8/5 2012

Solen letar sig fortfarande in genom fönstret fast klockan snart är åtta och M har somnat i den blåa soffan. Jag lyssnar på jazz och läser den senaste Marvel-omnibusen som damp ned i brevlådan förra veckan. Det går att leva ett gott liv på landet ingen tvekan om det. Det hela känns bara så overkligt fortfarande. Att vi planerar och sparar för att kunna köpa huset nästa år. Att jag ägnar tid och intresse åt att kolla till hur komposten mår. Att vi liksom bor här på riktigt nu och att vi båda fått jobb och sådär. Att vi har goda vänner som vi umgås med regelbundet och att vi nog aldrig mått bättre tillsammans än nu. Det är ett gott liv, det är det.

Ny tid, ny giv

Sommaren snurrade fort som Håkan Hellström kanske skulle ha uttryckt sig. Inte ett blogginlägg sen den 25 juli och plötsligt är det höst. Jag kan nog inte påminna mig om att jag välkomnat den årstiden så mycket som nu. Jag har ju haft sommar och värme sen februari ungefär med ett undantag för april och längtan efter en vardag i lagom höstkyla är stor. I onsdags fick jag äntligen min fucking masterexamen också så nu antar jag att man typ är vuxen. Visst känns det skönt att ha avslutat fem års studier på universitetsnivå men samtidigt finns det en motstridande känsla som ligger och guppar i bakgrunden. Jag skulle inte riktigt vilja kalla den för nostalgi men något närliggande kanske som jag just nu när jag fumlar på tangenterna inte kan sätta ord på. Det handlar såklart om att jag kliver in i ett nytt skede i livet, eh det där lät inte alls högtravande eller hur, och det är fan i mig obehagligt samtidigt som det är lite kittlande.

En sak som i alla fall känns helt rätt är flytten till Svanö. Saknade inte alls Göteborg efter att ha besökt staden förra veckan. Klart att det var kul att träffa kompisar och så men själva staden, nej over and done with. Jag försöker att njuta av den här passagen i mitt liv, eufemism för arbetslös i väntan på jobb, genom att plöja GOT-böckerna och utföra diverse praktiska sysslor i trädgården och i huset. Att det bara är att kliva ut genom dörren för att ta sig en löprunda i en underbar miljö är en sån där sak som jag uppskattar grymt mycket nu men inte ens skulle ha reflekterat över som 16-åring. Det är fan gôld värt att bo så. Eftersom jag har en karriärsquinna vid min sida så känns det helt ok att vara hemmaman för ett tag. Får väl se hur det känns om en månad om arbetstillfällena skulle fortsätta att lysa med sin frånvaro.

Livet på landet

Vi är på Svanö nu alltså om någon missat det. Mambos. Det är ganska gôtt, jag fördriver dagarna genom att plita på min uppsats och räfsa lite i trädgården medan Marita står för brödfödan genom hårt arbete i Kramfors.

Lyssnade på Mörns P1-debut (?) i morse och reagerade på en sak som kändes väldigt självklar då den togs upp i programmet men som jag inte riktigt tänkt på tidigare. Kommer inte ihåg hur de exakt formulerade det men det gick i alla fall ut på att man nuförtiden inte jobbar för att finansiera sin livsstil, som man har på fritiden, utan att jobbet mer blivit en del av livsstilen.

Kan känna igen mig mycket i det där och bli lite förbannad över att jag påverkas så mycket av den rådande normen. Den oklara skillnaden mellan arbete och fritid tror jag är en avgörande del i att jag har lite panik över att släppa storstan helt och flytta hem till Svanö på allvar. Ju länge tid jag är här ”hemma” desto mer trivs jag här och så har det varit de somrar jag spenderat på ön också. Men eftersom det läggs så stor vikt vid vad man har för jobb och inte vad man liksom uträttar på sin fritid känns ju alternativet: kommungubbe i Kramfors, ganska mycket som ett icke-alternativ. Men bara för att man skulle jobba där innebär det ju inte per automatik att man ÄR sitt jobb. Tror att det där med vilken vikt man lägger vid sitt yrke har större betydelse i Sverige än på många andra platser. Från vad jag hört inbillar jag mig att det inte alls har samma betydelse i t. ex Spanien.

Är det bra eller dåligt? I can't really tell, men lutar åt det senare.