På anmodan

Så här ska jag tydligen gå runt i en vecka, oh well.

Resfebern

Försöker hinna med lite nödvändiga prylar innan tåget ska ta mig till sthlm och sen vidare till Faraoland. Har alltid haft en stark resfeber men idag är jag ganska nöjd med hur den har hanterats. I vanliga fall så fallerar det mesta om det ska resas samma dag. Fast den här gången har saker blivit hyfsat utförda, känns bra. Är väldigt tacksam över att att ha en god vän som agerar curlingfarsa. Hoppas att klotet glider ända fram och det blir en intressant norrlandssommar igen.

Em-drömmar

Vad kan göra deppig regnig februarifredag i götet lite lättare att uthärda? För min del gjorde de här klippen med Lasse Granqvist min dag. Måste vara landets bästa kommentator. Inte samma analysförmåga som Glenn Strömberg eller Jens Fjellström men med den där inlevelseförmågan kommer man långt. Gillar speciellt samspelet mellan honom och den nästan provocerande lugna gnällbältingen Ralf Edström. Hoppas på fler "det är inte möjligt" i sommarens fotbolls-EM. Det är lite rörande när han tappar det helt efter hockeymatchen också.

Let's party like its 1995

Läser att Bad Religion är bokade till West Coast Riot och vet inte om jag är imponerad över att de fortfarande håller på eller om det bara är pinsamt. När jag såg dom i Hultsfred för 13 år sen var det min första "riktiga" konsertupplevelse. Redan då var de ju gubbar, nu måste de vara närmare 60. Kolla in Greg Hetson på pressfotot han ser ut att kunna få en hjärtattack any day now. Få band har betytt så mycket för mig som BR gjorde där i de tidiga tonåren. Har haft en liten renässans i mitt BR-lyssnande på senaste tiden också, blir nästan sugen att planera in festivalen i sommarens aktivitetsplan. Fast den ska tydligen vara i Frihamnen och det bådar ju för en garanterad besvikelse. Men de har verkligen lyckats boka en klockren line up från 1995: NOFX, Bad Religion, Randy, Millencolin och No Fun At All. Är 2008 året då skatepunken får sin absoluta revival?

Ofrivilligt ute ur garderoben

Har fortfarande inte riktigt kommit över den ytterst otippade och dråpliga frågan som jag fick i julas hemma hos mamma på Svanö. För att inse det underhållande i historien bör det tilläggas att min kära mor tydligen hittat min blogg och läser den regelbundet, något som jag i julas inte kände till. På julaftonskvällen när julemiddagen ätits upp, snapsen snapsats och det finns lite tid för kontemplation över denna besynnerliga högtid lutar sig plötsligt morsan sig fram och undrar hur det är med "den där killen?". Pat: fattar ingenting. Den där killen som du skriver om i din blogg förtydligar mamma och efter ett tag faller plötsligt polleten ner. Hon hade alltså läst om min kärleksrelation till GIF Sundsvall men inte riktigt tolkat in mitt konstnärliga metaforgrepp där jag beskriver norrlandslaget som en bad guy som alltid svinar, behandlar en illa och sviker när det är som viktigast. Efter att jag skrattat ett tag får jag förklara för mamma att jag inte är homosexuell och så vitt jag vet inte bisexuell heller. Däremot är jag en ytterst hängiven giffare, ja jösses. Såg inte den frågan komma direkt. Ganska roligt att hon gick runt i flera månader och trodde att jag spelade, i alla fall gästaspelade, för det andra laget så att säga.

Killing a party

Efter att ha varit aktiv deltagare i ett mord, eller i alla fall en grov misshandel som kommer att leda till minst ett års sjukhusvistelse, borde någon form av ångest infinna sig kan tyckas. Men icke, Raskolnikovsvettningarnna har uteblivit fullständigt och istället är jag nöjdare än på länge. Antagligen för att handlingen utfördes för att hindra något av det vackraste jag vet till att bli ett monster.

Stockholm visade sig på ett av sina finare sätt. Hann träffa både gamla bekanta och de som står mig närmast fast de bor i fel stad med pointersystem och andra vidriga fenomen. De få goda som fanns bodde i en stad som hette Göteborg, och de allra gemenaste, vilka var i överväldigande majoritet, bodde i ett konglomerat av stinkande kåkstäder vilket, förutom Borås och östra Falun, inkluderade deras förfärliga huvudstad Stockholm. Vet inte vad jag tycker om Carl-Johan Vallgren egentligen men det där är ju kul iaf.

En av helgen mest minnesvärda episoder utspelade sig på Burger King kl två på lördagsnatten. Då vårt gäng sakta men säkert utvecklats till den där hejarklacksketchenvar det kanske oundvikligt. Efter att sällskapet spontant utbrustit i kvällens tjugonde "ååååå SOPA!" Fick vi automatiskt respons av ett bajengäng som fyllde i: "IDIOT, BONNJÄVEL". Den situationen sammanfattade det mesta tycker jag. En sak som aldrig upphör att fascinera mig med Stockholm och som väl tydligt bevisar min bonnighet är den barnsliga glädje som sprider sig i kroppen när jag får se kändisar. Helgens skörd bestod bland annat av Doktor Kosmos på tunnelbanan och Dr.Alban på TGIF.

Hemförsäkring sökes

Inne i värsta bloggflowet nu av någon anledning, det har absolut inget att göra med att det stjäl tid från tentapluggandet nej nej. Det händer bara så mycket i mitt liv nu helt enkelt, bah. Höll till exempel på att elda upp hela lägenheten när jag stressade i väg till årets första fotbollträning med division 7-laget. Hade en sån obegriplig tur att jag glömt min vagnkort hemma och var tvungen att springa hem igen. Först då märker jag att jag lämnat en platta på sexan i köket. Vojne vojne vill inte tänka på vad som skulle ha hänt annars. Speciellt eftersom jag inte fått tummen ur och styrt upp en hemförsäkring än. Velar fram och tillbaks Länsförsäkringar verkar bra, tips någon?

Annars gick fotbollsträningen över förväntan bra, har inte haft en tränare som coachar och styr upp regelrätta träningsmoment sen jag var 15 så det var lite upplyftande. Helt ur gängorna var jag inte heller. Kommer dock att sakna korpens sköna lekfullhet. Det bästa med att träna utomhus i februari är nog att ens medhavda vatten blir så kallt, satan vad gott det är med iskallt vatten efter träning. Ska vara onyttigt har man hört men det är väl som med alla härliga grejer.

Nu till det sega, på vägen hem i mina skabbiga svettkläder stöter jag såklart på K. Vi hälsade inte ens, hon var liksom på andra sidan gatan och jag pratade med en sydafrikan som spelar i vårt lag. Men det var hon och jag vet att hon såg att det var jag också. Det var liksom inte läge att skrika "halllå" och springa över på andra sidan gatan heller. Är sjukt konstigt egentligen att jag inte stött på henne sen i höstas. Har ju släppt det där, har nya flings och allt. Men det drog ändå upp en massa grejer som begravts långt ned och som jag hoppats var borta vid det här laget.

Ett steg för långt?

Nästa gång jag nojar lite över fettinnehållet i min bakispizza ska jag tänka på det här. Skottland verkar ha en härlig matkultur.

"One truly nutritious snack - the deep fried pizza and its crust juicy with frying oil."

Mysterium

Var med om något ganska märkligt för någon vecka sen. Efter att jag jordfäst min farmor i Lindesberg var det häng med kusinerna i hennes lägenhet på kvällen. Samtalen kretsade naturligt kring minnen av henne och om hur vacker cermonin varit. Att farfar dök upp i bilden var också ganska naturligt. Pappa berättade att farfars dröm som yngling var att bli tulltjänsteman. Märkligt val. Hursomhelst blev han aldrig tulltjänsteman utan fick ägna sitt liv åt att sälja damunderkläder istället. Det märkliga som inträffade var att jag berättade om ett glasklart barndomsminne för mina släktingar och möttes av total skepticism. Det var som att vara ett barn igen och inte bli trodd, visst det var ett barndomsminne men ändå.

Det jag mindes var att jag som liten knodd, 6-9 skulle jag tro svårt att hålla isär de där åren man är ju ingen Mats Jonsson direkt, får följa med farfar in på kontoret. Där finns ett kassaskåp som alltid var fascinerande, bland annat innehöll det två äkta guldmynt som han fått i deposition av en zigenarfamilj, jepp på den här tiden sa man negerbollar också, som aldrig kom tillbaks för att byta familjemynten mot kronor. Kassasåpet var lite av en skattkista alltså. Nu till det spektakulära, jag minns råklart att farfar tog fram en pistol ur skåpet och visade mig den. Det var en hemlighet som jag inte fick berätta för farmor och jag minns också att han var noga med att poängtera att pistolen inte var hans. Ingen i min släkt hade hört talas om det inträffade. Till saken hör att farfar var lite av stadens starka man och var med i Odd Fellow, Rotary, hemvärnet och alla sådana där nätverk. Nu undrar varför han visade sitt barnbarn en olagligt innehaft vapen? Kan ju som sagt ha varit 1986 det hände och han var inte direkt någon socialdemokrat min farfar...

Fotbollsmåndag

Försöker hitta motivationen att lägga ner tillräckligt med tid för att klara fredagens tenta. Om någon för ett år sedan sagt att jag skulle plugga fysik och nationalekonomi hade personen i fråga nog mötts av ett garv från min sida. Nu har det där skrattet mest fastnat i min egen hals. Har ändå gjort det hyfsat idag med två vändor på KTB, tog en paus för att lyfta skrot med Mörn. Skrotlyftandet har för övrigt gått riktigt bra på sistone känns härligt att ha kommit in i det igen.

Annars brukar jag ägna stor del av måndagen åt att sammanfatta helgens fotbollsevents. Mina standardrutiner är att först läsa sportbladet XL på kafferasten och sen på kvällen kolla alla mål från senaste Premier Leagueomgången innan djupanalysen i ofta så underhållande Euro Talk som är mumma för en fotbollsnörd. Erik Niva är ju en gammal favorit när det kommer till fotbollsjournalistik men jag måste erkänna att både Marcus Birro och Chris Härenstam har växt i mina ögon sedan jag började följa Euro Talk varje måndag. Har nästan helt slutat streama matcher då den undermåliga kvalitén ofta bara gör det plågsamt. Nu när Arsenal har chansen att rycka i toppen kunde jag dock inte låta bli. Ganska förvånad blev jag då det i pausvilan inte visades några fotbollshöjdpunkter eller matchanalyser utan hårdporr med explicita kuken-i-fittan-scener. Jag fattar verkligen inte. Hur tänkte kineserna eller vilka det nu är som står för streamningen att man ska blow of some steam i pausen eller? Att internet är depraverat är väl den totala ickenyheten men vissa dagar blir det onekligen tydligare än andra.

Restänk

Jag har åkt en hel del tåg den senaste tiden, åkt tåg själv ska tilläggas. Den typen av transport tillhör mina absoluta favoriter. Utrustad med en musikspelare och en god bok innebär resandet en perfekt kvalitetstid som inte går att slösa bort på oväsentliga aktiviteter. Fast för min del har det inte blivit så mycket läst under de här tågresorna, ingen fungerande iPod äger jag heller. Istället har tankarna fokuserats på lite allt möjligt, mycket framtidstänk men också rannsakande av nya handlingar och äldre sådana. Vet inte vad det är men någonting med tågresande får min tankeverksamhet att kicka igång aktivare än i vardagen. Lite samma med buss men absolut inte med flyg. Det handlar om att blicka ut genom ett fönster och se landskapet forsa förbi tror jag, det är terapeutiskt på något vis. Har kommit fram till ganska många stora beslut på tågresor i mitt liv. De där oplanerade terapitimmarna med mig själv har nog påverkat mer än jag själv insett. Det är ofta där i tågsätet som distansen kan kännas som störst eller saknaden som värst. Kan inte påstå att det skett något avgörande beslut under mina senaste resor, förutom insikten att jag inte längre tar Göteborg som min självklara hemstad.

Annars är en väldigt lustig grej med X2000 de där minuterna innan dörrarna öppnats och ingen vågar stiga fram för att testa om dörren fortfarande är låst. Alla väntar i snålblåsten på den myndiga personen som ska ta första steget. Någon måste ju göra det, själv vågar aldrig längre efter att en gång varit för hetsig och testat för tidigt.