Den stora sjukdomen

Jag brukar inte vara sjuk, det är lite av min grej skulle man kunna säga, senast jag kan komma ihåg att jag drabbades av en "riktig" sjukdom var för fyra år sen då jag vinterkräktes. I min omgivning finns det däremot gott om personer som är sjuka relativt ofta. Vilket fullt naturligt blir följden av en vänskapskrets bestående av rökare, veganer och hypokondriker.

Men i lördags bestämde sig någon där uppe för att jämna ut plågorna. Guds (Allahs, eller vem du nu föredrar) hantlangare måste ha resonerat ungefär så här, HL1: " Shit asså här har vi en kille som inte varit sjuk på fyra år hur ska vi lösa det?" HL2: " Fyra år säger du? Ge honom en monsterdos av allt så håller han sig nog på mattan sen!"

Monstedos av allt = Konstant huvudvärk (Inte den bakfulla lilla dvärgen med hammaren, utan en fucking Star-Trek dvärg med en laserpistol i tinningen), 40 graders feber, oregelbundna kräkatttacker och för att göra det fullständigt omöjligt att försöka bedriva någon form av sömnaktivitet en sjuhelvetes rethosta.

Det är såklart aldrig kul att vara sjuk men någonstans hade jag ändå barndomens minnen av glass och videofilm förknippat med hemmavistelse pga sjukdom. Om JAG kunnat unna mig några av dessa förströelser? Hell no! Huvudvärken har hoppat fram efter max 15 minuters tv-tittande ( orkade med senaste weeds dock). Kristina har iof varit grym på alla sätt och vis och i sann Beyoncé anda "caterat för mig" men all glass jag serverats har tyvärr återgått i kretsomloppet på ett otillbörligt sätt. Det segaste av allt är nog att jag förutom min matte-tenta missade både Jons och Jörgens Gbg-besök. Förhoppningsvis hinner jag fika med David innan han drar...

Veckans top 5: tv-serier

Logan är kungen av Neptune.


1. Veronica Mars: Life´s though. Veronica´s thougher. Vad ska man säga, hon kom in som en stormvind i min tv-soffa och har inte lämnat mig oberörd sedan dess. Jag tror att det är det klassiska såpa-elementet jag fallit handlöst för. Veronica tjenar med ”Who´s your daddy-farsan” och hänger med fel killar fast vi alla vetat sedan dag ett att Logan är the man. Att säsong två inte hade en lika stabil röd tråd som ettan gjorde inte mig nåt. Det är karaktärerna och att (nästan) varje avsnitt har sin separata story som jag gillar. Solkar etta, räknar dagarna till tredje oktober då säsong tre drar igång.

2. Entourage: Helt ny favorit. Fattade inte alls hypen efter de första avsnitten, karaktärerna kändes platta och var grabbiga utan charm. Men jisses vad den här serien växer. Ari, den genomcyniska agenten seglade snabbt upp som min favorit. En snubbe som säger ”You wanna hug it out bitch?” efter ett bråk och kallar folk för ”cuntmuscle” kan man inte annat än älska. Det bästa med serien är dock alla cameos av kända (typ Scarlet Johansson) och okända (typ Karate kid-killen) skådisar som förgyller titt som tätt. Att Johnny Drama som är stjärnan Vince brorsa i serien har spelat med i 90-tals såpor som Melrose Place, Power Rangers och den påhittade sci-fi serien Viking Quest är också väldigt kul. Jävligt autentisk serie känns det som, extra roligt är det ju att den är baserad på Mark Wahlbergs första tid i Hollywood. Vince = Mark, Johny = Donny osv…

3. Rome: Har inte sett den nu när den gått på femman utan tankade hem förra vintern. Men HBO + BBC kan ju typ inte gå fel. Det är ju en allmän sanning att det var brittisk accent som gällde under romartiden. Det storslagna och depraverade Rom är en mumsbit att gräva i helt enkelt. Blir iof grymt sugen på att se BBC-klassikern ”I Claudius” som Kristina säger är bättre än Rome. Det är även kul att Titus Pullo är så Oi! Tråkigt att behöva vänta så länge på nästa säsong bara. De ska börja spela in nya avsnitt 2007 har jag läst någonstans.

4. Prison Break: Jag var riktigt orolig efter de första 13 avsnitten att de skulle bli en ”Lost” av den här serien.. Dvs att halva andra säsongen skulle vara recapavsnitt. Men min oro har visat sig vara otillbörlig. Konspirationsteorier, clean action och en liten lovestory kan verkligen vara hur underhållande som helst.

5. That ´70s Show: ”Burned” En klassiker som aldrig är fel.

Bubblare: Weeds, Sopranos, Seinfeld

Att blogga, och en äcklig låt/artist

Har tagit mig en funderare på det här med blogging, eller vad man nu kallar det, och kommit fram till att det verkar finnas en massa oskrivna regler. Mina bloggande vänner brukar titt som tätt dissa varandra för att de inte uppdaterar sina sidor tillräckligt ofta. Men vad är t.ex tillbörlig bloggtid per vecka? Är det verkligen hur frekvent man uppdaterar som räknas? Kvalitet vs kvantitet och update, vad är viktigast egenklien?

Att dissikera populärkultur framstår dock som det i särklass populäraste och mest uppmärksammade temat i mina bloggkretsar. Så jag tänkte fortsätta på den inslagna banan genom att sparka på en låt som redan ligger ner, och förhoppningsvis snart är begravd. Sommarens mest outhärdliga "hit" i etern måste ju vara Sandi Thoms vedervärdiga "I wish I was a punkrocker (with flowers in my hair)". Inte nog med att dess själva uppbyggnad sprider äckliga 90-tals folk/grunge/AlanisMorisette-vibbar, låtexten är så patetisk att man vill skruva av sin radioapparat snabbare än Sundfors släpper in första bollen i mål. Ett smakprov: "When the head of state didn't play guitar, not everybody drove a car, when music really mattered and when radio was king, when accountants didn't have control And the media couldn't buy your soul". Jag HATAR verkligen hela den där grejen med "Åh tänk om vi levt på 60-talet då skulle allt vara gött". Yeah right att det skulle, dumma hippie! Den anakronistiska refrängen om punkrock och blommor i håret är ju förövrigt så puckad att det inte ens förtjänar en kommentar...