November

Sprang på min gamla lågstadielärare för någon dag sedan, det var lite märkligt. Hon mindes inte vad jag hette men hade en klar bild av hur jag var i första till tredjeklass då hon var vår klassföreståndare. Kommer du ihåg att du alltid ville sitta inne på rasterna och rita frågade hon mig. ”Du var ju inte direkt någon som gillade att spela fotboll”. Tiderna förändras, och man själv med tydligen. Men kanske inte så där överdrivet mycket. Mina ”raster” nuförtiden utgörs av lunchen på jobbet och de skiljer sig inte nämnvärt från hur jag agerade som 8-åring obviously. Jag slänger i mig min medhavda matlåda och beger mig sen till biblioteket i grannbyggnaden och drömmer mig bort i fantasyns fantastiska värld tills det är dags att knega igen.

Så mycket fotbollspelande blir det inte heller tyvärr. Fast det är inte ett aktivt val från min sida. Det är väl en av de få aspekterna av att bo på landsbygden som jag upplever som negativ. Saknar verkligen de där rutinerna med korpfotboll och fredagsinnebandy med ett gäng hyfsat likasinnade. Å andra sidan har det gett mig tid och möjlighet att börja med gubbaktiviteter som långdistanslöpning á la milen och simning på Ådalshallen.

Apropå gubbaktiviteter såg jag Mattias Alkberg på Pipeline häromkvällen och det var en nostalgitripp som heter duga. Stället har inte förändrats nämnvärt sedan mitt senaste besök någon gång i slutet av nittiotalet. Kul att den anrika rockklubben finns kvar och att det fortfarande arrangeras kvalitetsspelningar i ”Norrlands huvudstad”. Minns att det var något upprop mot ställets nedläggning för några år sedan. Skönt att stället inte förvandlats till en sushibar eller något annat "trendigt".

Konserten var bra, schysst ljud och trevlig stämning både bland publiken och hos Matti och hans nerver på scenen. Enda besvikelsen var väl att de inte körde Asterism & Obelisk. Oh well.

Back in Business

Det är lätt att bli paralyserad av ett längre blogguppehåll. Det finns så många inlägg som hunnits med att tänkas i huvudet utan att det genererat i att tankarna skrivits ned och för varje tänkt inlägg som inte hamrats ned blir uppförsbacken längre på något sätt. En annan starkt bidragande orsak till bloggtorkan är att jag drabbats av arbetskoma. Sen tre veckor tillbaka har jag jobbat som kommungubbe och det är enligt mina erfarenheter alltid den perioden på ett nytt jobb som är värst. De nya strukturerna och rutinerna ska sätta sig samtidigt som ens egen roll och arbetsuppgifter ska utkristalliseras. Mitt huvud har varit som en gröt efter en arbetsdag och det mest konstruktiva jag tagit mig för har varit att laga mat och plöja ett avsnitt av West Wing alternativt något kapitel i A Storm of Swords (som är sjuukt spännande just nu efter 800 sidor.)

En annan effekt som jobbet haft är att jag drar mig för att uttrycka för mycket på bloggen. Fattar verkligen varför så många i min bloggkrets valt att lägga locket på när de klivit in i arbetslivet. I alla fall när man har en yrkesroll som är hyfsat offentlig. Jag har t. ex blivit intervjuad tre gånger av lokal media om etableringen av ett ungdomsråd i kommunen som jag har ansvar för. Att då skriva ”som jag pratar” känns lite obekvämt. Det är kanske löjligt men jag har tänkt i de banorna iaf. När jag pluggade spelade det mindre roll men tanken på att kollegor, chefer och folk jag möter i jobbet kan läsa hämnar mig lite märker jag.

Ok en grej nurå som jag tänkt skriva något längre om men som inte lämnat mitt gröthuvud tidigare: folk som levererar. Nu tänker jag på kultur. I höst har två av mina husgudar släppt nya böcker/skivor som har levt upp till alla mina förväntningar och det gör mig så oerhört glad och eh, ja trygg kanske är rätt ord. Det känns betryggande att det jag omhuldade som 18-åring fortfarande känns betydelsefullt, att de personer jag såg upp till då fortfarande bär på budskap som tilltalar mig som 31-åring. Jag tänker såklart på Mattias Alkberg och Mats Jonsson. Det är så befriande att alltid ha högt ställda förväntningar på vad dessa herrar tar sig för och att man nästan alltid slipper bli besviken. Det finns många gemensamma nämnare dem emellan som gör det nästintill omöjligt för mig att inte älska det dom gör. Det handlar om två Norrländska män med patos och säregna uttryckssätt som i deras händer blir de perfekta verktygen för att beskriva Sverige 2011. Att lyssna på Matti och läsa Mats Jonsson gör liksom ont men ont på ett bra sätt. Det framkallar en känsla i mig av att nu jävlar anamma måste vi ta tag i det här samhället innan det barkar helt åt helvete. De tycker jag dom ska ha en eloge för alltså.