Det borde inte vara ok att vid min ålder fortfarande lämna den stad jag bor och lever i över sommarhalvåret för att flytta ”hem” till mamma. Men ändå dras jag varje år till Svanö likt en nattfjäril mot ljuset.
Den sista veckan i Göteborg innan norrlandsuppehållet blir nästan alltid den mest händelserika på året. Det är då man inte kan gå längre än 50 meter längs vasa- och andralånggatorna utan att träffa ett bekant ansikte och tjöta lite. Det är grillhäng i Slottsskogen, båtutflykter i skärgården och varje ursäkt för att dricka öl på uteservering godtas utan omsvep. Luften vibrerar av de där vårkänslorna som närmar sig klimax och jag vill för allt i världen inte lämna det.
I år har jag varit mer ambivalent än någonsin inför sommarsituationen. Kan tyckas märkligt då jag för första gången inte lämnar någon efter mig i den förväxta feskebyn. Klart att den nedlagda Svanöfesten spelar in också. Det har ju alltid varit ett incitament.
Men för varje mil jag färdas norrut så släpper den där känslan av att inte vilja lämna stan. Jag omfamnar den norrländska grönskan och när bilen passerat IKEA-gettot är jag hemma på riktigt. En sommar till i alla fall.
No comments:
Post a Comment