The hardest song ever made?

Älskar hur Tim Dogs hårda posse ryter fram hans namn i slutet av den här låten. När jag först hörde låten på Ego Trip-samlingen kunde jag verkligen inte ta den på på allvar. Svårt att göra det när Tim Dog dissar hela westcoastscenen och rappar att han är den bästa från New York med ett flow som får Petter att framstå som UGK. Det är ju en diss som inte riktigt går att ta på allvar liksom. Men efter att ha sett videon så framstår ju budskapet som ganska hårt ändå. Speciellt när han spöar upp N.W.A. med sitt gäng.

Svaret avgör ju ganska tydligt vem som är den största hunden i hiphopkenneln iaf.

Verkar inte ha något bättre för mig än att dela med mig av härliga hip-hopklassiker på tuben eller så vill jag bara undvika att laga middag och plugga nationalekonomi. Förresten ni har väl inte missat Old Dirty Bastard-dokumentären?

Död Auto-Tune och censurerade niggas

D.O.A.[Death of Auto-Tune, eller död Auto-Tune som den värdelösa svenska youtubeöversättaren envisas att kalla den, måste vara Hovas bästa låt sedan Dirt of your shoulders. Något jag aldrig fattat med den här hip-hopskiten är varför de alltid censurerar ordet "nigga" eller "niggers" i sina MTV-videos? Här har tex "this shit make niggers wanna go n commit fellinies" från albumversionen av låten plötsligt blivit "this shit make jackers wanna go n commit fellinies". I videoversionen rappar Jay- Z inte heller "Ah, ah.. nigga this just violent This is death of autotune, ah moment of silence" här har ordet nigga istället helt sonika lyfts bort utan att ersättas av något nytt acceptabelt ord. Det finns otaliga exempel på det här men jag fattar faktiskt inte att det är så kontroversiellt. Antar att ordet har en betydligt mer problematiskt karaktär där borta i Uvesa än vad jag kan greppa.

Kulturlördag

Efter att Jay-Z gick rakt igenom tv-rutorna i fredags genom sitt nallebjörnsmysiga framträdande hos Skavland har jag drabbats av ett litet Jiggasug. Har helt ärligt inte gett någon av hans plattor efter the Black Album någon chans. Det spelar iofs mindre roll då han gjort så sjukt mycket bra innan dess. Kunde inte låta bli att göra en liten best of spotify-lista.

Årets bokmässebesök var lyckat och lagom långt. På en och en halv timme hann jag kändisspotta Guillou, så klart, Ranelid, en av tjejerna i Ace of Base den tokiga fettdoktorn och Peter Lemarc. Den sistnämnde bjöd även på en akustisk version av Little Willie John som bonus. Bokskörden stannade vid signerade ex av Strages nya och Eric Ericssons ”Brev till samhället”. Efter att ha sett Ivar Aroseniusutställningen på konstmuseet avrundades kulturlördagen på Hagabion med deras ljufliga svamp och färslimpa.

Den där ankan

I fotbollsvärlden är det ganska sällan en ny svensk stjärna kommer in från ingenstans och helt tar över planen om spelaren varit totalt okänd veckan innan. Det handlar oftast om en successiv process. De jag kan komma på är typ Pär Zetterberg som gick från att vara ett okänt ungdomsproffs i Belgien till att bli svenskt fotbolls nya hopp på en vecka eller så. Rami Shabaan gjorde väl en liknande resa men bara på grund av att alla hans konkurrenter bröt benen till höger och vänster. Till slut bröt han själv benet och vips så var den lysande karriären över. Svenska landslaget lyckades inte heller kvalificera sig till ett enda slutspel under Zetterbergs glansdagar.

Och vad vill jag säga med det här då? Jo att jag verkligen hoppas att Anna Ankas karriär blir ännu mer misslyckad än de två fotbollsexemplen ovan. För två veckor sedan visste absolut inte jag och antagligen inte heller särskilt stor del av den svenska befolkningen vem fru Anka var. Jag kan säga att världen var en bättre plats då. Men efter den där såpan, som jag inte sett en sekund av, och inläggg som det här (om det nu var hon som skrev det?) är hon hetare än Zlatan på nyhetssidorna. Man fattar ju att det är tacksamt för kvällspressen eftersom hennes uttalanden är så puckade. Men alltså det bästa vore väl bara om hon försvann i glömska och ignorerades.

Dålig förlorare

Fan, fan, fan. Jag är fortfarande riktigt förbannad och besviken på den släta insats som jag och Stäppvargarna gjorde i gårdagens avgörande match i korpen. Vid vinst hade vi kammat hem serievinsten. Istället för att fira ligasegern blev det totaldepp då vi tappade in en boll i näst sista minuten och därmed förlorade matchen. Jag brukar i vanliga fall mest bli ilsken då Giffarna förlorar i alla fall irriterad på det sätt att ilskan och besvikelsen håller i sig i flera dagar. När jag själv lirar kan jag förvisso vara ganska aggressiv och hetsig på planen men då matchen är över brukar det rinna över ganska snabbt.

Att laget vi mötte bestod av vidriga Göteborgsbrats gjorde ju inte saken bättre heller. Även om det inte är min stil ångrar jag att jag inte kapade några av dessa hårfagra små fjantar då jag hade chansen. Istället för att spela som vi gjort under hela säsongen så började vi darra och drogs med i deras skitsnack och fula spel. Bittert är bara förnamnet för smaken efter en sådan förlust. Fan, fan, fan.

"Moulty"

När jag bilpendlade till jobbet i somras återupptäckte jag en gammal godbit: Nuggetsboxen. Runt 1999 någon gång var den en åtråvärd dyrgrip som passade in bredvid den obligatoriska VU-bananboxen i mången popnördars hem. Att jag ”återupptäckte” boxen är i sanningens namn något av en lögn det vore mer korrekt att säga att jag upptäckte den. Har för mig att jag köpte Nuggetsboxen då jag jobbade på cd-lagret Kjell Bjørge i Oslo som tjuoårig yngling. På den tiden köpte jag skivor i samma takt som jag nu laddar hem HBO-serier. Att hinna lyssna på allt var en annan femma.

I somras hann jag i alla fall lyssna både noga och väl då jag färdades mellan Svanö och Sollefteå i sju veckor. Mycket av innehållet är habil garagerock/pop/tidig punk men såklart finns det några favoriter som urskiljer sig mer än andra.

The Barbarians låt ”Moulty” är en riktigt hjärtskärande liten historia ”based on a true story” som de säker i Amerikat. Bandets trummis Victor ”Moulty” Moulton förlorade sin vänstra hand i en explosion då han var 14 år. Men med hjälp av en protes lärde han sig ändå att lira trummor. I den självbiografiska låten beskriver han över ett lägerledskomp ganska melodramatiskt hur han gått vidare med livet med bara en hand. Efter att ha Wikipediat lite pompekunskap i ämnet så framgår det att det tydligen är ”The Band” som kompar på låten och inte de vanliga medlemmarna i The Barbarians. Det blir nästan ännu bättre då om man tänker att det är de skäggiga gubbarna i The Band som peppar Moulty i refrängen. Tyvärr hittade jag ingen riktig video av den här härliga popdängan men håll till godo med den här. Och alltså om ni inte berörs av texten så har ni inget hjärta i kroppen.

Bara i Gbg?

Den klassiska beskrivningen av Göteborg är att staden präglas av sitt arbetarförflutna, varvsindustrin eller what have you not, och att staden därför är så hård. Eller den alternativa versionen att det är därför staden har en så go men hjärtlig stämning. Med tanke på att staden ligger i topp i bögknackarstatisstiken och är en av landets mest segregerade städer så kan man nog med rätta ifrågasätta den där goa stämningen lite grann.

Hur som helst kan jag ofta tröttna på den där Veiron i ottan- stämpeln (även om min föreläsare Hans Abrahamsson pratar exakt sådär) som ofta sätts på Göteborg som stad. Men ibland råkar man ut för detaljer som gör det omöjligt att förbise den där stämpeln. Senaste exemplet var när jag såg en affisch om någon slags rockfestival i Slottsskogen som tydligen ägde rum förförra helgen. Det jag reagerade på var att det annars, i de kretsar jag umgås i iaf, så nedvärderade ordet ”lönehelgen” hade skjutits in i affischen för att göra evenemanget ännu mer åtråvärt att besöka. Det skulle med andra ord inte råda några tvivel om vilken helg rockfesten skulle gå av stapeln.

Nåväl tänkte jag, detta måste rimligen vara en engångshändelse. Döm av min förvåning när jag senare samma dag glider in på Bengans och kastar ett getöga på öppettiderna. På lönehelger har de öppet en timme extra på lördagarna. Alltså rent pragmatiskt förstår jag ju varför men kan inte påminna mig om att jag sett ordet användas så någon annanstans.

Downfall

Jag gillar verkligen downfallparodierna som florerar på youtube. Den första jag såg har några år på nacken och illustrerade sir Alex Fergusons frustration övert att Real Madrid försökte värva Ronaldo har jag för mig. Trenden har inte lagt sig: Det verkar finnas hur många varianter som helst där ute. Ni har säkert sett dom här redan men de är i alla fall mina favoritparodier.

"Oasis"


"Den sista?"

Multikulti

Jonathan skriver väldigt bra om omställningen från småstadslivet till en större verklighet och jag kan instämma på flera punkter. Det går iofs ofta skrämmande snabbt att ställa om känner jag efter att ha spenderat en dryg vecka i Göteborg.

Började på min masterutbildning igår och det var en oväntad upplevelse. Jag hade gått runt och tänkt att det skulle kännas löjligt att all undervisning är på engelska då klassen antagligen bara skulle bestå av svenska studenter och kanske någon stackars afrikansk utbytesstudent. Ack så jag bedrog mig, inte mindre än tretton olika nationaliteter återfinns i min klass. Helt sinnes! De flesta verkar också väldigt meriterade vad gäller arbete inom internationella organisationer som typ FN. Det känns riktigt skoj och nivån på utbildningen verkar hålla en hög nivå.

Annars har man ju hunnit med en angenäm weekend på Råssö i gott sällskap sen murvelkneget avslutades. Sommarens dåliga samvete, rutan jag i vredesmod klirade i juni, lagades också i goda vänners lag. Den lilla ”tvåan” i Majorna känns om möjligt ännu mindre efter att ha fått disponera hela den Klingberska gården och sedan Råssö under så stor del av sommaren.Det må vara trångt men samtidigt är det ju väldigt härligt att få bo med Marita.

I söndags hann jag dessutom kolla in Giffers när de spelade mot Qviding, det var väl så där lagom kul.