Bonne anné & le photos

Efter att J.Sundin tvingat mig att lägga upp bilden där jag ser ut som en död fisk kan det kanske vara på sin plats att visa lite finare sidor av semestern på semestern. Mästerfotograf Per står för hantverket. Gott nytt år på er!

Le klubb

Har lyckats snylta mig in på någon ovetande grannes nätverk i Nice för att avge det här livstecknet. Strålande sol och en kost bestående av rosévin och ost i olika former har varit temat de senaste dagarna. Att kunna käka frukost i t-shirt på en solig balkong är minst sagt livskvalitetshöjande. Jag gillar Frankrike, och Nice är en utmärkt plats att spendera sin semester på. Det är Rossölivet fast med större möjlighet att fylla på spritförrådet. Total bortkoppling från nyhetsflöde och studier. Att Carla Bruni börjat hänga med Sarkozy har iofs inte gått att undgå. I förrgår testades stans uteliv vilket bland annat resulterade i dansande på en gayclub. Har aldrig varit på ett "riktigt" gayställe förut Gay straight to hell räknar jag inte. Det var uppenbart att le gay men kunde se att vi var hetero på mils avstånd. Kände mig ändå väl bemött. Det lustigaste med hela klubbesöket var nog att det fanns en man på toaletten som vred på vattenkranen, hällde tvål och torkade ens händer. det var märkligt.

Tack Sverige för rökförbudet btw, det är så oerhört skabbigt att lukta rök i en vecka efter att ha bevistat en rökfylld lokal i det här landet. Hade nästan glömt bort att det var ens vardag back in the days.

Efterklokhet

Dom där 200 kronorna som jag lämnade kvar i 7-elevenbankomaten i början av månaden skulle inte sitta helt fel just nu...

Lets play hockey och glömma allt jobbigt

Ganska ofta den här hösten har jag fått frågan om det inte är deppigt att läsa till miljövetare, uppfattningen hos de som frågat verkar ha varit att jag går på föreläsningar om jordens kommande undergång fem gånger i veckan. Självklart är det inte så och jag har förnumstigt svarat att det är inspirerande att lära sig om miljöproblematikens orsaker och försöka klura på vilka åtgärder som kan bromsa utvecklingen. Idag var jag på en väldigt bra föreläsning som behandlade "ansvar". Orkar inte gå in på det mer för det borde jag göra i min hemtenta istället för att skriva här. Hur som helst fick vi se en film om sko- och klädtillverkning i Indien. Ni inser deppen själva med underbetalda och utnyttjade människor, mestadels unga kvinnor, som slavar under vidriga förhållanden i fabriker för att vi ska kunna handla billigt skit på H&M. I kombination med en försenad kemisk bakfylla brast det nästan där i föreläsningssalen. Antar att det är maktlöshetskänslan som spelar störst roll.

Som tur var kunde jag komma hem till en härlig bordshockeymatch med Augusto, det gjorde den här måndagen lite mer meningsfull. Bordshockey äger verkligen, så otroligt mycket roligare än fifa och allt sånt därnt modernt. Fick för mig att sammanfatta hösten nu, men det orkar jag fan inte heller. Nöjer mig med att konstatera att det gått hiskeligt snabbt. På onsdag blir det Svanö och sen väntar Rivieran på att erövras. Ja jisses.

Luftsex och språkbruk

Om ni inte redan sett Rickards bloggning och tillhörande tubvideos om Air Sex så kolla in det här.
Det mest underhållande är nog hur seriöst mini-thugsen tar på det och att de gör det så naturligt. Här står vi och torrjuckar tillsammans och det är världens normalaste aktivitet. Undrar om de fått gösar på det.

En annan grej, angående sms och chattandets undergrävande av det svenska språket, jag kommer aldrig att acceptera imån eller alternativt imon som förkortning för imorgon. Aldrig.

Bevisa motsatsen

Även förra helgen lyckades genomlevas. Trist att missa glögghäng på fredagen men med tanke på hur tentan gick så var det nog tur. Har lärt mig en otrolig massa naturvetenskapliga och miljövetarmässiga termer och processer i höst. Fast ganska ofta kan jag fortfarande känna att jag undrar vad jag håller på med egentligen. Hoppas att det kommer ändras nu när det blir mer statsvetenskap i min nya kurs. Fick ordentligt med stryk, bokstavligen, på bandyn i lördags. Är fortfarande helt mörbultad och mina knän ser ut som ett barns efter en cykelolycka.

Har ju länge slentrianmässigt dissat elektronisk musik men i lördags efter att ha tentatfestat med klassen hamnade jag på Pustervik och klubben Locus. De spelar enligt sig själva "techhouse" vad det nu är. Saken är den att jag faktiskt gillade det som spelades och dansade mig svettig. Har börjat hänga med fler kursare och det är kul. Gör mig ingenting att de befinner sig i de nedre regionerna av 20-åren. Vet inte varför jag upplevt det som jobbigt tidigare, tror att det gått inflation i någon form av åldersnoja som är ganska onödig. Har mött ganska mycket skilda meningar från dom kring min uppfattning att "alla människor är idioter tills de bevisat motsatsen" vet inte riktigt när jag började med den livsfilosfin. Inbillar mig att fikagänget har ganska mycket att göra med den tanken. Inte så att jag omvärderat det på något sätt eller så, kom bara på mig själv att rannsaka mig om när det började.

Nu lyssnar jag på den långa demoversionen av Stuguvägen, fan vad den kickar ass. Ska bli kul att höra vad gubbarna lyckas med i studion den här veckan.

Tro rätt tro fel

Att jag vid 27 års ålder skulle se Dia Psalma live för första gången på en jazzklubb i Göteborg är inte direkt något jag förväntat mig. Hela gårdagskvällen var iofs lite lätt surrealistisk. För att fira Borders 25-års jubileum radades den mest osannolika lineuppen upp. Idol-Cornelia, Almedal, Diamond Dogs + Louise Hoffsten, Dia Psalma, Governor Andy, den där Elias och Adam Tensta trängdes på scen. Höjdpunkten för mig var lätt Dia Psalma. De körde sin nya firmalåt plus ovanstående rubrik och en Strebersdänga. Adam Tensta var bra också. Blir alltid glatt överraskad numera när hiphopers levererar live. Det pinsammaste jag sett på en scen var nog Governören som kvällen till ära hade min fiende Pothead-Gillis som dj. Det har tagits upp förut men hur fan kan den karln komma undan med sina genomusla och sexistiska texter? Varför ställer sig inte Sveriges gemensamma kritikerkår och pissar på honom? Nu menar jag alltså governören men de kan få pissa på Gillis också när de ändå håller på. Träffade en punkare på toaletten som var polare med Moderat Likvidation också, det var oväntat och kul. Sångaren lever tydligen lika mycket pinkliv nu som på gamla fornstora dar.

Dagens roligaste händelse var nog när jag, Mörn och Jonny kliver in hos skomakaren på andra lång för att hämta mina nytvättade mockadojor och karln i butiken glatt hälsar på "Selman" och undrar varför han inte sett till honom på sistone. En del behöver tydligen inte axe för att att få första intrycket att bestå.

Ny vecka, nya tag

Förra veckans überstressighet fick ett soft slut. Bakisdagen efter den lyckade inflyttningsfesten var nog precis vad jag behövde. Lite väl självgott att skryta om sin egen fest kanske, har jag aldrig haft problem med förut iofs. En väldigt brokig skara minglare och inte de jag förväntat mig som kom till slut, men kul var det. Att halsa Jack Daniels klockan 4 på morgonen och må som en kung gör jag inte varje kväll. Extra roligt att Johan, Ivan och Pelle kom från Stockholm för att förgylla kvällen. Mindre roligt att behöva använda hot för att få loss andra lamrövar från sina potatisskruvar i soffan.

Nu väntar en veckas tentaångest och förbannande över att jag aldrig tagit det där med kemi på riktigt allvar. Härligt. Det märks att jag blivit miljönörd på riktigt då jag glädjs åt att Kd vill höja bensinskatten.

Have I forgotten to love myself?

Märkligt hur bakisågrenen kan slå så oväntat ibland. Igår var jag på en kul födelsedagsfest med kursare och sen på arty farty technodunk på Uppåt. Det var en trevlig kväll, Hanet kom förbi också. Vi hängde i baren och fick oss lite välbehövligt kvalitetsetshäng. Fortsatte hemma med Bad Religion-nostalgi och knäckemackor. Skippade första föreläsningen men var ändå i plugget ett par timmar. Allt flöt på och bakisheten bekom mig inte. Så plötsligt är jag ensam i läggan och stressen över väldigt olika små saker kickar in och istället för att ta tag i saker lyssnar jag på RHP och vill bara somna bort från alltihopa.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång

Idag var jag på begravning. Det var asfint. Höstens kanske vackraste dag dessutom. Har aldrig varit på en jordbegravning förut. Gillar verkligen den grejen. Det var mäktigt, lite som det brukar vara i amerikanska filmer eller SFU. Det kändes fint att få bära kistan från kyrkan och sen hissa ned den på kyrkogården. Ett värdigt avslut liksom. Om jag ska begravas en dag vill jag ha det så. Att kasta ner blommor på den nedsänkta kistan gjorde allt så tydligt. Där nere ligger kistan med min Mormor som blev hundra år, hej då Majken. Tyckte till och med att det var fint att sjunga psalmer i kyrkan. Jag brukar annars ha väldigt svårt för allt sånt där kyrkligt. Det var skönt att få lipa lite också, nog för att jag gjort just det oproportionerligt mycket den här hösten. Men skönt att göra det i en social form den här gången.

Note to self

Åk aldrig iväg för att träna utan att först försäkra dig om att du har packat ner ett par shorts.

Tag lärdom!

Kanske det roligaste youtubeklippet någonsin. Tänk Mauricio Rojas!

Disträ

Igår var inte min kväll. Var helt inställd på att softa hemma efter fredagsbandyn, dra några avsnitt av Friday Night Lights och läsa klart senaste numret av Offside. Men finbesök i stan och Anna Järvinen på Pustervik fick mig på andra tankar. Var helt disträ efter en intensiv vecka visade det sig. Först lyckades jag med konststycket att ta ut pengar på 7-Eleven utan att få med mig några kontanter. Stod och skrev sms i kön och var uppenbarligen helt nöjd med att bara få tillbaks mitt kontantkort, cashen behagade jag inte ta med mig. Det missödet följdes upp med att jag mitt under Järvinens konsert märker att jag inte har min jacklapp på mig. Tränger mig genom publiken, det var packat, för att få tag i min jacka innan alla ska dra. Snubben i garderoben känner igen mig och säger att jag gick därifrån utan att ta någon lapp "Tankspridd idag eller?". Där och då förstår jag att det enda vettiga jag kan göra är att gå hem och lägga mig. Vilket i själva verket resulterade i en timmes youtubetittande på Bad Religion-videos. Får återkomma till det vid något senare tillfälle. Konserten då? Jag var riktigt peppad har lyssnat väldigt mycket på hennes platta i höst och sådär. Live gav det mig dock ingenting. Det var väl rent objektivt bra antar jag. Dungensnubbarna var proffsiga och Järvinen precis sädår konstnärlig på scen som jag förväntat mig. Men alltså, jag fick verkligen inte feeling av att höra Anna Järvinen live, tyvärr.

Zlatan avslöjar det man alltid misstänkt

Skönt att Zlatan börjat göra intervjuer med svenska journalister igen. Speciellt när han avslöjar sanningar som att Patrick Ekwall har dålig parfymsmak. Ingen överraskning direkt, men ändå väldigt kul att se Ibra driva med Ekwall som försöker impa med sina märkeskläder till ingen nytta.

Men in black

Blickar ut genom fönstret och ser att gubbarna som jobbar med att sanera klotter blåser bort den fula taggen på Annedalsseminariet. Känns både bra och dåligt, bra att det fula försvinner men samtidigt lite synd för jag har betraktat den varje morgon på sistone och gillat att det ser lite rough ut i mitt annars så puttenuttiga neigbourhood. Med tanke på att det ändå lär komma upp en ny snart som förmodligen är lite snyggare är det nog mest positivt ändå. Novemberdagarna är sega och de panka dagarna i slutet av månaden glider på i en stillsam lunk.

Vandrade runt på stan tidigare idag för att hitta en mörk kostym till Mormors begravning nästa vecka. H&M hade några hyfsat snygga varianter, eller så var det bara Mads Mikkelsen som var snygg. Hittade en ok på Ragtime också som jag inte hann prova för att de skulle stänga för lunch. Känns lite deprimerande att handla kläder för en begravning. Men Mormor uppskattade alltid stiligt klädda män så det känns ändå fint på något sätt. Ser fram mot helgen och fet husfest med gamla bekanta som antagligen kommer bli grym. Annars är det mest bastun efter gymmet som lockar. Att Mörn fått expertisråd som innebär dubbel thoraxträning är väl ganska kul det med.

Diktator cribs

Svårt att fokusera på studielitteraturen när boken Hemma hos diktatorn ligger och lockar på köksbordet. En underbar stilstudie i hur 1900-talets mest välkända envåldshärskare valt att inreda sina hem. Ett gemensamt drag hos originaldiktatorerna: Hitler, Lenin, Stalin och Mussolini, är ganska genomgående, stora feta ekskrivbord och gärna ett självporträtt på väggen. Il dulces arbetsrum imponerar mest, ett kolossalt rum men ganska sparsamt inrett. Marmor överallt, mycket romersk kitsch en enorm jordglob i trä, ett blängande självporträtt och ett perfektionistiskt städat ekskrivbord. Enligt boken låg den gamla murveln Mussolini med en ny gös nästan varje dag från september 1929 till facistregimens kollaps 1943. Bra jobbat för en snubbe som ser ut som George Constanza. Uppstoppade utrotningshotade djur och lackerat guld i badrummet är en annan diktatorfavorit hos bland annat Tito, Ceausescu, Mobuto och Saddam. Riktigt riktigt tacky. Börjar förstå varifrån alla hiphopdogs fått sin bristfällig känsla för style. Det finns otaliga roliga detaljer att droppa från boken som Noriegas julgran eller Bokassas kejsarutsyrsel. Det roligaste av allt är ända Saddam Husseins fetisch för fantasymålningar á la Conan the barbarian. Mjukporrbilder med bisarra motiv som dessutom är otroligt dåligt teckande. Robert E. Howard skulle förmodligen vända sig i sin grav om han visste att Saddam nöjde sig med dessa kopior framför den äkta varan. Tror att boken kom förra året förstår inte att den inte blev årets julklapp då.

Minns dü

Årets internationellt viktigaste fotbollshändelse

Före:
Efter:

Tack Esteban!

CP framför sin TV

Då jag inte går på föreläsningar och förkovrar mig i processeser i miljön eller idrottar på något sätt, gymbesök räknas som idrottande, har jag åter börjat slösa tid på tv-serier. Det har tagit mot att göra det eftersom den grejen var så starkt kopplad till K. Vi var riktigt bra på att titta på tv-serier, nästan för bra faktiskt. Låter ganska tragiskt i efterhand att säga att det var en av de få saker som vi verkligen älskade lika mycket. Men så känns det lite. Nu får jag nästan alltid dåligt samvete efter att ha dragit igenom fyra avsnitt av Friday Night Lights, Flight of the Conchords eller Californication efter varandra. Det fick jag inte förut. Känslan att jag borde göra något vettigare infinner sig varje gång VLC-rutan släckts och ett nytt avsnitt ska letas upp. Borde plugga, söka jobb och stipendier eller bara läsa en bokjävel. Det är lite som att dricka gainomax efter ett gympass, man vet att man blir lurad men det är för lockande för att låta bli och när mönstret väl är igång är det svårt att bryta. Lättare att lägga in en ny Göteborgs Rapé under läppen och öppna nästa avsnitt. Det ska jag göra nu...

100!

Orkade inte riktigt blogga men när jag såg att min senaste pseudopost fick äran att vara det hundrade på den den här sidan fick jag lite dåligt samvete och följer upp. Efter sista avsnittet av Skins har jag haft Cat Stevens Wild World på hjärnan. Måste pinsamt erkänna att jag fortfarande nog mest sammankopplar den med Mr.Big. Det är inte första gången det händer heller, jag trodde aslänge att det var Papa Dee som skrivit The first cut is the deepest. Andra härliga artister som gett sig på den dängan är Rod Stewart, Haddaway och Sheryl Crow. Undrar om Cat Stevens bytte namn till Yusuf Islam bara för att slippa att massa trattar gjorde covers på honom?

Har ju tidigare dissat sthlm så ofta det getts möjlighet till det känns det som. Efter helgens besök är jag benägen att omvärdera en del. Hade det riktigt trevligt i huvudstaden utan att träffa många som säkert hade gjort vistelsen ännu trevligare.

Dansa din djävul!

Första steget är att ni håller hand
han verkar trevlig, verkar omtänksam
men det blir jobbigt när det kommer fram
att han står stilla som en våldtäktsman

Nostalgia

Usch, den där Ultima Thule-bilden är verkligen äcklig. En sammanfattning av högstadieångesten all over again. Tänkte först bara ta bort den. Men det är lite fegt, får blogga bort den med mer nostalgijiddder istället. Har fått en sambo och det är trevligt, inte för att vi hängt så där överdrivet mycket våra första veckor ihop. Ändå väldigt trevligt att komma hem till en gullig brasse som lyssnar på black metal och kallar en "älskling". Satt och skickade de bästa hårdrockvideosen vi kunde hitta på Youtube till varandra härom dan. Då det var skogs-tv som gällde som kid på landet var utbudet ganska skralt. Europe och Michael Jackson var de första plattor jag köpte och de kunde man ändå få se på tv. Sen var det Guns N' Roses som ägde i några år. Tror fortfarande inte jag lyssnat på någon platta fler gånger än Use your illusion 2. Har nog dom att tacka för mycket i min musikutveckling. Det snackades ju jämt om Sex Pistols i relation till GnR, kan inte direkt se den musikaliska kopplingen men det var väl mer skandaler och så. Så genom dom kollades punken upp och den går ju aldrig att lämna. Här kommer två hårdrocksfavoriter:

1. Europe - Rock the night
Joey Tempest och gänget är hungriga på cheeseburgare och svänger in med turnébussen vid en restaurang (Hard Rock Café?). Då killarna märker att deras låt spelas på ställets tv blir de helt crazy, börjar trumma med besticken och gör en härligt tokig spontanspelning.



2. Guns N' Roses - You could be mine
När den här videon kom måste den varit det häftigaste jag någonsin sett. T2 hade precis haft biopremiär och var (är fortfarande) världens bästa actionfilm. Coola sekvenser från filmen uppblandat med Axl och Slash, hur mycket bättre kunde det bli? Gillar speciellt sekvensen på slutet då Terminator möter grabbarna och får kommandot "waste of ammo".

Krogmönster & Ultima Thule

När det slår mig att jag spenderat sju av de senaste fjorton kvällarna på krogen blir mönstret svårt att ignorera. Inte för att jag är rädd för att bli alkis eller så. Har haft det bra i svängen också, förutom Svanen i torsdags det var ganska deppigt. Det som stör är hur löjligt enkelt jag anpassat mig till att vara en singelkille som bor inne i stan. Det förväntas på något sätt att man ska agera på ett visst sätt då. Jag har inte varit svårövertalad när det gäller att kliva in i de där mönstren heller. Men nu får det bli lite ändring, mer fokus på studier, hälsa och kvalitetshäng som inte nödvändigtvis behöver vara alkoholrelaterat. Självklart finns det en ekonomisk aspekt på det hela också. Måste vara svårt att finansiera ett alkoholistliv som student.

Har börjat med Spotify också. Fatta att Ultima Thule har gjort en cover på Eddie Meduzas ta å klipp dig. Sjukt dålig cover men liite humor måste de ändå ha haft, eller? Mina grannar lär för övrigt tro att en efterbliven nationalist alternativt epa-raggare från landet flyttat in. Har inte kunnat undgå att lyssna på Thule när allt finns så lätttillgängligt utan att behöva laddda ned. Det är med en skräckblandad förtjusning jag lyssnar på stolt svensk osv. Det är ju per defintion riktigt dåligt. Kommer ihåg att de gjorde en ovärdig version av Johnny comes marching home också. Minns att jag tyckte det var konstigt att de gjorde en Clash-cover, fast den heter ju English ciwil war och är en annan låt fattar jag nu. Funderar på hur stora de egentligen var där runt 1992-93. Sålde de mycket skivor eller fick de bara oproportioneligt mycket mediauppmärksammhet? Min utläggning om att musik som är knutet till ett visst minne ger mervärde efter ett tag sträcker sig inte till all musik. När jag hör de här låtarna flashar bussresorna till högstadiet upp. Där satt man med skatepunk på högsta volym i lurarna för att slippa höra skiten som spelades av klasskamrater med bombarjackor och thorshammare om halsen. Får tillbaks den där känslan lite nu när jag femton år senare hör den då så populistiska musiken igen. Lite samma känsla som jag fick av att läsa Lasermannen. Den där klassiska liknelsen om att tungan onekligen söker sig till flisan i tanden skulle kanske vara adekvat här. Eller så har en för mig ny masochistisk ådra börjat visa sig.

Strages lista

De flesta av er följer antagligen redan Fredrik Strages lista på de 100 största rockögonblicken på Youtube. Om inte kan jag starkt rekommendera intervjun med norske black metal sångaren Gaahl. Annars tycker jag att listan varit ganska ojämn och seg. I alla fall tills jag såg klippet på Sinéad O'Connor från en Dylangala på Madison Square Garden när hela publiken tokbuar ut henne för att hon dissat påven i SNL. Hon ska ju köra en Dylanlåt egentligen men skriker fram Bob Marleys War istället, så jävla punk. Jag fick verkligen gåshud av klippet. Det jag har svårast att greppa är att Dylanpubliken uppenbarligen är så ärkekatolsk. Att den kristna högern är stor i USA vet jag ju om men att den kristna högern var såna Dylanfans hade jag inte riktigt förstått.

Helloween

När började alla kids med halloweenprylen på riktigt? Att den amerikanska "helgen" vuxit sig stor i vårt land de senaste 15 åren har inte ens jag kunnat undgå. Fast jag trodde mest att det rörde sig om en ursäkt för ungdomar att supa sig fuller och klä ut sig fult. Idag har det ringt på min dörr tre gånger och jag har varje gång mötts av ungar med buttericksmasker som säger "bus eller godis?", på fullaste allvar. Till slut vägrade jag öppna dörren för att slippa göra dom besvikna. Det är lite konstigt för väldigt mycket av det jag gillade som kid, och fortfarande gillar, kommer ju från USA: hamburgare, X-men och hc bara för att ta några exempel. Hur pk man än försökte vara i sina tonår gick det inte att förneka att de coolaste grejerna ändå kom därifrån. Men när det kommer till halloween känner jag mig råkonservativ, jävla amerikanskt kommersiellt trattpåfund muttrar jag för mig själv. Nä, tacka vet jag Kai Hansen och Helloween.

Drog och kollade på Romderbyt med Björn hemma hos Isak för att undvika fortsatta trakasserier. Isak hade sett giffarnas match på tv och var så imponerad att han börjat hålla på dom. Sånt värmer i höstkylan.

Har träffat K på stan/ute tre gånger den senaste veckan. Det känns fortfarande jävligt konstigt men det blir på nåt sätt enklare för varje gång.

Har tänkt en del på nagellack också, varför har man det? Kan inte komma på att jag någonsin tyckt att det varit snyggt på något sätt. Inte så att jag ryggat tillbaks om en gös haft det men jag fattar inte grejen bara.

Årets citat!

En tagen Mika Sankala efter årets fotbollsunder: "Vi hade dem i säcken, vi knöt gaffeln och släppte ketchupen", det går inte att sluta skratta.

Att Fredrik Sundfors gör sig bra i media är ingen nyhet för en giffare. Själv kommer jag aldrig att glömma när Jonny intervjuade honom om en av de sju dödssynderna för universitetsradion, otroligt underhållande vill jag minnas.

Här lyckas han fånga känslan otroligt bra efter lördagens bragdmatch. Har nog aldrig njutit så mycket av tre invektiv i en och samma mening tidigare.

Fast favoriten är nog ändå när Sundfors snor mikrofonen och gör världens trattigaste intervju med Johan Patriksson och dricker Norrlands guld här.

Om det inte räcker så kan man alltid ladda ned årets match, själv har jag sett andra halvlek tre gånger och fler lär det bli.

Sist men inte minst, spex-PEO och Sundfors käkar tacorullar, pratar om norrlandsfönstret och om när när IP liknade Östtyskland i expressen. Väldigt kul läsning för en giffnörd och om ni glömt bort att hata Mats Olsson så är det bara att börja med det igen.

Miraklet i Ljungskile (nu med större bilder)

Har tidigare beskrivit den minst sagt svåra relation jag och giffers haft de senaste åren. När jag i lördags satte mig i en bil tillsammans med de trogna giffarna Emil och Daniel samt gifnovisen Elin för att beskåda ödesmatchen mot Ljungskile började den där oroliga magkänslan att mala. Hade gjort mitt bästa för att undvika den under veckan genom krogbesök. Träffade bland annat äckliga brats på nya båten som medvetet kissade utanför pissoaren och snackade om "sosseddrinkar" i fredags. Väl på plats i den lilla lilla hålan Ljungskile, som är ungefär lika stort som Bollsta och ser ungefär lika deppig ut också, började den sannslösaste fotbollsresa jag någonsin upplevt. Efter tio minuter gör Ljungskiles Mattias Gravem 1-0 och springer fram med ett tystande finger till Patronklacken som hållt igång ganska bra so far. Giffarna på planen spelar tafatt, Mikael Lustig som varit genial under hela säsongen ser ut som en liten sparvunge, slarvar i defensiven och får inte till sina patenterade inlägg. Jag börjar snegla mot resultattavlan som visar att Häcken tagit ledningen mot Sylvia. När Peo gör självmål i 34 minuten känns det för jävligt. Sången dör ut och stämningen i klacken har nog aldrig varit så låg.

Dricker kaffe i halvlek och lider av den tilltagande kylan. Av någon anledning så lackar jag på en av de mest utmärkande patronerna när han står och förbannar sig över giffarnas oduglighet på toaletten. Vi vinner med 4-2 säger jag till honom. Han betraktar mig som en idiot och frågar vad fan jag baserar det på. Magkänsla svarar jag. Han fnyser och går därifrån. Andra halvlek inleds och det känns som att ett helt ny blå startelva kommit in på planen. De krigar som riktiga giffers, vinner andrabollarna och kämpar på som fan. Men lik förbannat lyckas Ljungskile skapa ett helt sjukt läge som Fredrik Sundfors på något sätt lyckas parera. När Johan Patriksson får en Jonas Thern-genomskärare av Ongala och hur kyligt som helst trycker in 2-1 börjar hoppet väckas igen. Giffers ligger på och Tobbe Eriksson har ett riktigt bra skott. Klacken sjunger, det kan gå. Då, i 72 matchminuten, visas Micke Lustig ut efter en onödig eftersläng. Ridå, det är över, inget lag ska kunna göra två mål på bortaplan med säsongens bästa spelare utvisad, att giffarna skulle kunna lyckas med det finns inte ens på världskartan. Men det osannolika inträffar och Tobbe Eriksson får till ytterligare ett kanonskott som touchar en Ljungskilespelare och letar sig in i krysset. Adrenalinet stiger och jag frågar min gif-kompanjon om hur lång tid det är kvar typ varannan minut. När Stefan Ålander nickar in 2-3 i 88 minuten brister det totalt. Har aldrig upplevt en liknande euforikänsla. Jag hoppar runt och kramar Emil, Daniel och okända gifgubbar, helt jävla otroligt. Patronerna tänder bengaler, champagnen sprutas och allt är helt underbart. Att Tobbe Eriksson sen gör 2-4 på övertid är bara för mycket. Trängs vid staketet som värsta Darinfanet och high fivar med Sundfors, Patriksson och Sankala. Patronen som dissade mig i halvlek kommer fram kramas och säger "Osså du rå din jävel som är så positiv, fan jag ska aldrig mer vara negativ".

Väl hemkommen till götet firas vinsten med en spontanrockabillyfrisering och fest med Emil. Vi skrikes oss hesa på Göteborgs gator, tigger till oss jäger och njuter så mycket det går att göra som giffare. Är fortfarande helt salig, det här räddade min höst. Tack Giffers! Tack som fan!

Tack för allt mormor

Dramahösten 2007 förnekar sig inte. Vaknade i morse av beskedet att min mormor Majken lämnat in. Det var en ganska väntad händelse, efter 100-årsfesten i mars har den där brinnande lågan sakta men säkert slocknat. Det är en svårgreppbar känsla när någon som alltid varit en del i ens liv försvinner. De senaste tio åren, minst, har det alltid hängt i luften att det ska hända. Men varken cancer, lunginflamtion eller benbrott har kunnat stoppa henne. Nu är hon borta och det känns tomt. Minnen av perfekt tunt stekta pannkakor och silverskedar fladdrar genom huvudet. 100 år utan en droppe alkohol, känn på den.

En kärlekshistoria

Kärleksrelationer är sällan okomplicerade, ibland känns det som att det krävs komplikationer för att en kärlek ska kännas på riktigt. Det kan ju mycket väl vara så att jag är känslomässigt störd. Det får inte vara för "lätt" i en relation, då faller spänningen på något sätt. För mig måste allt från himmel till helvete rymmas i ett förhållande om det ska vara på riktigt.

En av mina största kärlekar de senaste fyra åren har verkligen fyllt de kraven. Det var kärlek vid första ögonkastet när vi träffades på Hisingen hösten 2003. Vi hade småflörtat lite med varandra tidigare, men det var en smygkärlek på avstånd, när vi verkligen möttes öga mot öga gick känslorna inte att ta miste på. En spännande och triggande feeling infann sig när vi sågs "pirret i magen". Men det visades sig ganska snart att jag råkat ut för en bad boy. En sån där kille som lovade mycket bara för att sen göra en besviken. På något märkligt vis så ökade min fascination varje gång jag sårades. Förra året försökte jag slå mig fri ur relationen, gjorde mitt bästa för att glömma och gå vidare genom att dejta andra men det blev aldrig samma sak. På vårkanten kom åter löftena om bättring och jag var fast i relationens järngrepp igen.

Hela året har vi haft det bra ihop, vi har träffats oregelbundet men alltid med en varm känsla i magen när vi skiljts åt. Jag började tänka att det här kan nog fungera ändå. Idag skulle vi göra planer för framtiden och det kändes så bra. Men då börjar velandet igen och alla framtidsscenarion kollapsade på en minut. Vi ska träffas på lördag igen, jag vill så gärna att det ska lösa sig fast innerst inne vågar jag inte hoppas på det, har blivit bränd så många gånger förut.

"Grabbarna"

Det skrivs garanterat tusentals blogginlägg om hovrättens fällande dom mot stureplansprofilerna i just detta ögonblick. De är antagligen dessutom betydligt mer insatta i juridik och betydelsen av domens värde och så vidare. Det enda jag egentligen kan säga är att jag ropade "Yes!" när jag hörde nyheten på radion. Ungefär som jag brukar skrika för mig själv när ett nytt giffersmål dyker upp på text-tv. Men samtidigt som det kändes bra skräms jag lite av min reaktion. Att ett rättsfall kan påverka en så mycket. Lynchmobben har ju varit väl synlig på nätet och jag vet inte hur många krönikor jag läst som hänvisat till grisarnas sms-kontakt dagen efter att de svinat sig med den 19-åriga tjejen. Varje gång jag läst om det har jag känt att fan vad sjukt det är att de kan gå fria efter en sån grej. Jag är glad över den fällande domen men samtidigt skäms jag på något sätt över att jag blivit en del av mobben. Deras vidriga handlingar, som nu konstaterats av vårt rättsväsende, är inte värda det på något sätt. Det här blev ju en mer än nödvändigt rörig text, men fattar ni vad jag menar?

Must be a reason why

De senaste månaderna har varit så intensiva och oberäkneliga att jag inte kunnat vara i närheten av ta in allt som hänt. Inte för att jag riktigt tror att jag kan det nu heller. Men aningen mer balanserad känner jag mig nog. Tror att en riktig käftsmäll var något bra för mig. Jag har väl "funderat" på livet tidigare, men nu har det varit en absolut jävla nödvändighet att koncentrera mig på mig själv för att shapa upp shit. Det känns bra att ha gått igenom det. Få klart för sig själv vad som är viktigt, vilka som finns där för mig och hur jag fungerar och tänker. Med risk att bli förlöjligad och kallad hippie tror jag ändå att saker händer av en anledning och att det finns ett mål med det. Om inte annat är det en rätt skön tanke. Men visst som kille i ett I-land är det väl ganska lätt att tänka så. Trivs bra med mitt nya laissez-faire-liv, och ska fortsätta med det ett tag.

Kollade på de nya Heroesavsnitten med projektor och fetduk i helgen, jag har sagt det förr och jag säger det igen, hur länge kan det hålla? I väntan på den riktiga dippen, sista avsnittet förra säsongen var väl så där, njuter jag av varje minut. Såg förövrigt ett Prison Breakavsnitt också, herregud va sunkig den är. Alla som någonsin varit med i serien sitter i fängelse igen, fast i Panama! Nytänk någon?

This fejsbook kills bloggs

Det ligger kanske nåt i att facebookandet dödar bloggar i alla fall. Igår var jag pepp på bloggande men fastnade i ganska meningslös facebookretorik istället. Det är skönt att ha etablerat sig i lägenheten nu. Så mycket yta att jag nästan får svindel. Lite väl hyberboliskt kanske men det lär bli andra bullar när Augusto flyttar in om en månad. Har gjort en bra grej sen jag flyttade in, istället för att lyssna på P3 och surfa på min fritid lyssnar jag nu på P1 och surfar. Fast på morgonen är det inte alltid så lysande. Att vakna till ett reportage om hur kvinnor systematiskt våldtas och stympas i Kongo gör liksom att den dagen är förstörd. I jämförelse med att bli våldtagen med en machete känns ens vardagliga gnällningar om en tråkig föreläsning bara helt cp.

Jag vet inte om mognad och planering verkligen kommer med åldern eller om jag bara umgåtts ganska mycket med Jörgen under helgen. Kände mig iaf jävulskt planerad då jag bokade hembiljett till Svanö till jul idag. Det är ju skitlångt dit ju. Bokade hemresa efter det planerade nyårsfirandet i Nice också. På rutti.

En fredagskväll

Att sitta hemma själv en fredagskväll känns per definition som en deppig grej. Har gjort allt för att undvika detta på sistone. Men ikväll finns det inget egentligt val, tenta imorgon och ingen idé att hitta på något förutom sista minuten plugg. Nu kan jag inte fylla mitt huvud med mer information om biochemical oxygen demand, exergi eller habitatminskning. Istället lyssnar jag på P3 och slås av hur en låt kan ha sån förändrad innebörd beroende på ens tillstånd. Jag hörde och såg videon till David Guettas Love is gone första gången hemma hos Jonny i Kramfors under sommaren. Vi enades om att det var en riktigt intetsägande text och att låten vore astrist att höra på radio där man inte ens fick se den heta gösen i videon. Samma textrad repeteras i princip under hela låten:

"What are we suppose to do
After all that we've been through
Where everything that felt so right is wrong
Now that the love is gone
Love is gone...."

Exakt samma textrad fick mig att gråta när jag hörde den för en månad sedan, jag lipade iof till Sean Kingstons Beautiful Girls också men ändå. Love is gone var på radion alldeles nyss igen och då kändes det bara skönt att höra den. Jag skulle kanske omvärderat den oavsett, men nu känns den som en parameter för var jag står. Det var inte direkt den betydelsen jag trodde att låten skulle få när jag låg och sunkade på Jättestagatan i somras.

Guldfisken strikes again

Lika lätt som det är att glömma bort fördelarna med att ha ett kneg, öh? pengar?, är det uppenbarligen att nackdelarna med att vara fattig student undslipper en. Även om majoriteten av min studietid varit en lattjo och ganska slapp tid så hade jag totalt ignorerat den här jobbiga upptakten inför en tenta som jag befinner mig i nu. Borde plugga men bloggar eller facehorar istället. Till skillnad från andra kurser jag avhandlat på Göteborgs universitet är jag dock ganska säker på att det inte går att slacka mig igenom det här. Environmental science har jag inte liggande bakom örat på samma sätt som historia eller statsvetenskap.

Förutom att shapa upp min studiedisciplin måste jag börja laga mat igen. Kan inte längre skylla på att det är "synd om mig" för att ursäkta mitt äta-ute-beteende. De få gånger jag lagat något hemma har det 9 av tio gånger varit quorns färdiga pyttipanna. Lamt! En bra grej är iaf att Björn och Ellen kan ta över lägenheten om en månad. Men bara en månads dubbel hyra kan som bekant ha förödande konsekvenser för en slösig studentekonomi. Har iofs styrt upp ett extrajobb men några såna cash lär jag inte se röken av förren november. Ser sjukt mycket fram mot flytten nästa vecka. Till helgen blir det dessutom hummerhelg på Rossö efter tentan, det kommer att bli ett välkommet avbrott i vardagen.

Bara FÖR mycket

Fejsbokhysterin börjar bli löjlig nu. Jag har inte tröttnat på sidan än men däremot är jag helt förbannat less på medias facebookrapportering. City tog väl priset med löpsedeln "Kända göteborgare på Facebook" härom veckan, men det var bara toppen av ett isberg. En skörd av söndagens kvälls och dagstidningar går inte att ögnas igenom utan att fullständigt bombarderas av facebookbevakning. DN:Söndag har ett helt uppslag "Kerstin, 68: Så lärde jag mig facebook", Aftonbladet är inte så långt efter med rubriken "Facebook har blivit en drog". Visst, asmånga svennebananer har skaffat fejan och det är väl värt att uppmärksammas pga sitt nyhetsvärde. Men det känns som att majoriteten av de artiklar jag läst om "internetflugan" mer är en stor reklamkampanj än objektivt rapporterande av ett skeende. Lam journalistik helt enkelt.

Annars då? Jorå, skrev på andrahandskontraktet för lägenheten på Seminariegatan i fredags så det blir flytt om två veckor vilket känns oerhört befriande. De ekonomiska konsekvenserna av flytten förtränger jag gladeligen för tillfället. Skolan känns väl också ok även om jag fortfarande inte känner att jag fått något grepp om den miljövetenskapliga baskursen än. Den allmänna stämningen är att folk verkar vettiga och även om de är yngre än mig så är det få kids som kommer direkt från gymnasiet. Hade planerat besök av Ivan och oplanerat dito av Matteus i helgen och det var grymt. Skönt fettohäng på Wojarski på fredagen efter bandyn och sen en riktig helquell på lördagen från kl 16 på Kings Head till kl 04 på Rio Rio. Dansade i typ en kvart till gamla dancehalldängor från 2002 det var kul, sen var det bara skitmusik. Det är så förnedrande att försöka dansa till kass musik, fan jag hatar det.

Billy Bragg och Cyrano de Bergeracs lovechild

Tanken var att spendera söndagen med studier i environmental science, men det har inte blivit mycket av den varan inte. Har istället slölyssnat på undermåliga P3-program utan att förmå mig att stänga av skiten. Läst hur hela svenska sportjournalisteliten unisont hyllar Zlatan. Det skulle kunna bli tjatigt men jag suger i mig hela hypen med ett leende inombords. Att Lagerbäck är en otroligt tråkig förbundskapten som ständigt väljer Anders Svensson framför Kim Källström och fegar med byten á la Tommy Svensson är fortfarande provocerande. Men att Ibrahimovic får en så stor roll i landslaget ger ändå hopp inför EM.

På tisdag ska jag kolla på lägenheten på Seminariegatan. Hoppas mycket på den. Apropå facebookhysterin och alla teorier om att det är en CIA-konspiration etc. Jag la till den där Last.fm grejen till fejan, det är riktigt läskigt den ser ju exakt vad man spelat på iTunes och registrerar det. Storebrorsan ser verkligen allt. Nu ska jag hooka med Lymer och hämta mina äckliga bandykäder som legat och ruttnat på pedagogen sen i fredags.

Lägenhetsnoja

Trodde det skulle vara helt kört att vara i närheten av att fixa en lägenhet snabbt i Gbg. Så är inte fallet, problemet är snarare att man är en fattig liten student. Har en mysig tvåa i Kviberg på trettonde våningen som jag kan hyra i andra hand tills juni för 3800:- och en, enligt uppgift, fet lägenhet med balkong på Seminariegatan som jag kan kliva på i Oktober. Men den kostar över fyra laxar, jag brukar ju, till Mörns förtret klaga på att jag är pank i vanliga fall. Ska kolla på den i veckan förhoppningsvis. Får väl köra en Ramones och prostituera mig eller nåt. Något extrajobb är definitivt ett måste om den där ekonomiska ekvationen ska gå ihop. Har sökt en billig lägenhet på Marklandsgatan också, det skulle gynna cashflowet men inte den dagliga livskvaliteten. På sätt och vis vore det bäst så men den är mest osäker också. Dom andra är liksom "säkra" mer eller mindre. Att jag måste bort från det här ångesthålet fortare än kvickt är det ingen tvekan om iaf.

Det tragiska är att alla alternativ förutom Marklands skulle sätta käppar i hjulet för den planerade dekadensresan till Nice i jul med Sundinarna. Nu har jag ägnat flera timmar åt att tänka på lägenhetsgrejen än på hur kukigt livet är, skönt.

En helt ny karriär

Har inte velat blogga den senaste veckan för att det känns så tragiskt att vältra ut sin deppighet på internet när alla mina vänner ändå vet hur det ligger till och får nog av det i verkligheten. Nu är allt mest ett slags vakuum varvat med tomhet. Kunde lyssna på radio utan att börja lipa idag och det måste ses som ett framsteg. En annan anledning till inaktivitet på bloggen är att all internettid på sistone lagts på fejsboken. Undrar hur länge den hypen kommer orka hålla i sig? myspace tröttnade man ju på efter en månad.

Idag har jag gått min första dag i skolan och känt mig som den rutinerade gamla farbror jag är. Idel 21-åringar vart än ögat valde att fokusera. En kvinna som redan utbildat sig till sjuksköterska fanns det som var äldre än mig iaf. Skönt med planerade förmiddagar de närmsta veckorna och befriande med något nytt som inte bär några minnen med sig.

När allt snurrar och mattan bara rycks undan en så är det i alla fall otroligt skönt att jag har så många bra vänner som gör sitt bästa för att fånga upp mig i fallet. Det är det enda positiva som går att se i cp-chock-hjärtesorg-tilståndet. Men det är lik förbannat fint, så tack.

En bild säger mer än tusen ord

Snart blir det semester på semestern. Jag tar med mig gentlemännen Björn och Jörgen till Råssö för att komma ned i varv. Med tanke på Jörgens tights på bilden ovan, tagen på Grunna, så lär det väl bli lite löpning också. Och det är öppet hus på Rossö i en vecka nu, minst, så det är bara att dyka upp helt oannonserat och känna sig jävulskt välkommen.

Way out west

Började med The Clash på svenska med Florence Valentin. Kul att de körde Ebba Gröns Uppgång och fall de är ju 00-talets Ebba Grön. Efter det smet jag hem med Kristina och syrran för en kall dusch och införskaffande av kall alkohol och take away sushi, gött att vara tillbaka i en stad där matutbudet erbjuder mer än pätza och bea. Såg en del av Moneybrother och det var väl bra sådär, men kändes ändå lite för rutinartat. Bäst var de svenska låtarna och någon ny som inte riktigt föll in i Pengabrorsanschablonen. Regina Spektor blev det inget av för min del då det regnade och det var softare att hänga under en trädkrona med de nya Vapnethangaroundsen. Erykah Badu är en cool quinna men det toppade inte hennes framträdande på Roskilde 2002, då var hon köng. Tycker att hela Wow-grejen var lyckad, bra service i bärstältet gott om pissfaciliteter och en ojobbig publik att deala med. Säkerts konsert var nog den absoluta höjdpunkten, mest för att det var sån jävla feeling där i tältet. När hon körde Allt som är ditt var lipen inte långt borta alltså. Lite förbannad på mig själv att jag missade början eftersom det var så gôtt att hänga i öltältet.

Teddybärs Sthlm gjorde man självklart allt för att slippa, så det blev friterad ost och fortsatt bärsande på Gyllene Prag i väntan på Kanye West-konserten. Lite rödtjut i lekparken med Arna smet också ned. Hade inga som helst förväntningar på Westkonserten, så sent som torsdags rådissade jag honom i en recension av Commons senaste platta. Men jävlar vilken show det blev. Tokpretensiöst med egen stråkorkester och grymt stark öppning med Diamonds Are Forever och sen de starkaste spåren från College Dropout. Hade nästan glömt bort hur bra hiphop kan vara live om det står en äkta entertainer på scenen. Ångrade lite smått att jag sågade hans producentkvaliteter i den där recensionen när han radade upp alla sina producenthits. Improvisationslåten med Peter, Björn och John var också lattjo. Älskar när otippade gästartister dyker upp på konsert. Det blev dock inget klubbande eftersom hela söndagen ägnats åt att dopa min yngsta brorsdotter i Partilles kyrka.

Kukbjörnar!

En av helgens största akter på Way out west, Lily Allen, har blivit tvungen att ställa in på grund av sjukdom. En blixtbokning av Teddybears sthlm fyller luckan läser jag i GP.

Fy fan alltså, den artist jag mest såg fram mot att se ställer in och den grupp jag minst av alla i typ hela världen vill se ersätter. Helvete vad deppigt, det absurda biljettpriset känns helt plötsligt totalt ovärdigt. Lily Allens framträdande låg bakom minst 70 procent av min motivation för att trängas med tiotusen jobbiga människor i Slottskogen. Tur att jag fick tillbaks på skatten annars skulle den här dagen vara en total misär.

Ära eller förödmjukelse?

Näst sista dagen på sommarvikariatet ringer redigeraren som haft semester hela sommaren och undrar varför jag inte har någon bildbyline. Det är skandal och måste fixas med det samma. Självklart var det just den dagen jag inte hunnit duscha och valt att bära min skabbiga gif-tischa på jobbet. Annars har jag verkligen jobbat på en avslappnad men proper jobbklädstil, skjorta och jeans.

Ett år (imorn)!

Imorgon har jag postat på den här bloggen i ganska exakt ett år. Då satt jag och led av sommartorkan på Kramforsredaktionen och spenderade tiden med att klaga på isborren eller rostbiffen som Jonny numera döpt om min bil till. Nu gör jag detsamma fast jag knegar i Sollefteå den här sommaren. Sjukt seg eftermiddag och båda mina knäck som skulle göras har spruckit av olika anledningar. Trodde faktiskt inte då att jag skulle hålla ut så här länge. När bloggberoendet satt sig är det svårt att sluta.

Sommaren är snart slut vilket känns sorgligt som vanligt. Att vädret inte varit apnice har i och för sig gjort det lättare att jobba i sju veckor. Idag när solen skiner som aldrig förr är det dock lite tufft. Men med korpmatch att se fram emot ikväll och sista hemmamatchen med giffers på torsdag så har jag iaf nåt att längta till. Ska bli kul med götlaborgsfestival också, Urkult var otippat roligt och tanken att man bleve för gammal för festivalliv visade sig vara felaktig. Såg inte så många band, men blev ohälsosamt berusad två kvällar i rad och spenderade två timmar med att dricka Jack Daniels lyssnandes på skabrösa historier i Tims mammas skjul. På WoW ska jag fan i mig se så många konserter att jag fyller upp årskvoten dvs typ tre.

Ain't no party like a Svanö party

För en vecka sen var förberedelserna inför festen i full gång. Tiden den senaste veckan har förflutit på ett oerhört märkligt vis. Det har gått sjukt snabbt samtidigt som söndagen och måndagen efter Svanöfesterna alltid är de längsta dagarna på året. Stolt men inte nöjd skulle kunna sammanfatta min känsla efter årets fest. Minnena från framförallt Vapnet-,MABD och Mapeispelningarna kommer för alltid att kunna spelas upp som en sjukt bra livevideo i skallen om jag sluter mina ögon. Det var så jävla bra att jag nästan blir gråtfärdig när jag tänker på det. En annan grej jag är stolt över är att våra besökare respekterade vår drogpolicy, jag ogillar knark i allmänhet, men på Svanö så hatar jag skiten. I år var det dock inget problem vilket känns underbart.

Som vanligt finns det en känsla av att det här var den sista Svanöfesten någonsin, den har alltid infunnit sig efteråt i och för sig, men att geisten runnit av lika mycket från så många på samma gång har nog aldrig hänt förut. Om så är fallet, vilket jag inte tror, så är bokslutet på sju väldigt lyckade fester inte så pjåkigt. Alls.

Jag vill tacka alla mina medarrangörer, speciellt de som fick dra ett tyngre lass i år jämfört med tidigare år. Sen vill jag tacka gud, 40-talisterna och min mamma, alla mina vänner och artister som gjorde sin grej så förbannat bra. Tack som fan!

Frustration

Sitter och nöter av de sista minutrarna på jobbet med att posta ett klagigt inlägg som alla antagligen skulle kunna leva mycket bättre utan. Men det får mig att fördriva lite olidlig tid iaf. Hela Svanögänget hänger på ön, fixar och donar men har antagligen mest kul och äter göttig hämtmat från korpis. Nästa år, om det blir några fler Svanöfester, så ska jag fan inte jobba någon annanstans veckan innan festen. Det är ett löfte till mig själv. Kommer inte ens kunna vara med på det obligatoriska fotbollshänget iquell då jag fått apont i halsen efter gårdagens tokspelande.

Sitter och fördriver tiden med att kolla SMHIs rapportering varje halvtimme fast jag vet att den inte kommer uppdateras förrän inatt. Prognosen för fredag är som vanligt 15 grader och regn. Men det där stämmer aldrig ändå, eller hur?

Svanöfebern

Det har varit märkligt de senaste veckorna, min pepp inför årets upplaga av festen kan närmaste beskrivas som en manodepressiv bergodalbana. Men så igår natt efter sen hemkomst från middagstillställning hos Jörg kickade den in, svanöfebern. Hundratals tankar rörandes festen snurrade runt i skallen. På många sätt var det en välkommen känsla, nu börjar det på riktigt.

Även om det mestadels är en poitiv upplevelse att drabbas av febern så är inte kl 1 på natten när man ska kliva upp 06.40 och köra fem mil till jobbet dagen efter någon lyckad tajming. 4.15 visade mobiltelefonen sista gången jag orkade kolla. Helt knäckt på jobbet idag. Att det är en lugn fredag tackar jag högre makter för. Det enda jag skall göra efter lunchen är poliskoll och en kort visit på en lapptäcksutsällning. Nej just jävlar, har bokat tid hos en lokal frisör också. Worst case scenarios från det besöket spelades också upp i skallen i går natt. Skräcken! å andra sidan är jag aldrig nöjd efter mina frisörbesök så det kvittar kanske. Det är iaf inte samma ställe som Agnes klippte sig på...

Säger det mer om dom än om mig?

Har precis rest mig från tv-soffan efter att ha bevittnat två av de artister jag lyssnat mest på de senaste veckorna, Eldkvarn och Florence Valentin, framträda i det übersvenniga underhållningsprogrammet Allsång på Skansen. Hoppas att det säger mer det programmets utveckling än om mitt musiklyssnande.

Förövrigt finns det ingenting som är så irriterande som personer som kör 70 på 90 väg. De borde bli av med sin rättighet att framföra fyrhjuliga fordon med omedelbar verkan. Mina favoritmedtrafikanter är de som kör lite föör fort, dvs inte 100 på 90 väg utan snarare 110, då kan man själv glida fram på vägen måttfullt brytandes mot fartbegränsningarna fast ändå muttra om "fartdårar".

Bästa sommarprogrammet någonsin

Jonny kom förbi och det slumpade sig så att vi hamnade i mitt kök med varsin kopp te och lyssnade på P1 sommar. Gustav Fridolin alltså, vi var rörande överens att han genomförde det bästa sommarprogrammet ever. Det spelade inte ens någon roll att han spelade ganska kass musik, det överglänstes ändå av hans genomtänkta prat. Lite jobbigt att någon som är yngre än en själv kan vara ens idol bara.

Fredag den 13

Har inte drabbat mig med sin dåliga karma. Istället mår jag jävulskt bra och log hela vägen hem från Sollet med Pharoae Monchs senaste dånande i bilen. Det har varit en kul vecka på jobbet och jag trivs som fan. Tankar om att slå rot i Västernorrland och bygga familj börjar fladdra genom mitt huvud. Har gjort kul grejer på kneget, jag var t.ex först att rapportera om världens nordligaste observation av en trollfladdermus. Inte för att det spelar så stor roll, skulle nog ha trivts bra på redaktionen även om jag bara rapporterat om kids som lär sig cirkuskonster.

Idag var jag i och för sig med om en jobbig grej att rapportera om, på så sätt att det var en hemsk händelse. En stackars snubbe dog på sin arbetsplats efter att ha fallit från en tre meter hög stege där han jobbade med en elkabel. Värsta sfu-grejen liksom. En stor nyhet för en lokaltidning i alla fall. Gjorde de obligatoriska telefonringningarna till polis, arbetsmiljöverk och arbetsplats. Fick bara tala med någon pressansvarig tjomme från företaget så jag drog en rövare och ringde till företaget som låg bredvid olycksplatsen för att få lite mer uppgifter och feeling. Då visar det sig att killen jag snackar meds syrra var ihop med snubben som dött. Han, som uppenbarligen är i chocktillstånd, börjar häva ur sig allt han kan berätta om den döda mannen, han var farsa och grejer. Fy fan alltså, det kändes så skabbigt att utnyttja en person som uppenbarligen inte hade någon koll på vilket känslostadie han befann sig i. Om jag jobbat på en kvällstidning hade det nog ansetts som ett scoop och citat lagts på löpsidorna. Men efter ett snack med den trevlige nyhetschefen, det finns en riktig sur jävel också, så la vi locket på. Det är fint att det fortfarande är så på landet.

Telefonidioti

Nu har jag inlett mitt dagliga tiomilspendlade till Sollefteå. Och nej jag åker INTE buss. Att bilen startade efter att jag laddat batteriet var kanske den bästa födelsedagspresenten jag fick. Matteus och Jörgens mycket väl genomförda surprisebjudning på orremacka och tårta på Skulefestivalen var inte så dåligt det heller. Det var annars ganska deppigt att rapportera från de glesa bänkraderna i det regniga Skule under fredagen. Eldkvarn var tydligen bra enligt boysen, själv satt jag och stressade fram text då de spelade. En göttig dagen efter present i form av giffers 3-0 vinst var också välkommet. Till och med ok musik på Kajan i Härnta på lördagen, Norrland upphör aldrig att förvåna. Inte Jonny heller för den delen, bråkade mycket med honom på lördagen men orkar inte ta upp varför här och nu då det känns som allt för schavotterande.

En grej jag tänkt på under flera somrar då jag jobbat på tidning är ett telefonfenomen som jag tror är norrländskt men inte har några empiriska bevis för. Jag talar om vanan att svara i telefon med sitt telefonnummer, varför gör folk så? Vad är dealen? Är det för att felringare med en gång ska uppfatta sifferkombinationen och kunna lägga på utan att behöva prata? Minns att många ens vänner svarade så när man var kid och fortfarande ringde hem till varandra. Finns det något klassperspektiv som avgör varför man svarar så? Det är iaf jävulskt störigt när man ringer asmycket varje dag. Om man vill ringa till en Sture för att få några snabba svar orkar man inte med de extra sekunderna det tar att avgöra om det är han i telefon eftersom personen svarat, "14456" när man ringer istället för "Sture". Tacka vet jag mobiltelefoner, där svarar alla med namn.

Bilhaveri 07

Istället för att göra en Jonny och klaga på att ingen uppmärksammade min födelsedag efter att den varit tänkte jag göra en Pat och klaga dagen innan så man kanske får lite utdelning. Själv är jag ganska nöjd med att ha kommit ihåg betydligt fler folks jubileumsdagar i år än vad jag brukar göra. Det suraste med morgondagen är att jag jobbar kväll och ska täcka Skulefestivalen, vilket i sig är kul, men pga pressläggning missar jag Eldkvarn som är det enda band man verkligen vill se i år.

Åter till rubriken, efter en hektisk dag på redaktionen med en brand och en bilolycka kände jag mig nöjd med min arbetsinsats och var beredd på en trevlig hemfärd för kvällsfika med familj hemma på Svanö. Då jag vred om nyckeln till helvetesbilen vägrade den dock att ge några livstecken what so ever. Antagligen har klantpat lyckats ladda ur batteriet genom att inte stänga av bilstereon ordentligt eller så har någon dörrlampa lyst hela dan. Skit och fan iaf. Efter tappra försök med startkablar, assisterade av Jonny på plats och Jörgen per telefon, gav jag till slut upp vid elvasnåret igår kväll.

Idag har jag mekat loss batteriet och lånat en batteriladdare, så förhoppningsvis ska det funka imorn. Det finns nog inget som kan få mig att känna en sån total maktlöshetskäsla som när teknik, och framför allt bilrelaterade sådan, inte fungerar. Utan bil i Norrand är man ju fucked. I värsta fall kommer jag att få busspendla till Sollefteå vilket skulle innebära uppstigning kl 6 på mornarna och hemkomst kl 19. Kuken om det blir så.

Ha ha!

Saxat från patronernas forum:
Hej!
Jag har en fråga till er Patroner och till alla er andra som stöttar & håller på Giffarna!
Tycker ni att GIF Sundsvall skulle behöva en egen huliganfirma?
Som kan stå för laget i våldsamma sammanhang m.m.
Eftersom AIK har Firman Boys (FB) , Göteborg har Wisemen (WM) , Hammarby har Kompisgänget Bajen (KGB) och Djurgårdens har Djurgårdens Fina Grabbar (DFG)!

Så tycker ni att GIF Sundsvall behöver en grupp sparkglada som inte bara stöttar laget på läktarna utan också utanför!

M.V.H. Ett ej existerande "Sundsvalls Fina Grabbar"

En bra låt

Det blir mycket bilåkande i norr. Och eftersom jag för det mesta är för lat för att jobba med ipod och FM-sändare blir det möcke P3. Som ju som vanligt suger för det mesta, iaf under dagtid, men varje gång de spelar clashdängan Pokerkväll i Vårby gård med Florence Valentin blir jag så glad att fastighetsgränserna överskrids med råge. Årets sommarhit!

Murvelrapport

Kära dagbok, nu har jag spenderat en vecka i Kramfors som nyhetsgirig lokalmurvel. Antalet stavfel som publicerats i den lokala avisen har antagligen ökat, men framförallt är jag fortfarande en sopa när det gäller att fotografera. Tror inte att nyheter är den form av journalistik jag vill syssla med. Skulle vara så kul att kunna fila på ett långt reportage i någon vecka istället för att bara kräka ur sig senaste nytt. Men jag vill för den skull inte klaga på min arbetssituation, Kramforsredaktionen är en varm och trevlig arbetsplats med helt ok ajtomatkaffe.

Nu när korpen har uppehåll har mina kvällar istället fyllts med sfu, jag var skeptisk länge, men i och med tredje säsongen är jag hjälplöst fast i seriens dramturgiska grepp. Tänker dock inte så mycket på döden trots det flitiga antal dödsfall som passerar revy, drömde istället att jag blev farsa inatt. I drömmen var jag glad trots att faderskapet var en total överraskning. Har kommit igång med springandet också, vilket kan vara direkt beroende av att Nate är den karaktär som jag kan identifiera mig med mest i sfu.

Förra veckans absoluta höjdpunkt var så klart Sundsvallsbesöket med Jörgen. Att giffers kunde spela så underhållande fotboll var lite för bra för att vara sant. Räknar med ny "hemmamatch" med Jonny på lördag.

Midsommardrum & Fredrik Reinfeldt

Sommartid är inte bloggtid för den här jummaren. Dels för att det inte finns internet som är värdigt namnet hemma på Svanö. Men mest för att det händer så mycket i Kramfors att jag inte ens har haft tid att fingervalsa framför en dataskärm. Förutom på jobbet då. Efter en magisk, töntigt ord jag vet men det passar faktiskt in här, midsommarhelg på "Grunna" med grabbgänget Matteus, Ivan, Jörgen och Jonny klev jag idag på jobbtåget. Från mat och ölfrossa samt obehagligt kalla besök i havet var det den bistra verkligheten som skulle porträtteras för läsarnas behag. Och vad händer första dagen jag är själv på redaktionen? Herr statsministern behagar besöka Röda Ådalen för att casualhänga lite med undersköterskor och lokalvårdare på Ådalsskolan. Det var en smakstart på lokaljournalistandet det. Riksmedia hängde på, bla ekot och en frilanstjomme från Café.

Måste erkänna att det var lite mäktigt att sitta där och hänga med drevet. Svårt att få några smaskiga citat från den sjukt medietränade och (även om det säkert var ett spel för gallerierna) trevlige moderatledaren. Efteråt skämdes jag lite för att artikeln kändes så smörig. Men vad fan skulle jag göra liksom. En annan approach skulle antagligen sågats sönder i alla fall. Det sjukaste i historien var att jag blev utnyttjad av en tyskbrytande starfucktant som utgav sig för att var aktiv inom moderaterna för att kunna komma i närheten av Reinfeldt. Frågade iaf varför han tror att de inte får så mycket röster i Kramfors. Har dessutom hunnit spela årets första gräskorpmatch, en förkrossande seger med 7-0, och spela tetris på tvn. Digital-TV är skiten alltså. All aktivitet har dessutom gjort att Kristinasaknaden inte kickat in än.

Revolting

Ibland behöver man inte anstränga sig särskilt mycket alls för att äcklas över mänskligheten. Det kan vara tillräckligt att läsa en kvällstidning för att framkalla den känslan. Jag brukar ändå slå på försvarsmekanismen i form av tankegångar som "de är ju inte riktigt kloka de där belgarna" eller något liknande. Världen är fucked up, men inte min vardag eller nåt. Härom dagen när jag och Kristina åt middag på en restaurang med "urban jungel food" var det däremot svårt att ignorera. En slemmig konstnärsgubbe i 60-års åldern åt romantisk middag med ett barn som på sin höjd var 18 år. Jag hoppades i det längsta att det var typ en far och dotter som bondade. Men eftersom de satt vid bordet bredvid så tog det inte lång stund att räkna ut att så inte var fallet. Den där kinesiska regeln att män ska ligga med gösar som är halva deras ålder plus sju år, jupp i mitt fall en 21-åring, hade gått gubben helt förbi och han körde på en tredjedel av sin ålder rakt av. Visst, kärleken är blind och yadayada, men det var så uppenbart att det fanns en beroendeställning här som gjorde saker och ting obehagliga.

Men det var ändå en klackspark i jämförelse med vad vi bevittnade på vägen hem genom Rosenlund. Även om området är vida känt för att vara "horkvarteren" har jag aldrig sett något äckligt hända där. När en taxichaffis skjutsar runt en torsk som råglor på alla kvinnor på gatan tills en workingirl kliver fram och rabblar prislistor fattar ju till och med en naiv Pat vad som är i görningen. Det är klart att jag inser att det finns en jävla massa skit som prostitution och grejer i gbg men det var så deppigt att vara så nära det. Fyfan säger jag bara.

Landets bästa läsning hittar man ju som alla vet i fotbollsmagasinet Offside. Det senaste numret är kanske det bästa någonsin, det är en otrolig tillfredställese att slita av plasten på det nyss neddumpade numret, luta sig tillbaks och få sån kvalitetsläsning. Den gladaste nyheten jag hört i sommar är att Offsideredaktionen ska starta ett samhällsmagasin som kommer ges ut sex gånger om året. Med tanke på hur hög kvalitet deras fotbollsreportage håller kan det bli ungefär hur bra som helst.

Till sist, om ni inte gjort det redan, ladda hem Ego trip - Greatest Hip Hop Singles. Precis så grymt som ni läst att det är. Den bästa amerikanska hiphopen från 1989 till 1998. Många klassiker så klart, ändå otroligt värda två GB i ditt iTunes-bibliotek!

Semester på semestern

Den senaste veckan har jag framgångsrikt lyckats uppbåda den semestervibe som krävs för att kunna slappa sin röv utan att enbart känna sig som en arbetslös loser. Eftersom majoriteten, sju veckor, av min sommar kommer att spenderas på en tidningsredaktion känns det riktigt gôtt att kunna njuta nu. Ivan har varit på besök och det har resulterat i två kvällars utgång som avslutats i Bergrum 211. SKF styrde upp lokalerna i berget för att kunna flytta produktionen om ryssen kom. Men med tanke på att stället varit fullproppat med diverse klubbar den senaste veckan så verkar rysshotet ha svalnat rejält. De pikanta inslagen av kedjor i väggarna som enligt uppgift ska vara rester från fetischfester var en partyhöjare. Lite synd bara att stället är så stort, även fast det var ganska mycket folk så kändes det ödsligt. Men för första gången på oerhört länge så dansade jag i lördags. Det var kul, hade nästan glömt bort hur man gjorde.

Om nätterna vigts år suspekta svartklubbar i ett bergrum har dagarna varit avsevärt ljusare. De har spenderats med backgammonspel, dn och litervis med drickbar vätska i närheten av ett hav. Saltholmen var nice förutom att det såg ut som Hultsfred, vad är det med folk? Den svenska friluftsandan, vad hände med den? Gårdagens misslyckade utflykt till Askimsbadet var dock inte så nice någonstans. Vi (jag, Arna och Ivan) skulle till Hovås men visste inte exakt vilken hållplats som gällde så vi tog det säkra före det osäkra och hoppade på hållplatsen som innehöll ordet "bad". Det visade sig ganska snabbt vara ett förhastat beslut från vår sida. Askimsbadet var för det första så långgrunt att det krävdes en promenad på 3 kilometer för att svalka anklarna. Som vi alla vet finns det bara en typ av människor som uppskattar värdelösheten i långgrunda badplatser. Dessa småbarnsföräldrar fullkomligen vimlade det av på Askimsbadet. När våra grannar började elda skräp gick vi hem. Med bakispizzan i famn bevittnades Dorm Daze, antagligen den sämsta filmen i världshistorien. Efter den fruktansvärda collegefilmslakten framstod Will Ferells prestationer i Old School värdiga en oscar.

R.I.P Pavarotti

Nä, det är inte tjockisen som sjunger med Plácido Domingo och "the other guy" som gått bort. Utan Mammas katt som större delen av sin livstid kännetecknats av sin stympade bakdel. Tråkigt att förlora en "familjemedlem". Men trots att mitt barndomshem nästan alltid innehållit katter så har jag aldrig haft samma feeling för dom som för våra hundar. När Neva och Nilla, Vanessa också fast jag inte bodde hemma då, försvann kändes verkligen tomrummet. Katter är en annan grej. Tror aldrig att jag kommer att skaffa katt. Hund däremot skulle jag absolut vilja ha under rätt omständigheter. Men inte i stan.

Har lyssnat ohälsosamt mycket på "The king of RnB" den senaste veckan. Är ohjälpligt fast för R.Kelly. Det som gör honom så underhållande är att karln är fullständigt gränslös. Nya plattan Double Up, vars titelspår handlar om att R vill Gôtta sig med två gösar samtidigt, är en uppvisning i total megalomani. Har alltid varit svag för hiphopens känsla för kaxiga överdrifter. När Jay-Z rappade om att han har så mycket kokain att han kan åka slalom så måste man bara älska det. R. Kelly är mästaren på cheesy sexmetaforer och överdrifter i största allmänhet på sitt smörsouliga sätt. När han sjunger "Like Jurassic Park except I'm your sex-a-saurus baby" följt av apläten i The Zoo är det svårt att hålla sig för skratt. Självklart finns en obligatorisk bråklåt, Real Talk , och en jag-är-bäst-i-världen-låt, The Champ , med på plattan. Bara en riktig klubbhit, I'm A Flirt , men det gör inte så mycket, kul är det iaf för det mesta. Självklart håller inte alla 19 låtar men ändå. Hörde förresten Moneybrothers senaste på p3 nyss och jisses vad det lät förutsägbart och segt. Synd att han inte fortsatte på svensktemat.

Truism

Det är deppigt när ens cyniska tankegångar besannas fortare än man själv anar. Som jag förutspådde blev Raoul Wallenbergstatyn vandaliserad, djävulshorn i pannan, mindre än en vecka efter att den avtäckts. Osäkert om det rör sig om nynassar eller putslustiga handelsstundenter dock.

Raoul Wallenberg & Le Frog

Idag har jag för andra gången den här veckan gått förbi den nya Raoul Wallenbergstatyn på Haga Kyrkoplan, som i min värld heter Hagaparken. Den bakom KTB där man brukar söla i sig billiga baguetter och kaffe. Världsfrånvänd som jag är utan tv, och för tillfället även utan morgontidning, hade Koffi Ananns avtäckande av monumentet gått mig helt förbi. Eller egentligen inte, minns en notis i någon av de tre light-tidningarna jag alltid läser på vagnen på väg till jobbet men min tuktade ruralhjärna antog på ren rutin att det var i Stockholm det hände grejer. Anyway, nu har jag i alla fall bevittnat hyllningsstenen till Raouls ära två gånger och kommit fram till att jag gillar den. Mest för att den är så clean och att Haga Kyrkoplan är en så ful plats i övrigt. Nu undrar jag bara vad karln har för koppling till gbg, det behöver väl inte finnas någon iofs, och hur lång tid det kommer dröja innan något nynazistäckel kommer att vandalisera den fina kulturgärningen.

Jag och Kristina har ägnat kvällarna åt att titta på barnfilm. Fast det där stämmer ju inte längre riktigt, att tecknad film skulle vara anpassat för barn alltså. Nuförtiden känns det nästan som att filmbolagen lägger mer möda på att kidsens föräldrar ska tycka om filmen och öser på med populärkultursreferenser som någon yngre än 13 bast aldrig skulle fatta. Det görs ju inte ens tecknad film längre utan "animerad film". Av de två animerade verken Shrek the Third och Flushed Away var det lätt att peka ut vinnaren och förloraren. Shrektrean var så urvattnad att jag somnade innan slutet. Den brittiska (?) Flushed Away herregud vad jag skrattade. Mest för att det var så mycket buskis och slapstickhumor i den, animerade djur som gör sig illa är kul, och för att Jean Renos röst gjorde karaktären Le Frog så klockren. "A must see" som dom säger i en annan del av världen.

Fejcon

En ganska standardiserad söndag. Vaknar sent efter öldrickning på Klara och Kellys med Gösen, Oskar och Aggan. Innan vi begav oss till Klara hann vi dock med att bli scammade på Göteborgs konsthall. Förra våren körde de sin Warm Upklubb på den lummiga bakgården. Ett samarbete med Uppåt framåt stod det på flyern. Dock valde de att förbise att årets upplaga av klubben är alkoholfria tillställningar. När man trodde man betalade inträde för att få götta sig med en bärs i solen kändes det lite surt att få nöja sig med kaffe och cola.

Kul att Björn jobbat upp sitt fotbollsintresse till den grad att han nu även sparkar boll, och inte bara gamblar på diverse internetsajter. Söndagsträningen på Heden är en go gammal kamrat så det är uppskattat när fler nära vänner tar del av den.

Äh, va lamt det här blev då. Det mest spektakulära jag gjort idag förutom att sparka folk på smalbenen är att testa en av Hälsans Köks nya produkter "Vegetariska grillade bitar". De avnjöts i mjukt tacobröd med fetdressing och grönsaker. Helt ok produkt. Att bitarna var förgrillade gjorde att konsistensen var bättre än tex quornbitar. Annars påminde de lite om sesamnuggets i smaken. Nu längtar jag efter att få slänga på deras grillade filéer på en utegrill så snart som möjligt. Kul att de kallas filéer förresten, inga vegetariska ben här inte. Jag är en sån sucker för fejconprodukter dyrt är det men men. En annan dyr grej är att jag är djupt nere i snusträsket igen. Känner mig helt oinspirerad att försöka sluta för tillfället.

Den utvecklingstörda mansapan

Det verkar vara en rådande trend att jag inte kan skriva blogginlägg om det jag tänkt mig för att vidriga saker händer innan jag hunnit med det. Ville och tänkte skriva om dagens Darinkonsert på Liseberg med min skolklass. Måste skriva om den äckliga apan som förstörde kvällens Champions Leaguefinal på Hörnan. Fotboll och all aktivitet som finns runt den är ju förknippat med en extrem heteronormativitet. Det är ett faktum som är svårt att förneka. Men under de senaste tre åren då min nördighet kring detta ämne successivt accelererat har jag ändå aldrig stött på något så motbjudande som ikväll. En normal fotbollskväll på sportställe brukar vara mansdominerad men ackompanjerat av insatta och roliga nördkommentarer. Ikväll raderade en rakad, ful och tatuerad efterbliven apa allt det där. Bärandes en marijuana t-shirt med mcdonaldstypsnitt ägnade apan en stor del av andra halvlek åt att använda sin ohyggligt sparsamma vokabulär åt att skrika "fitta", "äckel-päckel bög" och "hora" till domaren och de milanspelare som jagade en boll på en fotbollskärm. Hatet byggdes snabbt upp och plötsligt jublade jag vare gång Pippo Inzaghi rörde bollen, han är förövrigt min hatspelare no 1 i fotbollsvärlden. Det som stör mig mest är att ingen gjorde annat än att sucka åt honom. Fan, jag har inte känt mig så här sen jag gick på högstadiet och tvingades lyssna på Ultima Thule i bussen till Skog varje morgon. Han förtjänar fan att dö.

Sjukt mycket Sopranos på sju minuter

Igår led jag av akut post-rossödepression. Men efter att ha debriefat med Mörn-Björn på Publik idag så känns det lite bättre. En glatt samtal från herr Selmane lyste dessutom nyss upp den halvsega tisdagskvällen.

Jag har ju tidigare skrivit om hur mycket jag uppskattat recaps på youtube. Då har det rört sig om officiella sådana. Nu när Sopranos lider mot sitt slut, två kvar?, så passade jag på att kolla på den här återberättningen av samtliga Sopranosavsnitt som sänts på svt. En riktigt underhållande hemmaproduktion.

Livet på landet (fast mest på skolgården)

Tänkte skriva om det fina hänget på Rossö, men måste börja någon helt annanstans. På väg hem från jobbet hamnade jag nämligen mitt i en tonårsfight. Traskandes tvärs genom skolgården i rask takt mot spårvagnen ser jag två kids som pucklar på varandra för fullt. Det märks direkt att det inte är det klassiska scenariot med skojbråk, några tjejer i åskådarskaran säger också att de slåss på "riktigt". Jag försöker att använda min idrottslärarpondus genom att skrika till dom. Vilket får en hyfsad bra respons, de slutar att veva knytnävsslag och backar ifrån varandra. När jag kommer närmare börjar de istället att sparka, spotta och mordhota varandra. Jag har aldrig sett dom här killarna förut och vet inte hur jag ska tackla situationen. Försöker hålla tag i killen som ser mest aggressiv ut och mordhotar mest. Följden blir att han drar sig loss och hotar att slå mig om jag inte låter honom vara. Efter ett tag lyckas jag ställa mig mitt emellan killarna och håller isär dom samtidigt som jag undviker deras slag och spottloskor. Till slut kommer en kvinnlig lärare som känner en av dom och lyckas lugna ner honom samtidigt som den andra grabben låser in sig på en toalett. Jag har aldrig hamnat i den situationen med kids som jag inte känner. Då har det alltid gått att snacka ner stämningen, men här funkade den grejen ytterst dåligt. Det är ju inte direkt en ovanlig grej heller. När jag väl satt mig på vagnen översköljs jag av en sanslös tröttnad och jag skattar mig lycklig över att inte behöva befinna mig i högstadiemiljö längre än två veckor till.

Rossö. Egentligen behövs det väl inte skrivas så mycket, förväntningarna från tidigare år uppfylldes med råge. Små finjusteringar (rom, marinad och Corona) gjorde vistelsen mer njutfull än ifjol. Två dagars fotbollslir och bad var mer än vad jag förväntat mig iofs. Jag utpekas ofta som den dåliga förloraren bland mina polare. Vilket inte är ett helt obefogat påstående. Men efter att ha hängt med Mörn-Björn, och kanske lite mer otippat K Sundin, en weekend fylld av tävling i olika former så skulle jag vilja hävda att det finns ens stor del projicering med i den bilden. Det lutar åt en Rossörepris i augusti by the way...

Vardag

Sömnbrist efter en natt med stackars influensasjuk gös. Seg stämning på jobbet efter beskedet att fem pers ska gå från "min" avdelning. Det är en sån dag som gör mig oförmögen att jobba upp entusiasmen att skriva den där hatiska texten om den värdelösa elektroniska musiken som helt hämningslöst tränger sig fram varenda gång jag lyckas med bedriften att gå ut. Främst på prettokonstfester men inte bara. Lördagens händelser är så långt bort efter två vardagar. Men jag ska fila på den i mitt inre och förhoppningsvis lyckas klämma ur mig den innan jag blir pensionär. Det roligaste med helgens händelser var annars kvalitetshänget med Marre.

Det patetiska, men samtidigt underbara, är att jag mitt i allt det vardagsjobbiga bara behöver tänka på Giffarnas 3-0 vinst och medföljande tabellplacering för att le inombords. Min vidskeplighet? Äh, orkar inte ens skriva ner gårdagens korpresultat men visst fan håller det i sig.

Nu surplas det fattigmansmat i form av Hanets ärtsoppa i väntan på den stundande Rossöhelgen. Som återigen börjar likna den där deckaren av Agatha Christie. Bara jag får hänga med Kristoffer och ett kubbspel så är jag nöjd. Eller det räcker väl med herr Sundin, ett kubbsett snajdar väl han ihop i brådrasket.

En bra grej jag upptäckt med tuben. Recaps. För mig som följer osunt många tv-serier och har minne som en guldfisk är det göld. Sex minuter långa recaps av alla säsonger av The Wire är det senaste jag använt mig av. Eftersom jag sett den serien i helt fucked up ordning hjälpte det mig att få bitarna på plats. Det är förövrigt den bästa serien jag någonsin följt.

Lite reflektion, lite vidskeplighet, lite tub

Glider fortfarande på minnena av gårdagens Hisingsbesök. Det var ett sant nöje att läsa GP-sporten och de lokala minimalistiska gratisblaskorna i morse. Stör mig dock på att Häcken lipar så mycket. Ok för att domaren tog ett väldigt märkligt beslut när han dömde frispark och gult kort till Sundfors efter att han fällt David Larsson, långt inne, i straffområdet. Men så överlägsna som giffarna var i andra så är det ingen slump att de vinner. Så här i efterhand är jag faktiskt grymt nöjd över att Häcken fick göra ett mål. Annars hade man ju gått miste om deras muppiga "De va la gôtt-låt", där snackar vi underhållningsvärde.

En jobbig grej med vinsten är att den öser ytterligare vatten på min vidskepliga mindfuckföreställning om att Giffarnas framgångar går hand i hand med Stäppvargarnas korpresultat. Första säsongen sög vi och GIF spöade topplag efter topplag i Allsvenskan. De två senaste säsongerna har vi vunnit respektive kommit tvåa i våra korpserier medan Norrlandslaget åkt ur högsta serien och gjort en sopig säsong i Superettan. Hur det gick för Stäppvargarna i måndags? En sanslöst oförtjänt 2-1 förlust...

Kan inte bestämma mig för vad jag tycker om att lägga upp youtubeklipp på bloggen. I jämförelse med ett välskrivet inlägg är det alltid en besvikelse när pålitliga bloggare gör så, latmansbloggning om ni så vill. Hur som helst de här kan jag inte låta bli.

1. Mäktigt. Jag trodde aldrig jag skulle känna för att åka till Aten för att kolla på basket! men som de här snubbarna piskar upp stämningen kan man inte göra annat.


2. Internhumor. Killen som snodde Sheltas Dracula-gubbe som stod utanför Cafe Publik under Andralångatansdag i fredags. Det är även ett tidsdokument, istället för att skrika "va fan håll du på me" så filmar snubben som bor ovanför Kolla Kolla när en tratt cyklar iväg med Dracula...