Wifebeater har inte något med linnet att göra

Det känns alltid slajmigt att skriva om andra, det har konstaterats förut, dessutom finns det ju så sjukt många bloggar som bara gör det så oftast känns det helt meningslöst att själv ägna tid åt det. Men nu kan jag fan inte låta bli, när jag jobbade igår satt jag halva kvällen och läste igenom hela flashbacks mastodontlika tråd om Papa Dees, misstänkta, misshandel av sin 20-åriga fru från Härnösand. Det som skrivs på den där sidan ska ju självklart tas med några ton salt. Men av det som skrivits här och här men kanske framför allt här kan man ju ändå inte låta bli att bilda sig uppfattningen att det är något riktigt rötet som har hänt. Det som gör att varningslampan börjar lysa extra mycket rött är på något sätt att hans, 22 år yngre, fru påstår att det är hon själv som slagit sig i huvudet med ett blockljus. Känner inte att det är någon idé att skriva mer om själva händelsen i sig här, det finns ju över halva internet by now om man vill gräva ner sig i det.

Men, det finns två saker som slår mig i den här misären. Dels att många, inklusive jag, blir så chockade över att en så fin och skön snubbe som Papa Dee skulle kunna begå en så grov misshandel av sin fru, även om mycket pekar på en fällande dom så är han ju faktiskt inte dömd än. Att han skulle ha medverkat i, det i sig vidriga fenomenet, Världens härligaste män gör ju bara situationen ännu mer bisarr. Bara själva tanken att han kan ha utfört den där handlingen verkar skaka samhället i grundvalarna. Unni Drouge skriver ganska bra om den grejen på sin blogg. Det hon säger är väl ungefär att många kvinnomisshandlare är värsta charmiga skittrevliga snubbarna utåt sett, men kan ha en helt annan sida. Alltså att de finns överallt och att det inte enkelt går att kategorisera dem som alkisar,arbetslösa, spelmissbrukare osv. Det är ju den bilden man växt upp med. Men alla misshandlande män ser inte ut som Burres pappa i Bamsetidningarna. Det är en lika skev bild som att alla våldtäktsmän smyger i buskarna i svarta huvtröjor som man fick lära sig i ungdomens high school-serier.

Den andra grejen som jag fastnar för är vilken internetkultur som byggts upp kring kändisåtal. Cecilia Beckroth lägger till exempel ut domen mot Tito Beltran på sin blogg för nedladdning osv. Vem som helst kan ju begära ut de där dokumenten och det är väl själva grundidén med offentlighetsprincipen att medborgarna ska kunna ta del av sånt. Men det som blir obehagligt i fallet ovan är att även offret hängs ut vitt och brett i t ex fb:s forum och ovan nämnda blogg. Det står vad hon senast hade för status på fejan osv. Där någonstans börjar hela skiten gå för långt.