Socialrealism

Gåshud varje gång jag lyssnar på den här:

Ode till Birger Norman

"Ålle bäst

va’n Birger Norman.

Då man las

va han hadd skreve,

då fätta man

hannlöst direkt

va som stog där.

Värtenda orl

å varenda ra.

Å dä som stog

mella raern å."

På förekommen anledning...

kunde jag inte motstå frestelsen att knåpa ihop en spellista bestående av skatepunk från nittiotalet. Den förekomna anledningen är alltså H1s inlägg om genren. Vill dock poängtera att jag valt låtar som var da shit då i mitten av nittiotalet och som diggades hårt av pojkar och flickor i för stora byxor och inte nödvändigt vis representerar det bästa artisterna i fråga presterat. 21 first century digital boy är t. ex en låt som jag knappast skulle prioritera om syftet var att plocka russinen ur Bad Religions låtskatt till kaka. Men det var den låten som gick hem hos skatekidsen 1995 och tillika deras överlägset största hit möjligtvis ihop med lama ”punk rock song”. Det är Hitz for skatekidz helt enkelt.

Bokens årstid

Jag har jobbat upp en enorm läspepp de senaste veckorna, tror att det har med den ljusa årstiden att göra. Den avslapnnade och rurala inramning av mitt nuvarande liv kan nog också spela in. Jag har väldigt lätt för att tappa fokus, bli trött och somna, när jag läser på vinterhalvåret resultatet blir att jag hackar mig framåt ett tiotal sidor i taget och till slut ledsnar och lägger ned bokläsarprojektet i fråga. Den här tiden på året däremot kan jag ligga timmar i sträck och läsa utan att ögonlocken faller ned. Plöjde Mästaren och Margarita under påsken och den levde upp till mina förväntningar. Jag brukar annars kunna ha svårt för när det blir för surrealistiskt men i Bulgakovs berättelse om Satans besök i Moskva så funkar det med talande katter osv. Samma grepp, alltså en talande katt, använder sig Haruki Murakami av i sin bok Kafka på stranden men där hade jag svårare att köpa upplägget tyckte att boken tappade fart när de ”mystiska” passagerna tog över på slutet. Det hindrade inte att jag förälskade mig i Murakamis språk, ska definitivt läsa mer av honom.

Årets läsbesvikelse för min del är Don DeLillos Under jord. Eftersom han är en författare som ofta förknippas med begreppet ’The great American novel’ var mina förväntningar kanske lite väl höga. Men alltså om jag ska ta mig igenom en bok på 896 sidor så vill jag få lite mer leverans än vad den läsupplevelsen gav. Fängslande teman som kalla kriget, rasfrågan i USA, terrorism etc. vävdes in i storyn men ingen av de åtskilliga karaktärerna som dök upp fram och tillbaka lyckades riktigt fånga mitt intresse och det är nog i detta som min besvikelse bottnar. Till skillnad från ett mastodontmästerverk som Bröderna Karamazov så fanns det inte lika stora transportsträckor i Under jord, tempot är ganska högt och berättelsen knyter skickligt ihop händelserna från en baseballmatch på 50-talet till nutid, nåja 90-tal iaf, men det spelar faktiskt ingen roll om känslan för bokens karaktärer aldrig riktigt infinner sig.

Den senaste veckan har jag drabbats av en Gulliou-renässans. Jag har plöjt Coq Rouge och Den demokratiske terroristen de två första delarna i Hamilton-serien. Läste hela serien då jag var 13-15 men inte de två första eftersom de fanns som filmer. Måste säga att som spänningslitteratur håller Hamiltonböckerna en helt ok klass. Det mest givande för min del är dock att det hela blir ett tidsdokument för hur Sverige och världen såg ut under 80-talet hur olik sig Palestinafrågan var då t.ex. Tror att det blir en deckarsommar för min del förutom kanske någon omläsning av någon titel i Hamilton-serien så läser jag nu Leif GWs Grisfesten och Capotes Med kallt blod ligger och väntar på nattduksbordet. Kan nog bli en och annan hårdkokt deckare av Ross Macdonald innan sommaren är över också.

"Kommun"

Mitt uppsatsskrivande har fått en liten skjuts framåt de senaste dagarna. Den enkla förklaringen till det är att jag nu har tillgång till en arbetsplats som resulterar i ett mer disciplinerat arbete. Arbetsplatsen är ett kontor på ”kommun”. Det fanns ett ledigt rum på tillväxtkontoret, lite ironiskt kanske, så när K frågade om inte jag kunde få utnyttja platsen för att skriva klart min masteruppsats var det inga problem. Jag har alltså tillgång till ett eget skrivbord, kaffeapparat och kommunmänniskor att tjôta med på kafferasterna alldeles gratis! Fatta grymt. Småstad vs Storstad 1-0.

När jag ändå håller på att rapportera om mina förehavanden kan jag meddela att jag i måndags höll en liten improviserad föreläsning för eleverna på Räddningsgymnasiet om krisberedskap i Moçambique. Det gick helt ok, jag hade som sagt inte förberett mig särskilt mycket men jag tror att kidsen fick ut något av det jag förmedlade i alla fall.

En positiv grej med Höga Kusten är att jag känner mig mer kreativ här. Det finns ju som inget val direkt om man vill att grejer man själv gillar ska hända så måste man ta saken i egna händer liksom. Vet inte vad det är men det är nästan som att det finns i luften, kreativiteten alltså.

Soloblogg igen!

Hupp, har man kickat ut ”frugan” från bloggen då. Inte för att hon inte höll måttet eller så det rör sig snarare om en kärleksfull handling som förhoppningsvis verkar som incitament till att hon med sin underhållande stil startar eget. Det skulle behövas i min krympande bloggvärld där det egentligen bara är Hanet som håller ställningarna nuförtin. Vi får se ur det blir med den saken.

Tror också att det blir mer som förr nu, känns inte lika aktuellt med resebloggande från Svanö så att säga. Men vem vet jag kanske kan få Kramfors kommun att sponsra om jag bara skriver djävulskt förhärligande inlägg om livet i Västernorrland.

Nu blire i alla fall fopol! Så alla som inte bryr sig om det gör er själva en tjänst och sluta ägna dyrbar arbetstid på att läsa den här bloggen.

Skönt att giffarna har börjat ta sig i kragen igen för annars har den här fotbollssäsongen inte bjudit på så många godbitar. Har inte varit så osugen på CL-finalen sen Man U och Chelsea var där. Ett pest- eller- kolera-val om världens charmlösaste lag eller världens just nu skitnödigaste lag ska få lyfta bucklan enligt mig. En sak har de båda lagen iaf gemensamt om något endaste domslut går dem emot så omringar de domaren och tjôtar tills de får som de vill. Andra lag får varningar och utvisningar för liknande beteenden men just Barca och Man U verkar alltid klara sig ifrån domarnas reprimander.

Att Manchester United är lika mycket ett vrövhål som en fotbollsklubb är väl ingen nyhet direkt de har alltid varit en osympatisk klubb i mina ögon. Barcelona däremot har jag gillat men på senare tid har de ägnat sig åt att gräva sin egen grav. Det började med att de kickade Zlatan vilket ju inte är ok. Sen handlar det nog bara om att man fått en överdos av präktige Messis utseende (jo jag VET att många tycker han är lik mig men jag är ändå less på han) och deras ”fina” fotbollsduttande. Eller så är det så enkelt att jag fortfarande är bitter över att barcafjantarna slog ut Arsenal tack vare domarens horribla utvisning av Van Persie. Om de skulle spela så överdjävulskt bra fotboll som de gjorde i el clasico i höstas mot Real så skulle de inte behöva ha domarna på sin sida också, just sayin.

Livet på landet

Vi är på Svanö nu alltså om någon missat det. Mambos. Det är ganska gôtt, jag fördriver dagarna genom att plita på min uppsats och räfsa lite i trädgården medan Marita står för brödfödan genom hårt arbete i Kramfors.

Lyssnade på Mörns P1-debut (?) i morse och reagerade på en sak som kändes väldigt självklar då den togs upp i programmet men som jag inte riktigt tänkt på tidigare. Kommer inte ihåg hur de exakt formulerade det men det gick i alla fall ut på att man nuförtiden inte jobbar för att finansiera sin livsstil, som man har på fritiden, utan att jobbet mer blivit en del av livsstilen.

Kan känna igen mig mycket i det där och bli lite förbannad över att jag påverkas så mycket av den rådande normen. Den oklara skillnaden mellan arbete och fritid tror jag är en avgörande del i att jag har lite panik över att släppa storstan helt och flytta hem till Svanö på allvar. Ju länge tid jag är här ”hemma” desto mer trivs jag här och så har det varit de somrar jag spenderat på ön också. Men eftersom det läggs så stor vikt vid vad man har för jobb och inte vad man liksom uträttar på sin fritid känns ju alternativet: kommungubbe i Kramfors, ganska mycket som ett icke-alternativ. Men bara för att man skulle jobba där innebär det ju inte per automatik att man ÄR sitt jobb. Tror att det där med vilken vikt man lägger vid sitt yrke har större betydelse i Sverige än på många andra platser. Från vad jag hört inbillar jag mig att det inte alls har samma betydelse i t. ex Spanien.

Är det bra eller dåligt? I can't really tell, men lutar åt det senare.