Tack för allt mormor

Dramahösten 2007 förnekar sig inte. Vaknade i morse av beskedet att min mormor Majken lämnat in. Det var en ganska väntad händelse, efter 100-årsfesten i mars har den där brinnande lågan sakta men säkert slocknat. Det är en svårgreppbar känsla när någon som alltid varit en del i ens liv försvinner. De senaste tio åren, minst, har det alltid hängt i luften att det ska hända. Men varken cancer, lunginflamtion eller benbrott har kunnat stoppa henne. Nu är hon borta och det känns tomt. Minnen av perfekt tunt stekta pannkakor och silverskedar fladdrar genom huvudet. 100 år utan en droppe alkohol, känn på den.

En kärlekshistoria

Kärleksrelationer är sällan okomplicerade, ibland känns det som att det krävs komplikationer för att en kärlek ska kännas på riktigt. Det kan ju mycket väl vara så att jag är känslomässigt störd. Det får inte vara för "lätt" i en relation, då faller spänningen på något sätt. För mig måste allt från himmel till helvete rymmas i ett förhållande om det ska vara på riktigt.

En av mina största kärlekar de senaste fyra åren har verkligen fyllt de kraven. Det var kärlek vid första ögonkastet när vi träffades på Hisingen hösten 2003. Vi hade småflörtat lite med varandra tidigare, men det var en smygkärlek på avstånd, när vi verkligen möttes öga mot öga gick känslorna inte att ta miste på. En spännande och triggande feeling infann sig när vi sågs "pirret i magen". Men det visades sig ganska snart att jag råkat ut för en bad boy. En sån där kille som lovade mycket bara för att sen göra en besviken. På något märkligt vis så ökade min fascination varje gång jag sårades. Förra året försökte jag slå mig fri ur relationen, gjorde mitt bästa för att glömma och gå vidare genom att dejta andra men det blev aldrig samma sak. På vårkanten kom åter löftena om bättring och jag var fast i relationens järngrepp igen.

Hela året har vi haft det bra ihop, vi har träffats oregelbundet men alltid med en varm känsla i magen när vi skiljts åt. Jag började tänka att det här kan nog fungera ändå. Idag skulle vi göra planer för framtiden och det kändes så bra. Men då börjar velandet igen och alla framtidsscenarion kollapsade på en minut. Vi ska träffas på lördag igen, jag vill så gärna att det ska lösa sig fast innerst inne vågar jag inte hoppas på det, har blivit bränd så många gånger förut.

"Grabbarna"

Det skrivs garanterat tusentals blogginlägg om hovrättens fällande dom mot stureplansprofilerna i just detta ögonblick. De är antagligen dessutom betydligt mer insatta i juridik och betydelsen av domens värde och så vidare. Det enda jag egentligen kan säga är att jag ropade "Yes!" när jag hörde nyheten på radion. Ungefär som jag brukar skrika för mig själv när ett nytt giffersmål dyker upp på text-tv. Men samtidigt som det kändes bra skräms jag lite av min reaktion. Att ett rättsfall kan påverka en så mycket. Lynchmobben har ju varit väl synlig på nätet och jag vet inte hur många krönikor jag läst som hänvisat till grisarnas sms-kontakt dagen efter att de svinat sig med den 19-åriga tjejen. Varje gång jag läst om det har jag känt att fan vad sjukt det är att de kan gå fria efter en sån grej. Jag är glad över den fällande domen men samtidigt skäms jag på något sätt över att jag blivit en del av mobben. Deras vidriga handlingar, som nu konstaterats av vårt rättsväsende, är inte värda det på något sätt. Det här blev ju en mer än nödvändigt rörig text, men fattar ni vad jag menar?

Must be a reason why

De senaste månaderna har varit så intensiva och oberäkneliga att jag inte kunnat vara i närheten av ta in allt som hänt. Inte för att jag riktigt tror att jag kan det nu heller. Men aningen mer balanserad känner jag mig nog. Tror att en riktig käftsmäll var något bra för mig. Jag har väl "funderat" på livet tidigare, men nu har det varit en absolut jävla nödvändighet att koncentrera mig på mig själv för att shapa upp shit. Det känns bra att ha gått igenom det. Få klart för sig själv vad som är viktigt, vilka som finns där för mig och hur jag fungerar och tänker. Med risk att bli förlöjligad och kallad hippie tror jag ändå att saker händer av en anledning och att det finns ett mål med det. Om inte annat är det en rätt skön tanke. Men visst som kille i ett I-land är det väl ganska lätt att tänka så. Trivs bra med mitt nya laissez-faire-liv, och ska fortsätta med det ett tag.

Kollade på de nya Heroesavsnitten med projektor och fetduk i helgen, jag har sagt det förr och jag säger det igen, hur länge kan det hålla? I väntan på den riktiga dippen, sista avsnittet förra säsongen var väl så där, njuter jag av varje minut. Såg förövrigt ett Prison Breakavsnitt också, herregud va sunkig den är. Alla som någonsin varit med i serien sitter i fängelse igen, fast i Panama! Nytänk någon?

This fejsbook kills bloggs

Det ligger kanske nåt i att facebookandet dödar bloggar i alla fall. Igår var jag pepp på bloggande men fastnade i ganska meningslös facebookretorik istället. Det är skönt att ha etablerat sig i lägenheten nu. Så mycket yta att jag nästan får svindel. Lite väl hyberboliskt kanske men det lär bli andra bullar när Augusto flyttar in om en månad. Har gjort en bra grej sen jag flyttade in, istället för att lyssna på P3 och surfa på min fritid lyssnar jag nu på P1 och surfar. Fast på morgonen är det inte alltid så lysande. Att vakna till ett reportage om hur kvinnor systematiskt våldtas och stympas i Kongo gör liksom att den dagen är förstörd. I jämförelse med att bli våldtagen med en machete känns ens vardagliga gnällningar om en tråkig föreläsning bara helt cp.

Jag vet inte om mognad och planering verkligen kommer med åldern eller om jag bara umgåtts ganska mycket med Jörgen under helgen. Kände mig iaf jävulskt planerad då jag bokade hembiljett till Svanö till jul idag. Det är ju skitlångt dit ju. Bokade hemresa efter det planerade nyårsfirandet i Nice också. På rutti.

En fredagskväll

Att sitta hemma själv en fredagskväll känns per definition som en deppig grej. Har gjort allt för att undvika detta på sistone. Men ikväll finns det inget egentligt val, tenta imorgon och ingen idé att hitta på något förutom sista minuten plugg. Nu kan jag inte fylla mitt huvud med mer information om biochemical oxygen demand, exergi eller habitatminskning. Istället lyssnar jag på P3 och slås av hur en låt kan ha sån förändrad innebörd beroende på ens tillstånd. Jag hörde och såg videon till David Guettas Love is gone första gången hemma hos Jonny i Kramfors under sommaren. Vi enades om att det var en riktigt intetsägande text och att låten vore astrist att höra på radio där man inte ens fick se den heta gösen i videon. Samma textrad repeteras i princip under hela låten:

"What are we suppose to do
After all that we've been through
Where everything that felt so right is wrong
Now that the love is gone
Love is gone...."

Exakt samma textrad fick mig att gråta när jag hörde den för en månad sedan, jag lipade iof till Sean Kingstons Beautiful Girls också men ändå. Love is gone var på radion alldeles nyss igen och då kändes det bara skönt att höra den. Jag skulle kanske omvärderat den oavsett, men nu känns den som en parameter för var jag står. Det var inte direkt den betydelsen jag trodde att låten skulle få när jag låg och sunkade på Jättestagatan i somras.

Guldfisken strikes again

Lika lätt som det är att glömma bort fördelarna med att ha ett kneg, öh? pengar?, är det uppenbarligen att nackdelarna med att vara fattig student undslipper en. Även om majoriteten av min studietid varit en lattjo och ganska slapp tid så hade jag totalt ignorerat den här jobbiga upptakten inför en tenta som jag befinner mig i nu. Borde plugga men bloggar eller facehorar istället. Till skillnad från andra kurser jag avhandlat på Göteborgs universitet är jag dock ganska säker på att det inte går att slacka mig igenom det här. Environmental science har jag inte liggande bakom örat på samma sätt som historia eller statsvetenskap.

Förutom att shapa upp min studiedisciplin måste jag börja laga mat igen. Kan inte längre skylla på att det är "synd om mig" för att ursäkta mitt äta-ute-beteende. De få gånger jag lagat något hemma har det 9 av tio gånger varit quorns färdiga pyttipanna. Lamt! En bra grej är iaf att Björn och Ellen kan ta över lägenheten om en månad. Men bara en månads dubbel hyra kan som bekant ha förödande konsekvenser för en slösig studentekonomi. Har iofs styrt upp ett extrajobb men några såna cash lär jag inte se röken av förren november. Ser sjukt mycket fram mot flytten nästa vecka. Till helgen blir det dessutom hummerhelg på Rossö efter tentan, det kommer att bli ett välkommet avbrott i vardagen.

Bara FÖR mycket

Fejsbokhysterin börjar bli löjlig nu. Jag har inte tröttnat på sidan än men däremot är jag helt förbannat less på medias facebookrapportering. City tog väl priset med löpsedeln "Kända göteborgare på Facebook" härom veckan, men det var bara toppen av ett isberg. En skörd av söndagens kvälls och dagstidningar går inte att ögnas igenom utan att fullständigt bombarderas av facebookbevakning. DN:Söndag har ett helt uppslag "Kerstin, 68: Så lärde jag mig facebook", Aftonbladet är inte så långt efter med rubriken "Facebook har blivit en drog". Visst, asmånga svennebananer har skaffat fejan och det är väl värt att uppmärksammas pga sitt nyhetsvärde. Men det känns som att majoriteten av de artiklar jag läst om "internetflugan" mer är en stor reklamkampanj än objektivt rapporterande av ett skeende. Lam journalistik helt enkelt.

Annars då? Jorå, skrev på andrahandskontraktet för lägenheten på Seminariegatan i fredags så det blir flytt om två veckor vilket känns oerhört befriande. De ekonomiska konsekvenserna av flytten förtränger jag gladeligen för tillfället. Skolan känns väl också ok även om jag fortfarande inte känner att jag fått något grepp om den miljövetenskapliga baskursen än. Den allmänna stämningen är att folk verkar vettiga och även om de är yngre än mig så är det få kids som kommer direkt från gymnasiet. Hade planerat besök av Ivan och oplanerat dito av Matteus i helgen och det var grymt. Skönt fettohäng på Wojarski på fredagen efter bandyn och sen en riktig helquell på lördagen från kl 16 på Kings Head till kl 04 på Rio Rio. Dansade i typ en kvart till gamla dancehalldängor från 2002 det var kul, sen var det bara skitmusik. Det är så förnedrande att försöka dansa till kass musik, fan jag hatar det.

Billy Bragg och Cyrano de Bergeracs lovechild

Tanken var att spendera söndagen med studier i environmental science, men det har inte blivit mycket av den varan inte. Har istället slölyssnat på undermåliga P3-program utan att förmå mig att stänga av skiten. Läst hur hela svenska sportjournalisteliten unisont hyllar Zlatan. Det skulle kunna bli tjatigt men jag suger i mig hela hypen med ett leende inombords. Att Lagerbäck är en otroligt tråkig förbundskapten som ständigt väljer Anders Svensson framför Kim Källström och fegar med byten á la Tommy Svensson är fortfarande provocerande. Men att Ibrahimovic får en så stor roll i landslaget ger ändå hopp inför EM.

På tisdag ska jag kolla på lägenheten på Seminariegatan. Hoppas mycket på den. Apropå facebookhysterin och alla teorier om att det är en CIA-konspiration etc. Jag la till den där Last.fm grejen till fejan, det är riktigt läskigt den ser ju exakt vad man spelat på iTunes och registrerar det. Storebrorsan ser verkligen allt. Nu ska jag hooka med Lymer och hämta mina äckliga bandykäder som legat och ruttnat på pedagogen sen i fredags.

Lägenhetsnoja

Trodde det skulle vara helt kört att vara i närheten av att fixa en lägenhet snabbt i Gbg. Så är inte fallet, problemet är snarare att man är en fattig liten student. Har en mysig tvåa i Kviberg på trettonde våningen som jag kan hyra i andra hand tills juni för 3800:- och en, enligt uppgift, fet lägenhet med balkong på Seminariegatan som jag kan kliva på i Oktober. Men den kostar över fyra laxar, jag brukar ju, till Mörns förtret klaga på att jag är pank i vanliga fall. Ska kolla på den i veckan förhoppningsvis. Får väl köra en Ramones och prostituera mig eller nåt. Något extrajobb är definitivt ett måste om den där ekonomiska ekvationen ska gå ihop. Har sökt en billig lägenhet på Marklandsgatan också, det skulle gynna cashflowet men inte den dagliga livskvaliteten. På sätt och vis vore det bäst så men den är mest osäker också. Dom andra är liksom "säkra" mer eller mindre. Att jag måste bort från det här ångesthålet fortare än kvickt är det ingen tvekan om iaf.

Det tragiska är att alla alternativ förutom Marklands skulle sätta käppar i hjulet för den planerade dekadensresan till Nice i jul med Sundinarna. Nu har jag ägnat flera timmar åt att tänka på lägenhetsgrejen än på hur kukigt livet är, skönt.

En helt ny karriär

Har inte velat blogga den senaste veckan för att det känns så tragiskt att vältra ut sin deppighet på internet när alla mina vänner ändå vet hur det ligger till och får nog av det i verkligheten. Nu är allt mest ett slags vakuum varvat med tomhet. Kunde lyssna på radio utan att börja lipa idag och det måste ses som ett framsteg. En annan anledning till inaktivitet på bloggen är att all internettid på sistone lagts på fejsboken. Undrar hur länge den hypen kommer orka hålla i sig? myspace tröttnade man ju på efter en månad.

Idag har jag gått min första dag i skolan och känt mig som den rutinerade gamla farbror jag är. Idel 21-åringar vart än ögat valde att fokusera. En kvinna som redan utbildat sig till sjuksköterska fanns det som var äldre än mig iaf. Skönt med planerade förmiddagar de närmsta veckorna och befriande med något nytt som inte bär några minnen med sig.

När allt snurrar och mattan bara rycks undan en så är det i alla fall otroligt skönt att jag har så många bra vänner som gör sitt bästa för att fånga upp mig i fallet. Det är det enda positiva som går att se i cp-chock-hjärtesorg-tilståndet. Men det är lik förbannat fint, så tack.

En bild säger mer än tusen ord

Snart blir det semester på semestern. Jag tar med mig gentlemännen Björn och Jörgen till Råssö för att komma ned i varv. Med tanke på Jörgens tights på bilden ovan, tagen på Grunna, så lär det väl bli lite löpning också. Och det är öppet hus på Rossö i en vecka nu, minst, så det är bara att dyka upp helt oannonserat och känna sig jävulskt välkommen.

Way out west

Började med The Clash på svenska med Florence Valentin. Kul att de körde Ebba Gröns Uppgång och fall de är ju 00-talets Ebba Grön. Efter det smet jag hem med Kristina och syrran för en kall dusch och införskaffande av kall alkohol och take away sushi, gött att vara tillbaka i en stad där matutbudet erbjuder mer än pätza och bea. Såg en del av Moneybrother och det var väl bra sådär, men kändes ändå lite för rutinartat. Bäst var de svenska låtarna och någon ny som inte riktigt föll in i Pengabrorsanschablonen. Regina Spektor blev det inget av för min del då det regnade och det var softare att hänga under en trädkrona med de nya Vapnethangaroundsen. Erykah Badu är en cool quinna men det toppade inte hennes framträdande på Roskilde 2002, då var hon köng. Tycker att hela Wow-grejen var lyckad, bra service i bärstältet gott om pissfaciliteter och en ojobbig publik att deala med. Säkerts konsert var nog den absoluta höjdpunkten, mest för att det var sån jävla feeling där i tältet. När hon körde Allt som är ditt var lipen inte långt borta alltså. Lite förbannad på mig själv att jag missade början eftersom det var så gôtt att hänga i öltältet.

Teddybärs Sthlm gjorde man självklart allt för att slippa, så det blev friterad ost och fortsatt bärsande på Gyllene Prag i väntan på Kanye West-konserten. Lite rödtjut i lekparken med Arna smet också ned. Hade inga som helst förväntningar på Westkonserten, så sent som torsdags rådissade jag honom i en recension av Commons senaste platta. Men jävlar vilken show det blev. Tokpretensiöst med egen stråkorkester och grymt stark öppning med Diamonds Are Forever och sen de starkaste spåren från College Dropout. Hade nästan glömt bort hur bra hiphop kan vara live om det står en äkta entertainer på scenen. Ångrade lite smått att jag sågade hans producentkvaliteter i den där recensionen när han radade upp alla sina producenthits. Improvisationslåten med Peter, Björn och John var också lattjo. Älskar när otippade gästartister dyker upp på konsert. Det blev dock inget klubbande eftersom hela söndagen ägnats åt att dopa min yngsta brorsdotter i Partilles kyrka.

Kukbjörnar!

En av helgens största akter på Way out west, Lily Allen, har blivit tvungen att ställa in på grund av sjukdom. En blixtbokning av Teddybears sthlm fyller luckan läser jag i GP.

Fy fan alltså, den artist jag mest såg fram mot att se ställer in och den grupp jag minst av alla i typ hela världen vill se ersätter. Helvete vad deppigt, det absurda biljettpriset känns helt plötsligt totalt ovärdigt. Lily Allens framträdande låg bakom minst 70 procent av min motivation för att trängas med tiotusen jobbiga människor i Slottskogen. Tur att jag fick tillbaks på skatten annars skulle den här dagen vara en total misär.

Ära eller förödmjukelse?

Näst sista dagen på sommarvikariatet ringer redigeraren som haft semester hela sommaren och undrar varför jag inte har någon bildbyline. Det är skandal och måste fixas med det samma. Självklart var det just den dagen jag inte hunnit duscha och valt att bära min skabbiga gif-tischa på jobbet. Annars har jag verkligen jobbat på en avslappnad men proper jobbklädstil, skjorta och jeans.

Ett år (imorn)!

Imorgon har jag postat på den här bloggen i ganska exakt ett år. Då satt jag och led av sommartorkan på Kramforsredaktionen och spenderade tiden med att klaga på isborren eller rostbiffen som Jonny numera döpt om min bil till. Nu gör jag detsamma fast jag knegar i Sollefteå den här sommaren. Sjukt seg eftermiddag och båda mina knäck som skulle göras har spruckit av olika anledningar. Trodde faktiskt inte då att jag skulle hålla ut så här länge. När bloggberoendet satt sig är det svårt att sluta.

Sommaren är snart slut vilket känns sorgligt som vanligt. Att vädret inte varit apnice har i och för sig gjort det lättare att jobba i sju veckor. Idag när solen skiner som aldrig förr är det dock lite tufft. Men med korpmatch att se fram emot ikväll och sista hemmamatchen med giffers på torsdag så har jag iaf nåt att längta till. Ska bli kul med götlaborgsfestival också, Urkult var otippat roligt och tanken att man bleve för gammal för festivalliv visade sig vara felaktig. Såg inte så många band, men blev ohälsosamt berusad två kvällar i rad och spenderade två timmar med att dricka Jack Daniels lyssnandes på skabrösa historier i Tims mammas skjul. På WoW ska jag fan i mig se så många konserter att jag fyller upp årskvoten dvs typ tre.

Ain't no party like a Svanö party

För en vecka sen var förberedelserna inför festen i full gång. Tiden den senaste veckan har förflutit på ett oerhört märkligt vis. Det har gått sjukt snabbt samtidigt som söndagen och måndagen efter Svanöfesterna alltid är de längsta dagarna på året. Stolt men inte nöjd skulle kunna sammanfatta min känsla efter årets fest. Minnena från framförallt Vapnet-,MABD och Mapeispelningarna kommer för alltid att kunna spelas upp som en sjukt bra livevideo i skallen om jag sluter mina ögon. Det var så jävla bra att jag nästan blir gråtfärdig när jag tänker på det. En annan grej jag är stolt över är att våra besökare respekterade vår drogpolicy, jag ogillar knark i allmänhet, men på Svanö så hatar jag skiten. I år var det dock inget problem vilket känns underbart.

Som vanligt finns det en känsla av att det här var den sista Svanöfesten någonsin, den har alltid infunnit sig efteråt i och för sig, men att geisten runnit av lika mycket från så många på samma gång har nog aldrig hänt förut. Om så är fallet, vilket jag inte tror, så är bokslutet på sju väldigt lyckade fester inte så pjåkigt. Alls.

Jag vill tacka alla mina medarrangörer, speciellt de som fick dra ett tyngre lass i år jämfört med tidigare år. Sen vill jag tacka gud, 40-talisterna och min mamma, alla mina vänner och artister som gjorde sin grej så förbannat bra. Tack som fan!

Frustration

Sitter och nöter av de sista minutrarna på jobbet med att posta ett klagigt inlägg som alla antagligen skulle kunna leva mycket bättre utan. Men det får mig att fördriva lite olidlig tid iaf. Hela Svanögänget hänger på ön, fixar och donar men har antagligen mest kul och äter göttig hämtmat från korpis. Nästa år, om det blir några fler Svanöfester, så ska jag fan inte jobba någon annanstans veckan innan festen. Det är ett löfte till mig själv. Kommer inte ens kunna vara med på det obligatoriska fotbollshänget iquell då jag fått apont i halsen efter gårdagens tokspelande.

Sitter och fördriver tiden med att kolla SMHIs rapportering varje halvtimme fast jag vet att den inte kommer uppdateras förrän inatt. Prognosen för fredag är som vanligt 15 grader och regn. Men det där stämmer aldrig ändå, eller hur?

Svanöfebern

Det har varit märkligt de senaste veckorna, min pepp inför årets upplaga av festen kan närmaste beskrivas som en manodepressiv bergodalbana. Men så igår natt efter sen hemkomst från middagstillställning hos Jörg kickade den in, svanöfebern. Hundratals tankar rörandes festen snurrade runt i skallen. På många sätt var det en välkommen känsla, nu börjar det på riktigt.

Även om det mestadels är en poitiv upplevelse att drabbas av febern så är inte kl 1 på natten när man ska kliva upp 06.40 och köra fem mil till jobbet dagen efter någon lyckad tajming. 4.15 visade mobiltelefonen sista gången jag orkade kolla. Helt knäckt på jobbet idag. Att det är en lugn fredag tackar jag högre makter för. Det enda jag skall göra efter lunchen är poliskoll och en kort visit på en lapptäcksutsällning. Nej just jävlar, har bokat tid hos en lokal frisör också. Worst case scenarios från det besöket spelades också upp i skallen i går natt. Skräcken! å andra sidan är jag aldrig nöjd efter mina frisörbesök så det kvittar kanske. Det är iaf inte samma ställe som Agnes klippte sig på...

Säger det mer om dom än om mig?

Har precis rest mig från tv-soffan efter att ha bevittnat två av de artister jag lyssnat mest på de senaste veckorna, Eldkvarn och Florence Valentin, framträda i det übersvenniga underhållningsprogrammet Allsång på Skansen. Hoppas att det säger mer det programmets utveckling än om mitt musiklyssnande.

Förövrigt finns det ingenting som är så irriterande som personer som kör 70 på 90 väg. De borde bli av med sin rättighet att framföra fyrhjuliga fordon med omedelbar verkan. Mina favoritmedtrafikanter är de som kör lite föör fort, dvs inte 100 på 90 väg utan snarare 110, då kan man själv glida fram på vägen måttfullt brytandes mot fartbegränsningarna fast ändå muttra om "fartdårar".

Bästa sommarprogrammet någonsin

Jonny kom förbi och det slumpade sig så att vi hamnade i mitt kök med varsin kopp te och lyssnade på P1 sommar. Gustav Fridolin alltså, vi var rörande överens att han genomförde det bästa sommarprogrammet ever. Det spelade inte ens någon roll att han spelade ganska kass musik, det överglänstes ändå av hans genomtänkta prat. Lite jobbigt att någon som är yngre än en själv kan vara ens idol bara.

Fredag den 13

Har inte drabbat mig med sin dåliga karma. Istället mår jag jävulskt bra och log hela vägen hem från Sollet med Pharoae Monchs senaste dånande i bilen. Det har varit en kul vecka på jobbet och jag trivs som fan. Tankar om att slå rot i Västernorrland och bygga familj börjar fladdra genom mitt huvud. Har gjort kul grejer på kneget, jag var t.ex först att rapportera om världens nordligaste observation av en trollfladdermus. Inte för att det spelar så stor roll, skulle nog ha trivts bra på redaktionen även om jag bara rapporterat om kids som lär sig cirkuskonster.

Idag var jag i och för sig med om en jobbig grej att rapportera om, på så sätt att det var en hemsk händelse. En stackars snubbe dog på sin arbetsplats efter att ha fallit från en tre meter hög stege där han jobbade med en elkabel. Värsta sfu-grejen liksom. En stor nyhet för en lokaltidning i alla fall. Gjorde de obligatoriska telefonringningarna till polis, arbetsmiljöverk och arbetsplats. Fick bara tala med någon pressansvarig tjomme från företaget så jag drog en rövare och ringde till företaget som låg bredvid olycksplatsen för att få lite mer uppgifter och feeling. Då visar det sig att killen jag snackar meds syrra var ihop med snubben som dött. Han, som uppenbarligen är i chocktillstånd, börjar häva ur sig allt han kan berätta om den döda mannen, han var farsa och grejer. Fy fan alltså, det kändes så skabbigt att utnyttja en person som uppenbarligen inte hade någon koll på vilket känslostadie han befann sig i. Om jag jobbat på en kvällstidning hade det nog ansetts som ett scoop och citat lagts på löpsidorna. Men efter ett snack med den trevlige nyhetschefen, det finns en riktig sur jävel också, så la vi locket på. Det är fint att det fortfarande är så på landet.

Telefonidioti

Nu har jag inlett mitt dagliga tiomilspendlade till Sollefteå. Och nej jag åker INTE buss. Att bilen startade efter att jag laddat batteriet var kanske den bästa födelsedagspresenten jag fick. Matteus och Jörgens mycket väl genomförda surprisebjudning på orremacka och tårta på Skulefestivalen var inte så dåligt det heller. Det var annars ganska deppigt att rapportera från de glesa bänkraderna i det regniga Skule under fredagen. Eldkvarn var tydligen bra enligt boysen, själv satt jag och stressade fram text då de spelade. En göttig dagen efter present i form av giffers 3-0 vinst var också välkommet. Till och med ok musik på Kajan i Härnta på lördagen, Norrland upphör aldrig att förvåna. Inte Jonny heller för den delen, bråkade mycket med honom på lördagen men orkar inte ta upp varför här och nu då det känns som allt för schavotterande.

En grej jag tänkt på under flera somrar då jag jobbat på tidning är ett telefonfenomen som jag tror är norrländskt men inte har några empiriska bevis för. Jag talar om vanan att svara i telefon med sitt telefonnummer, varför gör folk så? Vad är dealen? Är det för att felringare med en gång ska uppfatta sifferkombinationen och kunna lägga på utan att behöva prata? Minns att många ens vänner svarade så när man var kid och fortfarande ringde hem till varandra. Finns det något klassperspektiv som avgör varför man svarar så? Det är iaf jävulskt störigt när man ringer asmycket varje dag. Om man vill ringa till en Sture för att få några snabba svar orkar man inte med de extra sekunderna det tar att avgöra om det är han i telefon eftersom personen svarat, "14456" när man ringer istället för "Sture". Tacka vet jag mobiltelefoner, där svarar alla med namn.

Bilhaveri 07

Istället för att göra en Jonny och klaga på att ingen uppmärksammade min födelsedag efter att den varit tänkte jag göra en Pat och klaga dagen innan så man kanske får lite utdelning. Själv är jag ganska nöjd med att ha kommit ihåg betydligt fler folks jubileumsdagar i år än vad jag brukar göra. Det suraste med morgondagen är att jag jobbar kväll och ska täcka Skulefestivalen, vilket i sig är kul, men pga pressläggning missar jag Eldkvarn som är det enda band man verkligen vill se i år.

Åter till rubriken, efter en hektisk dag på redaktionen med en brand och en bilolycka kände jag mig nöjd med min arbetsinsats och var beredd på en trevlig hemfärd för kvällsfika med familj hemma på Svanö. Då jag vred om nyckeln till helvetesbilen vägrade den dock att ge några livstecken what so ever. Antagligen har klantpat lyckats ladda ur batteriet genom att inte stänga av bilstereon ordentligt eller så har någon dörrlampa lyst hela dan. Skit och fan iaf. Efter tappra försök med startkablar, assisterade av Jonny på plats och Jörgen per telefon, gav jag till slut upp vid elvasnåret igår kväll.

Idag har jag mekat loss batteriet och lånat en batteriladdare, så förhoppningsvis ska det funka imorn. Det finns nog inget som kan få mig att känna en sån total maktlöshetskäsla som när teknik, och framför allt bilrelaterade sådan, inte fungerar. Utan bil i Norrand är man ju fucked. I värsta fall kommer jag att få busspendla till Sollefteå vilket skulle innebära uppstigning kl 6 på mornarna och hemkomst kl 19. Kuken om det blir så.

Ha ha!

Saxat från patronernas forum:
Hej!
Jag har en fråga till er Patroner och till alla er andra som stöttar & håller på Giffarna!
Tycker ni att GIF Sundsvall skulle behöva en egen huliganfirma?
Som kan stå för laget i våldsamma sammanhang m.m.
Eftersom AIK har Firman Boys (FB) , Göteborg har Wisemen (WM) , Hammarby har Kompisgänget Bajen (KGB) och Djurgårdens har Djurgårdens Fina Grabbar (DFG)!

Så tycker ni att GIF Sundsvall behöver en grupp sparkglada som inte bara stöttar laget på läktarna utan också utanför!

M.V.H. Ett ej existerande "Sundsvalls Fina Grabbar"

En bra låt

Det blir mycket bilåkande i norr. Och eftersom jag för det mesta är för lat för att jobba med ipod och FM-sändare blir det möcke P3. Som ju som vanligt suger för det mesta, iaf under dagtid, men varje gång de spelar clashdängan Pokerkväll i Vårby gård med Florence Valentin blir jag så glad att fastighetsgränserna överskrids med råge. Årets sommarhit!

Murvelrapport

Kära dagbok, nu har jag spenderat en vecka i Kramfors som nyhetsgirig lokalmurvel. Antalet stavfel som publicerats i den lokala avisen har antagligen ökat, men framförallt är jag fortfarande en sopa när det gäller att fotografera. Tror inte att nyheter är den form av journalistik jag vill syssla med. Skulle vara så kul att kunna fila på ett långt reportage i någon vecka istället för att bara kräka ur sig senaste nytt. Men jag vill för den skull inte klaga på min arbetssituation, Kramforsredaktionen är en varm och trevlig arbetsplats med helt ok ajtomatkaffe.

Nu när korpen har uppehåll har mina kvällar istället fyllts med sfu, jag var skeptisk länge, men i och med tredje säsongen är jag hjälplöst fast i seriens dramturgiska grepp. Tänker dock inte så mycket på döden trots det flitiga antal dödsfall som passerar revy, drömde istället att jag blev farsa inatt. I drömmen var jag glad trots att faderskapet var en total överraskning. Har kommit igång med springandet också, vilket kan vara direkt beroende av att Nate är den karaktär som jag kan identifiera mig med mest i sfu.

Förra veckans absoluta höjdpunkt var så klart Sundsvallsbesöket med Jörgen. Att giffers kunde spela så underhållande fotboll var lite för bra för att vara sant. Räknar med ny "hemmamatch" med Jonny på lördag.

Midsommardrum & Fredrik Reinfeldt

Sommartid är inte bloggtid för den här jummaren. Dels för att det inte finns internet som är värdigt namnet hemma på Svanö. Men mest för att det händer så mycket i Kramfors att jag inte ens har haft tid att fingervalsa framför en dataskärm. Förutom på jobbet då. Efter en magisk, töntigt ord jag vet men det passar faktiskt in här, midsommarhelg på "Grunna" med grabbgänget Matteus, Ivan, Jörgen och Jonny klev jag idag på jobbtåget. Från mat och ölfrossa samt obehagligt kalla besök i havet var det den bistra verkligheten som skulle porträtteras för läsarnas behag. Och vad händer första dagen jag är själv på redaktionen? Herr statsministern behagar besöka Röda Ådalen för att casualhänga lite med undersköterskor och lokalvårdare på Ådalsskolan. Det var en smakstart på lokaljournalistandet det. Riksmedia hängde på, bla ekot och en frilanstjomme från Café.

Måste erkänna att det var lite mäktigt att sitta där och hänga med drevet. Svårt att få några smaskiga citat från den sjukt medietränade och (även om det säkert var ett spel för gallerierna) trevlige moderatledaren. Efteråt skämdes jag lite för att artikeln kändes så smörig. Men vad fan skulle jag göra liksom. En annan approach skulle antagligen sågats sönder i alla fall. Det sjukaste i historien var att jag blev utnyttjad av en tyskbrytande starfucktant som utgav sig för att var aktiv inom moderaterna för att kunna komma i närheten av Reinfeldt. Frågade iaf varför han tror att de inte får så mycket röster i Kramfors. Har dessutom hunnit spela årets första gräskorpmatch, en förkrossande seger med 7-0, och spela tetris på tvn. Digital-TV är skiten alltså. All aktivitet har dessutom gjort att Kristinasaknaden inte kickat in än.

Revolting

Ibland behöver man inte anstränga sig särskilt mycket alls för att äcklas över mänskligheten. Det kan vara tillräckligt att läsa en kvällstidning för att framkalla den känslan. Jag brukar ändå slå på försvarsmekanismen i form av tankegångar som "de är ju inte riktigt kloka de där belgarna" eller något liknande. Världen är fucked up, men inte min vardag eller nåt. Härom dagen när jag och Kristina åt middag på en restaurang med "urban jungel food" var det däremot svårt att ignorera. En slemmig konstnärsgubbe i 60-års åldern åt romantisk middag med ett barn som på sin höjd var 18 år. Jag hoppades i det längsta att det var typ en far och dotter som bondade. Men eftersom de satt vid bordet bredvid så tog det inte lång stund att räkna ut att så inte var fallet. Den där kinesiska regeln att män ska ligga med gösar som är halva deras ålder plus sju år, jupp i mitt fall en 21-åring, hade gått gubben helt förbi och han körde på en tredjedel av sin ålder rakt av. Visst, kärleken är blind och yadayada, men det var så uppenbart att det fanns en beroendeställning här som gjorde saker och ting obehagliga.

Men det var ändå en klackspark i jämförelse med vad vi bevittnade på vägen hem genom Rosenlund. Även om området är vida känt för att vara "horkvarteren" har jag aldrig sett något äckligt hända där. När en taxichaffis skjutsar runt en torsk som råglor på alla kvinnor på gatan tills en workingirl kliver fram och rabblar prislistor fattar ju till och med en naiv Pat vad som är i görningen. Det är klart att jag inser att det finns en jävla massa skit som prostitution och grejer i gbg men det var så deppigt att vara så nära det. Fyfan säger jag bara.

Landets bästa läsning hittar man ju som alla vet i fotbollsmagasinet Offside. Det senaste numret är kanske det bästa någonsin, det är en otrolig tillfredställese att slita av plasten på det nyss neddumpade numret, luta sig tillbaks och få sån kvalitetsläsning. Den gladaste nyheten jag hört i sommar är att Offsideredaktionen ska starta ett samhällsmagasin som kommer ges ut sex gånger om året. Med tanke på hur hög kvalitet deras fotbollsreportage håller kan det bli ungefär hur bra som helst.

Till sist, om ni inte gjort det redan, ladda hem Ego trip - Greatest Hip Hop Singles. Precis så grymt som ni läst att det är. Den bästa amerikanska hiphopen från 1989 till 1998. Många klassiker så klart, ändå otroligt värda två GB i ditt iTunes-bibliotek!

Semester på semestern

Den senaste veckan har jag framgångsrikt lyckats uppbåda den semestervibe som krävs för att kunna slappa sin röv utan att enbart känna sig som en arbetslös loser. Eftersom majoriteten, sju veckor, av min sommar kommer att spenderas på en tidningsredaktion känns det riktigt gôtt att kunna njuta nu. Ivan har varit på besök och det har resulterat i två kvällars utgång som avslutats i Bergrum 211. SKF styrde upp lokalerna i berget för att kunna flytta produktionen om ryssen kom. Men med tanke på att stället varit fullproppat med diverse klubbar den senaste veckan så verkar rysshotet ha svalnat rejält. De pikanta inslagen av kedjor i väggarna som enligt uppgift ska vara rester från fetischfester var en partyhöjare. Lite synd bara att stället är så stort, även fast det var ganska mycket folk så kändes det ödsligt. Men för första gången på oerhört länge så dansade jag i lördags. Det var kul, hade nästan glömt bort hur man gjorde.

Om nätterna vigts år suspekta svartklubbar i ett bergrum har dagarna varit avsevärt ljusare. De har spenderats med backgammonspel, dn och litervis med drickbar vätska i närheten av ett hav. Saltholmen var nice förutom att det såg ut som Hultsfred, vad är det med folk? Den svenska friluftsandan, vad hände med den? Gårdagens misslyckade utflykt till Askimsbadet var dock inte så nice någonstans. Vi (jag, Arna och Ivan) skulle till Hovås men visste inte exakt vilken hållplats som gällde så vi tog det säkra före det osäkra och hoppade på hållplatsen som innehöll ordet "bad". Det visade sig ganska snabbt vara ett förhastat beslut från vår sida. Askimsbadet var för det första så långgrunt att det krävdes en promenad på 3 kilometer för att svalka anklarna. Som vi alla vet finns det bara en typ av människor som uppskattar värdelösheten i långgrunda badplatser. Dessa småbarnsföräldrar fullkomligen vimlade det av på Askimsbadet. När våra grannar började elda skräp gick vi hem. Med bakispizzan i famn bevittnades Dorm Daze, antagligen den sämsta filmen i världshistorien. Efter den fruktansvärda collegefilmslakten framstod Will Ferells prestationer i Old School värdiga en oscar.

R.I.P Pavarotti

Nä, det är inte tjockisen som sjunger med Plácido Domingo och "the other guy" som gått bort. Utan Mammas katt som större delen av sin livstid kännetecknats av sin stympade bakdel. Tråkigt att förlora en "familjemedlem". Men trots att mitt barndomshem nästan alltid innehållit katter så har jag aldrig haft samma feeling för dom som för våra hundar. När Neva och Nilla, Vanessa också fast jag inte bodde hemma då, försvann kändes verkligen tomrummet. Katter är en annan grej. Tror aldrig att jag kommer att skaffa katt. Hund däremot skulle jag absolut vilja ha under rätt omständigheter. Men inte i stan.

Har lyssnat ohälsosamt mycket på "The king of RnB" den senaste veckan. Är ohjälpligt fast för R.Kelly. Det som gör honom så underhållande är att karln är fullständigt gränslös. Nya plattan Double Up, vars titelspår handlar om att R vill Gôtta sig med två gösar samtidigt, är en uppvisning i total megalomani. Har alltid varit svag för hiphopens känsla för kaxiga överdrifter. När Jay-Z rappade om att han har så mycket kokain att han kan åka slalom så måste man bara älska det. R. Kelly är mästaren på cheesy sexmetaforer och överdrifter i största allmänhet på sitt smörsouliga sätt. När han sjunger "Like Jurassic Park except I'm your sex-a-saurus baby" följt av apläten i The Zoo är det svårt att hålla sig för skratt. Självklart finns en obligatorisk bråklåt, Real Talk , och en jag-är-bäst-i-världen-låt, The Champ , med på plattan. Bara en riktig klubbhit, I'm A Flirt , men det gör inte så mycket, kul är det iaf för det mesta. Självklart håller inte alla 19 låtar men ändå. Hörde förresten Moneybrothers senaste på p3 nyss och jisses vad det lät förutsägbart och segt. Synd att han inte fortsatte på svensktemat.

Truism

Det är deppigt när ens cyniska tankegångar besannas fortare än man själv anar. Som jag förutspådde blev Raoul Wallenbergstatyn vandaliserad, djävulshorn i pannan, mindre än en vecka efter att den avtäckts. Osäkert om det rör sig om nynassar eller putslustiga handelsstundenter dock.

Raoul Wallenberg & Le Frog

Idag har jag för andra gången den här veckan gått förbi den nya Raoul Wallenbergstatyn på Haga Kyrkoplan, som i min värld heter Hagaparken. Den bakom KTB där man brukar söla i sig billiga baguetter och kaffe. Världsfrånvänd som jag är utan tv, och för tillfället även utan morgontidning, hade Koffi Ananns avtäckande av monumentet gått mig helt förbi. Eller egentligen inte, minns en notis i någon av de tre light-tidningarna jag alltid läser på vagnen på väg till jobbet men min tuktade ruralhjärna antog på ren rutin att det var i Stockholm det hände grejer. Anyway, nu har jag i alla fall bevittnat hyllningsstenen till Raouls ära två gånger och kommit fram till att jag gillar den. Mest för att den är så clean och att Haga Kyrkoplan är en så ful plats i övrigt. Nu undrar jag bara vad karln har för koppling till gbg, det behöver väl inte finnas någon iofs, och hur lång tid det kommer dröja innan något nynazistäckel kommer att vandalisera den fina kulturgärningen.

Jag och Kristina har ägnat kvällarna åt att titta på barnfilm. Fast det där stämmer ju inte längre riktigt, att tecknad film skulle vara anpassat för barn alltså. Nuförtiden känns det nästan som att filmbolagen lägger mer möda på att kidsens föräldrar ska tycka om filmen och öser på med populärkultursreferenser som någon yngre än 13 bast aldrig skulle fatta. Det görs ju inte ens tecknad film längre utan "animerad film". Av de två animerade verken Shrek the Third och Flushed Away var det lätt att peka ut vinnaren och förloraren. Shrektrean var så urvattnad att jag somnade innan slutet. Den brittiska (?) Flushed Away herregud vad jag skrattade. Mest för att det var så mycket buskis och slapstickhumor i den, animerade djur som gör sig illa är kul, och för att Jean Renos röst gjorde karaktären Le Frog så klockren. "A must see" som dom säger i en annan del av världen.

Fejcon

En ganska standardiserad söndag. Vaknar sent efter öldrickning på Klara och Kellys med Gösen, Oskar och Aggan. Innan vi begav oss till Klara hann vi dock med att bli scammade på Göteborgs konsthall. Förra våren körde de sin Warm Upklubb på den lummiga bakgården. Ett samarbete med Uppåt framåt stod det på flyern. Dock valde de att förbise att årets upplaga av klubben är alkoholfria tillställningar. När man trodde man betalade inträde för att få götta sig med en bärs i solen kändes det lite surt att få nöja sig med kaffe och cola.

Kul att Björn jobbat upp sitt fotbollsintresse till den grad att han nu även sparkar boll, och inte bara gamblar på diverse internetsajter. Söndagsträningen på Heden är en go gammal kamrat så det är uppskattat när fler nära vänner tar del av den.

Äh, va lamt det här blev då. Det mest spektakulära jag gjort idag förutom att sparka folk på smalbenen är att testa en av Hälsans Köks nya produkter "Vegetariska grillade bitar". De avnjöts i mjukt tacobröd med fetdressing och grönsaker. Helt ok produkt. Att bitarna var förgrillade gjorde att konsistensen var bättre än tex quornbitar. Annars påminde de lite om sesamnuggets i smaken. Nu längtar jag efter att få slänga på deras grillade filéer på en utegrill så snart som möjligt. Kul att de kallas filéer förresten, inga vegetariska ben här inte. Jag är en sån sucker för fejconprodukter dyrt är det men men. En annan dyr grej är att jag är djupt nere i snusträsket igen. Känner mig helt oinspirerad att försöka sluta för tillfället.

Den utvecklingstörda mansapan

Det verkar vara en rådande trend att jag inte kan skriva blogginlägg om det jag tänkt mig för att vidriga saker händer innan jag hunnit med det. Ville och tänkte skriva om dagens Darinkonsert på Liseberg med min skolklass. Måste skriva om den äckliga apan som förstörde kvällens Champions Leaguefinal på Hörnan. Fotboll och all aktivitet som finns runt den är ju förknippat med en extrem heteronormativitet. Det är ett faktum som är svårt att förneka. Men under de senaste tre åren då min nördighet kring detta ämne successivt accelererat har jag ändå aldrig stött på något så motbjudande som ikväll. En normal fotbollskväll på sportställe brukar vara mansdominerad men ackompanjerat av insatta och roliga nördkommentarer. Ikväll raderade en rakad, ful och tatuerad efterbliven apa allt det där. Bärandes en marijuana t-shirt med mcdonaldstypsnitt ägnade apan en stor del av andra halvlek åt att använda sin ohyggligt sparsamma vokabulär åt att skrika "fitta", "äckel-päckel bög" och "hora" till domaren och de milanspelare som jagade en boll på en fotbollskärm. Hatet byggdes snabbt upp och plötsligt jublade jag vare gång Pippo Inzaghi rörde bollen, han är förövrigt min hatspelare no 1 i fotbollsvärlden. Det som stör mig mest är att ingen gjorde annat än att sucka åt honom. Fan, jag har inte känt mig så här sen jag gick på högstadiet och tvingades lyssna på Ultima Thule i bussen till Skog varje morgon. Han förtjänar fan att dö.

Sjukt mycket Sopranos på sju minuter

Igår led jag av akut post-rossödepression. Men efter att ha debriefat med Mörn-Björn på Publik idag så känns det lite bättre. En glatt samtal från herr Selmane lyste dessutom nyss upp den halvsega tisdagskvällen.

Jag har ju tidigare skrivit om hur mycket jag uppskattat recaps på youtube. Då har det rört sig om officiella sådana. Nu när Sopranos lider mot sitt slut, två kvar?, så passade jag på att kolla på den här återberättningen av samtliga Sopranosavsnitt som sänts på svt. En riktigt underhållande hemmaproduktion.

Livet på landet (fast mest på skolgården)

Tänkte skriva om det fina hänget på Rossö, men måste börja någon helt annanstans. På väg hem från jobbet hamnade jag nämligen mitt i en tonårsfight. Traskandes tvärs genom skolgården i rask takt mot spårvagnen ser jag två kids som pucklar på varandra för fullt. Det märks direkt att det inte är det klassiska scenariot med skojbråk, några tjejer i åskådarskaran säger också att de slåss på "riktigt". Jag försöker att använda min idrottslärarpondus genom att skrika till dom. Vilket får en hyfsad bra respons, de slutar att veva knytnävsslag och backar ifrån varandra. När jag kommer närmare börjar de istället att sparka, spotta och mordhota varandra. Jag har aldrig sett dom här killarna förut och vet inte hur jag ska tackla situationen. Försöker hålla tag i killen som ser mest aggressiv ut och mordhotar mest. Följden blir att han drar sig loss och hotar att slå mig om jag inte låter honom vara. Efter ett tag lyckas jag ställa mig mitt emellan killarna och håller isär dom samtidigt som jag undviker deras slag och spottloskor. Till slut kommer en kvinnlig lärare som känner en av dom och lyckas lugna ner honom samtidigt som den andra grabben låser in sig på en toalett. Jag har aldrig hamnat i den situationen med kids som jag inte känner. Då har det alltid gått att snacka ner stämningen, men här funkade den grejen ytterst dåligt. Det är ju inte direkt en ovanlig grej heller. När jag väl satt mig på vagnen översköljs jag av en sanslös tröttnad och jag skattar mig lycklig över att inte behöva befinna mig i högstadiemiljö längre än två veckor till.

Rossö. Egentligen behövs det väl inte skrivas så mycket, förväntningarna från tidigare år uppfylldes med råge. Små finjusteringar (rom, marinad och Corona) gjorde vistelsen mer njutfull än ifjol. Två dagars fotbollslir och bad var mer än vad jag förväntat mig iofs. Jag utpekas ofta som den dåliga förloraren bland mina polare. Vilket inte är ett helt obefogat påstående. Men efter att ha hängt med Mörn-Björn, och kanske lite mer otippat K Sundin, en weekend fylld av tävling i olika former så skulle jag vilja hävda att det finns ens stor del projicering med i den bilden. Det lutar åt en Rossörepris i augusti by the way...

Vardag

Sömnbrist efter en natt med stackars influensasjuk gös. Seg stämning på jobbet efter beskedet att fem pers ska gå från "min" avdelning. Det är en sån dag som gör mig oförmögen att jobba upp entusiasmen att skriva den där hatiska texten om den värdelösa elektroniska musiken som helt hämningslöst tränger sig fram varenda gång jag lyckas med bedriften att gå ut. Främst på prettokonstfester men inte bara. Lördagens händelser är så långt bort efter två vardagar. Men jag ska fila på den i mitt inre och förhoppningsvis lyckas klämma ur mig den innan jag blir pensionär. Det roligaste med helgens händelser var annars kvalitetshänget med Marre.

Det patetiska, men samtidigt underbara, är att jag mitt i allt det vardagsjobbiga bara behöver tänka på Giffarnas 3-0 vinst och medföljande tabellplacering för att le inombords. Min vidskeplighet? Äh, orkar inte ens skriva ner gårdagens korpresultat men visst fan håller det i sig.

Nu surplas det fattigmansmat i form av Hanets ärtsoppa i väntan på den stundande Rossöhelgen. Som återigen börjar likna den där deckaren av Agatha Christie. Bara jag får hänga med Kristoffer och ett kubbspel så är jag nöjd. Eller det räcker väl med herr Sundin, ett kubbsett snajdar väl han ihop i brådrasket.

En bra grej jag upptäckt med tuben. Recaps. För mig som följer osunt många tv-serier och har minne som en guldfisk är det göld. Sex minuter långa recaps av alla säsonger av The Wire är det senaste jag använt mig av. Eftersom jag sett den serien i helt fucked up ordning hjälpte det mig att få bitarna på plats. Det är förövrigt den bästa serien jag någonsin följt.

Lite reflektion, lite vidskeplighet, lite tub

Glider fortfarande på minnena av gårdagens Hisingsbesök. Det var ett sant nöje att läsa GP-sporten och de lokala minimalistiska gratisblaskorna i morse. Stör mig dock på att Häcken lipar så mycket. Ok för att domaren tog ett väldigt märkligt beslut när han dömde frispark och gult kort till Sundfors efter att han fällt David Larsson, långt inne, i straffområdet. Men så överlägsna som giffarna var i andra så är det ingen slump att de vinner. Så här i efterhand är jag faktiskt grymt nöjd över att Häcken fick göra ett mål. Annars hade man ju gått miste om deras muppiga "De va la gôtt-låt", där snackar vi underhållningsvärde.

En jobbig grej med vinsten är att den öser ytterligare vatten på min vidskepliga mindfuckföreställning om att Giffarnas framgångar går hand i hand med Stäppvargarnas korpresultat. Första säsongen sög vi och GIF spöade topplag efter topplag i Allsvenskan. De två senaste säsongerna har vi vunnit respektive kommit tvåa i våra korpserier medan Norrlandslaget åkt ur högsta serien och gjort en sopig säsong i Superettan. Hur det gick för Stäppvargarna i måndags? En sanslöst oförtjänt 2-1 förlust...

Kan inte bestämma mig för vad jag tycker om att lägga upp youtubeklipp på bloggen. I jämförelse med ett välskrivet inlägg är det alltid en besvikelse när pålitliga bloggare gör så, latmansbloggning om ni så vill. Hur som helst de här kan jag inte låta bli.

1. Mäktigt. Jag trodde aldrig jag skulle känna för att åka till Aten för att kolla på basket! men som de här snubbarna piskar upp stämningen kan man inte göra annat.


2. Internhumor. Killen som snodde Sheltas Dracula-gubbe som stod utanför Cafe Publik under Andralångatansdag i fredags. Det är även ett tidsdokument, istället för att skrika "va fan håll du på me" så filmar snubben som bor ovanför Kolla Kolla när en tratt cyklar iväg med Dracula...

Så in åt helvete gött Giffers!

Det började bra, nyss avstigen vid Rambergsvallen lyckas en lokal alkis tolka mitt och Mörns snack om att se tre Entourageavsnitt på raken till att Häcken har tre säkra pinnar mot dagens motståndare. Följt av de sedvanliga hånen om det norrländska klimatet. Jag svarar självsäkert att Häcken kan glömma sina poäng. När alkisen fejdat på oss, vilket var lite av förolämpning, intog vi våra platser på "bortaläktaren". Drygt 20 Gif-fans, inklusive min ditlurade surjämte, fick uppleva den klassiska Gif-öppningen. De blåvita hjältarna spelar bra, trillar boll och sätter den första bollen i kassen. Självklart döms det bort för offside. En småtrevlig stämning sprider sig ändå bland Sundsvallsanhängarna, förutom Sundfors sedvanliga snedsparkar ser giffarnas spel bra ut. Häcken kontringar är emellertid livsfarliga och deras islänning på kanten, Ari Freyr Skúlason, känns som rena rama Robinho när han kommer farande. Efter en hörna trycker Robert Mambo Mumba, bara en sån sak, in ett oförtjänt 1-0 till BK Röva. Resten av halvleken bjuder inte på så stor underhållning. Giffarna skapar en del halvfarligheter, Teddy Lucic skjuter en frispark i ribban och Tarmo Neemelo ser ut att bryta näsan i en läskig nickduell.

Efter att ha avfärdat förslaget att lämna Gifklacken för a place in the sun införskaffas kaffe och den andra halvleken kan börja. Under de år jag aktivt följt giffarna har jag aldrig sett dom så bra på en bortaplan som under andra halvleken mot Häcken idag. De fullständigt äger sönder mittfältet. Visst, de gulsvartrandiga slank igenom ibland men då visade Fredrik Sundfors sin storhet i närspelet. Sundsvall för spelet och trycker på utan att ha den där sista skärpan, Mattson, Söderberg och Hallenius (som kom in i stället för Tarmo)hade alla bra lägen utan att riktigt kunna förvalta dem. Ytterligare ett gif-mål stjäls pga "offside". När klockan tickat upp i den 84 minuten tar de tidigare halvhjärtade försöken till support från klacken fart. Och ta mig fan om inte Tobias Eriksson trycker in kvitteringen i 85:e. Resten av matchen består av ett enda långt "Giffarna är dom bästa, heja heja heja Sundsvall". Alltså vi vann matchen på läktaren, lätt. Sen inträffar några totalt osannolika ögonblick för en Gif Sundsvallsupporter. Först lyckas den nyss inbytte PEO, av alla spelare, dra en klockren bicycleta i målvaktens högra hörn, jag svär den var millimeter från att gå in. Matchens sista minuter består av massiva gifhörnor. När kvällens sista spark av Linus Hellenius går in i mål brister allt, jag minns knappt hur det gick till, ren och skär gifeufori utbryter hos de tappert sjungande Sundsvallsfansen och den högst rättvisa vändingen är fullbordad.

Matchens citat: "Hela situationen gubbar" var det Ålanders gälla stämma som hördes?
Kvällens positiva överraskning: Kalle Ljungbergs pigga inhopp och såklart the return of PEO.

Skorpionen x 3

För de som, av någon outgrundlig anledning, inte läst Sportbladet XL idag postar jag säsongens fetaste mål. I den kontexten är det svårt att undvika originalskorpionen och den klassiska målvaktskopian. Här kommer alltså skorpionen gånger tre, enjoy! Årets mål av Sjaktar Donetskts brasse Francelino Matuzalem mot Sevilla i
Uefa Cupen :

Originalet av Willy Carbos i FC Twente 12 september 1984:

Den mer berömda Rene Higuitaversionen som åsamkat kids näsblod över hela världen:

Spindelbesvikelse

En sån där dag då middagen aldrig kom. Sen frulle, en rejäl med smoothie, bröd och ägg. Sen lite mackor innan eftermiddagens drabbningar på Heden. Efter duschen fastnar jag i internet utan att komma ur. Glömmer helt bort att äta är en grej man borde göra. Sen våldsklämmer jag i mig fem linfrö/Omega-3 mackor innan jag bestämmer mig för att blogga trots allt. En mackdag.

Igår sågs äntligen Spider-Man 3 i gott sällskap. Triologin, om det nu inte blir tre till, verkar följa samma mönster som X-Men. En bra första film, jag har omvärderat den, följt av en suverän uppföljare avslutat med en halvtrattig trea. Alltså missförstå mig rätt nu, jag ska se om filmen på torsdag och ser verkligen fram mot det. Men som Marvelnörd gav trean mer att klaga på än de tidigare filmerna. Först och främst känns valet av bad guys lite segt och dåligt förvaltat från serietidningsvärlden. Att Harry Osborne ska ta över farsgubbens Green Goblin game är ju fine. Men då ska han ju för fan bli Hobgoblin (Gula Trollet!?) nu såg han mest ut som en bifigur från Tillbaka från framtiden II med sin hooverboard och töntiga dräkt. New Goblin, fuck that. Venom i all ära, han var riktigt läskig, men varför sätta en blonderad That´70s Show-Eric som någon konstig Peter Parkerkopia? Venoms värdkropp ska för bövelen vara en kristen trattig inbrottstjyv som Spidey satt dit. Sen till Sandman som castats grymt ska sägas, undrar var dom hittat den fina tröjan. Men han tillhör ändå de tråkigaste superskurkarna, det enda som gör honom speciell är väl att han ska vara "dubbelbottnad". Synd att de inte spann vidare på Dr. Connors, som ju är med i filmen och undersöker Venom, och introducerade Lizard. Rhino, Juggernaut och Kingpin är andra bra skurkalternativ. Det var även störigt att de skulle dra in Gwen Stacy som den konkurrerande bruden. Hon var Parkers flickvän innan M.J. som dog på typ 60-talet...

Trean kom inte upp i samma klass som Spider-Man 2 men det fanns såklart ljuspunkter som Stan Lees cameo. Och Toby Maguire är fortfarande suverän som Peter Parker och han som spelar J.Jonah Jameson måste vara den bästa serietidningstolkaren ever. Fan va kul han är. De som klagar på de sentimentala dramascenerna med M.J. och faster May kan gå hem, dra något gammalt över sig och runka till Matrix-boxen.

(Inte så) fotbollsnörd

Brukar känna mig ganska så säker i min fotbollsnördighet men efter att ha gjort Offsides SM-test har den självkänslan fått sig en rejäl törn.

Polishögskolekonspirationen

Det här med långhelg håller på att ta kål på mig. Istället för att få lite extra vila har det enbart inneburit alkoholkonsumtion i dagarna fyra. Igår intogs alkoholen i sällskap med de förtjusande systrarna Breitholtz och deras barndomskamrater + flickvänner. På festen surrade jag en hel del med en trevlig skådespelare. I ett sådant sällskap var det omöjligt att inte glida in på den urbota uselheten i min favorithatfilm Se upp för dårarna. Skådespelaren informerade mig då om något som i min hjärna direkt omkopplades till en konspirationshistoria. Utan att veta särskilt mycket om hur statens beslut om bidraggsgivande till kultursfärens film och teaterliv går tillväga kan jag iaf finna det troligt att de väljer att finansiera projekt som står i linje med deras övriga politik.

De senaste årens tydligaste tendens inom ungdomsteater har varit pjäser som i någon form behandlar integration och genusfrågor. Kidsen får se en teaterföreställning per år där man får lära sig vad som är rätt och fel i dessa frågor. Politikerna lämpar över genus och integrationsfrågorna till skolan. Rektorn kräver att lärarna jobbar på dom frågorna. Lärarna tar kidsen på en teaterföreställning och alla är nöjda. Även om det är ytterst tveksamt om det här tillvägagångssättet gör någon som helst nytta kan jag ändå ha någon förståelse för processen, den är logisk och ger hyfsat fria tyglar för teaterföreställningens innehåll.

Nu till det sensationella. Kommer ni ihåg att det för ett par år sedan var reklamaffischer på tricken om att Polishögskolan sökte invandrartjejer till sin utbildning? Det var iaf en ganska omfattande kampanj. Skådespelaren berättade för mig att han själv sedan dess deltagit i 2 pjäser där en ung invandrartjej vars högsta dröm är att bli snut varit en del av handlingen. Han kände även till fler företällningar med det innehållet. Som grädde på polisetnomoset kretsar handlingen i Helena Bergströms regidebut just om en tjej med turkisk härkomst som bara brinner för att att komma in på Polishögskolan. Håll med om att det är lite creepy alltså. Om kulturarbetare måste skräddarsy sitt arbete på ett så uppenbart sätt för att kunna finansiera sin verksamhet är det något som är riktigt skevt.

Hemköpshat

Idag har jag förutom en heroisk insats på jobbet, vilket är konfidentiell information, gjort följande: druckit Coca-Cola Zero, lekt Laserdomekrig med 20 tyskar, hört rasistiska kommentarer på tricken då en svart kille rapade ashögt i hela vagnen (den kom när han gått av så klart) och förklarat ordet "beivras" för en 13-åring

Nu undrar jag varför Hemköpstanten med glasögon och grått hår ger mig så onda blickar. Jag är typ rädd för Masthuggshemköpet nuförtin, de enda som är ok är de lama ungdummarna som jobbar där. Jag fattar inte, innan har man kanske fått onda ögat då man handlat något dyrt och onödigt som B&J eller nåt. Eller för att man fortsatt lyssna på ipoden trots att man betalar. Då har jag tänkt att tanten av någon outgrundlig anledning trott att jag är en brat eller så. Vilket också är konstigt, dumma brats som köper dyrgrejer borde vara alla livsmedelsaffärers drömkunder. Nu bemöts jag som lägre stående människa vad jag än handlar. I och för sig levde jag lite Magnus Uggla idag då man fått lön och allt, Fjällyoghurt och årets kulinariska felköp lades upp på bandet. Har länge sneglat på Uno´s Cheese Balls som finns i lyxostdisken. Idag slog jag till. Satan vilken besvikelse det var. Tänkte mig: en lyxig variant av ostbågar med Roquefortsmak. Fick: kräkost i munnen. Det blir Stigbergstorgets Hemköp från och med nu alltså

Ipodjogg

Nyss hemkommen från joggingrunda i Slottskog och Botaniska trägårn. Iförd Totti-tischa jag fått av Jonnys farsa och italianostrumpor som införskaffats på HM. Jag har inte sprungit så mycket på senare år. De specialanpassade löparskorna jag fick i födelsedagspresent ifjol har utnyttjats allt för lite. De få gånger jag väl gett mig ut i löpartagen har det alltid varit i sällskap med någon annan. Jag har därför aldrig testat på det där som löpfolk snackar så mycket om, I-podjoggingen. Minns några tafatta försök med Walkman och cd-spelare back in the days, förutom otympligheten så hoppade ju cdn lätt så det var ett klart fiaskobetonat upplägg. Musiken tillförde en hel del till löpningen. Först och främst så fick det mig att kunna ignorera alla människor runt omkring mig. Har annars haft svår att springa inne i stan, det tar ju ändå ett tag innan man kommer till Slottskogen, det har känts pinsamt på nåt sätt; hej jag är ett jock akta på er. Men när man lyssnar på The Business är det lättare att strunta i sånt. Lyckades att svänga ihop en bra playlist, först oipunk, (gubb)rock och pop sen hårdrock följt av dancehall (perfekt i den jobbiga backen bakom botaniska). Avslutningsvis var det lite hits och gammal go hc som tillförde lite jävlaranamma på sluttampen. Märkligt nog blev det ingen hiphop? Ska testa nästa gång.

Joggingplaylisten:
The Business - Coventry
Hot Chip - Over and Over (bästa jogginglåten)
Ingenting - Hollywood Dreams
Dire Straits - Sultans of Swing
Vapnet - Tar tillbaka det (funkade bra tills Augusto Pablodubben på slutet)
BQ - Ask me dont ax me
Black Sabbath - Paranoid
Lyricson - Bad Load
Damian Marley - Welcome to Jamrock
Gwen Stefani - The Sweet Escape (mirakulöst nog är jag inte less på den än)
Madball - Streets of Hate
Circle Jerks - Beverly Hills
Final Exit - Umeå Hardcore

Faces

Vissa dagar i Götet kan kännas som en ändlös ansiktsparad. Vandrandes från Masthugget till KTB löser dom av varandra en efter en. Korpfotbollsfejor, festfejor, gamla kursarfejor, någon kompis kompisfeja, SIL-fejor, KTB-fejor osv. Har nog aldrig upplevt det på samma sätt i någon annan stad jag bott i. Kramfors är så litet så där är det ingen big deal att man ser sju pers på stan man känner igen fast ändå inte riktigt känner. Östersund likaså. i Stockholm hälsade jag glatt på varenda tjomme jag kände igen eftersom det var så sällan jag träffade något bekant ansikte på stan. Med följden att personalen på Nackagrillen blev "kompisar".

Till hösten har jag bott fyra år i Göteborg och det är väl den främsta anledningen till att så många fejor har samlats i ansiktsbanken. Antar att det är sånt här som gjort stan känd som "en stor småstad". Någonstans tror jag att ansiktsdagarna gör mig glad. Men det är samtidigt dom dagarna man kan få lust att flytta till NY, Rom eller Berlin, nä förresten stryk det sista, varsomhelst utom Stockholm.

Nu när både Entourage och Sopranos har börjat vevas igen blir det slående vilken nivåskillnad det är mellan de programmen. Det enda som gör att jag står ut med Entourage är Jeremy Pivens asgrymma tolkning av Ari. De andra rollkaraktärerna har bara blivit, ännu mer, trötta och förutsägbara. Maffiaeposet fortsätter emellertid lika storstilat som vanligt. Nästan lika bra som HBOs finest The Wire.

En bra kväll & abstinens

Fredagsbandyn är slut för säsongen och abstinensen har redan kickat in. En fysisk start på helgen rättfärdigar annars på något sätt de flesta ohälsosamma aktiviteter ens kropp ofta utsätts för under veckoslutet. Idag skulle jag vilja jaga en liten ihålig plastboll mest för att skaka av mig min mysiga bakishet.

Gårdagskvällen var en trevlig upplevelse. Först bio med kidet, vi såg Hot Fuzz och den var väl ok men vilken idiot som helst borde inse att en homage till Bad Boys II inte håller i 2 timmar. Underhållning var det iaf. Sen vankades det konsert med "Rock-Vapnet". Trummisen och Le Fredrik gjorde soundet fylligare och det var en positiv överraskning. Kul med Jens Lekmans gästning också. Synd bara att de inte spelade den bästa låten och att Hanet inte skrek mer, det bästa med Vapnetkonserter är ju annars när det blir lite punkfeeling på sången. Einar gästade stan och det var en alldeles utmärkt anledning för att pimpla gratisbärs på Uppåt Framåt och snacka skit. En bra kväll helt enkelt.

Som Lando Calrissian...

känner jag mig idag. Ni vet när han gjort upp ett deal med Darth i Rymdimperiet slår tillbaka för att skydda molnstaden. Vader fular sig och trixar till dealen tillsammans med Bobba Fett bakom ryggen på Lando. Varvid Calrissian droppar klassikern "This deal is getting worse all the time!"

Vadan denna sci-fikänslostorm då. Jo jag ska som bekant förära den västernorrländska lokaljournalistiken med mina tjänster ytterligare en sommar. Det har jag med glädje gjort de senaste tre åren, då på Kramforsredaktionen. I sommar var tanken att jag även skulle hänga en eller två veckor på Sollefteås dito. Fine tänkte jag, de ska enligt uppgift ha shapat upp sitt centrum och vara en trevlig kommun. I fem eller tio dagar ska jag väl kunna fixa det. Nu när jag tackat ja till sommarvicket visar det sig att det rör sig om FYRA veckor i staden som är mest känt för sitt skidgymnasium. Med andra ord kommer jag ägna halva sommaren åt att pendla 8 mil om dagen i en skabbig bil, om jag fixat den tills dess vill säga, och väckas av sovklockor som ringer kl 6 på morgonen.

Allt som rör MoDos SM-guld och filmen 300 har jag redan öst ur mig i diverse sammanhang så bloggande om det känns överflödigt. Giffarnas premiärmatch i superettan gör jag allt för att förtränga så gott det går. Det bästa för tillfället är Hemköps honungsrostade jordnötter och de nya Sopranosavsnitten varvade med The Tudors. Den senare fyller tomrummet efter historisk underhållning nu när Rome kommit till ända.

Göran & La Bombonera

En politiker och en fotbollsstadion har vägrat att lämna mitt medvetande på sistone. Jag började att se på den underhållande dokumentärserien Ordförande Persson innan jag lämnade stan för påskfirande med familjen på Rossö. Nu har jag sett hela serien och känner mig något rådvill. Efter det första avsnittet upplevde jag mest någon form av sympati för Göran. Hans vision om det ekologiska samhället och vänskapen med "Olle" Johansson var lite gulligt sådär. Ju längre den kronologiska dokumentärserien går desto drygare framstår emellertid Persson, med kulminationen i den senaste valet där han totalt underskattar den borgerliga alliansens framgångar med Fredrik "tvålen" Reinfeldt i spetsen. Det som tilltalar mig mest med dokumentären är nog inte de snaskiga detaljerna eller när Persson dissar kollegor och konkurrenter till höger och vänster. Även om anekdoten kring Helmut Kohls tröstätande av smör och den nedlåtande totalsågningen av Calle Bildt var väldigt roliga är det mer det episka jag fastnar för. Dokumentären blir en resa genom det politiska Sverige som jag såg det från 16 till 26 års ålder. Jag slås av hur jag ändrat uppfattning om den politiska situationen i vårt land under den tiden, utan att för den skull ha bytt ideologisk ståndpunkt.

Fotbollstadion. Efter att ha tvångsplöjt den ganska tråkiga Pelé-antologin kändes det betydligt fräschare att följa upp med El Diego. Maradonas dito verkar ärligare, äkta och med tanke på alla svordomar avsevärt mindre påverkad av spökskrivare. Det roligaste Pelé hade och komma med var sina förslag till regeländringar (han vill bland annat ta bort muren vid offensiva frisparkar) Diego Armando Maradona är sin vana trogen desto mer frispråkig, underhållande och konspiratorisk.En rolig detalj är att Maradona lika gärna kunde ha gått till Sheffield United som Barcelona i början av sin europeiska proffskarriär och att han är mer nöjd med "guds hand" än det briljanta målet från egen planhalva mot England i vm 86. När galenskaperna och idoldyrkan hos Neapelborna var som störst kund han inte lämna sitt hem. Om Napoli vann Uefacupen 89 lovade klubbpresidenten att Maradona skulle få gå till Bernad Tapies Olympique de Marseille. Cupen vanns men löftet sveks och det var början till slutet av Diegos karriär. En självbiografi av Maradona måste ju till stor del handla om Argentinas stolthet, fotbollsklubben Boca Juniors. Detta faktum i kombination med att senaste Café (ja, jag läser den tidningen ibland må förste Top modeltittare kasta den första stenen) innehåller ett långt och läsvärt reportage om lagets fanatiska och fattiga fans har gjort att jag inte kan släppa tanken på att någon gång besöka deras hemmastadion La Bombonera

107 kg Timander

På något märkligt vis har ett latent hockeyintresse smugit sig fram så här i slutspelstider. Jag anser mig vara genuint ointresserad av ishockyns Elitserie och har ytterst svårt att förstå vitsen med en miljon matcher när det lik förbannat ska spelas ett slutspel sen? Men nu när Modo tagit sig till Sm-final är jag, till gösens förståeliga besvikelse, riktigt peppad. Kollade på den sjunde och avgörande semifinalen hemma hos Björn och Ellen tidigare ikväll. Har typ inte sett en hockeymatch sen OS-finalen ifjol. Både jag och Björn reagerade på att det var så svinigt spel. Alltså inte bara pga att spelarna var så kassa utan att de gjorde så töntiga grejer. Det skulle liksom slåss så fort det gavs tillfälle. När HV 71 såg ut att kanske kunna vara på väg in i matchen igen så viftade en av deras killar upp klubban i fejan på en modoit. Var det verkligen så för säg tio år sedan? Kristoffer säger att hockeyexpertisen skyller på att det finns så många utländska spelare i Elitserien nu. Det är fint att till och med det accelererande hockeyvåldet kan skyllas på annat än den svenska kulturen/befolkningen.

Jag hejade förövrigt på Djurgården då jag var barn. Det var ett slags statement. Ett sätt att visa att jag "egentligen" inte var som alla andra, dvs bonde. Att heja på Djurgården var i princip så rebellisk man kunde vara på min mellanstadieskola. Ungefär som att bråka med de andra barnen på Klockestrandsskolan om hur man egentligen utalar Domus. Svanöbarnen använde sig så klart av det akademiskt korrekta "DÅmus" medan Klockekidsen sa "DOOmus". När barn i elvaårsåldern använder etymologiska argument om ords latinska ursprung förtjänar de fan spö. Likaså om de hejar på Djurgården men bor i Kramfors.

Bonding

Årets finaste tv-ögonblick måste vara Lucius Vorenus och Mark Antonys male bonding under Octavians belägring av Alexandria i säsongens sista avsnitt av Rome. Först super de sig apfulla och snackar skit om greker. Sen hjälper Vorenus Antony att ta livet av sig med ett riktigt romersk svärd efter att ha avfärdat den halvdana egyptiska dolken. Det är äkta manlig kärlek det.

En till (nu med bild)

Björn ringde just och försökte peppa med mig på lite badminton då mr Mörn bangat ur. Min första tanke när jag tog samtalet var att det var skoj att Björn ringde och ville hänga, men sen kände jag mig så fruktansvärt osugen på fjäderbollsspel att hela kroppen sa nej. Den här vämerekordsböljan som svept in över oss den senaste veckan får mig bara att vilja spela grusfotboll eller alternativt jogga i någon random park. Vilket iof inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt. Motion, sol och vitaminer,(d?) är väl antagligen just vad en stackars vintersargad Pat-kropp behöver.

Jag kan tyvärr inte riktigt njuta av fuskvåren så mycket som jag skulle vilja. Min miljömedvetenhet börjar faktiskt att påverka mina livsval på ett smått patetiskt sätt, men faktum kvarstår att sedan jag såg En obekväm sanning och Planeten-dokumentären har det varit svårt att sätta på sig de bekväma skygglapparna igen. Vet inte om det gör så stor nytta ur miljösynpunkt, möjligtvis slarvar jag kanske liite mindre med källsorteringen , mest påverkar det mina vardagliga tankegångar. Jamen jävlar va gött att det inte vart så här varmt i mars sedan 1800-talet...

Igår fick jag och Kristina rycka ut som express-barnvakter då den tredje brorsdottern skulle ploppas ut. De två befintliga brorsdöttrarna passades med bravur. Slapp titta på Nordirland-fiaskot också, i efterhand har jag förstått att jag ska vara tacksam för det.

Cirkus, glashus och sol

Det grymmaste som hände i helgen var nog att Marcio fixade fram två biljetter till Brasilien-Chile på Ullevi. Var inställd på att hänga utanför och deala till mig några billiga trattbiljetter. Alla andra gånger jag sett feta matcher på nya Ullevi, IFK-Milan, Sverige-England, har jag haft så kass plats att det liksom inte varit värt riktigt. Eftersom Marcio intervjuat Kaká för TV 4 hade Pontus Kåmark & c/o dealat fram glidarplatser till honom. Ackompanjerad av två tokiga brassar, ja Aggan var med också, blev det hela en oförglömlig upplevelse. Det hade absolut inte varit lika kul om mina bänkgrannar inte skrikit obsceniteter på portugisiska. Att matchen slutade 4-0 anses dessutom som det mest förnedrande förlustresultatet enligt Sydamerikansk machokultur. Symboliken får ni lista ut själva.

När man ser en fotbollsmatch "von oben" dyker helt nya dimensioner upp. Det som förväntas av ett Brasilanskt landslag är joga bonito-fotboll och sambadribblingar. Robinhos kaxiga bicycleta i stolpen i andra halvlek var också det grymmaste jag sett någon utföra med en boll i verkligheten. Men det var inte någon av de självklara stjärnorna som övertygade mig mest. I och med vår position så var det lättare att ta del av det defensiva spelet på ett annat sätt än framför tv:n. När hela planen fanns för ens blickfång blev backlinjen en intressantare komponent. Där dominerade en herre vid namn Lucio. Han var så jävla grym. Inte en förlorad nickduell, jo Chile sög verkligen men ändå, hela tiden ett perfekt positionsspel. Riktigt imponerande. Jag tror att Bayern München kan ta hem årets Champions League bara på grund av honom, så bra var han. Mongona som spang in på slutet orkar jag fan-i-mig inte kommentera mera.

Annars kantades helgen av soft Ivan, Johan och Boddahäng. Killar som lagar mat ihop är alltid trevliga. Lördagskvällen slutade med fest på Glashuset där man träffade alla, utom de tråkiga, vilket inte händer så ofta längre känns det som. De senaste dagarna har mest varit sol, sol, sol. Utomhushäng med eller utan autistbarn, med eller utan bok och glass. Idag joggade jag med bror i botaniska trädgården iförd shorts, min vår får gärna fortsätta ungefär så.

Blåst på våren

Det är tråkigt, gubbigt och extremt förutsägbart att blogga om vädret. Men lik förbannat är det svårt att låta bli. Solen har ju välsignat gbg med sin närvaro de senaste dagarna men det kan liksom kvitta då den jävulska vinden ständigt påminner om att vintern ändå inte är över. Jag har inte frusit så mycket på hela det senaste halvåret som jag gjort de senaste dagarna. Detta har dock ganska lite att göra med den uteblivna våren eller snålblåsten. Däremot verkar det som att hönshjärnorna på Masthuggets BRF tagit vårdagsjämningen lite väl ordagrant. I förrgår vaknade jag av att det var svinkallt i lägenhet eftersom de asen typ stängt av all värme. Vilket ledde till att en favorit-i-repris förkylning kom som ett paket på posten, tack för den BRF!

Idag har jag åkt Go-cart med mitt kid i Torslanda. Jösses vad kul det var. Att han spöade mig, trots att jag nästan gjorde mitt absolut bästa, var också roligt. Trodde inte att det skulle vara så sannslöst underhållande att åka runt runt, iklädd en overall, i en liten fjantig bil. Men det var som sagt ungefär hur kul som helst. Dyrt som fan var det dock 140 :- för tio minuter. När man väl fått upp farten och slutat fega i kurvorna var det över.

SUMMER OF BROS

Ser ut som att det kommer bli ytterligare en sommar på Tidningen Ångermanland och Svanö. Grymt kul på ett sätt, Jörgen/Jonnyhäng, Kramforskorp och annat skoj. Trist på ett annat, ännu en sommar utan Kristina och sommar-gbg. Eller mest är det väl surt att behöva jobba när det är Svanöfestshit going on som mest. För några år sedan när festen var "orutti" tyckte jag det var jobbigt ur en märklig luthersk synvinkel; det var jobbigt att vara på jobbet men inte knega med festivalprylarna, när jag visste att mina vänner byggde grejer på berget och så. Men de senaste "rutti" somrarna har jag bara tyckt synd om mig själv. Mina goa vänner har förvisso jobbat på Ön men jag har inte känt att jag inte tillfört tillräckligt för festens skull. Utan snarare har jag främst tyckt att det varit jobbigt att missa knegarhänget och fotbollspelandet. Ser ut att bli samma visa all over again. Men va fan, det blir nog mest gôtt mos ändå!

En annan kul sak är att det ser ut att komma en massa fint besök till stan i helgen. Ivan, Kristoffern, Bodda och Johan. Det är man inte bortskämd med inte. Säga vad man vill om Timbuk men döper man en låt till Ufokuken så har man iaf en känsla för humor.

Se upp för dårarna

Av anledningar som jag inte orkar gå in på såg jag igår Helena Bergströms regidebut Se upp för dårarna. Inledningsscenen som skildrar en tunnelbanevagns färd från Slussen till Gamla stan är ett vackert klipp, och det enda som gav mig något av det biobesöket. Maken till värdelös film var det längesen jag tvingades uppleva. Det är så tröttsamt att alla invandrare i svenska filmer sen Jalla Jalla måste vara platta och "roliga" karaktärer. Visst, det var lite kul första gången den turkiska kirurgpappan som tvingas jobba som tunnelbaneförare i Sverige säger "Se upp för dårarna" istället för ni vet vad. Men sen, varenda jävla gång som turkmamman eller turkpappan ska säga något så är det meningen att det ska vara så in i helvete roligt att de använder fel preposition eller inte kan uttala ordet "justitsieminister". Varför skulle det vara kul? Inte nog med att filmen envisas med de trötta invandrarkaraktärerna, det finns en indier som alltid är glad också, de lyckas dessutom dra in den andra rådande trenden i svensk film för tillfället nämligen den roliga lantisen. Bara för att en rollperson pratar dialekt, här någon form av dalmål, så ska det per automatik vara underhållande/kul. Det är så lamt.

Att sen hela filmens handling, om en turktjej och svennetjej som vill komma in på polishögskolan, är så abnormt förutsägbar och sliskig gör att man stilla undrar vad det ställs för krav på en manusförfattare för att strösslas med SF-pengar i dessa dagar. Den enda skådespelare som i mina ögon kommer undan med hedern i behåll är ändå den turkiska pappan som sköter sin endimensionella roll helt ok. De sjukt störiga huvudkaraktärerna, för att inte tala om pojkvännen, kräker stundtals ur sig så pinsamma och torftiga dialoger att jag bara vill sjunka igenom biostolen och försvinna. Det är något seriöst uppfuckat med SF när öser ut pengar till sån här skit. Att Hannes "Röven" Holm snart kommer med en ny, med största sannorlikhet svindålig, film är ytterligare ett tecken på hur rutten svensk film är för tillfället. Med tanke på att en seriös och ärlig satsning som lågbudgetprojektet Hata Göteborg knappt ens kommer att gå upp på de svenska biograferna känns det extra sorgligt.

Löjeväckande

Sonics senaste nummer, framsidan iaf, hånler mot mig varje gång jag går in i en pressbyrå eller besöker mitt lokala hemköp. Rubriken: "The Ark, Eviga outsiders" är så befängd att det är löjligt. Ursäkta mig, men att ett band som just vunnit schlagerfestivalen skulle betraktas som en "outsider" whats that all about? Ok, rubriken sattes väl antagligen långt före den händelsen men ändå. Jag har ett eget, ytterst effektivt, sätt att kategorisera svenska artisters "kändiskap". Om min Mamma uttalar sig positivt om en svensk artist och kanske till och med köper deras skiva är de definitivt inga outsiders. Det har i tur och ordning inträffat med Håkan Hellström och Moneybrother efter att de släppt sisådär tre fyra skivor, kämpat sig till en medverkan i Allsång på Skansen och hamnat på Svensktoppen. Ola Salo i The Ark däremot, han omfamnades med en gång. Sonics rubriksättning sammanfattar ganska väl varför jag inte orkar bry mig om svensk musikjournalistik längre. Har tex inte läst "Sveriges musiktidning" på tre år. Vet inte om det var tidningen som blev för tråkig för mig eller om jag blev för tråkig för att orka bry mig. Kanske, kanske skulle reportaget kunna rättfärdiga rubriceringen. Men det kan ärligt talat kvitta, jag vill nämligen inte läsa ett ord till om äckliga The Ark.

När det gäller tidningsläsande har jag förövrigt degenererat till mig själv som 12-åring. Förutom att då och då inhandla, av mig grovt underskattade, Faktum så prenumererar jag på Offside och X-men. 1992 var det Svensk Fotboll och Marvels Mutanter...

Igår vår, idag inte

Oj vad underskattat det känns att blogga om vädret. För mig som bor i Göteborg vore det guld, från september till mars skulle jag kunna skriva en standardmall som kunde publiceras med endast marginella justeringar varje dag. Typ så här: Idag var det kallt och grått och regn. Eller: idag var det kallt och grått och, dra på trissor, inte regn.

Hursomhelst igår var det faktiskt asgôtt vädur här i lella London. Tog mig friheten att strosa på stan och investera min tippvinst i bok-rea och tidigare nämnd BBC-box. Tyvärr var lyxfotbollsstrumporna som jag spanat på i en månad slutsålda. Lite absurt att det är Salming som står för toppkvallen när det gäller FOTBOLLsprylar!?, Glenn Strömbergs balsamvinäger i all ära men här har han missat nåt.

Passade även på att min vana trogen testa GBs glassnyheter på den första vårdagen. Astråkiga nya glassar i år alltså. Trötta "nya" varianter på nittiotalsikonen Magnum. En med mörk choklad, min aversion mot för hög kakaoprocent är intakt, och en med kaffesmak. Simpsonsglassen skulle potentiellt kunna vara kul men både den och den rosa hallonpinnen kändes för barnsliga och färgämnesgiftiga. När det finns så många gamla klassiker man skulle älska att få testa igen, tänk Snack, varför väljer då GB att återlansera barndomens hatglass nummer ett? Top Hat har aldrig fyllt någon funktion i mitt glassätande liv. Vill man ha en strut är den för liten, och kombinationen glass/sylt har jag aldrig förstått mig på. Nä, det blev den senaste varianten av Sandwich, med jordgubbsglass, som fick äran att bli säsongens första vårglass. Betyg? Sådär, GB borde lägga ner sina Sandwichvarianter det är bara originalet som funkar för mig.

Jobbar inte idag och diggar läget. I vanliga fall blir jag helt hispig om jag är hemma två dagar i rad men nu känns det bara sweet. Bakar bröd och läser Pelés självbiografi.

100 år!

Igår fyllde min mormor 100 år, jubilaren firades med ett stort kaffekalas på ålderdomshem i Uddevalla. Telegrammet med gratulationer från hans majestät konungen var dock inte så uppskattat.
- Det kan ni skicka tillbaka, tyckte min kära mormor Majken som röstat på sossarna sedan typ 1925.

Efter en sockerchockad lördagsförmiddag med oändliga mängder tårta och umgänge med nära och avlägsna släktingar var det skönt att sunka till sig hemma hos Björneman på quellen. El Clásico bjöd som vanligt på stor underhållning. Att mästertipparn dessutom lyckades pricka in rätt resultat vilket generarade i en vinst på 800 kr gjorde inte saker och ting sämre. Att få pisk av alla Björns kursare i Fifa var under de förutsättningarna helt ok. Nu ska jag bara se till att casha ut vinsten innan speldjäfulen får mig att spinna vidare. Ska investera de smutsiga pengarna i I Claudius-boxen tänkte jag, eller kanske andra säsongen av Twin Peaks som äntligen kommit ut.

Det är antagligen onödigt att tjata om men herregud vad den serien håller hög klass. Såg om pilotavsnittet härom dagen och slogs återigen av Frost/Lynchs storhet. Att introt är världens bästa/vackraste är odisskutabelt och att herrarnas känsla för estetik gjort serien tidlös är inte någon nyhet. Det jag uppskattar mest är de små detaljerna som inte jag fattat förrän nu. Att bröderna Horne heter Ben & Jerry är ju tex väldigt kul. Tror inte att så många tittare i tv-sofforna 1991 greppade Lynchs passning till det amerikanska godisglassföretaget. Den påhittade tv-såpan An invitation to love som bland annat Lucy och Shelly tittar på är också väldigt underhållande. Karaktärsmässigt kan jag inte heller komma på något starkare. Agent Coopers glädje varje gång han får dricka gott kaffe och den fina relationen till Sheriff Truman, det är så bra.

IbraCadabra

James Richardsons Guardianartikel (se länk under "fotboll") om Zlatan är det roligaste jag läst om karln på länge. "His nose is so big that if Billy Bragg and Cyrano de Bergerac had a lovechild, it might call him 'Daddy'." Det känns fräscht med en annan Zlatansyn än den svenska sportjournalistens som omväxling. Tyvärr hanterar jag inte det italienska språket, så Gazettans analyser kan jag inte tillgodogöra mig. Nätupplagorna av Sportbladet och Sportexpressen borde väl förövrigt också kunna länka till youtubeklipp av matcherna de beskriver? Wankers...

Rättvisa?

Tro det eller ej men det svenska rättsystemet verkar trots allt fungera på nåt vis. Skabbet som mordhotade min syster för en månad sen blev dömd. Fyra månader + skadestånd. Det sorgliga är såklart att fyra månader på kåken knappast lär göra denna tragiska människa något gott. Han skulle behöva rehab och antagligen psykiatrisk vård.

Undrar om det här var ett extremt effektivt tillvägagående av "skipandet av rättvisa"? När syrran berättade om vad som hänt var jag övertygad om att det inte skulle hända så mycket alls. Och om händelsen mot alla odds skulle leda till en fällande dom, trodde jag att det skulle ta typ flera år. Det är ju sånt man läser om, att åtalade slipper undan genom att gömma sig tills fall är preskriberade och sånt. Fick mig en rejäl tankeställare där, man kan inte svälja allt media pumpar ut hela tiden. Sen är det klart att det är en rejäl skillnad beroende var i landet man befinner sig också.

Masspykos?

Vad gör en blogg läsvärd? Det måste bero på vad man har för ambitioner med sin sida. Jag klev på bloggtåget ett par år senare än många av mina närmsta vänner mest för att jag inte ville "halka efter", diskussioner som initierats på webben kunde fortsätta i det verkliga livet och då var jag helt plötsligt utanför. En del riktigt stora händelser i min vänskapskrets gick mig fullkomligen förbi för att dessa helt förpassats till internet. Visst gjorde jag tappra försök att agera passiv bloggare. Men det var först när den egna bloggen dök upp som jag orkade engagera mig i mina vänners på riktigt.

Majoriteten av mina inlägg behandlar sånt som jag gjort/sett/hört de senaste dagarna. När jag läser mina kamraters bloggar är det också denna fakta jag får ut mest av. Ibland kan det dock kännas sjuukt förutsägbart att plottra ner ännu ett inlägg om öl på andra lång och senaste avsnittet av Life on Mars .

Måste spinna vidare på tv-nörderiet i min bloggkrets, en fascination som en god vän nyligen beskrev som en "masspsykos". På sistone har jag verkligen omvärderat min syn på serietittandet i den grad att jag känner samma tillfredställese av att ha avslutat en säsong av valfri serie som jag gör efter att ha läst ut en bra bok. Med uppenbar känsla för stil, Pölsan och Mitt förnamn är Ronny är förövrigt tre bra, korta böcker jag läste ut i helgen. Det enda de har gemensamt är just att de är korta, lättlästa och bra. Korta bra böcker och korta bra serier, det är grejern de.