The light at the end of the tunnel

Är verkligen inne i slutfasen av uppsatsskrivandet nu. Väldigt få av dygnets vakna timmar jag inte frenetiskt arbetar med att få ihop mina teorier eller tänker på det i alla fall. Går upp klockan åtta på morgonen och hänger på KTB:s lås halv nio. Efter att ha sörplat i mig fjärde koppen kaffe vid fyrasnåret är skallen helt tom. Det är bara i samband med uppsatser jag upplevt den här känslan: som en galen vetenskapsman. Omöjligt att formulera en enda mening i skallen. Igår övervann jag tomhetskänslan/hjärndödheten med att spela korpfotboll. 0-0. Idag körde jag ett helt nytt pass på gymmet istället. Mycket ben. Kan väl erkänna att jag är lite nervös inför min sista handledning imorgon men känner mig ändå mest tillfredsställd. Ser verkligen ljuset i uppsatstunneln. Sen sitter man på en kandidatexamen i miljöpolitik på min ära. Bryssel nästa?

Nä ska ju läsa en Master först är tanken: International Administration and Global Governance.

Ja just det jag läser några kapitel ur Jens Lapidus Aldrig fucka upp innan jag går och lägger mig också. Eller ser ett avsnitt av Undeclared.

Åh Jimmy

Dempa Wik postade den här på fejan och det var fint av honom tyckte jag. Om jag inte minns fel gjorde väl Jimmy Nordin den här låten för att han var förbannad över att E-Type alltid fick gör alla svenska officiella sportlåtar. Och sen blev det ett helt album av bara farten. "Ensam i min eka" är en personlig favorit som tyvärr inte finns på tuben.

That försommar feeling

Vinst på fotbollsplanen igår igen! Det finns få saker som går upp mot den sköna känslan av att ha besegrat sina motståndare på en 11-manna plan. Den där feelingen av vi-mot-dem som uppstår under en intensiv matchperiod och som sen blåser bort när matchen är slut och det skakas händer och tackas för bra spel. Känslan av att vara oövervinnerlig då ens lag hämtar upp ett underläge. Det enda som saknades igår var väl att jag nätade. Så länge vi vinner spelar det ingen roll, men lite surt att spela forward och inte sätta chanserna är det. Skulle ljuga om jag påstod något annat.

Annars är det mesta all gôtt här. Försommar och lite uppsatshets bara. Av någon anledning känner jag mig ändå väldigt avslappnad, många av mina kursare verkar vara i upplösningstillstånd för att uppsatsen ska lämnas in om två veckor. Har väl tappat lite respekt för universitetet genom åren antar jag. Vad är det värsta som kan hända liksom? Att man blir underkänd och får kompletera. Big deal. Alltså nu tror jag ju inte att det kommer att hända mig, men om. Det är ju inte världens undergång precis.

Vill du ha en snigel på bredbandet?

För lat för att blogga men sån här viktig samhällsinformation måste förmedlas.

Ni har väl inte glömt att betala er internetavgift?

Nu ska jag kicka boll på Heden, see ya.

Originalemo

När man snackar om emo i dessa dagar handlar det mest om rakblad och töniga band som Fall Out Boy eller Panic! at the Disco (är iofs lite svag förI Write Sins Not Tragedies ...) Ett ganska långt steg från Ian MacKayes emocoreband Embrace som ju anses vara emons grund. 1996 tyckte jag i alla fall att Samiam var ett av världens bästa band, de gjorde en sjukt bra spelning på Bergslagsrocken minns jag. Det var befriande med emo-banden som Texas is The Reason, Sense Field och Kill Holiday när man börjat tröttna på chugga-chugga hardcoren. Bäst i mina ögon var ändå Samiam som var lite mer rockiga liksom, trodde det skulle bli stora och slå igenom bland den breda massan. Men när man ser hur sångaren Jason Beebout för sig i den här videon fattar man ändå varför de inte blev större, han har ju inte riktigt "det" för att slå bland kidsen som dagens så kallade emoband