Everybody Knows This Is Nowhere

Hepp, så sitter man och gör sin näst sista dag på tidningsredaktionen då. Blir alltid lite bloggnostalgisk av att jobba på TÅ. Det var ju här jag började blogga på grund av sommartorketristessen. Den här sommaren har det däremot flutit på ganska så rejält, hänt en hel del dramatiskt. Det är lite sjukt det där att man som nyhetsreporter på sätt och vis vill att det ska hända spektakulära händelser som mord och bränder. Eller vill och vill, men det blir fan så mycket mer action då iaf.

Igår fick jag ett erbjudande om att jobba vidare på tidningen i höst. Alla tidigare somrar skulle beslutet att tacka nej varit väldigt enkelt, men inte nu. Jag har haft det så bra de senaste månaderna och verkligen trivts med jobbet. Känt att jag nog skulle kunna trivas här uppe ett längre tag. Det kommer som med åren, om fem år då kanske det är dags?

Men eftersom jag kom in på masterprogrammet i Gbg känns det som att jag vill avsluta mina studier for real. Sen djävlar ska arbetsmarknaden erövras på riktigt.

1999?

Det känns lite märkligt men alla de här skivorna har faktiskt tio år på nacken, en del känns inte alls så gamla medan andra skulle kunna vara ännu äldre. Precis som med mycket annat åldras skivor verkligen med olika värdighet.

Dr. Dre – 2001
Magnetic Fields – 69 Love Songs
Eminem - The Slim Shady LP
Beth Orthon – Central Reservation
Bonnie ”Prince” Billy – I See a Darkness
Breach - Venom

Annars är jag mest lite småirriterad över att P3 Kultur är inne på sin sista vecka. Vet inte om programmet kommer tillbaks men det hoppas jag verkligen då det varit något så ovanligt som högkvalitativ P3-underhållning med vettigt redaktionellt innehåll. Välgenomtänkta teman, kul infallsvinklar och en lovely programledare existerar ju annars knappt i etern. Man fattar ju att SR tycker det är gött att hälften av deras program består av idioter som antingen ringer in eller, ännu värre, skickar in sitt egna material ”Mitt P3” är väl skräckexemplet. Mitt i detta förfall har P3 Kultur skänkt glädje och hopp likt en starkt lysande nödraket från ett sjunkande skepp (öh, asså skepp är typ metafor för öh, SR , alltså eh?).

Snyggluggen

Shit vad peppad jag är på den här spelningen, det har jag iofs varit sedan 2007 så man lär ju bli besviken.

"The New Giffers"

Satan vad giffarna går bra nu! Aziz Corr Nyang är ett för bra nyförvärv för att det ska vara riktigt sant. Nu väntar man bara på att någon större klubb ska värva honom. Som giffare har man ju vant sig vid att verkligen njuta av nuet, de få perioder giffers levererar, för sen köps alla talanger upp och man är tillbaka på ruta ett igen. Därför vill man inte heller att en GIF-spelare ska vara för bra utan sådär lite lagom trattig så klubben får behålla honom. Kul att Lustig blev uttagen i landslaget också, den där grabben har framtiden för sig.

Men det finaste av allt är ju ändå det här, man blir som lite gråtmild av detta fina familjeband. Peter ”låtsasfoppa” Forsberg får ligga i för att komma upp i samma släktdignitet.

Nyland walk with me

Att jobba på lokaltidning leder ofta till att man får träffa ganska udda original, ibland har dom något att komma med men oftast är de bara tokstollar som vill ha uppmärksamhet. Men på landsbygden har de där personerna i alla fall sin tydliga plats, de fyller en tydlig funktion i ett sammahang på ett annat sätt än vad jag inbillar mig att de gör i en storstad.

Det är någonting creepy med hela den här Pablohistorien alltså, ni som inte hängt i Kramfors i sommar kan uppdatera er här, det känns lite Twin Peaks över allting. En udda karaktär, i mångas ögon ett freak, som absolut passat in i Lynchs surrealistiska tv-serie försvinner på ett mystiskt vis och hittas död på en plats som polisen inte har någon logisk förklaring till. Tror jag tagit till mig extra mycket av den här tragedin eftersom mannen som hittade kroppen ringde mig och gav väldigt detaljerad information om hur liket såg ut. Man kan definitivt börja drömma mardrömmar för mindre.