Polishögskolekonspirationen

Det här med långhelg håller på att ta kål på mig. Istället för att få lite extra vila har det enbart inneburit alkoholkonsumtion i dagarna fyra. Igår intogs alkoholen i sällskap med de förtjusande systrarna Breitholtz och deras barndomskamrater + flickvänner. På festen surrade jag en hel del med en trevlig skådespelare. I ett sådant sällskap var det omöjligt att inte glida in på den urbota uselheten i min favorithatfilm Se upp för dårarna. Skådespelaren informerade mig då om något som i min hjärna direkt omkopplades till en konspirationshistoria. Utan att veta särskilt mycket om hur statens beslut om bidraggsgivande till kultursfärens film och teaterliv går tillväga kan jag iaf finna det troligt att de väljer att finansiera projekt som står i linje med deras övriga politik.

De senaste årens tydligaste tendens inom ungdomsteater har varit pjäser som i någon form behandlar integration och genusfrågor. Kidsen får se en teaterföreställning per år där man får lära sig vad som är rätt och fel i dessa frågor. Politikerna lämpar över genus och integrationsfrågorna till skolan. Rektorn kräver att lärarna jobbar på dom frågorna. Lärarna tar kidsen på en teaterföreställning och alla är nöjda. Även om det är ytterst tveksamt om det här tillvägagångssättet gör någon som helst nytta kan jag ändå ha någon förståelse för processen, den är logisk och ger hyfsat fria tyglar för teaterföreställningens innehåll.

Nu till det sensationella. Kommer ni ihåg att det för ett par år sedan var reklamaffischer på tricken om att Polishögskolan sökte invandrartjejer till sin utbildning? Det var iaf en ganska omfattande kampanj. Skådespelaren berättade för mig att han själv sedan dess deltagit i 2 pjäser där en ung invandrartjej vars högsta dröm är att bli snut varit en del av handlingen. Han kände även till fler företällningar med det innehållet. Som grädde på polisetnomoset kretsar handlingen i Helena Bergströms regidebut just om en tjej med turkisk härkomst som bara brinner för att att komma in på Polishögskolan. Håll med om att det är lite creepy alltså. Om kulturarbetare måste skräddarsy sitt arbete på ett så uppenbart sätt för att kunna finansiera sin verksamhet är det något som är riktigt skevt.

Hemköpshat

Idag har jag förutom en heroisk insats på jobbet, vilket är konfidentiell information, gjort följande: druckit Coca-Cola Zero, lekt Laserdomekrig med 20 tyskar, hört rasistiska kommentarer på tricken då en svart kille rapade ashögt i hela vagnen (den kom när han gått av så klart) och förklarat ordet "beivras" för en 13-åring

Nu undrar jag varför Hemköpstanten med glasögon och grått hår ger mig så onda blickar. Jag är typ rädd för Masthuggshemköpet nuförtin, de enda som är ok är de lama ungdummarna som jobbar där. Jag fattar inte, innan har man kanske fått onda ögat då man handlat något dyrt och onödigt som B&J eller nåt. Eller för att man fortsatt lyssna på ipoden trots att man betalar. Då har jag tänkt att tanten av någon outgrundlig anledning trott att jag är en brat eller så. Vilket också är konstigt, dumma brats som köper dyrgrejer borde vara alla livsmedelsaffärers drömkunder. Nu bemöts jag som lägre stående människa vad jag än handlar. I och för sig levde jag lite Magnus Uggla idag då man fått lön och allt, Fjällyoghurt och årets kulinariska felköp lades upp på bandet. Har länge sneglat på Uno´s Cheese Balls som finns i lyxostdisken. Idag slog jag till. Satan vilken besvikelse det var. Tänkte mig: en lyxig variant av ostbågar med Roquefortsmak. Fick: kräkost i munnen. Det blir Stigbergstorgets Hemköp från och med nu alltså

Ipodjogg

Nyss hemkommen från joggingrunda i Slottskog och Botaniska trägårn. Iförd Totti-tischa jag fått av Jonnys farsa och italianostrumpor som införskaffats på HM. Jag har inte sprungit så mycket på senare år. De specialanpassade löparskorna jag fick i födelsedagspresent ifjol har utnyttjats allt för lite. De få gånger jag väl gett mig ut i löpartagen har det alltid varit i sällskap med någon annan. Jag har därför aldrig testat på det där som löpfolk snackar så mycket om, I-podjoggingen. Minns några tafatta försök med Walkman och cd-spelare back in the days, förutom otympligheten så hoppade ju cdn lätt så det var ett klart fiaskobetonat upplägg. Musiken tillförde en hel del till löpningen. Först och främst så fick det mig att kunna ignorera alla människor runt omkring mig. Har annars haft svår att springa inne i stan, det tar ju ändå ett tag innan man kommer till Slottskogen, det har känts pinsamt på nåt sätt; hej jag är ett jock akta på er. Men när man lyssnar på The Business är det lättare att strunta i sånt. Lyckades att svänga ihop en bra playlist, först oipunk, (gubb)rock och pop sen hårdrock följt av dancehall (perfekt i den jobbiga backen bakom botaniska). Avslutningsvis var det lite hits och gammal go hc som tillförde lite jävlaranamma på sluttampen. Märkligt nog blev det ingen hiphop? Ska testa nästa gång.

Joggingplaylisten:
The Business - Coventry
Hot Chip - Over and Over (bästa jogginglåten)
Ingenting - Hollywood Dreams
Dire Straits - Sultans of Swing
Vapnet - Tar tillbaka det (funkade bra tills Augusto Pablodubben på slutet)
BQ - Ask me dont ax me
Black Sabbath - Paranoid
Lyricson - Bad Load
Damian Marley - Welcome to Jamrock
Gwen Stefani - The Sweet Escape (mirakulöst nog är jag inte less på den än)
Madball - Streets of Hate
Circle Jerks - Beverly Hills
Final Exit - Umeå Hardcore

Faces

Vissa dagar i Götet kan kännas som en ändlös ansiktsparad. Vandrandes från Masthugget till KTB löser dom av varandra en efter en. Korpfotbollsfejor, festfejor, gamla kursarfejor, någon kompis kompisfeja, SIL-fejor, KTB-fejor osv. Har nog aldrig upplevt det på samma sätt i någon annan stad jag bott i. Kramfors är så litet så där är det ingen big deal att man ser sju pers på stan man känner igen fast ändå inte riktigt känner. Östersund likaså. i Stockholm hälsade jag glatt på varenda tjomme jag kände igen eftersom det var så sällan jag träffade något bekant ansikte på stan. Med följden att personalen på Nackagrillen blev "kompisar".

Till hösten har jag bott fyra år i Göteborg och det är väl den främsta anledningen till att så många fejor har samlats i ansiktsbanken. Antar att det är sånt här som gjort stan känd som "en stor småstad". Någonstans tror jag att ansiktsdagarna gör mig glad. Men det är samtidigt dom dagarna man kan få lust att flytta till NY, Rom eller Berlin, nä förresten stryk det sista, varsomhelst utom Stockholm.

Nu när både Entourage och Sopranos har börjat vevas igen blir det slående vilken nivåskillnad det är mellan de programmen. Det enda som gör att jag står ut med Entourage är Jeremy Pivens asgrymma tolkning av Ari. De andra rollkaraktärerna har bara blivit, ännu mer, trötta och förutsägbara. Maffiaeposet fortsätter emellertid lika storstilat som vanligt. Nästan lika bra som HBOs finest The Wire.

En bra kväll & abstinens

Fredagsbandyn är slut för säsongen och abstinensen har redan kickat in. En fysisk start på helgen rättfärdigar annars på något sätt de flesta ohälsosamma aktiviteter ens kropp ofta utsätts för under veckoslutet. Idag skulle jag vilja jaga en liten ihålig plastboll mest för att skaka av mig min mysiga bakishet.

Gårdagskvällen var en trevlig upplevelse. Först bio med kidet, vi såg Hot Fuzz och den var väl ok men vilken idiot som helst borde inse att en homage till Bad Boys II inte håller i 2 timmar. Underhållning var det iaf. Sen vankades det konsert med "Rock-Vapnet". Trummisen och Le Fredrik gjorde soundet fylligare och det var en positiv överraskning. Kul med Jens Lekmans gästning också. Synd bara att de inte spelade den bästa låten och att Hanet inte skrek mer, det bästa med Vapnetkonserter är ju annars när det blir lite punkfeeling på sången. Einar gästade stan och det var en alldeles utmärkt anledning för att pimpla gratisbärs på Uppåt Framåt och snacka skit. En bra kväll helt enkelt.

Som Lando Calrissian...

känner jag mig idag. Ni vet när han gjort upp ett deal med Darth i Rymdimperiet slår tillbaka för att skydda molnstaden. Vader fular sig och trixar till dealen tillsammans med Bobba Fett bakom ryggen på Lando. Varvid Calrissian droppar klassikern "This deal is getting worse all the time!"

Vadan denna sci-fikänslostorm då. Jo jag ska som bekant förära den västernorrländska lokaljournalistiken med mina tjänster ytterligare en sommar. Det har jag med glädje gjort de senaste tre åren, då på Kramforsredaktionen. I sommar var tanken att jag även skulle hänga en eller två veckor på Sollefteås dito. Fine tänkte jag, de ska enligt uppgift ha shapat upp sitt centrum och vara en trevlig kommun. I fem eller tio dagar ska jag väl kunna fixa det. Nu när jag tackat ja till sommarvicket visar det sig att det rör sig om FYRA veckor i staden som är mest känt för sitt skidgymnasium. Med andra ord kommer jag ägna halva sommaren åt att pendla 8 mil om dagen i en skabbig bil, om jag fixat den tills dess vill säga, och väckas av sovklockor som ringer kl 6 på morgonen.

Allt som rör MoDos SM-guld och filmen 300 har jag redan öst ur mig i diverse sammanhang så bloggande om det känns överflödigt. Giffarnas premiärmatch i superettan gör jag allt för att förtränga så gott det går. Det bästa för tillfället är Hemköps honungsrostade jordnötter och de nya Sopranosavsnitten varvade med The Tudors. Den senare fyller tomrummet efter historisk underhållning nu när Rome kommit till ända.

Göran & La Bombonera

En politiker och en fotbollsstadion har vägrat att lämna mitt medvetande på sistone. Jag började att se på den underhållande dokumentärserien Ordförande Persson innan jag lämnade stan för påskfirande med familjen på Rossö. Nu har jag sett hela serien och känner mig något rådvill. Efter det första avsnittet upplevde jag mest någon form av sympati för Göran. Hans vision om det ekologiska samhället och vänskapen med "Olle" Johansson var lite gulligt sådär. Ju längre den kronologiska dokumentärserien går desto drygare framstår emellertid Persson, med kulminationen i den senaste valet där han totalt underskattar den borgerliga alliansens framgångar med Fredrik "tvålen" Reinfeldt i spetsen. Det som tilltalar mig mest med dokumentären är nog inte de snaskiga detaljerna eller när Persson dissar kollegor och konkurrenter till höger och vänster. Även om anekdoten kring Helmut Kohls tröstätande av smör och den nedlåtande totalsågningen av Calle Bildt var väldigt roliga är det mer det episka jag fastnar för. Dokumentären blir en resa genom det politiska Sverige som jag såg det från 16 till 26 års ålder. Jag slås av hur jag ändrat uppfattning om den politiska situationen i vårt land under den tiden, utan att för den skull ha bytt ideologisk ståndpunkt.

Fotbollstadion. Efter att ha tvångsplöjt den ganska tråkiga Pelé-antologin kändes det betydligt fräschare att följa upp med El Diego. Maradonas dito verkar ärligare, äkta och med tanke på alla svordomar avsevärt mindre påverkad av spökskrivare. Det roligaste Pelé hade och komma med var sina förslag till regeländringar (han vill bland annat ta bort muren vid offensiva frisparkar) Diego Armando Maradona är sin vana trogen desto mer frispråkig, underhållande och konspiratorisk.En rolig detalj är att Maradona lika gärna kunde ha gått till Sheffield United som Barcelona i början av sin europeiska proffskarriär och att han är mer nöjd med "guds hand" än det briljanta målet från egen planhalva mot England i vm 86. När galenskaperna och idoldyrkan hos Neapelborna var som störst kund han inte lämna sitt hem. Om Napoli vann Uefacupen 89 lovade klubbpresidenten att Maradona skulle få gå till Bernad Tapies Olympique de Marseille. Cupen vanns men löftet sveks och det var början till slutet av Diegos karriär. En självbiografi av Maradona måste ju till stor del handla om Argentinas stolthet, fotbollsklubben Boca Juniors. Detta faktum i kombination med att senaste Café (ja, jag läser den tidningen ibland må förste Top modeltittare kasta den första stenen) innehåller ett långt och läsvärt reportage om lagets fanatiska och fattiga fans har gjort att jag inte kan släppa tanken på att någon gång besöka deras hemmastadion La Bombonera

107 kg Timander

På något märkligt vis har ett latent hockeyintresse smugit sig fram så här i slutspelstider. Jag anser mig vara genuint ointresserad av ishockyns Elitserie och har ytterst svårt att förstå vitsen med en miljon matcher när det lik förbannat ska spelas ett slutspel sen? Men nu när Modo tagit sig till Sm-final är jag, till gösens förståeliga besvikelse, riktigt peppad. Kollade på den sjunde och avgörande semifinalen hemma hos Björn och Ellen tidigare ikväll. Har typ inte sett en hockeymatch sen OS-finalen ifjol. Både jag och Björn reagerade på att det var så svinigt spel. Alltså inte bara pga att spelarna var så kassa utan att de gjorde så töntiga grejer. Det skulle liksom slåss så fort det gavs tillfälle. När HV 71 såg ut att kanske kunna vara på väg in i matchen igen så viftade en av deras killar upp klubban i fejan på en modoit. Var det verkligen så för säg tio år sedan? Kristoffer säger att hockeyexpertisen skyller på att det finns så många utländska spelare i Elitserien nu. Det är fint att till och med det accelererande hockeyvåldet kan skyllas på annat än den svenska kulturen/befolkningen.

Jag hejade förövrigt på Djurgården då jag var barn. Det var ett slags statement. Ett sätt att visa att jag "egentligen" inte var som alla andra, dvs bonde. Att heja på Djurgården var i princip så rebellisk man kunde vara på min mellanstadieskola. Ungefär som att bråka med de andra barnen på Klockestrandsskolan om hur man egentligen utalar Domus. Svanöbarnen använde sig så klart av det akademiskt korrekta "DÅmus" medan Klockekidsen sa "DOOmus". När barn i elvaårsåldern använder etymologiska argument om ords latinska ursprung förtjänar de fan spö. Likaså om de hejar på Djurgården men bor i Kramfors.

Bonding

Årets finaste tv-ögonblick måste vara Lucius Vorenus och Mark Antonys male bonding under Octavians belägring av Alexandria i säsongens sista avsnitt av Rome. Först super de sig apfulla och snackar skit om greker. Sen hjälper Vorenus Antony att ta livet av sig med ett riktigt romersk svärd efter att ha avfärdat den halvdana egyptiska dolken. Det är äkta manlig kärlek det.

En till (nu med bild)

Björn ringde just och försökte peppa med mig på lite badminton då mr Mörn bangat ur. Min första tanke när jag tog samtalet var att det var skoj att Björn ringde och ville hänga, men sen kände jag mig så fruktansvärt osugen på fjäderbollsspel att hela kroppen sa nej. Den här vämerekordsböljan som svept in över oss den senaste veckan får mig bara att vilja spela grusfotboll eller alternativt jogga i någon random park. Vilket iof inte nödvändigtvis behöver vara något dåligt. Motion, sol och vitaminer,(d?) är väl antagligen just vad en stackars vintersargad Pat-kropp behöver.

Jag kan tyvärr inte riktigt njuta av fuskvåren så mycket som jag skulle vilja. Min miljömedvetenhet börjar faktiskt att påverka mina livsval på ett smått patetiskt sätt, men faktum kvarstår att sedan jag såg En obekväm sanning och Planeten-dokumentären har det varit svårt att sätta på sig de bekväma skygglapparna igen. Vet inte om det gör så stor nytta ur miljösynpunkt, möjligtvis slarvar jag kanske liite mindre med källsorteringen , mest påverkar det mina vardagliga tankegångar. Jamen jävlar va gött att det inte vart så här varmt i mars sedan 1800-talet...

Igår fick jag och Kristina rycka ut som express-barnvakter då den tredje brorsdottern skulle ploppas ut. De två befintliga brorsdöttrarna passades med bravur. Slapp titta på Nordirland-fiaskot också, i efterhand har jag förstått att jag ska vara tacksam för det.

Cirkus, glashus och sol

Det grymmaste som hände i helgen var nog att Marcio fixade fram två biljetter till Brasilien-Chile på Ullevi. Var inställd på att hänga utanför och deala till mig några billiga trattbiljetter. Alla andra gånger jag sett feta matcher på nya Ullevi, IFK-Milan, Sverige-England, har jag haft så kass plats att det liksom inte varit värt riktigt. Eftersom Marcio intervjuat Kaká för TV 4 hade Pontus Kåmark & c/o dealat fram glidarplatser till honom. Ackompanjerad av två tokiga brassar, ja Aggan var med också, blev det hela en oförglömlig upplevelse. Det hade absolut inte varit lika kul om mina bänkgrannar inte skrikit obsceniteter på portugisiska. Att matchen slutade 4-0 anses dessutom som det mest förnedrande förlustresultatet enligt Sydamerikansk machokultur. Symboliken får ni lista ut själva.

När man ser en fotbollsmatch "von oben" dyker helt nya dimensioner upp. Det som förväntas av ett Brasilanskt landslag är joga bonito-fotboll och sambadribblingar. Robinhos kaxiga bicycleta i stolpen i andra halvlek var också det grymmaste jag sett någon utföra med en boll i verkligheten. Men det var inte någon av de självklara stjärnorna som övertygade mig mest. I och med vår position så var det lättare att ta del av det defensiva spelet på ett annat sätt än framför tv:n. När hela planen fanns för ens blickfång blev backlinjen en intressantare komponent. Där dominerade en herre vid namn Lucio. Han var så jävla grym. Inte en förlorad nickduell, jo Chile sög verkligen men ändå, hela tiden ett perfekt positionsspel. Riktigt imponerande. Jag tror att Bayern München kan ta hem årets Champions League bara på grund av honom, så bra var han. Mongona som spang in på slutet orkar jag fan-i-mig inte kommentera mera.

Annars kantades helgen av soft Ivan, Johan och Boddahäng. Killar som lagar mat ihop är alltid trevliga. Lördagskvällen slutade med fest på Glashuset där man träffade alla, utom de tråkiga, vilket inte händer så ofta längre känns det som. De senaste dagarna har mest varit sol, sol, sol. Utomhushäng med eller utan autistbarn, med eller utan bok och glass. Idag joggade jag med bror i botaniska trädgården iförd shorts, min vår får gärna fortsätta ungefär så.

Blåst på våren

Det är tråkigt, gubbigt och extremt förutsägbart att blogga om vädret. Men lik förbannat är det svårt att låta bli. Solen har ju välsignat gbg med sin närvaro de senaste dagarna men det kan liksom kvitta då den jävulska vinden ständigt påminner om att vintern ändå inte är över. Jag har inte frusit så mycket på hela det senaste halvåret som jag gjort de senaste dagarna. Detta har dock ganska lite att göra med den uteblivna våren eller snålblåsten. Däremot verkar det som att hönshjärnorna på Masthuggets BRF tagit vårdagsjämningen lite väl ordagrant. I förrgår vaknade jag av att det var svinkallt i lägenhet eftersom de asen typ stängt av all värme. Vilket ledde till att en favorit-i-repris förkylning kom som ett paket på posten, tack för den BRF!

Idag har jag åkt Go-cart med mitt kid i Torslanda. Jösses vad kul det var. Att han spöade mig, trots att jag nästan gjorde mitt absolut bästa, var också roligt. Trodde inte att det skulle vara så sannslöst underhållande att åka runt runt, iklädd en overall, i en liten fjantig bil. Men det var som sagt ungefär hur kul som helst. Dyrt som fan var det dock 140 :- för tio minuter. När man väl fått upp farten och slutat fega i kurvorna var det över.

SUMMER OF BROS

Ser ut som att det kommer bli ytterligare en sommar på Tidningen Ångermanland och Svanö. Grymt kul på ett sätt, Jörgen/Jonnyhäng, Kramforskorp och annat skoj. Trist på ett annat, ännu en sommar utan Kristina och sommar-gbg. Eller mest är det väl surt att behöva jobba när det är Svanöfestshit going on som mest. För några år sedan när festen var "orutti" tyckte jag det var jobbigt ur en märklig luthersk synvinkel; det var jobbigt att vara på jobbet men inte knega med festivalprylarna, när jag visste att mina vänner byggde grejer på berget och så. Men de senaste "rutti" somrarna har jag bara tyckt synd om mig själv. Mina goa vänner har förvisso jobbat på Ön men jag har inte känt att jag inte tillfört tillräckligt för festens skull. Utan snarare har jag främst tyckt att det varit jobbigt att missa knegarhänget och fotbollspelandet. Ser ut att bli samma visa all over again. Men va fan, det blir nog mest gôtt mos ändå!

En annan kul sak är att det ser ut att komma en massa fint besök till stan i helgen. Ivan, Kristoffern, Bodda och Johan. Det är man inte bortskämd med inte. Säga vad man vill om Timbuk men döper man en låt till Ufokuken så har man iaf en känsla för humor.

Se upp för dårarna

Av anledningar som jag inte orkar gå in på såg jag igår Helena Bergströms regidebut Se upp för dårarna. Inledningsscenen som skildrar en tunnelbanevagns färd från Slussen till Gamla stan är ett vackert klipp, och det enda som gav mig något av det biobesöket. Maken till värdelös film var det längesen jag tvingades uppleva. Det är så tröttsamt att alla invandrare i svenska filmer sen Jalla Jalla måste vara platta och "roliga" karaktärer. Visst, det var lite kul första gången den turkiska kirurgpappan som tvingas jobba som tunnelbaneförare i Sverige säger "Se upp för dårarna" istället för ni vet vad. Men sen, varenda jävla gång som turkmamman eller turkpappan ska säga något så är det meningen att det ska vara så in i helvete roligt att de använder fel preposition eller inte kan uttala ordet "justitsieminister". Varför skulle det vara kul? Inte nog med att filmen envisas med de trötta invandrarkaraktärerna, det finns en indier som alltid är glad också, de lyckas dessutom dra in den andra rådande trenden i svensk film för tillfället nämligen den roliga lantisen. Bara för att en rollperson pratar dialekt, här någon form av dalmål, så ska det per automatik vara underhållande/kul. Det är så lamt.

Att sen hela filmens handling, om en turktjej och svennetjej som vill komma in på polishögskolan, är så abnormt förutsägbar och sliskig gör att man stilla undrar vad det ställs för krav på en manusförfattare för att strösslas med SF-pengar i dessa dagar. Den enda skådespelare som i mina ögon kommer undan med hedern i behåll är ändå den turkiska pappan som sköter sin endimensionella roll helt ok. De sjukt störiga huvudkaraktärerna, för att inte tala om pojkvännen, kräker stundtals ur sig så pinsamma och torftiga dialoger att jag bara vill sjunka igenom biostolen och försvinna. Det är något seriöst uppfuckat med SF när öser ut pengar till sån här skit. Att Hannes "Röven" Holm snart kommer med en ny, med största sannorlikhet svindålig, film är ytterligare ett tecken på hur rutten svensk film är för tillfället. Med tanke på att en seriös och ärlig satsning som lågbudgetprojektet Hata Göteborg knappt ens kommer att gå upp på de svenska biograferna känns det extra sorgligt.

Löjeväckande

Sonics senaste nummer, framsidan iaf, hånler mot mig varje gång jag går in i en pressbyrå eller besöker mitt lokala hemköp. Rubriken: "The Ark, Eviga outsiders" är så befängd att det är löjligt. Ursäkta mig, men att ett band som just vunnit schlagerfestivalen skulle betraktas som en "outsider" whats that all about? Ok, rubriken sattes väl antagligen långt före den händelsen men ändå. Jag har ett eget, ytterst effektivt, sätt att kategorisera svenska artisters "kändiskap". Om min Mamma uttalar sig positivt om en svensk artist och kanske till och med köper deras skiva är de definitivt inga outsiders. Det har i tur och ordning inträffat med Håkan Hellström och Moneybrother efter att de släppt sisådär tre fyra skivor, kämpat sig till en medverkan i Allsång på Skansen och hamnat på Svensktoppen. Ola Salo i The Ark däremot, han omfamnades med en gång. Sonics rubriksättning sammanfattar ganska väl varför jag inte orkar bry mig om svensk musikjournalistik längre. Har tex inte läst "Sveriges musiktidning" på tre år. Vet inte om det var tidningen som blev för tråkig för mig eller om jag blev för tråkig för att orka bry mig. Kanske, kanske skulle reportaget kunna rättfärdiga rubriceringen. Men det kan ärligt talat kvitta, jag vill nämligen inte läsa ett ord till om äckliga The Ark.

När det gäller tidningsläsande har jag förövrigt degenererat till mig själv som 12-åring. Förutom att då och då inhandla, av mig grovt underskattade, Faktum så prenumererar jag på Offside och X-men. 1992 var det Svensk Fotboll och Marvels Mutanter...

Igår vår, idag inte

Oj vad underskattat det känns att blogga om vädret. För mig som bor i Göteborg vore det guld, från september till mars skulle jag kunna skriva en standardmall som kunde publiceras med endast marginella justeringar varje dag. Typ så här: Idag var det kallt och grått och regn. Eller: idag var det kallt och grått och, dra på trissor, inte regn.

Hursomhelst igår var det faktiskt asgôtt vädur här i lella London. Tog mig friheten att strosa på stan och investera min tippvinst i bok-rea och tidigare nämnd BBC-box. Tyvärr var lyxfotbollsstrumporna som jag spanat på i en månad slutsålda. Lite absurt att det är Salming som står för toppkvallen när det gäller FOTBOLLsprylar!?, Glenn Strömbergs balsamvinäger i all ära men här har han missat nåt.

Passade även på att min vana trogen testa GBs glassnyheter på den första vårdagen. Astråkiga nya glassar i år alltså. Trötta "nya" varianter på nittiotalsikonen Magnum. En med mörk choklad, min aversion mot för hög kakaoprocent är intakt, och en med kaffesmak. Simpsonsglassen skulle potentiellt kunna vara kul men både den och den rosa hallonpinnen kändes för barnsliga och färgämnesgiftiga. När det finns så många gamla klassiker man skulle älska att få testa igen, tänk Snack, varför väljer då GB att återlansera barndomens hatglass nummer ett? Top Hat har aldrig fyllt någon funktion i mitt glassätande liv. Vill man ha en strut är den för liten, och kombinationen glass/sylt har jag aldrig förstått mig på. Nä, det blev den senaste varianten av Sandwich, med jordgubbsglass, som fick äran att bli säsongens första vårglass. Betyg? Sådär, GB borde lägga ner sina Sandwichvarianter det är bara originalet som funkar för mig.

Jobbar inte idag och diggar läget. I vanliga fall blir jag helt hispig om jag är hemma två dagar i rad men nu känns det bara sweet. Bakar bröd och läser Pelés självbiografi.

100 år!

Igår fyllde min mormor 100 år, jubilaren firades med ett stort kaffekalas på ålderdomshem i Uddevalla. Telegrammet med gratulationer från hans majestät konungen var dock inte så uppskattat.
- Det kan ni skicka tillbaka, tyckte min kära mormor Majken som röstat på sossarna sedan typ 1925.

Efter en sockerchockad lördagsförmiddag med oändliga mängder tårta och umgänge med nära och avlägsna släktingar var det skönt att sunka till sig hemma hos Björneman på quellen. El Clásico bjöd som vanligt på stor underhållning. Att mästertipparn dessutom lyckades pricka in rätt resultat vilket generarade i en vinst på 800 kr gjorde inte saker och ting sämre. Att få pisk av alla Björns kursare i Fifa var under de förutsättningarna helt ok. Nu ska jag bara se till att casha ut vinsten innan speldjäfulen får mig att spinna vidare. Ska investera de smutsiga pengarna i I Claudius-boxen tänkte jag, eller kanske andra säsongen av Twin Peaks som äntligen kommit ut.

Det är antagligen onödigt att tjata om men herregud vad den serien håller hög klass. Såg om pilotavsnittet härom dagen och slogs återigen av Frost/Lynchs storhet. Att introt är världens bästa/vackraste är odisskutabelt och att herrarnas känsla för estetik gjort serien tidlös är inte någon nyhet. Det jag uppskattar mest är de små detaljerna som inte jag fattat förrän nu. Att bröderna Horne heter Ben & Jerry är ju tex väldigt kul. Tror inte att så många tittare i tv-sofforna 1991 greppade Lynchs passning till det amerikanska godisglassföretaget. Den påhittade tv-såpan An invitation to love som bland annat Lucy och Shelly tittar på är också väldigt underhållande. Karaktärsmässigt kan jag inte heller komma på något starkare. Agent Coopers glädje varje gång han får dricka gott kaffe och den fina relationen till Sheriff Truman, det är så bra.

IbraCadabra

James Richardsons Guardianartikel (se länk under "fotboll") om Zlatan är det roligaste jag läst om karln på länge. "His nose is so big that if Billy Bragg and Cyrano de Bergerac had a lovechild, it might call him 'Daddy'." Det känns fräscht med en annan Zlatansyn än den svenska sportjournalistens som omväxling. Tyvärr hanterar jag inte det italienska språket, så Gazettans analyser kan jag inte tillgodogöra mig. Nätupplagorna av Sportbladet och Sportexpressen borde väl förövrigt också kunna länka till youtubeklipp av matcherna de beskriver? Wankers...

Rättvisa?

Tro det eller ej men det svenska rättsystemet verkar trots allt fungera på nåt vis. Skabbet som mordhotade min syster för en månad sen blev dömd. Fyra månader + skadestånd. Det sorgliga är såklart att fyra månader på kåken knappast lär göra denna tragiska människa något gott. Han skulle behöva rehab och antagligen psykiatrisk vård.

Undrar om det här var ett extremt effektivt tillvägagående av "skipandet av rättvisa"? När syrran berättade om vad som hänt var jag övertygad om att det inte skulle hända så mycket alls. Och om händelsen mot alla odds skulle leda till en fällande dom, trodde jag att det skulle ta typ flera år. Det är ju sånt man läser om, att åtalade slipper undan genom att gömma sig tills fall är preskriberade och sånt. Fick mig en rejäl tankeställare där, man kan inte svälja allt media pumpar ut hela tiden. Sen är det klart att det är en rejäl skillnad beroende var i landet man befinner sig också.

Masspykos?

Vad gör en blogg läsvärd? Det måste bero på vad man har för ambitioner med sin sida. Jag klev på bloggtåget ett par år senare än många av mina närmsta vänner mest för att jag inte ville "halka efter", diskussioner som initierats på webben kunde fortsätta i det verkliga livet och då var jag helt plötsligt utanför. En del riktigt stora händelser i min vänskapskrets gick mig fullkomligen förbi för att dessa helt förpassats till internet. Visst gjorde jag tappra försök att agera passiv bloggare. Men det var först när den egna bloggen dök upp som jag orkade engagera mig i mina vänners på riktigt.

Majoriteten av mina inlägg behandlar sånt som jag gjort/sett/hört de senaste dagarna. När jag läser mina kamraters bloggar är det också denna fakta jag får ut mest av. Ibland kan det dock kännas sjuukt förutsägbart att plottra ner ännu ett inlägg om öl på andra lång och senaste avsnittet av Life on Mars .

Måste spinna vidare på tv-nörderiet i min bloggkrets, en fascination som en god vän nyligen beskrev som en "masspsykos". På sistone har jag verkligen omvärderat min syn på serietittandet i den grad att jag känner samma tillfredställese av att ha avslutat en säsong av valfri serie som jag gör efter att ha läst ut en bra bok. Med uppenbar känsla för stil, Pölsan och Mitt förnamn är Ronny är förövrigt tre bra, korta böcker jag läste ut i helgen. Det enda de har gemensamt är just att de är korta, lättlästa och bra. Korta bra böcker och korta bra serier, det är grejern de.