Bonding

Årets finaste tv-ögonblick måste vara Lucius Vorenus och Mark Antonys male bonding under Octavians belägring av Alexandria i säsongens sista avsnitt av Rome. Först super de sig apfulla och snackar skit om greker. Sen hjälper Vorenus Antony att ta livet av sig med ett riktigt romersk svärd efter att ha avfärdat den halvdana egyptiska dolken. Det är äkta manlig kärlek det.

En till (nu med bild)

Björn ringde just och försökte peppa med mig på lite badminton då mr Mörn bangat ur. Min första tanke när jag tog samtalet var att det var skoj att Björn ringde och ville hänga, men sen kände jag mig så fruktansvärt osugen på fjäderbollsspel att hela kroppen sa nej. Den här vämerekordsböljan som svept in över oss den senaste veckan får mig bara att vilja spela grusfotboll eller alternativt jogga i någon random park. Vilket iof inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt. Motion, sol och vitaminer,(d?) är väl antagligen just vad en stackars vintersargad Pat-kropp behöver.

Jag kan tyvärr inte riktigt njuta av fuskvåren så mycket som jag skulle vilja. Min miljömedvetenhet börjar faktiskt att påverka mina livsval på ett smått patetiskt sätt, men faktum kvarstår att sedan jag såg En obekväm sanning och Planeten-dokumentären har det varit svårt att sätta på sig de bekväma skygglapparna igen. Vet inte om det gör så stor nytta ur miljösynpunkt, möjligtvis slarvar jag kanske liite mindre med källsorteringen , mest påverkar det mina vardagliga tankegångar. Jamen jävlar va gött att det inte vart så här varmt i mars sedan 1800-talet...

Igår fick jag och Kristina rycka ut som express-barnvakter då den tredje brorsdottern skulle ploppas ut. De två befintliga brorsdöttrarna passades med bravur. Slapp titta på Nordirland-fiaskot också, i efterhand har jag förstått att jag ska vara tacksam för det.

Cirkus, glashus och sol

Det grymmaste som hände i helgen var nog att Marcio fixade fram två biljetter till Brasilien-Chile på Ullevi. Var inställd på att hänga utanför och deala till mig några billiga trattbiljetter. Alla andra gånger jag sett feta matcher på nya Ullevi, IFK-Milan, Sverige-England, har jag haft så kass plats att det liksom inte varit värt riktigt. Eftersom Marcio intervjuat Kaká för TV 4 hade Pontus Kåmark & c/o dealat fram glidarplatser till honom. Ackompanjerad av två tokiga brassar, ja Aggan var med också, blev det hela en oförglömlig upplevelse. Det hade absolut inte varit lika kul om mina bänkgrannar inte skrikit obsceniteter på portugisiska. Att matchen slutade 4-0 anses dessutom som det mest förnedrande förlustresultatet enligt Sydamerikansk machokultur. Symboliken får ni lista ut själva.

När man ser en fotbollsmatch "von oben" dyker helt nya dimensioner upp. Det som förväntas av ett Brasilanskt landslag är joga bonito-fotboll och sambadribblingar. Robinhos kaxiga bicycleta i stolpen i andra halvlek var också det grymmaste jag sett någon utföra med en boll i verkligheten. Men det var inte någon av de självklara stjärnorna som övertygade mig mest. I och med vår position så var det lättare att ta del av det defensiva spelet på ett annat sätt än framför tv:n. När hela planen fanns för ens blickfång blev backlinjen en intressantare komponent. Där dominerade en herre vid namn Lucio. Han var så jävla grym. Inte en förlorad nickduell, jo Chile sög verkligen men ändå, hela tiden ett perfekt positionsspel. Riktigt imponerande. Jag tror att Bayern München kan ta hem årets Champions League bara på grund av honom, så bra var han. Mongona som spang in på slutet orkar jag fan-i-mig inte kommentera mera.

Annars kantades helgen av soft Ivan, Johan och Boddahäng. Killar som lagar mat ihop är alltid trevliga. Lördagskvällen slutade med fest på Glashuset där man träffade alla, utom de tråkiga, vilket inte händer så ofta längre känns det som. De senaste dagarna har mest varit sol, sol, sol. Utomhushäng med eller utan autistbarn, med eller utan bok och glass. Idag joggade jag med bror i botaniska trädgården iförd shorts, min vår får gärna fortsätta ungefär så.

Blåst på våren

Det är tråkigt, gubbigt och extremt förutsägbart att blogga om vädret. Men lik förbannat är det svårt att låta bli. Solen har ju välsignat gbg med sin närvaro de senaste dagarna men det kan liksom kvitta då den jävulska vinden ständigt påminner om att vintern ändå inte är över. Jag har inte frusit så mycket på hela det senaste halvåret som jag gjort de senaste dagarna. Detta har dock ganska lite att göra med den uteblivna våren eller snålblåsten. Däremot verkar det som att hönshjärnorna på Masthuggets BRF tagit vårdagsjämningen lite väl ordagrant. I förrgår vaknade jag av att det var svinkallt i lägenhet eftersom de asen typ stängt av all värme. Vilket ledde till att en favorit-i-repris förkylning kom som ett paket på posten, tack för den BRF!

Idag har jag åkt Go-cart med mitt kid i Torslanda. Jösses vad kul det var. Att han spöade mig, trots att jag nästan gjorde mitt absolut bästa, var också roligt. Trodde inte att det skulle vara så sannslöst underhållande att åka runt runt, iklädd en overall, i en liten fjantig bil. Men det var som sagt ungefär hur kul som helst. Dyrt som fan var det dock 140 :- för tio minuter. När man väl fått upp farten och slutat fega i kurvorna var det över.

SUMMER OF BROS

Ser ut som att det kommer bli ytterligare en sommar på Tidningen Ångermanland och Svanö. Grymt kul på ett sätt, Jörgen/Jonnyhäng, Kramforskorp och annat skoj. Trist på ett annat, ännu en sommar utan Kristina och sommar-gbg. Eller mest är det väl surt att behöva jobba när det är Svanöfestshit going on som mest. För några år sedan när festen var "orutti" tyckte jag det var jobbigt ur en märklig luthersk synvinkel; det var jobbigt att vara på jobbet men inte knega med festivalprylarna, när jag visste att mina vänner byggde grejer på berget och så. Men de senaste "rutti" somrarna har jag bara tyckt synd om mig själv. Mina goa vänner har förvisso jobbat på Ön men jag har inte känt att jag inte tillfört tillräckligt för festens skull. Utan snarare har jag främst tyckt att det varit jobbigt att missa knegarhänget och fotbollspelandet. Ser ut att bli samma visa all over again. Men va fan, det blir nog mest gôtt mos ändå!

En annan kul sak är att det ser ut att komma en massa fint besök till stan i helgen. Ivan, Kristoffern, Bodda och Johan. Det är man inte bortskämd med inte. Säga vad man vill om Timbuk men döper man en låt till Ufokuken så har man iaf en känsla för humor.

Se upp för dårarna

Av anledningar som jag inte orkar gå in på såg jag igår Helena Bergströms regidebut Se upp för dårarna. Inledningsscenen som skildrar en tunnelbanevagns färd från Slussen till Gamla stan är ett vackert klipp, och det enda som gav mig något av det biobesöket. Maken till värdelös film var det längesen jag tvingades uppleva. Det är så tröttsamt att alla invandrare i svenska filmer sen Jalla Jalla måste vara platta och "roliga" karaktärer. Visst, det var lite kul första gången den turkiska kirurgpappan som tvingas jobba som tunnelbaneförare i Sverige säger "Se upp för dårarna" istället för ni vet vad. Men sen, varenda jävla gång som turkmamman eller turkpappan ska säga något så är det meningen att det ska vara så in i helvete roligt att de använder fel preposition eller inte kan uttala ordet "justitsieminister". Varför skulle det vara kul? Inte nog med att filmen envisas med de trötta invandrarkaraktärerna, det finns en indier som alltid är glad också, de lyckas dessutom dra in den andra rådande trenden i svensk film för tillfället nämligen den roliga lantisen. Bara för att en rollperson pratar dialekt, här någon form av dalmål, så ska det per automatik vara underhållande/kul. Det är så lamt.

Att sen hela filmens handling, om en turktjej och svennetjej som vill komma in på polishögskolan, är så abnormt förutsägbar och sliskig gör att man stilla undrar vad det ställs för krav på en manusförfattare för att strösslas med SF-pengar i dessa dagar. Den enda skådespelare som i mina ögon kommer undan med hedern i behåll är ändå den turkiska pappan som sköter sin endimensionella roll helt ok. De sjukt störiga huvudkaraktärerna, för att inte tala om pojkvännen, kräker stundtals ur sig så pinsamma och torftiga dialoger att jag bara vill sjunka igenom biostolen och försvinna. Det är något seriöst uppfuckat med SF när öser ut pengar till sån här skit. Att Hannes "Röven" Holm snart kommer med en ny, med största sannorlikhet svindålig, film är ytterligare ett tecken på hur rutten svensk film är för tillfället. Med tanke på att en seriös och ärlig satsning som lågbudgetprojektet Hata Göteborg knappt ens kommer att gå upp på de svenska biograferna känns det extra sorgligt.

Löjeväckande

Sonics senaste nummer, framsidan iaf, hånler mot mig varje gång jag går in i en pressbyrå eller besöker mitt lokala hemköp. Rubriken: "The Ark, Eviga outsiders" är så befängd att det är löjligt. Ursäkta mig, men att ett band som just vunnit schlagerfestivalen skulle betraktas som en "outsider" whats that all about? Ok, rubriken sattes väl antagligen långt före den händelsen men ändå. Jag har ett eget, ytterst effektivt, sätt att kategorisera svenska artisters "kändiskap". Om min Mamma uttalar sig positivt om en svensk artist och kanske till och med köper deras skiva är de definitivt inga outsiders. Det har i tur och ordning inträffat med Håkan Hellström och Moneybrother efter att de släppt sisådär tre fyra skivor, kämpat sig till en medverkan i Allsång på Skansen och hamnat på Svensktoppen. Ola Salo i The Ark däremot, han omfamnades med en gång. Sonics rubriksättning sammanfattar ganska väl varför jag inte orkar bry mig om svensk musikjournalistik längre. Har tex inte läst "Sveriges musiktidning" på tre år. Vet inte om det var tidningen som blev för tråkig för mig eller om jag blev för tråkig för att orka bry mig. Kanske, kanske skulle reportaget kunna rättfärdiga rubriceringen. Men det kan ärligt talat kvitta, jag vill nämligen inte läsa ett ord till om äckliga The Ark.

När det gäller tidningsläsande har jag förövrigt degenererat till mig själv som 12-åring. Förutom att då och då inhandla, av mig grovt underskattade, Faktum så prenumererar jag på Offside och X-men. 1992 var det Svensk Fotboll och Marvels Mutanter...

Igår vår, idag inte

Oj vad underskattat det känns att blogga om vädret. För mig som bor i Göteborg vore det guld, från september till mars skulle jag kunna skriva en standardmall som kunde publiceras med endast marginella justeringar varje dag. Typ så här: Idag var det kallt och grått och regn. Eller: idag var det kallt och grått och, dra på trissor, inte regn.

Hursomhelst igår var det faktiskt asgôtt vädur här i lella London. Tog mig friheten att strosa på stan och investera min tippvinst i bok-rea och tidigare nämnd BBC-box. Tyvärr var lyxfotbollsstrumporna som jag spanat på i en månad slutsålda. Lite absurt att det är Salming som står för toppkvallen när det gäller FOTBOLLsprylar!?, Glenn Strömbergs balsamvinäger i all ära men här har han missat nåt.

Passade även på att min vana trogen testa GBs glassnyheter på den första vårdagen. Astråkiga nya glassar i år alltså. Trötta "nya" varianter på nittiotalsikonen Magnum. En med mörk choklad, min aversion mot för hög kakaoprocent är intakt, och en med kaffesmak. Simpsonsglassen skulle potentiellt kunna vara kul men både den och den rosa hallonpinnen kändes för barnsliga och färgämnesgiftiga. När det finns så många gamla klassiker man skulle älska att få testa igen, tänk Snack, varför väljer då GB att återlansera barndomens hatglass nummer ett? Top Hat har aldrig fyllt någon funktion i mitt glassätande liv. Vill man ha en strut är den för liten, och kombinationen glass/sylt har jag aldrig förstått mig på. Nä, det blev den senaste varianten av Sandwich, med jordgubbsglass, som fick äran att bli säsongens första vårglass. Betyg? Sådär, GB borde lägga ner sina Sandwichvarianter det är bara originalet som funkar för mig.

Jobbar inte idag och diggar läget. I vanliga fall blir jag helt hispig om jag är hemma två dagar i rad men nu känns det bara sweet. Bakar bröd och läser Pelés självbiografi.

100 år!

Igår fyllde min mormor 100 år, jubilaren firades med ett stort kaffekalas på ålderdomshem i Uddevalla. Telegrammet med gratulationer från hans majestät konungen var dock inte så uppskattat.
- Det kan ni skicka tillbaka, tyckte min kära mormor Majken som röstat på sossarna sedan typ 1925.

Efter en sockerchockad lördagsförmiddag med oändliga mängder tårta och umgänge med nära och avlägsna släktingar var det skönt att sunka till sig hemma hos Björneman på quellen. El Clásico bjöd som vanligt på stor underhållning. Att mästertipparn dessutom lyckades pricka in rätt resultat vilket generarade i en vinst på 800 kr gjorde inte saker och ting sämre. Att få pisk av alla Björns kursare i Fifa var under de förutsättningarna helt ok. Nu ska jag bara se till att casha ut vinsten innan speldjäfulen får mig att spinna vidare. Ska investera de smutsiga pengarna i I Claudius-boxen tänkte jag, eller kanske andra säsongen av Twin Peaks som äntligen kommit ut.

Det är antagligen onödigt att tjata om men herregud vad den serien håller hög klass. Såg om pilotavsnittet härom dagen och slogs återigen av Frost/Lynchs storhet. Att introt är världens bästa/vackraste är odisskutabelt och att herrarnas känsla för estetik gjort serien tidlös är inte någon nyhet. Det jag uppskattar mest är de små detaljerna som inte jag fattat förrän nu. Att bröderna Horne heter Ben & Jerry är ju tex väldigt kul. Tror inte att så många tittare i tv-sofforna 1991 greppade Lynchs passning till det amerikanska godisglassföretaget. Den påhittade tv-såpan An invitation to love som bland annat Lucy och Shelly tittar på är också väldigt underhållande. Karaktärsmässigt kan jag inte heller komma på något starkare. Agent Coopers glädje varje gång han får dricka gott kaffe och den fina relationen till Sheriff Truman, det är så bra.

IbraCadabra

James Richardsons Guardianartikel (se länk under "fotboll") om Zlatan är det roligaste jag läst om karln på länge. "His nose is so big that if Billy Bragg and Cyrano de Bergerac had a lovechild, it might call him 'Daddy'." Det känns fräscht med en annan Zlatansyn än den svenska sportjournalistens som omväxling. Tyvärr hanterar jag inte det italienska språket, så Gazettans analyser kan jag inte tillgodogöra mig. Nätupplagorna av Sportbladet och Sportexpressen borde väl förövrigt också kunna länka till youtubeklipp av matcherna de beskriver? Wankers...

Rättvisa?

Tro det eller ej men det svenska rättsystemet verkar trots allt fungera på nåt vis. Skabbet som mordhotade min syster för en månad sen blev dömd. Fyra månader + skadestånd. Det sorgliga är såklart att fyra månader på kåken knappast lär göra denna tragiska människa något gott. Han skulle behöva rehab och antagligen psykiatrisk vård.

Undrar om det här var ett extremt effektivt tillvägagående av "skipandet av rättvisa"? När syrran berättade om vad som hänt var jag övertygad om att det inte skulle hända så mycket alls. Och om händelsen mot alla odds skulle leda till en fällande dom, trodde jag att det skulle ta typ flera år. Det är ju sånt man läser om, att åtalade slipper undan genom att gömma sig tills fall är preskriberade och sånt. Fick mig en rejäl tankeställare där, man kan inte svälja allt media pumpar ut hela tiden. Sen är det klart att det är en rejäl skillnad beroende var i landet man befinner sig också.

Masspykos?

Vad gör en blogg läsvärd? Det måste bero på vad man har för ambitioner med sin sida. Jag klev på bloggtåget ett par år senare än många av mina närmsta vänner mest för att jag inte ville "halka efter", diskussioner som initierats på webben kunde fortsätta i det verkliga livet och då var jag helt plötsligt utanför. En del riktigt stora händelser i min vänskapskrets gick mig fullkomligen förbi för att dessa helt förpassats till internet. Visst gjorde jag tappra försök att agera passiv bloggare. Men det var först när den egna bloggen dök upp som jag orkade engagera mig i mina vänners på riktigt.

Majoriteten av mina inlägg behandlar sånt som jag gjort/sett/hört de senaste dagarna. När jag läser mina kamraters bloggar är det också denna fakta jag får ut mest av. Ibland kan det dock kännas sjuukt förutsägbart att plottra ner ännu ett inlägg om öl på andra lång och senaste avsnittet av Life on Mars .

Måste spinna vidare på tv-nörderiet i min bloggkrets, en fascination som en god vän nyligen beskrev som en "masspsykos". På sistone har jag verkligen omvärderat min syn på serietittandet i den grad att jag känner samma tillfredställese av att ha avslutat en säsong av valfri serie som jag gör efter att ha läst ut en bra bok. Med uppenbar känsla för stil, Pölsan och Mitt förnamn är Ronny är förövrigt tre bra, korta böcker jag läste ut i helgen. Det enda de har gemensamt är just att de är korta, lättlästa och bra. Korta bra böcker och korta bra serier, det är grejern de.