Vad jag tänker på när jag talar om läsning

Det är såhär års som man verkligen får möjlighet att njuta av att en bor på landet. Kvällarna är fortfarande hyfsat långa och en sensommarafton som den här är det såklart njutigt att kunna hänga i sin trädgård. En priviligierad djävel är vad man är. 

Men semestern är slut så nåt ska man väl få klaga på iaf. Det jag saknar mest med semestern är orken att läsa böcker. Tid för att läsa finns ju alltid, vad jag än påstår, men orken det är där det tryter tyvärr. Sätter jag en bok framför näsan en vardagskväll så grissover jag efter en kvart. Det slår aldrig fel. På helgen orkar jag läsa och på kvällen innan jag går och lägger mig blir det alltid några sidor också så det är inte det att jag inte läser alls. Nä, det jag saknar är de där långa timmarna i sträck framför en bok som jag kan unna mig på min ledighet när jag kommit ned i varv tillräckligt. På Rossö t.ex kan den där känslan infinna sig och det är så gôtt när den kommer. När jag är på resande fot har jag också lättare att koppla bort allt sätta på mig hörlurar med jazz eller något annan instrumentalmusik och läsa timme efter timme.

Då orkar jag läsa lite mer svårpenetrerade alster också. Har ju fått för mig att jag ska läsa allt som Eyvind Johnson har skrivit. Vilket såklart är vettlöst eftersom jag antagligen redan läst det bästa i och med Strändernas svall och Krilontrilogin och tidigare gett mig på Romanen om Olof-sviten utan att fastna för det riktigt. Men ändå, Eyvind är en sån där författare som jag måste vara i ett speciellt stämningsläge för att till fullo kunna uppskatta och få ut en maximal läsupplevelse av och det kan jag inte ikväll känner jag.

Norrland

Jag har just läst ut Po Tidholms bok ”Norrland”. Chockerande nog så gillade jag den. Nu var jag dryg såklart, boken är ju som gjord för att jag ska svälja den med hull och hår. Det finns ju mycket i Tidholms story som en kan relatera till. Uppväxten på norrländsk landsbygd med akademikerföräldrar t.ex. Det där eviga pendlandet mellan avsky för det efterblivna som finns i en bruksort på dekis och omhuldandet av det autentiska och ärliga som en ändå lärt sig att uppskatta efter att ha gått på för många glättiga gratisfester i storstan.

Som det ofta blir med essäsamlingar kan det bli lite kaka på kaka. Vissa texter överlappar varandra och det innebär att läsningen tappar tempo, lite samma sak med Erik Nivas samlingsböcker. En och en är texterna oftast fantastiskt välskrivna i jämförelse med vad man vanligtvis läser i dn eller ab men samlade kan de tappa lite av sitt ursprungliga värde.

 Hanet skrev förövrigt ett uttömmande och bra inlägg om boken i höstas, där han förtjänstfullt tar upp problematiken med ”Norrland" som begrepp och avsaknaden av kvinnor i reportagen läs det här.

 Imorgon ska jag iaf lyssna på Po Tidholm när han kommer till Kramfors bibliotek och pratar om boken.  Tror det kan bli ett intressant samtal.

Slutet på början

Nio månader sen sist och jag saknar bloggen på någe vis. Fast mest saknar jag väl tiden när bloggen var det enda sättet en kommunicerade med sina vänner på nätet på. Oh, boy knappt skrivet en mening och nostalgin börjar redan kicka in. Detta bådar inte gott

Den enkla förklaringen till att bloggen är på väg att förpassats till samma virtuella kyrkogård som mitt Myspace-konto är väl facebook, twitter och instagram. Men det är att göra det lite för enkelt för sig själv kan jag känna. Den kommunikation och den information jag får av de där apparna på min iPhone är inte i närheten av att ersätta den dynamik och den inspiration som ett givvande bloggande kan ge.

Se där en kvarts vila mellan Angel-avsnitten, parallelltittar med Buffy, och ett litet bloggelitoinlägg var på plats. Avslutar med ett Churchillcitat á la Hans Holmér: "Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början"

8/5 2012

Solen letar sig fortfarande in genom fönstret fast klockan snart är åtta och M har somnat i den blåa soffan. Jag lyssnar på jazz och läser den senaste Marvel-omnibusen som damp ned i brevlådan förra veckan. Det går att leva ett gott liv på landet ingen tvekan om det. Det hela känns bara så overkligt fortfarande. Att vi planerar och sparar för att kunna köpa huset nästa år. Att jag ägnar tid och intresse åt att kolla till hur komposten mår. Att vi liksom bor här på riktigt nu och att vi båda fått jobb och sådär. Att vi har goda vänner som vi umgås med regelbundet och att vi nog aldrig mått bättre tillsammans än nu. Det är ett gott liv, det är det.