Have I forgotten to love myself?

Märkligt hur bakisågrenen kan slå så oväntat ibland. Igår var jag på en kul födelsedagsfest med kursare och sen på arty farty technodunk på Uppåt. Det var en trevlig kväll, Hanet kom förbi också. Vi hängde i baren och fick oss lite välbehövligt kvalitetsetshäng. Fortsatte hemma med Bad Religion-nostalgi och knäckemackor. Skippade första föreläsningen men var ändå i plugget ett par timmar. Allt flöt på och bakisheten bekom mig inte. Så plötsligt är jag ensam i läggan och stressen över väldigt olika små saker kickar in och istället för att ta tag i saker lyssnar jag på RHP och vill bara somna bort från alltihopa.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång

Idag var jag på begravning. Det var asfint. Höstens kanske vackraste dag dessutom. Har aldrig varit på en jordbegravning förut. Gillar verkligen den grejen. Det var mäktigt, lite som det brukar vara i amerikanska filmer eller SFU. Det kändes fint att få bära kistan från kyrkan och sen hissa ned den på kyrkogården. Ett värdigt avslut liksom. Om jag ska begravas en dag vill jag ha det så. Att kasta ner blommor på den nedsänkta kistan gjorde allt så tydligt. Där nere ligger kistan med min Mormor som blev hundra år, hej då Majken. Tyckte till och med att det var fint att sjunga psalmer i kyrkan. Jag brukar annars ha väldigt svårt för allt sånt där kyrkligt. Det var skönt att få lipa lite också, nog för att jag gjort just det oproportionerligt mycket den här hösten. Men skönt att göra det i en social form den här gången.

Note to self

Åk aldrig iväg för att träna utan att först försäkra dig om att du har packat ner ett par shorts.

Tag lärdom!

Kanske det roligaste youtubeklippet någonsin. Tänk Mauricio Rojas!

Disträ

Igår var inte min kväll. Var helt inställd på att softa hemma efter fredagsbandyn, dra några avsnitt av Friday Night Lights och läsa klart senaste numret av Offside. Men finbesök i stan och Anna Järvinen på Pustervik fick mig på andra tankar. Var helt disträ efter en intensiv vecka visade det sig. Först lyckades jag med konststycket att ta ut pengar på 7-Eleven utan att få med mig några kontanter. Stod och skrev sms i kön och var uppenbarligen helt nöjd med att bara få tillbaks mitt kontantkort, cashen behagade jag inte ta med mig. Det missödet följdes upp med att jag mitt under Järvinens konsert märker att jag inte har min jacklapp på mig. Tränger mig genom publiken, det var packat, för att få tag i min jacka innan alla ska dra. Snubben i garderoben känner igen mig och säger att jag gick därifrån utan att ta någon lapp "Tankspridd idag eller?". Där och då förstår jag att det enda vettiga jag kan göra är att gå hem och lägga mig. Vilket i själva verket resulterade i en timmes youtubetittande på Bad Religion-videos. Får återkomma till det vid något senare tillfälle. Konserten då? Jag var riktigt peppad har lyssnat väldigt mycket på hennes platta i höst och sådär. Live gav det mig dock ingenting. Det var väl rent objektivt bra antar jag. Dungensnubbarna var proffsiga och Järvinen precis sädår konstnärlig på scen som jag förväntat mig. Men alltså, jag fick verkligen inte feeling av att höra Anna Järvinen live, tyvärr.

Zlatan avslöjar det man alltid misstänkt

Skönt att Zlatan börjat göra intervjuer med svenska journalister igen. Speciellt när han avslöjar sanningar som att Patrick Ekwall har dålig parfymsmak. Ingen överraskning direkt, men ändå väldigt kul att se Ibra driva med Ekwall som försöker impa med sina märkeskläder till ingen nytta.

Men in black

Blickar ut genom fönstret och ser att gubbarna som jobbar med att sanera klotter blåser bort den fula taggen på Annedalsseminariet. Känns både bra och dåligt, bra att det fula försvinner men samtidigt lite synd för jag har betraktat den varje morgon på sistone och gillat att det ser lite rough ut i mitt annars så puttenuttiga neigbourhood. Med tanke på att det ändå lär komma upp en ny snart som förmodligen är lite snyggare är det nog mest positivt ändå. Novemberdagarna är sega och de panka dagarna i slutet av månaden glider på i en stillsam lunk.

Vandrade runt på stan tidigare idag för att hitta en mörk kostym till Mormors begravning nästa vecka. H&M hade några hyfsat snygga varianter, eller så var det bara Mads Mikkelsen som var snygg. Hittade en ok på Ragtime också som jag inte hann prova för att de skulle stänga för lunch. Känns lite deprimerande att handla kläder för en begravning. Men Mormor uppskattade alltid stiligt klädda män så det känns ändå fint på något sätt. Ser fram mot helgen och fet husfest med gamla bekanta som antagligen kommer bli grym. Annars är det mest bastun efter gymmet som lockar. Att Mörn fått expertisråd som innebär dubbel thoraxträning är väl ganska kul det med.

Diktator cribs

Svårt att fokusera på studielitteraturen när boken Hemma hos diktatorn ligger och lockar på köksbordet. En underbar stilstudie i hur 1900-talets mest välkända envåldshärskare valt att inreda sina hem. Ett gemensamt drag hos originaldiktatorerna: Hitler, Lenin, Stalin och Mussolini, är ganska genomgående, stora feta ekskrivbord och gärna ett självporträtt på väggen. Il dulces arbetsrum imponerar mest, ett kolossalt rum men ganska sparsamt inrett. Marmor överallt, mycket romersk kitsch en enorm jordglob i trä, ett blängande självporträtt och ett perfektionistiskt städat ekskrivbord. Enligt boken låg den gamla murveln Mussolini med en ny gös nästan varje dag från september 1929 till facistregimens kollaps 1943. Bra jobbat för en snubbe som ser ut som George Constanza. Uppstoppade utrotningshotade djur och lackerat guld i badrummet är en annan diktatorfavorit hos bland annat Tito, Ceausescu, Mobuto och Saddam. Riktigt riktigt tacky. Börjar förstå varifrån alla hiphopdogs fått sin bristfällig känsla för style. Det finns otaliga roliga detaljer att droppa från boken som Noriegas julgran eller Bokassas kejsarutsyrsel. Det roligaste av allt är ända Saddam Husseins fetisch för fantasymålningar á la Conan the barbarian. Mjukporrbilder med bisarra motiv som dessutom är otroligt dåligt teckande. Robert E. Howard skulle förmodligen vända sig i sin grav om han visste att Saddam nöjde sig med dessa kopior framför den äkta varan. Tror att boken kom förra året förstår inte att den inte blev årets julklapp då.

Minns dü

Årets internationellt viktigaste fotbollshändelse

Före:
Efter:

Tack Esteban!

CP framför sin TV

Då jag inte går på föreläsningar och förkovrar mig i processeser i miljön eller idrottar på något sätt, gymbesök räknas som idrottande, har jag åter börjat slösa tid på tv-serier. Det har tagit mot att göra det eftersom den grejen var så starkt kopplad till K. Vi var riktigt bra på att titta på tv-serier, nästan för bra faktiskt. Låter ganska tragiskt i efterhand att säga att det var en av de få saker som vi verkligen älskade lika mycket. Men så känns det lite. Nu får jag nästan alltid dåligt samvete efter att ha dragit igenom fyra avsnitt av Friday Night Lights, Flight of the Conchords eller Californication efter varandra. Det fick jag inte förut. Känslan att jag borde göra något vettigare infinner sig varje gång VLC-rutan släckts och ett nytt avsnitt ska letas upp. Borde plugga, söka jobb och stipendier eller bara läsa en bokjävel. Det är lite som att dricka gainomax efter ett gympass, man vet att man blir lurad men det är för lockande för att låta bli och när mönstret väl är igång är det svårt att bryta. Lättare att lägga in en ny Göteborgs Rapé under läppen och öppna nästa avsnitt. Det ska jag göra nu...

100!

Orkade inte riktigt blogga men när jag såg att min senaste pseudopost fick äran att vara det hundrade på den den här sidan fick jag lite dåligt samvete och följer upp. Efter sista avsnittet av Skins har jag haft Cat Stevens Wild World på hjärnan. Måste pinsamt erkänna att jag fortfarande nog mest sammankopplar den med Mr.Big. Det är inte första gången det händer heller, jag trodde aslänge att det var Papa Dee som skrivit The first cut is the deepest. Andra härliga artister som gett sig på den dängan är Rod Stewart, Haddaway och Sheryl Crow. Undrar om Cat Stevens bytte namn till Yusuf Islam bara för att slippa att massa trattar gjorde covers på honom?

Har ju tidigare dissat sthlm så ofta det getts möjlighet till det känns det som. Efter helgens besök är jag benägen att omvärdera en del. Hade det riktigt trevligt i huvudstaden utan att träffa många som säkert hade gjort vistelsen ännu trevligare.

Dansa din djävul!

Första steget är att ni håller hand
han verkar trevlig, verkar omtänksam
men det blir jobbigt när det kommer fram
att han står stilla som en våldtäktsman

Nostalgia

Usch, den där Ultima Thule-bilden är verkligen äcklig. En sammanfattning av högstadieångesten all over again. Tänkte först bara ta bort den. Men det är lite fegt, får blogga bort den med mer nostalgijiddder istället. Har fått en sambo och det är trevligt, inte för att vi hängt så där överdrivet mycket våra första veckor ihop. Ändå väldigt trevligt att komma hem till en gullig brasse som lyssnar på black metal och kallar en "älskling". Satt och skickade de bästa hårdrockvideosen vi kunde hitta på Youtube till varandra härom dan. Då det var skogs-tv som gällde som kid på landet var utbudet ganska skralt. Europe och Michael Jackson var de första plattor jag köpte och de kunde man ändå få se på tv. Sen var det Guns N' Roses som ägde i några år. Tror fortfarande inte jag lyssnat på någon platta fler gånger än Use your illusion 2. Har nog dom att tacka för mycket i min musikutveckling. Det snackades ju jämt om Sex Pistols i relation till GnR, kan inte direkt se den musikaliska kopplingen men det var väl mer skandaler och så. Så genom dom kollades punken upp och den går ju aldrig att lämna. Här kommer två hårdrocksfavoriter:

1. Europe - Rock the night
Joey Tempest och gänget är hungriga på cheeseburgare och svänger in med turnébussen vid en restaurang (Hard Rock Café?). Då killarna märker att deras låt spelas på ställets tv blir de helt crazy, börjar trumma med besticken och gör en härligt tokig spontanspelning.



2. Guns N' Roses - You could be mine
När den här videon kom måste den varit det häftigaste jag någonsin sett. T2 hade precis haft biopremiär och var (är fortfarande) världens bästa actionfilm. Coola sekvenser från filmen uppblandat med Axl och Slash, hur mycket bättre kunde det bli? Gillar speciellt sekvensen på slutet då Terminator möter grabbarna och får kommandot "waste of ammo".

Krogmönster & Ultima Thule

När det slår mig att jag spenderat sju av de senaste fjorton kvällarna på krogen blir mönstret svårt att ignorera. Inte för att jag är rädd för att bli alkis eller så. Har haft det bra i svängen också, förutom Svanen i torsdags det var ganska deppigt. Det som stör är hur löjligt enkelt jag anpassat mig till att vara en singelkille som bor inne i stan. Det förväntas på något sätt att man ska agera på ett visst sätt då. Jag har inte varit svårövertalad när det gäller att kliva in i de där mönstren heller. Men nu får det bli lite ändring, mer fokus på studier, hälsa och kvalitetshäng som inte nödvändigtvis behöver vara alkoholrelaterat. Självklart finns det en ekonomisk aspekt på det hela också. Måste vara svårt att finansiera ett alkoholistliv som student.

Har börjat med Spotify också. Fatta att Ultima Thule har gjort en cover på Eddie Meduzas ta å klipp dig. Sjukt dålig cover men liite humor måste de ändå ha haft, eller? Mina grannar lär för övrigt tro att en efterbliven nationalist alternativt epa-raggare från landet flyttat in. Har inte kunnat undgå att lyssna på Thule när allt finns så lätttillgängligt utan att behöva laddda ned. Det är med en skräckblandad förtjusning jag lyssnar på stolt svensk osv. Det är ju per defintion riktigt dåligt. Kommer ihåg att de gjorde en ovärdig version av Johnny comes marching home också. Minns att jag tyckte det var konstigt att de gjorde en Clash-cover, fast den heter ju English ciwil war och är en annan låt fattar jag nu. Funderar på hur stora de egentligen var där runt 1992-93. Sålde de mycket skivor eller fick de bara oproportioneligt mycket mediauppmärksammhet? Min utläggning om att musik som är knutet till ett visst minne ger mervärde efter ett tag sträcker sig inte till all musik. När jag hör de här låtarna flashar bussresorna till högstadiet upp. Där satt man med skatepunk på högsta volym i lurarna för att slippa höra skiten som spelades av klasskamrater med bombarjackor och thorshammare om halsen. Får tillbaks den där känslan lite nu när jag femton år senare hör den då så populistiska musiken igen. Lite samma känsla som jag fick av att läsa Lasermannen. Den där klassiska liknelsen om att tungan onekligen söker sig till flisan i tanden skulle kanske vara adekvat här. Eller så har en för mig ny masochistisk ådra börjat visa sig.

Strages lista

De flesta av er följer antagligen redan Fredrik Strages lista på de 100 största rockögonblicken på Youtube. Om inte kan jag starkt rekommendera intervjun med norske black metal sångaren Gaahl. Annars tycker jag att listan varit ganska ojämn och seg. I alla fall tills jag såg klippet på Sinéad O'Connor från en Dylangala på Madison Square Garden när hela publiken tokbuar ut henne för att hon dissat påven i SNL. Hon ska ju köra en Dylanlåt egentligen men skriker fram Bob Marleys War istället, så jävla punk. Jag fick verkligen gåshud av klippet. Det jag har svårast att greppa är att Dylanpubliken uppenbarligen är så ärkekatolsk. Att den kristna högern är stor i USA vet jag ju om men att den kristna högern var såna Dylanfans hade jag inte riktigt förstått.