Så har halva sommaren flugit förbi, kanske mer än halva med norrländska mått mätt, utan att jag hajat att den ens har börjat. Samtidigt känns midsommarhelgen paradoxalt nog väldigt långt borta. Med drygt tre veckor kvar på sommarkneget har jag såklart kommit in i det på riktigt. Har hittat mina fikakompisar, glider runt obesvärat mellan kontorsrummen och är tjenis med de flesta. Rent generellt har min livskvalité ökat markant sen den där uttjatade musikspelaren kom tillbaks i mitt liv. Apple borde fan sponsra den här bloggen med tanke på hur frekvent iPod förekommer i mina inlägg. Men helt seriöst blir allt från busspendlande till kondominköp lättare med rätt soundtrack i öronen. Eller angående det sistnämnda så vet jag inte när jag kommer att kunna göra det helt obrydd. Speciellt om det är en ung kvinnlig expedit bakom kassan. Märkligt egentligen att man inte kommit längre i sin personliga sexuella revolution än att man tycker det är skämmigt att tjacka kådisar. Fast det har väl att göra med att anonymiteten är betydligt mer begränsad i en norrländsk håla än i storstan också.
De senaste somrarna har jag lyckats avverka tre Västernorrländska städer och av Kramfors, Sollefteå och Härnösand är det nog Sveriges Athen som leder. Vem vet nästa sommar kanske det blir Örnsköldsvik. Nä klart som fan det inte blir det, har jobbat upp en ganska stark avsky mot den staden. Eller kanske främst dess befolkning bestående av homofobiska pingstvänner och efterblivna hockeyditon. Jonathans teori om att homfobin är det enda som håller staden samman är fullkomligt lysande. Med en gemensam fiende blir diskrepansen mellan bibeltrogna och hockeykillar/fruar inte så stor. Det som främst väckt min aversion är att när den gudsförgätna hålan för en gångs skull lyckats knyta till sig en person som gör något vettigt blir han mordhotad och lämnar staden. Den officiella förklaringen till att museichefen som fixat dit både Ecce Homo och Star Wars flyttar är förstås att hans fru bor i Sthlm men jag köper det inte. Att utsällningen fortfarande väcker sådana känslor hos moderaterna i Örnsköldsvik säger väl det mesta.
Att Ö-vik som enda stad i Norden fått den hysteriskt stora Star Wars-utställningen känns lite som när ett fotbollslag eller Michael Jackson besöker ett cancersjukt barn på sjukhuset. Det finns ingen logisk förklaring förutom medlidande och goodwill. Fast i det här fallet fanns det ju det. Men han blev bortjagad av en mobb homfoba bönder med brinnande hockeyklubbor istället för eldgafflar.
Om jag ska gå på utställningen? Klart som fan jag ska! Men först blir det kvartsfinal i cupen och Umebesök.
No comments:
Post a Comment