Gulligt

Man blir påmind om varför man plågar sig själv med att hålla på Giffarna och löser medlemskap i Patronerna när de gör sånt här. Dom är för gulliga ändå, Los Patronos. Fy satan vad jag håller på GAIS imorgon, nästan mer nervös inför den matchen än söndagens gif-batalj.

Trist att jag missar Björns fest ikväll bara. Men men jobbet kallar.

Roligaste kommentaren om min frisyr so far kommer från morsan. "Äh, det var ju så där Ola Salo såg ut 2003." Där kan vi snacka om idoldyrkan...

En liten strimma hopp

Giffarna vinner igen och Maradona tar över Argentinas landslag, än är undrens tid inte förbi. När Norrköping tog ledning genom en straff i måndags var det en del av mig som välkomnande det, äntligen var årets lidande över. Men klart som fan att de oberäkneliga blå norrlandsbufflarna lyckades grisa sig till en seger ändå. Nu väntar två riktiga ångestmatcher, eller fyra egentligen då Ljungskiles resultat är minst lika viktigt. Och sen i bästa fall ytterligare två kvalmatcher från helvetet. Jag vet att t ex Mörn inte förstår det här och det går nog inte att förklara om man själv inte drabbats av förbannelsen av att fastna för ett fotbollslag.

Jag har klippt mig förresten. Blev less på att fega runt med samma frisyr och fick Emil att fixa till en punkfrippa. Trivs riktigt bra i den, passar bra in i min musikaliska punkrevival också. Den här veckan har det blivit mycket Rancid. Det funkar ju lite så nu för tiden att om man blir lite sugen på ett band från förr så måste man ladda hem en complete discography med artisten. Märker att jag grovt underskattat deras fjärde platta Life Won't Wait, den som jämfördes med Sandinista när den kom. Grym är den.

Krogpsykopat

Vissa helger går så snabbt att man inte ens hunnit inse att de har börjat innan de är över. Det var först på väg hem genom stan efter att ha lämnat Marita på nattåget jag fattade att den här var förbi. Hann med att tenta i miljörätt, afterworka på lokal, fika på Brogyllen, shoppa, käka fancy middag och gå på klubb. Ganska mycket egentligen med tanke på hur torftiga mina senaste helger har sett ut. Men det gick ändå alldeles för snabbt.

På klubben i lördags hände något märkligt. Det var ganska gött folk och bra musik på Ritz men lokalen vette fan vad jag tycker om alltså. Hotellbarer blir alltid så knökfulla att det är lite störigt. Att bli trängd och armbågad av birakillar kan ju sänka den bästes humör. Men den grejen är man ändå van vid.

Psykopater som muckar gräl är man som tur är inte lika van vid. När jag och Marita stod och dansade märkte vi att en kille hade en riktigt störig och obehaglig approach, han bråkade med sin kompis för att få uppmärksamhet och var allmänt irriterande. När jag tog min öl som stod i ett fönster bredvid honom ställde han sig kanske tio centimeter framför mitt ansikte och tokstirrar på mig. Jag tänkte att han kanske trodde jag tagit hans öl och sa att det var min. Men han svarade inget utan fortsatte bara att stirra med sitt ansikte sjukt nära mitt. Eftersom det helt uppenbarligen inte gick att kommunicera med människan fortsatte jag istället att dansa och då psykopatstirrar han på Marita istället. Vet inte om det var hans game eller om det bara rörde sig om provokation. Efter att ha dansat ett tag märker jag att någon kliver på min fot och inte tar bort den. Det är psykot som satt sig ned och trycker ner sin fot på min helt klart medvetet. Jag drar undan foten och fortsätter dansa, vill ju inte låta idioten vinna, men då nästa låt inte är dansvänlig drar vi från klubben istället. Så djävla störig snubbe alltså. Det kändes verkligen som att han ville att jag skulle lacka på honom så han fick en ursäkt för att slåss, riktigt obehagligt. Man borde kanske inte fortfarande bli förvånad över att det finns så många idioter där ute.

Nästa gång, nästa gång, nästa gång...

Veckans klassiker

Det är så här riktig musik låter. Så långt ifrån den där elektroniska skiten som kidsen lyssnar på nu för tiden man kan komma. Suverän musikvideo också.

The bomb that will bring us together?

Det är något som gnagt mig de senaste veckorna, och då menar jag inte bara den här låten som jag tack vare Hanet inte kan få ut ur hjärnan.

Nej, det som jag inte kan sluta tänka på är ett fenomen som jag bara för några veckor sen var lyckligt ovetande om. Först nämndes företeelsen i ett utdrag ur Pittstim, en bok som jag förövrigt är ganska peppad på att läsa. Några dagar senare läser jag en sjukt kul blogg där samma grej dyker upp igen. Det jag snackar om är alltså pissbomben. Om jag fattat saken rätt går det till så att man håller igen förhuden och sen pissar så att förhuden blåses upp som en ballong. Och när man sen släpper fingrarna sprids kisset som en splitterbomb. Låter onekligen som ett härligt "practical joke" i hockeyomklädningsrummet. Det jag är mest fascinerad av är nog att jag aldrig hört talas om grejen. Att det dyker upp som en chock för mig som 28-åring att killar utför såna bestialiska handlingar i duschen. Är det jag som har missat nåt här eller är det en allmänt känd pryl att pissbomber förekommer?

När skulle det någonsin vara ok att utföra en så osmaklig handling förresten? Vid mobbing lär det ju ha förekommit såklart men som invigningsrit i laget? Skabbigt som fan låter det ju. Själva utförandet kan ju ha existerat sen mänsklighetens födelse iofs. Ser en neandertalare framför mig som använder sig av pissbomben för att markera sitt revir.

Men det värsta av allt är att jag måste erkänna att jag är lite, liite sugen att testa. Mest för att se hur det rent tekniskt skulle gå till. Kanske ska passa på att pissbomba Björn på fredagsbandyn om han tykar sig.

Geeking weekend

Sist av alla har jag äntligen börjat kolla på Freaks and Geeks. Och serien är faktiskt så bra som alla sagt att den ska vara. Älskar att det är High School-upplägget men att jocksen bara spelar en perifer roll. Det kan bli så tröttsamt med upplägget nördar vs jocks. Bra karaktärer och tidsperiod också, skönt att slippa samtida collegerock och få ett fett sent 70-tal/tidigt 80-tals soundtrack istället. Plöjde tio avsnitt i helgen och klassar den redan i samma division som den suveräna första säsongen av Veronica Mars, om man nu ska jämföra med nåt i samma genre.

Det är tyvärr en helt värdelös tajming för mig att hitta en ny favoritserie just nu. Har jobbat som ett svin med både kneg och plugg den senaste tiden och så lär det fortsätta tills jag tentat på fredag. Totalt osocial har jag varit förutom då jag lyckats haffa Björn på KTB. Men god damn vad jag ser fram mot den här helgen alltså. Dels för att tentahelvetet är över såklart men mest för att världens bästa Marita kommer till stan.

Och ikväll avgörs Giffers vara eller icke vara i landets högsta fotbollsserie också. Är helt inställd på en förlust och kräftgång i Superettan ett par år till. Miraklet i Ljungskile känns som ljusår bort.

För övrigt anser jag att Nordpolen bör förstöras.

Hur firar ni?

Jag började med en grekisk sallad med extra mycket feta till frukost. Sen en spenat och fetaostpaj till lunch. Ikväll blir det nog fetaostpiroger toppat med fetaoströra.

Wifebeater har inte något med linnet att göra

Det känns alltid slajmigt att skriva om andra, det har konstaterats förut, dessutom finns det ju så sjukt många bloggar som bara gör det så oftast känns det helt meningslöst att själv ägna tid åt det. Men nu kan jag fan inte låta bli, när jag jobbade igår satt jag halva kvällen och läste igenom hela flashbacks mastodontlika tråd om Papa Dees, misstänkta, misshandel av sin 20-åriga fru från Härnösand. Det som skrivs på den där sidan ska ju självklart tas med några ton salt. Men av det som skrivits här och här men kanske framför allt här kan man ju ändå inte låta bli att bilda sig uppfattningen att det är något riktigt rötet som har hänt. Det som gör att varningslampan börjar lysa extra mycket rött är på något sätt att hans, 22 år yngre, fru påstår att det är hon själv som slagit sig i huvudet med ett blockljus. Känner inte att det är någon idé att skriva mer om själva händelsen i sig här, det finns ju över halva internet by now om man vill gräva ner sig i det.

Men, det finns två saker som slår mig i den här misären. Dels att många, inklusive jag, blir så chockade över att en så fin och skön snubbe som Papa Dee skulle kunna begå en så grov misshandel av sin fru, även om mycket pekar på en fällande dom så är han ju faktiskt inte dömd än. Att han skulle ha medverkat i, det i sig vidriga fenomenet, Världens härligaste män gör ju bara situationen ännu mer bisarr. Bara själva tanken att han kan ha utfört den där handlingen verkar skaka samhället i grundvalarna. Unni Drouge skriver ganska bra om den grejen på sin blogg. Det hon säger är väl ungefär att många kvinnomisshandlare är värsta charmiga skittrevliga snubbarna utåt sett, men kan ha en helt annan sida. Alltså att de finns överallt och att det inte enkelt går att kategorisera dem som alkisar,arbetslösa, spelmissbrukare osv. Det är ju den bilden man växt upp med. Men alla misshandlande män ser inte ut som Burres pappa i Bamsetidningarna. Det är en lika skev bild som att alla våldtäktsmän smyger i buskarna i svarta huvtröjor som man fick lära sig i ungdomens high school-serier.

Den andra grejen som jag fastnar för är vilken internetkultur som byggts upp kring kändisåtal. Cecilia Beckroth lägger till exempel ut domen mot Tito Beltran på sin blogg för nedladdning osv. Vem som helst kan ju begära ut de där dokumenten och det är väl själva grundidén med offentlighetsprincipen att medborgarna ska kunna ta del av sånt. Men det som blir obehagligt i fallet ovan är att även offret hängs ut vitt och brett i t ex fb:s forum och ovan nämnda blogg. Det står vad hon senast hade för status på fejan osv. Där någonstans börjar hela skiten gå för långt.

Not going for a walk

Har hamnat i en träningssvacka. Sen jag la min licensierade fotbollskarriär på hyllan dyker inte lika många träningstillfällen upp längre. Ett och annat badmintonpass och fredagsbandyn känns inte tillfredställande nog. Att min gympartner in crime verkar förlorad för en oöverskådlig framtid underlättar inte heller. Den här veckan har jag iofs varit ute och joggat i Änggården och det var härligt. Men nu har jag fått en släng av höstförkylning och en kall joggingtur är nog inte vad min kropp behöver för tillfället. Då slog tanken mig att man faktiskt kan gå på promenad. Vissa såna där hälsojummare på teve säger ju till och med att det är bästa sättet att "bränna fett".

Men jag vet inte ja, promenad är något jag aldrig förstått mig på. För mig är promenad förknippat med något dåligt. Något jag gjort med vänner eller mina nära när nåt traumatiskt hänt. Dödsfall, skilsmässa, breakups, ångest och annat jobbigt är det jag relaterar till när jag tänker på promenad. Det enda positiva jag kommer att tänka på är hund, med människans bästa vän kan man traska utan att det är jobbigt. Ytterligare en anledning till att de spöar töntiga katter i alla avseenden som husdjur. Men visst, det kan väl vara trevligt att flanera en solig dag, men då vill jag ha ett mål med det och sällskap. Att själv gå ut och gå bara för att, det är väl mest den grejen jag inte fattar. Att göra det som motionspryl är jag nog för rastlös för. Borde kanske jobba på det där ändå och reclaima promenerandet.

Om en vecka smäller det!

Ode till en buskiskung

Jag har inte lyssnat ordentligt på dancehall sen 2004, men ett par år där hade jag lite koll på nya riddims körde radio och jockade lite. Tröttnade på hela scenen efter några år och har bara snappat upp nån låt här eller där sen dess. När jag gick igenom min låda med drygt sextio sjuor för nån vecka sen fick jag en liten revival och poppade lite hits från tidigt 00-tal på vinylspelaren. Jag minns att jag och Johny alltid brukade skämta om hur buskis dancehallen var, speciellt Red Rat och Elephant Man var ju riktiga Markooliolirare.

Att det dröjt ända till 2008 innan någon jamaican fick den briljanta idén att sampla Benny Hill-låten till ett dancehallbeat är lite av en gåta. Den självklara kopplingen mellan den gubbsjuka britten och säg Elephant Man är ju helt uppenbar. Gillar nog Elefantmannens No tikkle bäst på Benny Hill-riddimen också. Lady Saws Jealous är iofs också härligt stjärtig låter mer som Rednex typ.

Benny Hill alltså, vilken hjälte: