You can call him Al

Den 3 november släpps Our Choice och för att citera pressutskicket "Gore intends to mount the most intensive and widespread global book tour ever." Det kommer med andra ord bli ett enormt pådrag då och i samband med klimatförhandligarna i Köpenhamn. Eftersom jag läst boken både en och annan gång i form av faktagranskare tycker jag inte att ni ska behöva vänta så här kommer mitt utlåtande, enjoy.

I kontrast till de negativa nyheterna inför Köpenhamsförhandlingarna som avlöser varandra i medierna erbjuder Al Gores nya bok Our Choice en känsla av tillförsikt. Al Gore är optimistisk, nästan intill det naiva ibland, i sin övertygelse om att vi kan lösa klimatkrisen. Boken är ett ambitiöst hantverk där mycket bred kunskap om potentiella klimatlösningar sammanfattats och komprimerats på ett pedagogiskt vis. Om En obekväm sanning var motsvarigheten till Maos lilla röda, storleksmässigt alltså, så är Our Choice snarare en familjebibel med tillhörande psalmbok. Vi pratar om en rejäl tegelsten till bok med andra ord.

Inledningen av boken är en liten generalrepetition av hans hyllade filmprojekt: här redogörs helt enkelt vilka de främsta orsakerna till dagens klimatförändring är. Utsläpp av koldioxid, metan, sot, halokarboner, dikväveoxid och kolmonoxid samt lättflyktiga organiska föreningar är bovarna i sammanhanget. Att utsläpp av sot räknas in bland de andra mer konventionella växthusgaserna är kanske inte något direkt revolutionerande men ändå värt att framhäva. Då jag har pluggat miljövetenskap på universitetet har sotets påverkan på klimatförändringarna exempelvis inte setts som någon självklar sanning. Så lite ny is bryter (smälter) det konstaterandet ändå.

Resten av boken tar upp de alternativ som existerar och dess utvecklingspotential samt vilka politiska hinder, mest i USA så republikanerna får ju väldigt mycket skit såklart, som gör det svårt att utveckla dessa tekniker. Det ska dock konstateras att Gore inte enbart är någon tekniksnubbe som tror att detta är lösningen på våra framtida problem. Saklig kritik mot den globala, men framförallt amerikanska, konsumtionsutvecklingen och köttkonsumtionen finns med i boken. Den västerländska satsningen på etanol pekas ut som ett varnande exempel på vad som kan gå fel då man är så ivrig att hitta ”miljövänliga” alternativ att man inte gör livscykelanalyser på slutprodukterna.

Ett genomgående tema i boken är att en global prissättning på kol skulle ändra förutsättningarna radikalt för alla gröna energiformer. Solkraft, vindkraft men kanske mest geotermisk energi lyfts fram som tänkbara alternativ. Kapitlet om geotermi innehöll en hel del ny information för mig, mycket intressant om EGS-tekniken bland annat.



Den i media hårt lanserade tekniken kring koldioxidavskiljning ställer han sig däremot väldigt skeptisk till. CCS- teknik beskrivs som väldigt avlägsen rent tekniskt för att vara lönsamt, 20 – 30 år framåt i tiden. Lanseringen kan väl snarare anses vara ett sätt för Vattenfall och liknande företag att lugna omgivningen för att kunna fortsätta med business- as-usual för sina dirty kolkraftverk.

Kärnkraftsutvecklingen beskrivs i mina ögon förvånansvärt neutralt. Irans och al- Qaidas vilja att skaffa kärnvapen ses nästan som mer problematiskt med kärnkraft än förvaringsproblematiken eller det faktum att kärnkraft INTE är klimatneutralt. Boken är något reserverad men tar inte ställning dock ges en trovärdig beskrivning av hur kärnkraftssituationen ser ut.

Sammanfattningsvis tycker jag att boken ger en bra genomgång av klimatläget och den politiska situation på ett pedagogiskt vis utan att blanda in massa personligt dravel om Al Gores familj som jag tyckte sänkte ”En obekväm sanning” en aning. Det framgår tydligt att syftet är att påverka utgången av Köpenhamnsförhandligarna och det görs i en väldigt optimistisk ”yes-we-can-anda”.

Det som känns lite märkligt är att den viktiga roll som haven spelar i och med att de upptar koldioxid och vilka konsekvenser detta får i form av förändrat pH i haven osv inte ges något utrymme. Detta nämns knappt i boken men borde ha förtjänat ett eget kapitel minst. En annan kritik som Al Gore antagligen kommer att få motta är den enorma förhoppning han ställer på att en prissättningen på koldioxid också kommer generera marknadsekonomiska lösningar till den globala uppvärmningen.

Satsa på Laudrup

Ibland går det inte att undvika att pråla lite med vad var det jag sa när händelseutvecklingen utspelar sig precis som man själv förutspått. Å andra sidan är det djävligt tråkigt med pessimister som är skeptiska mot allt och alla och målar fan på väggen så fort de får chansen. Dessa finns ju överallt nuförtiden kolla bara på alla Obama-haters som visat upp sig efter fredspriset eller surpupporna på Patronernas forum bara för att ta ett axplock. Till den skaran vill jag inte gärna ansluta mig. Men att det skulle gå åt skogen för den här generation av Lagerbäcks landslag var ganska tydligt redan i förra EM enligt mig.

Nu är ju den där eran avslutad och vi blickar framåt. Svennis säger idioterna som röstar på Aftonbladets hemsida, har du kära läsare någonsin röstat där?, nä precis IDIOTI och populism är det enda som går att avläsa från en sån omröstning. Hur Svennis fortfarande kan vara så populär förblir iofs en gåta. Oavsett vad nätfjantarna tycker så talar väl det mesta för att det blir Hasse Backe och han U21-tjommen Lennartsson som tar över de gulblå i november. Inte ett helt oävet val måhända men jag skulle vilja se en utländsk tränare i landslaget. Gärna en ung italienare eller kanske rent utav en spanjor. Att det folkhemsgråa gubbarna på SFF skulle våga sig på en sådan dramatisk förändring är ju å andra sidan inte ens att tänka på det inser till och med en drömmare som jag.

Vad återstår då om man inte vill gå den vanliga tråkiga in med U21-tränaren-vägen? Jo, Michael Laudrup I tell you. Närmare en kontinental fotbollsfilosof kommer man inte i Skandinavien. Nu menar jag ju inte att jag på något vis tror att Sverige har kapaciteten att spela någon spansk ticka-tacka-fotboll men va fan nu har vi prövat seg Lagerbäcksfilosofi i 12 år varför inte testa något nytt. Dessutom kommer vi antagligen aldrig få uppleva en världsfotbollsspelare som Zlatan i det svenska landslaget under en överskådlig framtid. Dags att utnyttja detta , jag tror att Ibrahimovic och Laudrup skulle passa som ler och långhalm ihop. Att Laudrup sitter på ett kontrakt med Spartak Moskva och antagligen drar in så mycket oligark-rubel på sitt konto att han skulle kunna förse hela Christiania med munchies och rød pølse varenda dag resten av sitt liv och ändå ha en minst sagt säker pension är förstås en annan femma. Men som jag brukar säga: det sista som överger fotbollsfanet är hoppet.

Om hösten

Min sista höst som tjugoåring gör sig onekligen påmind idag, på ett vackert vis inte det klassiska grådaskiga viset som staden Göteborg annars bemästrar så väl. Lagom kallt och löv som faller ner från träd syns utanför fönstret. Eller om sanningen ska fram så ser jag inte sett skit från mitt fönster förutom en Shellskylt och Älvsborgsbron men ni fattar vad jag menar. Borde väl egentligen gå på promenad eller nåt men jag sitter med datorn i famnen och funderar på framtiden istället. Känns surt att alla jobb jag vill ha inte finns i staden jag bor i. Om jag nu inte börjar med något slags frilansliv vilket ju kanske kan vara aktuellt men inte vad jag känner för just nu och antagligen inte heller då jag är färdigmastrad om ett och ett halvt år. Trivs ju för djävla bra i den här stan helt enkelt. Speciellt nu när man lurat hit sin gös och hon börjat fatta charmen med stan.

På måndag får jag i alla fall manuset till Al Gores nya bok som ska granskas och värderas. Our Choice heter den på originalspråk , jag vågar mig på att gissa att den döps till Vårt val på svenska. Ska bli kul då det är mitt första jobb dr jag verkligen får användning av min utbildning.

Nu ska jag marathontitta på West Wing i väntan på Zlatans entré på Parken i Köpenhamn.