat oerhört mycket på de skivorna och de håller än.

Årets skivor 2010

1. High Violet – The National
2. Facit – Säkert
3. 2 steg från paradise – Håkan Hellström
4. My Beautiful Twisted Fantasy – Kanye West
5. Monty Python – Bear Quartet
6. Maya – M.I.A.
7. Shadows – Teenage Fanclub
8. Kvelertak - Kvelertak
9. Le Noise – Neil Young
10.Vilja bli – Oskar Linnros

Annat jag lyssnat på från 2010: Scarface, Supersci, Local Natives, Jaheim, CEO, Vampire Weekend, Belle & Sebastian och Robyn.

Golvad

2010-12-06T16:59:00.009+01:00

Nu sitter ni såklart och väntar på en fortsättning på den här årslisteodyssén men eftersom det är den svåraste listan (årets skivor) som ligger på lut så måste jag hålla er på halster ett litet tag till.

Under tiden kan ni väl lyssna på den här låten för det har jag gjort halva dan. Autisterna levererar den bästa Håkanlåten som Håkan inte gjort och jag är helt golvad. OBS! det där var inte menat som något förminskande utan ungefär som att Håkan gjort de bästa Eldkvarnlåtarna som Eldkvarn inte gjort, eller nåt. Äh skit samma lyssna på låten bara, den är sjukt fin.

Årsbäst del 4: Film

2010-12-03T10:34:00.008+01:00

Den här kategorin är lite mer hands-on än de tidigare har dessutom numer alla filmer jag sett under året listade på filmtipset.se vilket gör det ganska överskådligt. Den sidan kan jag förövrigt varmt rekommendera till alla er stackare som läser det här, vore kul om fler pålitliga filmvänner hade konton där.

Jag trodde att filmåret 2010 hade varit bra men när jag gått igenom vad jag sett som verkligen kom i år så är det nog lite av en besvikelse ändå. Inte en femma på hela året, å andra sidan så växer de filmer jag tycker är femmor inte på trän direkt när man är så snål med betygen som jag, iaf i jämförelse med brown nosers som Aftonladets Jens Peterson, undrar hur många femmor han delar ut per år? Beror nog på hur många filminspelningar och bjudningar med rysk kaviar filmindustrin bjussar på, ganska många är min gissning.

Å andra sidan finns det mycket som jag inte sett som ska vara där uppe och tävla om högsta betyg: Armadillo, Fish Tank, Hämnden, En profet och Precious är t. ex filmer jag inte sett men är peppad på och som jag tror är bra.

2010 års bästa filmer

4:or

1.Till vildingarnas land
2.Vägen
3.The Social Network
4.Den fantastiska räven
5.Avatar

3:or
1.Somewhere
2.Kick-Ass
3.(500) Days of Summer
4.Inception
5.Moon
6.Youth In Revolt
7.Oskuldens tid
8.I rymden finns inga känslor

Dokumentärer:

1.Man On Wire
2.Catfish
3.The Shock Doctrine
4.Amerikas farligaste man
5.Eleganten från vidderna, Filmen om Eddie Meduza
6.Broder Daniel Forever
7.Videocracy
8.Den nya tiden

Årets i särklass sämsta film:
Valentine's Day

Årsbäst del 3: TV

2010-12-02T11:45:00.004+01:00

Hm, jag har stagnerat lite i det här känner jag. Min peak vad gäller tv-konsumtion var nog för fyra år sen då det kändes helt revolutionerande att tanka hem nya tv-serier och TV helt plötsligt var det nya coola. Det fanns ju så många bra serier som gick samtidigt ett tag där de räckte i princip med HBO för att vara nöjd: Sopranos, The Wire, Rome och SFU är fortfarande bland det bästa jag sett. Dessutom skämdes man bort med guldkorn som de första säsongerna av Veronica Mars. Till och med Heroes och Prison Break var ju bra i början.

Av de serier som HBO rullar nu är det egentligen bara Big Love jag tycker är riktigt bra, visst True Blood är beroendeframkallande underhållning men jag kommer aldrig att se om den. Det är på något vis när man gör det som en series sanna kvalitet kommer fram. Förra hösten och i våras repriserades Sopranos med M som inte sett den tidigare och jag fick minst lika mycket ut av att se om den som när jag först följde serien. Det samma kan sägas om The Wire som vi plöjt nu under hösten. Har iofs inte sett femte säsongen än som var en rejäl dipp vill jag minnas. Oavsett: sjukt bra tv.

Är lite peppad på Boardwalk Empire så det kan mycket väl bli nästa projekt att bita i men annars har jag inte fastnat för någon av HBO:s nyare serier varken Hung eller Sons of Anarchy har fått mig på kroken.

Årets största TV-besvikelse är för mig utan tvekan The Walking Dead, piloten var bra men sen har den successivt blivit sämre och sämre. När den är som bäst ger den samma sorts spänning som Prison Break och Lost kunde leverera innan de serierna ballade ur. Men stämningen från serieversion har de missat heelt tycker jag och det är en enorm besvikelse då det är bland det bästa jag läst i serieväg på väldigt länge.

TV-serier:
1. Big Love
2. Friday Night Lights
3. 30 Rock
4. True Blood
5. The Big Bang Theory

Årsbäst del 2: Läst

2010-12-01T18:10:00.007+01:00

Den här kategorin är lite klurigare än t. ex musik och film eftersom jag i princip aldrig konsumerar ny litteratur. Märker också att jag läst väldigt lite skönlitteratur i år. Tror att det har mycket att göra med att stora delar av min sommar ägnades åt en viss tidskrävande rysk författares magnum opus. Den enda bok jag läst som är från i år är nog Irene Sabatinis Zimbabweskildring ”The boy next door” jag läste den iofs på engelska och den utgåvan kom 2009 så det är inte heller riktigt sant. Men precis som med min årliga spotifyplaylist så håller jag mig istället till det bästa JAG läst i år (vilket i princip också är vad jag läst i överhuvudtaget).

När det kommer till serier har jag valt att bara lista fysiska album. Jag laddar ner ganska mycket serier som jag läser på min iPhone eller datorn vilket också är en anledning till att jag nog skulle utnyttja en iPad ganska väl ändå. Det blir en lite tråkigare lista därför då jag i princip läst alla nya amerikanska serier nedladdat. Det som jag gillat mest har nog varit X-Men: Second Coming som var sådär mörk och apokalyptisk á la Claremonts klassiska "Days of Future Past". Besök från framtiden, inre stridigheter, spänning och ond bråd död, whats not to like? Siege-crossovern var väl helt ok den också men inte lika episk som Civil War eller i samma klass som House of M som jag förövrigt la vantarna på tillsammans med den underbara Captain America Omnibusen innan Dolores stängde igen butiken.

Nuff said här är det: Pats bästa läsning 2010

Skönlitteratur:

1. Bröderna Karamazov – Fjodor Dostojevskij
2. I väntan på barbarerna – J.M. Coetzee
3. Efter floden – P.C. Jersild
4. The boy next door – Irene Sabatini
5. Vem var John Brown? – Ross Macdonald

Facklitteratur:

1. Chockdoktrinen – Naomi Klein
2. Blåsta – Gustav Fridolin
3. Climate Conflict – Jeff Mazo

Serier:

1. Captain America Omnibus Vol. 1 – Ed Brubaker
2. The Walking Dead Vol 13: Too Far Gone – Robert Kirkman
3. Kick-Ass – John Romita & Mark Millar
4. Captain America Omnibus Vol. 2 – Ed Brubaker
5. The Svamp Thing: Book Two – Alan Moore
6. From Hell – Alan Moore
7. Thor Vol 3 – J. Michael Straczynski & Marco Djurdjevic
8. Hetero i Hägersten – Sofia Olsson
9. House Of M – Brian Michael Bendis & Oliver Coipel
10. The Portent – Peter Bergting

Årsbäst del 1

2010-12-01T09:11:00.001+01:00

Året lider mot sitt slut mina vänner och vad är det för vits att ha en blogg om man inte tar sig förmånen att ägna de närmsta veckorna åt att sammanställa årsbästalistor av olika slag. Älskar listor, verkligen, kanske framförallt för att de aldrig stämmer och för att de ändras över tid och att folk inte kan komma överens. Eftersom det ändå finns några veckor kvar av 2010 och det kan tänkas att jag inte sett den bästa filmen eller läst ut den grymmaste boken än så tänkte jag idag lista de bästa spelningar jag sett i år.

Det är en ganska enkel uppgift att sammanställa en sådan lista eftersom jag inte gått på så våldsamt många konserter i år, fler än ifjol kanske men ändå ganska få i jämförelse med min ungdum. De flesta artister jag sett live i år var de som gästade Way Out West i somras som ändå var den svagaste av de WoWs jag varit på (alla).

1. The National- Oslos Operahus (nå så djävulska, djävulska fint…)
2. Håkan Hellström- Scandinavium
3. Christopher Sander med vänner- Annedalskyrkan
4. Håkan Hellström- WoW
5. Orup- Debaser
6. Teenage Fanclub- Trädgårn
7. LCD Soundsystem- WoW
8. La Roux- WoW
9. Reflection Eternal feat. Talib Kweli & Hi-Tek – WoW
10. Oskar Linnros- Härnta

Lättroad

2010-11-30T08:52:00.005+01:00

Jag har för vana att lyssna på P1 på morgonen, vet inte riktigt när den här ritualen smög sig in i mitt livspuzzel men de senaste åren har det varit så och det finns stor potential för att det kommer bli en livslång vana. Frågan är bara om jag lika länge kommer att fnissa lite för mig själv när nyhetsuppläsaren läser upp siffrona för dagens Nikkei-index. I mina öron hör jag nämligen Nick Cave-index och bli barnsligt förtjust. Tänkbara citat som: "Till följd av sviktande försäljningssiffror av det senaste Grindermanalbumet har Nick Cave-index under förmiddagen sjunkit till rekordlåga nivåer" spelas upp i mitt huvud och ett inre leende sprider sig i kroppen.

Så lättroad kan jag vara. Och apropå underhållning fyttegrisen vilken El Utlasico det bjöds på igår! Eller kanske snarare vilken sinnessjuk uppvisning Barcelona bjöd på. Jag är en riktig vindflöjel när det kommer till Barca, varannan säsong sådär brukar jag hålla på dom och varannan tröttna på deras uppblåsta image som det "fina laget". Att majoriteten av de spanska världsmästarna, som tappat ganska mycket good will genom att propsa på att deras segerbonus från VM ska betalas ut i Sydafrika så de slipper pröjsa skatt, spelar i Barca har det talats ganska lågt om iaf i samband med skattesvineriet. Det finns annat som gjort att jag tröttnat lite på Barca den här säsongen som Peps och Ibras bråk t. ex.

Men igår var det bara att kapitulera för den enormt vackra fotbollen och det var svårt att inte njuta lite när man såg närbilderna på Mourinho vars ansikte blev mer likt Avram Grants för varje mål Les Merengues släppte in. 5-0! Jisses...

Verklighetens tv

2010-11-29T17:49:00.002+01:00

Jag tittar ju aldrig på tv som man gjorde förr i tin, har inte gjort det sen gymnasiet tror jag. Ibland kan jag känna mig lite utanför då folk pratar om Bonde söker fru (aldrig sett) Ensam mamma söker (inte heller sett) osv. Antar att den där tiden som folk lägger på att kolla på den typen av tv äts upp av tv-serieboxar eller nedladdade diton på min dator istället. Dessutom kollar jag på alldeles för mycket fotboll (enligt Marita iaf) och läser ganska mycket serier och en och annan bok ibland. Det är inte för att vara snobbig som jag inte kollar det finns inte plats för det vanliga tv-tittandet helt enkelt. Visst händer det att jag blir hooked på vissa program ibland som Mästarnas Mästare t.ex men då ses det nästan undantagslöst på Svt Play.

De få tillfällen jag brukar kolla på ”vanlig” tv är när jag hänger med min eller Maritas familj. Nu i helgen var M:s föräldrar på besök och då konsumerades det en hel del tv, här kommer mina omdömen:

Dansbandskampen: Föga förvånande inte så kul, men att klaga på det här programmet känns lite som att sparka in en öppen dörr. Babsan var enormt enerverande och de flesta låtarna höll ju skrattretande låg standard. Lite roligt att en kille jag gjorde lumpen med var med i det där pajasbandet Patriks Combo med glesbygdskavaj och allt. Dessutom tyckte jag att sångaren var ganska lik Matti, vilket ju var lite kul. Jag förstod också vad alla gamla Idol-deltagare ägnar sig åt nu för tiden.

Så mycket bättre: Det här gillade jag, hade aldrig fattat vem den där September var så det var ju lite samhällsinformation i sig. Konceptet funkar ju verkligen och vilket stjärngäng de fått ihop! Jag gillar ju covers och här får man covers så det räcker och blir över, relativt högkvalitativa sådana också. Nu förstår jag också varför folk på facebook helt plötsligt börjat droppa Christer Sandelin i tid och otid.

Robins: Det här programmet hade jag faktiskt sett förut för flera år sen. Hatade det då och det omdömet visade sig fortfarande stämma. Den ende svensk som lyckats med bedriften att hålla i en duglig talk show i samma stil som Letterman och co är Kristian Luuk enligt mig. Och inte ens han lyckades väl sådär superbra. Robin Paulsson är programledare för den här sorgliga tv-produktionen och hans största problem är att han tror att han är rolig fast han är allt annat än just detta. Skämten bestod till 90 procent av hur olika män och kvinnor är, innovativt! Detta faktum skulle möjligtvis kunna mildras genom roliga gäster men i programmet jag såg bestod dessa av Petra Mede (gäsp) och Marie Sernholt (megagäsp). Mede alltså sicken sjukt störig och icke-underhållande person. Sernholt å andra sidan är ju totalt ointressant.

Sammanfattningsvis känner jag ingen större behov av att ändra mina tv-vanor.

Moset smakar bra!

2010-11-17T16:10:00.003+01:00

Riktigt gôtt mos har serverats den här veckan. Den första portionen bestod i att min fjantiga institution slutade att hålla inne på Sidas stålars och bestämde sig för att punga ut med ett MFS-stipendie till Pat. Detta innebär alltså att jag och Marita drar till Moçambique i februari. Woha! Det känns sjukt bra och utmanande. Påfyllningen av detta delikata livsmos visade sig i form av att jag på något mirakulöst vis lyckats få godkänt på den erbarmliga statistiktentan också. Det känns nästan för bra för att vara sant.

Jag räknar med att avslutningen av veckan, som innefattar ett Sthlms-besök med spa-relax och bastu med gubbsen Ivan och Johan på Hasseludden, kommer att vara som grädde på moset.

Fyndigt?

2010-11-15T08:38:00.004+01:00

Klart att nån smart djävel skulle klippa ihop det här. Förövrigt så anser jag att Gävle ska förstöras.

Tro och tvivel

2010-11-08T10:11:00.002+01:00

Att må dåligt är en bra början, det är titeln på en himayamabok som finns i mina föräldrars bokhyllor. Tror att det handlar om att man ska möta-sig-själv och att vi bland annat mår dåligt för att vi varit med om smärta som små barn som vi inte fattade då men som ändå lagras i kroppen. Författaren menar att det intellekt som gör att ett barn kan förstå orsaken till den smärta det upplever utvecklas först i tre-fyra års åldern. När vi sen blir gamla och mår dåligt utan att fatta varför kan det ha med den här förintellektuella smärtan att göra.

Varför skriver jag om det här då? Jo för att de senaste veckorna inte vart nån dans på rosor för Pat och då börjar jag spåna på sånt därnt. Varför man mår dåligt ibland och så. Nu tror jag ju iofs att mitt nedstämda tillstånd har haft mycket mer att göra med att jag deppat ihop på min statistikkurs och misströstat över att min institution djävlas med mig innan de tänker dela ut nåt MFS-stipendie än någon förintellektuell smärta men ändå. Det kan ju vara så skrämmande hur handlingsförlamad man blir av att vara nedstämd. Onda cirklar osv.

Nu tror jag, (hoppas jag) att det har vänt. Att jag bloggar är väl ett tydligt tecken på det om inte annat. Helgen som gick var den första på länge där jag kunde njuta av att vara ledig utan att ha en malande oroskänsla som la sin prägel över allt. Förra helgens Pappahäng i London var härligt det också men det var nog miljöombytet som hjälpte till då.

I lördags gick jag på Scandinavium med min kära mor för att se landets just nu folkligaste artist. Det var bra, men jag måste säga att jag inte riktigt kan ställa upp på kvällstidningarnas megahyllningar. I min bok var konserten inte en femma, kanske en fyra på sin höjd. Vissa nummer var fantastiskt bra, som Tro och tvivel, Gårdakvarnar och skit, Nu kan du få mig så lätt och River en vacker dröm. De var värda högsta betyg inget snack om saken. Men det som gör att jag inte tycker att de unisona tokhyllningarna stämmer är att det var ganska grötigt ljud vilket ju såklart drar ner helhetsintrycket. Dessutom kändes de nya låtarna inte så tighta live. Konserten inleddes med en av mina favoritlåtar på nya skivan: Dom där jag kommer från och den kändes sådär, Saknade till havs var också liksom mesig live, samma sak med Shelley. Balladen Jag vet vilken dy hon varit i och avslutningen Du är snart där satt bra iofs. Å andra sidan slarvades fina Hurricane Gilbert bort tycker jag, har hört betydligt bättre liveversioner av den. Vet inte hur man ska resonera hur många av låtarna som ska vara femmor för att en hel konsert ska ges det betyget? Om man jobbar på Expressen så räcker det med 6 av 23 tydligen. Att Håkan spelade 23 låtar på två timmar och tjugo minuter är kanske värt ett extra plus bara det iofs.

Svinnovember

2010-10-27T17:47:00.002+02:00

Den här statistikskiten jag läser nu får mig på att tappa livslusten på riktigt alltså, I kid you not. Jag har haft ett tufft schema på universitet förr, haft min beskärda del av tentastress och skit tidigare såklart men det här tar absolut priset. När det gäller allt annat jag läst har det bara handlat om att ta tag i det och göra jobbet. När jag sitter och pillar med ett totalt opedagogiskt SPSS-program som inte vill ge mig de resultat jag vill ha känner jag mig däremot bara som en fullkomlig idiot. Kan inte riktigt fatta att jag frivilligt valt att ge mig in i det här alltså. Att jag till råga på allt är sönderstressad för att jag måste hinna klart med vår avslutningsuppgift redan tills imorgon för att jag drar till London över helgen gör inte att saker och ting går smidigare direkt. Efter sex års studier utan att ha kört på en enda tenta är det väl dags nu antar jag. Får hoppas att Arsenal bjuder på stor underhållning på lördag så det känns värt. Äh det är klart det kommer att vara värt det där var löjligt gnälligt, men just så känner jag mig nu: som en whining bitch från statistikhelvetet.

Dessutom så har svinnovember redan tjuvstartat här i Götet och jag drömmer om en vinter på varmare breddgrader. Det känns som att det enda jag gjort de senaste veckorna är att sitta framför en dator och svära över SPSS. Tiden flyr liksom iväg på ett ovärt sätt när den ägnas åt något så sinnesjukt tråkigt som statistik.

Men det finns ju ljusglimtar förstås, fritiden har ägnats åt att marathontitta på The Wire med Marita. Fantastisk serie alltså. Får nästan mer ut av att se om den än vad jag fick av att återbekanta mig med familjen Soprano förra vintern.

Saltmannen

2010-10-19T08:11:00.003+02:00

Artist: Säkert
Låt: Fredrik

Riktiga texten var:
Man får inget för det när man vill folk väl, när man har en vilsam själ.

Men jag sjöng:
Man får inget för det när man man vill folk väl, när man har en bil som skär.

Övriga kommentarer:
Jag vidhåller att min tolkning skulle kunna funka, trodde Annika Norlin ville få in ett klassperspektiv i låten och beskrev någon som hade en taskig bil. Jämtland har dessutom en av landets äldsta bilflottor så sannolikheten för att texten skulle va baserad på personliga erfarenheter är dessutom ganska hög.

Ålder när felet upptäcktes: 30

Namn: Pat

Så de så!

2010-10-10T12:14:00.002+02:00

Hård norsk fredag

2010-10-08T14:21:00.005+02:00

Jag lyssnar nästan inte alls på hård musik längre. Iaf inte ny hård musik. Det händer att jag slänger på min HC-playlist på spotify ibland av rent nostalgiska skäl. I somras upptäckte jag emellertid det norska bandet Kvelertak ("strypgrepp") och blev impad. Det är främst deras HC-låtar jag gillar som Blodtørst:

De mixar iofs sin HC med ganska mycket hederlig gammal mangelrock också och slänger in en hel del av den trendigaste av alla metalgenrer i det hela: black metal. Det är kanske den oheliga kombinationen som gör dom så bra. Liktorn t.ex känns ganska black metal-light men fan jag gillar det med.

Blåsta

2010-09-27T21:13:00.005+02:00

Amerikanska marvelserier från 80-talet ligger mig väldigt varmt om hjärtat inte minst på grund av de nostalgitrippar de framkallar. Just nu är jag råinne på Captain America. Efter att ha skaffat (de svindyra) omnibusarna från 00-talet har jag velat kolla upp hur Steve Rogers sköte sig på det glada åttiotalet. Kvalitén i själva storylinen går ju inte att jämföra med Ed Brubakers nylansering men halva nöjet är också att läsa den tvivelaktiga reklam som återfinns i tidningar från denna era. Måste ju ha varit drömmen för alla skojare inom reklambränschen att ha lättlurade serietidningsläsare som målgrupp. Barn och töntar som bara yes klart jag signar upp mig på en korrespondenskurs för att lära mig karate, bli tuff eller skaffa (och behålla) tjejer…

/>

I rest my case

2010-09-14T10:08:00.004+02:00

Om ni köpte Aftonbladet i söndags så har ni redan koll på det här men jag kunde inte låta bli att göra en liten sammanställning.

Kändisar som röstar på Moderaterna: Bingo Rimér, Claes af Geijerstam, "Baren Håkan", Linda Rosing, "Robinson Robban", Anki Bagger,"Babsan" Micael Bindefeld, Anette Norberg, Tony Irving, Ulf Ekberg (svårt val där mellan SD och Moderaterna kan man tänka sig...)

Alliansen i största allmänhet: E-type, Lasse Holm, Emma Wiklund.

De Rödgröna: Stellan Skarsgård, Martin Kellerman, Moneybrother, "Skansen-Jonas", Carl Johan de Geer, Ulla Skoog, Alex Schulman, "Kurt Olsson".

***

Om nu någon missat det så plockade Aftonbladets kultursida upp debatten om den onyanserade nyhetsrapporteringen kring Mona Sahlin igår. Men vadå ägarbilden har ju alltid (iaf de senaste 20 åren typ) sett ut sådär kanske någon säger. Att det gnälls så mycket från de rödgröna nu helt plötsligt måste handla om att det går så dåligt för Sossarna. Att ledarsidorna i respektive liberal/konservativ tidning bashar på allt som har med socialism/solidaritet att göra är inget nytt nej. Skillnaden ligger i att själva nyhetsrapporteringen nu blivit politiskt. Väldigt olustig utveckling måste jag säga.

Det liberala alternativet

2010-09-08T10:36:00.002+02:00

Slagkraftigt!

2010-09-07T17:31:00.003+02:00

Gör som Mörn och publicerar Gustav Lymers slagkraftiga parafrasering av de rödgrönas vattenmärkta profilbild. Om jag en dag skaffar mig ett parti kommer det första jag gör vara att anställa den mannen för att fylla rollen som Toby Ziegler från West Wing.

Igår uttryckte jag mitt missnöje över hur medierna och då främst dags- och kvällspressen valt att bygga sitt drev mot Mona Sahlin baserat på illa underbyggda opinionsundersökningar. Intressant att DN idag presenterar en guide till hur man ska förstå dessa valundersökningar. Synd att deras egen redaktion och dess kollegor inte läst artikeln tidigare bara...

Att klimatfrågorna (som inte är synonymt med miljöfrågor som man gärna leds att tro i dessa tider) uppmärksammats frekvent de senaste åren men när valrörelsen drog igång helt lyst med sin frånvaro vare ett annat fenomen jag beklagade mig över. Idag klådde iaf Maria Wetterstrand upp Andreas Carlgren i P1s miljödebatt. Alltid något.

Och till sist om ni inte läst det här om sonen till vårat skämt till justitieminister så har ni något underhållande framför er. Varning för aktiverade kräkreflexer. Han är också aktiv i "arbetarpartiet" Moderaterna btw, no surprise there.

Sluta misströsta

2010-09-06T14:05:00.006+02:00

Mindre än två veckor kvar till valet och om man ska tro på mediabilden så borde alla väljare som hoppas på ett regeringsbyte lägga sig ner och dö typ. Man har proppats så full med budskapet att Mona Sahlin är en djävla sopa från borgerlig media att det nästan är så att man själv börjar tro på det.

Men vad i består den här kritiken då? Jo vinklingen baseras i ogrundade icke statistiskt säkerhetsställda opinionsundersökningar som visar ett historiskt sviktande stöd för Sossarna. Det är alltid frågor om detta som Sahlin får svara på och sen kan det eventuellt hinnas med något annat. Att den enda seriösa valundersökningen som gjorts i vår, SCB:s stora valundersökning, visade att de rödgröna var i majoritet är i sammanhanget ointressant.

Den här skeva rapporteringen togs upp på ett bra sätt i Studio Ett i fredags. Johan Ehrenberg från ETC påpekade hur den borgerliga ägarbilden av dagstidningar såklart har en inverkan på vilken bild som lyfts fram.

Jag har ganska lätt att dra paralleller till supportervärlden då fotboll är en av mina största passioner i livet. Många gånger har jag varit med om att mitt lags framgång och nedgång påverkar både publikstödet och det allmänna intresset bland måttligt fotbollsintresserade norrlänningar. Om det ständigt rapporteras att allt är skit så påverkar det såklart folks mentalitet också. Det är roligare att hålla på ett lag som det går bra för, tyvärr ett mycket ovanligt fenomen när det gäller GIF Sundsvall.

Det känsloläge som jag upplever hos de rödgröna väljarna så här strax innan valet påminner mycket om inställningen hos misströstande fans till ett lag som tagit ut förlusten i förskott, men med den viktiga skillnaden att de rapporterade uppgifterna om dåligt spel inte ens stämmer i det här fallet. Det är kanske inte något sambalir som de rödgröna erbjudit hittills under valrörelsen. Att de valt att ligga så lågt vad gäller klimatfrågorna då de så uppenbarligen sparkar alliansen röv på detta område (om man har som ett mål att skapa ett hållbarare samhälle) är för mig fullständigt oförståeligt.

Här tror jag att det fokus som ständigt lyfts fram på kvällspressens löpsedlar spelar en stor roll: privatekonomin. Det är så sjukt förenklat att kondensera ner valet av parti (ja eller block som det blivit nu) baserat enbart på hur mycket cash man har kvar varje månad. Men det är här "det nya arbetarpartiet" Moderaterna lyckats, delvis genom att fiska upp många invandrares röster som inte riktigt förstått hur det svenska samhället fungerar (vad man får för skatten osv) men dessutom let's face it många medelklassröster där hjärtat bytts mot plånboken. Det är det som är mest skrämmande tycker jag bristen på solidaritet att det inte bara är överklassen som röstar blått men också "vanliga" löneknegare.

Men ärligt jävla talat vill ha se ett samhälle där klyftorna mellan de som har åtskilligt och de som saknar nästan allt ska fortsätta i fyra år till? Vi har delvis sett resultaten där de mest utsatta i samhället som långtidssjukskrivna har utförsäkrats och tvingats att försörja sig på socialbidrag. Konsekvenserna av ett samhällsklimat som gör det möjligt att skita i de fem till tio procenten som har det som jävligast har vi däremot knappt börjat se än. Jag är helt övertygad om att det kommer slå bakut inom nästa mandatperiod om inget radikalt händer (vilket jag inte är övertygad om att de rödgröna är kapabla till men samtidigt helt säker på att alliansen definitivt INTE har på sin politiska karta).

Det går att räkna upp mycket negativt med de rödgröna och den allmänna likriktningen inom svensk politik som mer och mer börjar likna ett majoritetsval snarare än ett proportionellt sådant. Att en successiv dragning åt höger är uppenbar och att jämlikhetsfrågan nästan helt försvunnit från agendan etc.

Oavsett detta så är jag helt säker på en sak och det är att jag inte vill vara en del av det Sverige som alliansen vill fortsätta bygga (riva?) och att det är långt ifrån kört för ett alternativ i det här valet. Där har jag till och med valgurun Henric Oscarsson på min sida. Dessutom känns det som att det är på tiden att vi får en kvinnlig statsminister i det här landet. Så kom igen nu och sluta gnälla. Ignorera högermedias subjektiva nyhetsrapportering och rösta bort den regering som har muppar som Sabuni, Björklund och Ask på sina ministerposter! (bara för att välja ett axplock av eländet).

Skämslåtar

2010-09-05T19:13:00.005+02:00

Var på fest hos okända igår. Det var kul och eftersom det var ganska många jag kände på själva festen så var det inte särskilt jobbigt med den sociala biten heller. Men jag insåg också att det var oerhört länge sedan jag gick på fest och träffade nya människor, det händer liksom inte längre. Eftersom man har sina etablerade kompisar redan känns det liksom inte lika relevant att träffa nya.

Ett av kvällens inslag bestod av att festdeltagarna fick spela sina "skämslåtar" dvs låtar man skäms för att man gillar. Det var ganska lamt till en början mycket gamla nostalgilåtar som "Jimmy Dean" osv. Tror att denna lek hade varit mycket mer laddad för fem-sex år sen för min del, nu har man ju släppt alla sina barriärer och visar öppet att man gillar Grymlings t.ex. Men när jag valde "Natteravn" med Rasmus Seebach väcktes känslorna trots allt i lägenheten. Flera personer tog illa vid sig och beklagade sig över hur dålig låten är. Så här i efterhand så har jag insett att det var fel att jag spelade just den låten för jag gillar den faktiskt på riktigt, utan att skämmas fört. Sommarens bästa kommersiella hitlåt utan tvekan.

Den här låten däremot gillar jag också och det är skämmigt 4 real:

En epok går i graven

2010-08-27T19:46:00.004+02:00

Jag har varit lite ledsen för att Göteborgs mest originella seriebutik Dolores ska lägga ned om en vecka. Den affären har symboliserat själva essensen av serietidningsnörderi för mig. Det var där jag svältfödd på coola marvelserier bunkrade upp med obskyra amerikanska Thor och Captain America-tidningar som grabb då jag besökte släktingarna i storstan. Sen gick det kanske 15 år innan jag fick upp intresset för serier igen men de senaste fem åren har jag varit en ganska frekvent kund på stället. Efter gårdagens besök, fick med mig House of M som hardcover, sörjer jag inte lika mycket längre. Det man lätt glömmer bort är den skabbiga sidan av sådana här affärer vilket ofta innebär att de säljer begagnad pôrr. Nu säger jag inte att porr i alla avseenden är förkastligt och intar någon kristdemokratisk absolutism här, jag säger bara att jag om jag får välja inte gärna hänger i samma butik som de som konsumerar begagnad porr. Apropå ämnet så hörde jag en intervju med Ylva Maria Thompson i P1 för någon vecka sen och hon menade att det måste komma kravmärkt porr snart (låter vettigt, men hur ska gå till?).

Tillbaks till Dolores, samtidigt som jag rotar runt i reabackarna efter kvalitetsserier så gör uppenbarligen porrjunkisarna detsamma i XXX-backarna en börjar till och med fråga butiksinnehavaren om en specifik fransk film från 90-talet. Det hela mynnar ut i en lång berättelse om hur han och hans studentpolare (Chalmerister garanterat) kollat på pôrr,en specifik fransk film var det tydligen. Det extraordinära med denna p-rulle var att en radiostyrd R2-D2 robot plötsligt dykt upp i bild. Fatta kombon robot från Star Wars OCH Pôrr i samma film för en übernörd. Mannen i fyrtioårsåldern är alldeles till sig när han berättar om scenen där den radiostyrda roboten tydligen åker runt i bakgrunden. Jag kan inte undgå att fortsätta lyssna och tycker att det är sjukt deppigt att den här mannen är så uppspelt över att få berätta sin historia det känns som att lyssna på en lumparskröna fast från en töntig nörd. Märker att butiksinnehavaren tycker att det är ganska jobbigt att prata med den excentriske nörden och motvilligt medger att det låter intressant men att han missat detta fantastiska ögonblick i filmhistorien och att han inte har den i sitt lager.

Att jag i framtiden kommer att bli besparad dessa möten med märkliga män i en lokal som dessutom tagit doft av dessa besökare, en ganska obeskrivbar lukt, är vid närmare eftertanke inte så mycket att sörja ändå.

Metaphor?

2010-08-26T12:31:00.005+02:00

Var hemma hos Gustav och den tillfälligt inneboende Björn och åt himmelsk god pizza igår kväll. Mycket trevligt, på kompisfronten levererar Gbg minsann fortfarande. Efter långa diskussioner om huruvida Barbapapa är sexistisk barnunderhållning som cementerar stela könsroller samt om Samantha Fox eller Sabrina hade störst bröst egentligen (Samantha Fox "vann") så introducerade Gustav den här fantastiska videotolkning av Total Eclipse of my heart. Med tanke på hur många träffar den har borde alla med ett någorlunda normalt tubintresse sett den redan, men den tål att ses om jag kan inte få nog iaf.

Den är ju svårslagen eftersom det kanske är den konstigaste videon som någonsin gjorts.

The long goodbye

2010-08-24T12:49:00.003+02:00

Att i princip alla bloggar jag någonsin följt (förutom Mörns) har lagts ner skulle kanske kunnas ses som en indikation för att det är tid att stänga butiken för den här diffusa bloggen också. Men icke, tänkte jobba tvärtom istället gubben mot strömmen osv. Det här ska bli hösten då Pat kommer tillbaks.

Har återvänt till Gbg efter diasporatiden i Sthlm och ett vilt flackande liv under sommaren. Det känns…märkligt att återvända till stan som varit mitt huvudsakliga hem de senaste sju åren. Det märkliga består mest i att jag vet att den här hösten med största sannolikhet är min sista i ”lella London” och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta faktum på lämpligast sätt. Planen är ju att vårens masteruppsats ska skrivas i det stora landet Afrika. Preliminärt är det Moçambique som är målet och intervjuer koncentrerade på hur klimatförändringarnas inverkan på Zambezifoden kommer att påverka potentiella konflikter är utkastet till uppsatsen. Det är jag aspeppad på och om allt går som planerat kommer det nog bli sjukt spännande.

Efter det så talar det mesta för en flytt norrut för mig och gösen nästa sommar/höst. Sthlm som en första anhalt pga jobb och vänner men sen i en 5-års plan á la planekonomi finns det en viss ö i Ångermanälven som lockar också. Allt det där känns också kul att tänka på och det är kanske därför den här hösten i gbg redan känns lite vemodig. Avsked gillar väl inte någon egentligen men jag fullkomligen hatart. Om jag ska resa vill jag helst göra det på morgonen annars går hela dagen åt att vela och inte få nåt vettigt gjort. Nu tror jag väl inte att hela den här hösten kommer att bli en enda lång velning men just nu känns det lite så.

Hursomhelst så tänker jag inte plocka ner skylten, minst ett djävla inlägg i veckan ska det tryckas fram, promise.

XXO
/Pat

Bästa kattnamnet

2010-07-06T11:30:00.003+02:00

Marita drömde för några nätter sen att vi fick en katt. I drömmen så bråkade vi tydligen lite om vad katten skulle heta. Till slut så fick jag bestämma och döpte katten till Xavi. Nu är ju inte jag som bekant någon kattmänniska men alltså seriöst den där katten blev jag aspeppad på mer passande namn på en smidig liten kisse kan jag inte tänka mig.

Förövrigt fyller jag 30 år idag och det känns lite.. märkligt. Har ju förberett mig ganska bra mentalt men det går ändå inte ihop riktigt. Ens bild av någon som var 30 då man själv var 20 stämmer ju inte riktigt överens med den jag är idag liksom. Hur som helst så har jag haft en grymt bra födelsedag hittills. Den började med att frukost på säng levererades av min gös och sen har jag slappat på gräsmattan, druckit kaffe och läst Bröderna Karamazov.

Holiday

2010-07-05T09:21:00.001+02:00

Första dagen på ”semestern” fast det känns inte riktigt så. Har fortfarande en del arbete på rapporten till FOI kvar att göra och ambitionen är att få det överstökat de närmsta veckorna. Ofantligt segt att motivera mig att komma igång märker jag dock, vill bara ligga i sängen och läsa X-Men. Med tanke på att jag är ledig fram till dess att terminen drar igång den 31 augusti så ska väl det hinnas med tids nog också antar jag.

Känns ofantligt skönt att vara hemma i lägenhet i Göteborg igen efter en vår i Stockholmsexil. Det har varit grymt på flera sätt och Kristoffer har fungerat som en exemplarisk hyresvärd/roomie men att ha tillgång till alla sina prylar och få sova i samma säng som sin tjej är ju faktiskt helt oslagbart. Trivs ju för jävla bra här i Majerna enna, men frågan är hur lång tid mitt boende här kommer att fortsätta. Hösten ut är givet men sen talar allt för att det blir MFS och Afrika (Mocambique probably) i vår. Och sen vette faen alltså jobbmöjligheterna i Gbg är ju minst sagt tunna för min del.

***
Länge sen jag blev så känslomässigt berörd av en fotbollsmatch som den mellan Uruguay och Ghana. Mådde verkligen dåligt när jag gick och la mig och Gyans straffmiss vevades i mitt inre om och om igen. Det värst är ju att de vidriga Holländarna nu antagligen får en enkel match mot Uruguay i semin och kan klättra till final utan vidare. Hoppas nog på Spanien ändå fast jag motvilligt också måste erkänna att Tyskarna redan gjort nog för att vara värdiga guldet.

Junijidder

2010-06-07T23:04:00.005+02:00

Irriterar mig över mina vänners "bloggande i huvet" men märker samtidigt att jag också anammat samma beteende. Illa. För att motverka detta otyg går jag därför inte och lägger mig utan skriver några rader här istället. Är ändå för speedad för att sova efter en härlig korpmatch i Bredäng med Dödens grupp. Ivan den gamle måltjuven såg till att vi knep tre poäng och det är verkligen ett trevligt sätt att inleda veckan på, att vinna alltså.

***

Gjorde min första dag på jobbet som anställd idag också. Det kändes bra, en motivationsfaktor skulle man kunna säga. Lite förvånad över min "titel" bara som praktikant titulerades jag analytiker men nu när det är dollars med i bilden är jag forskningsassistent. Kan ju måhända vara så att jag inte fattat någonting om hierarkin i den akademiska världen men visst låter analytiker snäppet vassare än forskningsassistent? Jaja whatever. Kan inte riktigt fatta att jag har en så luxig sommar att se fram emot. Ska knega en månad på ett jobb jag trivs med och sen vara ledig i typ hela juli och hela augusti det är helt sinnes.

***
Har bara lyssnat på Oskar Linnros platta och P3 Kultur den senaste veckan. Gillar båda skarpt. Kihlen för att han förankrar det Orupska arvet av kåt Princesoul på svenska och P3 Kultur för att Johanna Koljonen är så vass på att formulera sig och att de ger så mycket utrymme till min favoritkultur serienörderiet. Längtar hem till min New X-men samling i Gbg efter att lyssnat på poddsändningen med fokus på Grant Morrison och Marvel post 9/11.

Se där en kvart som ägnades åt det utdöende bloggfenomenet istället för något annat trams och vips så var månadens första inlägg på platsen. Snöbollen har börjat rulla osv.

Stockholm

2010-05-23T14:38:00.001+02:00

Försöker formulera mina tankar om Sthlm men det är svårt. Det svåra är att sätta ord på vad det är jag inte gillar med den här staden: förutom det mest uppenbara som bostadskarusellen, Stureplan, stressen på T-banan och sånt tjafs. Det hör väl till iofs att de där bitarna förstärker men jag tror att det jämnar ut sig till slut ändå. Eftersom det finns mer av allt i Sthm så finns det lika mycket mer skit som det finns mer bra saker. Till de bra sakerna hör ju alla vänner som bor i stan. En detalj som inte ska underskattas på något sätt eller vis. Men om man lämnar allt det där med positivt och negativt som går att rabbla i all oändlighet så kommer det snarare ner till en känsla till slut. Jag känner mig kort och gott som en sämre människa i Stockholm. Alltså inte sämre i förhållande till andra, så upplevde jag nog situationen senast jag bodde här men det är en rejäl skillnad på att vara 22 och 30 i det sammanhanget, utan sämre rent allmänt. En som följer med strömmen, hoppar på tåget med mössan i hand och accepterar att det bara är i hufudstaden som det finns jobb som ”betyder nåt”. Karriärshetsen som präglar den här staden är ju inte särskilt tilltalande alltså. Men vem vet det här är kanske första steget i en långsam process som handlar om att acceptera detta faktum.

Bättre än verkligheten

2010-05-05T21:13:00.002+02:00

Såg nyss Broder Daniel-filmen på Svt-play och den bevisar ju tesen att dokumentärer alltid är bättre än verkligheten. För jag var där på BDs sista spelning men gick efter några låtar för att det regnade och jag var trött eller nåt. Tyckte inte att det kändes så upphetsande att ta del av den där nostalgitrippen just där och då, behöva trängas med pandakids som lipade lipen och bli blöt. Fast när jag såg dokumentären var i sanningens namn tårarna inte långt borta då kameran zoomade in de gråtande små liven. Märkligt ändå på nå vis hur dokumentärer kan spegla livet på ett så förträffligt vis.

Annars kan jag meddela att jag har haft en bra dag idag. Bra på jobbet där det vart mycket snack om den DN debattartikel som min handledare levererade häromdagen som ställer sig kritisk till att ett starkare försvar är en lösning på potentiella komplikationer som klimatförändringarna kan leda till. Att vara kritisk till försvaret är av logisk anledning inte alltid så populärt på en arbetsplats som till stor del finansieras av den samma. Känns skönt att de flesta verkar vettiga och supportar iaf. En annan sak som är otrolig bra med den här dagen är att min tjej kommer till Stockholm. Det blir häng i dagarna fyra och imorn blir det Orup på Debaser mödis minsann. Det ni.

Eyjafjallajökull

2010-05-02T12:41:00.002+02:00

Shit vad lat jag blivit på bloggfronten. Antagligen för att jag sitter och analyserar och "forskar" och blir så djävla smart att min hjärna måste slappna av totalt då den är ledig.

Vulkanhysterin i medierna visste inga gränser ett tag men nu är det istället tvärtyst. Samma inställning kan inte sägas existera på min praktik/arbetsplats. Att medarbetare blev fast på kontinenten är väl inget ovanligt vid en krissituation men desto värre är det att det borde finnas experter på området fast ingen riktigt är det. Ser därför fram mot ett kommande seminarium om vulkanaskans effekter för det svenska samhället.

Om det levereras lite historik kring områden brukar de mest triviala samtalsämnen kunna utmynna i någonting riktigt intressant och isländska vulkanutbrott är sannerligen inget undantag. Ett vulkanutbrott på Island 1783 innebar till exempel att 50 procent av landets boskap och ca 25 procent av dess befolkning dog. Utbrottet innebar också tusentals döda i Europa på grund av atmosfärisk förorening och väderpåverkan. Enligt vissa forskare så hängde klimatpåverkan kvar i ett helt årtionde. Man har till och med dragit slutsatsen att detta bidrog till den svältserie som tillslut utlöste den franska revolutionen. Ett ännu mindre utbrott 1875 förstörde den isländska ekonomin och ledde till en rad ovanligt kalla somrar och stormiga vintrar vilket innebar att 20 procent av befolkningen emigrerade till USA – ett alternativ som inte riktigt funnits förut. Om Eyjafjallajökull skulle få för sig att leverera ett utbrott igen kan vi alltså, baserat på historiska händelser, förvänta oss betydligt mer allvarliga konsekvenser än lite flygstopp. Tanken svindlar.

Stan Lee och alliteration

2010-03-26T13:58:00.003+01:00

Jonathan tipsade mig om att ett avsnitt av The Big Bang Theory tog upp ämnet alliteration och seriehjältar. Framför allt Marvelgurun Stan Lee har gjort det som sitt kännetecken att använda sig av denna teknik för att lättare komma ihåg karaktärerna i arbetet med sina serieplots. I Big Bang, där Stan Lee förövrigt medverkar i en cameo-roll, droppades en rejäl bunt karaktärer men det var inte tillräckligt för mig. Jag var tvungen att ge vika för min autistiska sida och kolla igenom alla marvelkaraktärer bara för att. Det blev 60 stycken till slut. Det märkliga är att jag själv aldrig har reflekterat över att Peter Parkers samtliga medarbetare på Daily Bugle till exempel bär alliterativa namn. Det verkar nästan vara ett krav för anställning.

Personer
J. Jonah Jameson
John Jameson Junior (Jonahs son)
Robbie Robertson (Daily Bugle)
Randy Robertson (Robbies son)
Betty Brant (Sekreterare DB)
Glory Grant (Sekreterare DB)
Dum Dum Dugan (S.H.I.E.L.D.)
Betty Banner
Harold "Harry" Hogan (Iron Mans polare)
Wyatt Wingfoot (Fantastic Four hangaround)
Pepper Potts (Tony Starks sekreterare)
Moira MacTaggert (X-men)

Hjältar
Fantastic Four
Invincible Iron Man
Power Pack
Peter Parker
Susan Storm
Reed Richards
Scott Summers (Cyclops)
Matthew Michael Murdock (Daredevil)
Warren Worthington III (Angel)
Stephen Strange (Dr. Strange)
Bruce Banner ( Hulken)
Wade Wilson (Deadpool)
Amara Aquilla (Magma från New Mutants)
Brian Braddock (Captain Britain)
Barnell Bohusk (Beak i New X-Men)
Celeste Cuckoo (en av Stepford Cuckoos i New X-Men)
Agent Axis
Beta Ray Bill
Devil Dinosaur
Jessica Jones
Machine Man
Madame Masque
Master Man
Millie the Model
Shanna the She-Devil
Silver Surfer

Superskurkar
Green Goblin
Fin Fang Foom
Curt Connors (Lizard)
Doctor Doom (Victor Von Doom)
Meteor Man
Molten Man
Otto Octavius ( Doctor Octopus)
Princess Python
Red Ronin
Sebastian Shaw (och hans son Shinobi Shaw)
Silver Samurai
Super Sabre
Super-Skrull
Warrior Woman
Freedom Force
Sinister Six
The Council of the Chosen
Frightful Four
Grey Gargoyle
Man Mountain Marko
Masked Maurader
Mole Man
Spider-Slayer (skapad av Spencer Smythe)

Eftersom jag är en betydligt större Marvel än DC-entusiast har jag inte orkat göra några större efterforskningar där men vissa exempel kommer ju av sig själv:
Lois Lane
Lex Luthor
Vicky Vale (Batmans tjej)

Alan Moore drev ju säkert också med allt det här när han döpte mannen bakom Nite Owl i Watchmen till Dan Dreiberg. Men okej vi lämnar det där.

Världens bästa rockband till WOW igen?

2010-03-19T15:09:00.002+01:00

Enligt en annons i senaste Filter så är The National bokade till Way Out West i sommar igen. Det vore ju helt djävla underbart om det är sant. Spelningen de gjorde för två somrar sen var ju makalöst bra, bland det bästa jag sett live någonsin faktiskt. Kan inte minnas att jag längtat efter ett nytt albumsläpp så mycket sen jag var tonåring som jag längtar efter deras nya platta High Violet heller. Bra fredagsnyhet i ett annnars oerhört genomgrått Gbg där mitt slipande på ett research proposal i anknytning till the development-security nexus och Köpenhamnsskolan inte går något vidare. Ja ja man får vara nöjd med det lilla.

Spårvagn genom ljuva livet

2010-03-17T12:41:00.002+01:00

Kan börja med att utdela en varning redan efter att själv ha läst vad jag nyss plitat ned här nedan: om man har svårt för överdrivet lyckliga nyblivna mammors bloggar och liknande kanske man ska skippa att läsa det här inlägget.

”Fan vad bra jag har det”. Det är alldeles för sällan jag kommer på mig själv att tänka den tanken. De senaste veckorna har det däremot hänt ett flertal tillfällen att jag tänkt just så och det är ett enormt befriande tankemönster. Jag trivs väldigt bra med min livssituation just nu helt enkelt, har nog aldrig haft det bättre i mitt vuxna liv skulle jag till och med våga påstå. Jag bor i ett en mysig lägenhet i ett område där jag har nära till mina vänner och de fritidsaktiviteter jag föredrar. Jag läser en väldigt stimulerande kurs som dessutom går väldigt bra. Jag bor ihop med en lovely tjej som jag bara vill hänga med hela tiden och får göra det med också.

Men all good things must come to an end som det bekant heter. Om två veckor lite drygt bryts den här trygga vardagen upp mot ett ny verklighet i den kungliga huvudstaden. Jag ska nämligen praktisera och jobba på FOI i tre månader. Det ska bli sjukt spännande men det känns samtidigt väldigt surt att lämna den underbara tillvaro som jag befinner mig i i Göteborg just nu. Att återgå, om än bara för ett begränsad tid, till distansförhållande igen känns inte heller särskilt muntert.

11th of May baby!

2010-03-08T10:21:00.000+01:00

I heart Wikipedia

2010-03-04T12:12:00.003+01:00

Man måste älska Wikipedia ändå. På fem minuter fick jag reda på att Michael Foucault var homosexuell, tillbringade fyra år som gästprofessor i Uppsala och dog i AIDS. Det är ju sådan information om en fransk filosofs levnadsöden som gör att jag orkar engagera mig i hans tankar.

Punisher (varför jag så lätt distraheras under mina studier)

2010-03-03T10:20:00.001+01:00

Handlingsmönster: läser ordet ”rejig” i en akademisk text om ”The Security- Development Nexus” blir lite osäker på ordets betydelse (fräscha upp) och går in på Nationalencyklopedins hemsida. Söker på ordet men skriver lite slarvigt så sökmotorn hittar inte, ”jigsaw” dyker dock upp som ett alternativ. Börjar självklart direkt tänka på Marvels råaste vigilante Punisher och hans ärkefiende i serien. Kom det inte en ny Punisher film ganska nyss? Går in på filmtipset och kollar. Av de tre Punisher-filmer som gjorts borde jag tycka att alla får 2:or i betyg enligt sidans oberäkneliga uträkning. Det stämmer nog. Måste ändå kolla lite fakta om filmerna, den första Punisher-filmen från 1989 fyllde nämligen en alldeles speciell plats i min ungdom. Först och främst så spelar ju Dolph Lundgren den förre detta militären Frank Castle som får sin familj mördad och då väljer att bli en besinningslös brottsbekämpare på heltid, bara en sån sak. Filmen gick inte upp på bio i Sverige och klipptes stenhårt av den svenska filmcensuren innan den kom till videohyllorna. Jag lyckades få en kompis som hade lyxen att bo i en familj som ägde en parabol, en styggelse enligt min pappa, att spela in filmen då den gick på TV 1000. Att filmen var från 15 år var ju ballt också såklart när man var 11-12 år. Den gömdes på lämpligt ställe i en garderob i pojkrummet för att enbart plockas fram då det var garanterat föräldrafritt. Filmen höll väl om sanningen ska fram en ganska låg kvalitet och lyckade inte alls förmedla det mörker som Punisher i serieform lyckats så väl med. Det spelade mindre roll det var det förbjudna som var grejen. Måste nog ladda hem den senaste filmatiseringen ändå om inte annat för att Dominic ”McNulty” West spelar Jigsaw, lär ju bli en besvikelse men som sagt det är inte alltid filmers kvalitet som ger dem deras behållning.

Det där med OS

2010-02-14T17:18:00.002+01:00

Väldigt väldigt dött på bloggsidan under det här årets inledande månader måste jag säga. Det är ju ingen nyhet att bloggandet fluktuerat ganska kraftigt under årens lopp så det känns för tidigt att förutspå dess död men lite orolig är man ändå, det måste jag säga. Tycker att annalkande trettioårskriser annars borde ge lämpligt underlag för en ständig uppsjö av nya inlägg på mina vänners sidor som jag vanligen besöker. En efter en faller vi ju nu in i 30-taggsträsket. Jag har i och för sig sedan länge börjat förlika mig med tanken att jag snart nått denna respektabla ålder att det inte ska behöva innebära någon kritisk period i mitt liv. Hade ju min ålderskris då jag fyllde 25 så jag tänkte vänta tills minst fyrtio innan nästa.

Det jag gillar med alla typer av mästerskap som återkommer var fjärde år (varför finns ingen svensk motsvarighet till engelskans quadrennial när man behöver det?) är att de ger mig en så tydlig referenspunkt till hur jag utvecklats sedan senaste mästerskap. Med fotbolls-VM är det tydligast såklart jag vet till exempel exakt på vilken plats jag befann mig då alla finaler avgjorts sen 1990 och minns ganska tydligt i vilket stadium i livet jag var också. Vinter-OS är inte riktigt samma grej men ändå. Går jag tillbaks 4 år så hade jag just flyttat in i en deppig lägenhet på Masthuggsterassen och vikarierade som idrottslärare på en särskola. Hoppar vi ytterliggare 4 år tillbaks i tiden så ”backpackade” jag runt på Jamaica och Kuba och inte ens där kunde jag undgå att träffa på norrmän som var ivriga att upplysa mig om Tommy Salo och Vitryssland hur lite jag än brydde mig.

Sett ur fyraårsperspektiven så känns det därför oerhört härligt att bevittna detta OS i en trivsam studentlägenhet i Majorna med en vintersportsintresserad tjej mellan PM-skrivandet till den krävande masterkursen i global säkerhet och demokrati.

Das filmfestival

2010-01-31T21:08:00.002+01:00

En säker indikator på att Göteborgs filmfestival har dragit igång är att stadens gator förvandlas till is och GP stoltserar med rubriker som ”Blixthalkans offer” eller liknande. Det slår aldrig fel liksom. Jag tror att det var Gustav som sa att han aldrig frusit så mycket som under Filmfestivalen det är väl kanske den andra säkra indikatorn. Själv inledde jag årets festival med att svärandes maka mig upp kl 8:30 på lördagsmorgonen för att ta mig till biograf Roy och filmatiseringen av Naomi Kleins upplysande bok Shockdoktrinen. Det visade sig vara värt dokumentären fungerade som ett utmärkt komplement till Kleins tegelsten om hur nyliberalism á la Milton Friedman kan gestalta sig på sitt allra vidrigaste sätt.

Det blev en dokumentär om två joddlande lesbiska Nya Zeeländska tvillingar också The Topp Twins — Untouchable Girls. Även den mycket sevärd trots att jag drabbades av blodsockersdipp efter att ha mumsat i mig för mycket bröd och marmelad hemma hos Ingo och Paddan. Detta bidrog till att delar av filmen försvann. Väldigt roligt att alla pratade exakt som managern i Flight of the Conchords var det iaf.Förövrigt känns det skönt att konstatera att januari snart är över, februari må kanske vara en ännu sugigare månad men den är ju i alla fall kort.

Ett sisyfosuppdrag värdigt år 2010

2010-01-11T12:44:00.004+01:00

Hörde på ekot idag om Kinas försök att etablera ett porrfritt internet för att skydda sina känsliga medborgare. Att de Kinesiska myndigheterna jobbat hårt för att blockera sidor med anti-revolutionärt material är inte direkt någon nyhet. Att de även introducerat en mjukvara för att i första hand skydda mot internetpornografi hade jag missat. Av nyhetsinslaget att döma verkar dock detta program som kallas "Gröna dammen" inte riktigt lyckas så bra som de tänkt sig. Jag kanske överdriver pörrens roll nu men ligger det inte en ganska stor sanning bakom att det är just denna industri som ligger bakom stor del av internets uppkomst? Att lägga ned enorma resurser på att skapa en porrfri miljö för nätsurfande kineser känns ganska dömt att misslyckas.