Kärleksrelationer är sällan okomplicerade, ibland känns det som att det krävs komplikationer för att en kärlek ska kännas på riktigt. Det kan ju mycket väl vara så att jag är känslomässigt störd. Det får inte vara för "lätt" i en relation, då faller spänningen på något sätt. För mig måste allt från himmel till helvete rymmas i ett förhållande om det ska vara på riktigt.
En av mina största kärlekar de senaste fyra åren har verkligen fyllt de kraven. Det var kärlek vid första ögonkastet när vi träffades på Hisingen hösten 2003. Vi hade småflörtat lite med varandra tidigare, men det var en smygkärlek på avstånd, när vi verkligen möttes öga mot öga gick känslorna inte att ta miste på. En spännande och triggande feeling infann sig när vi sågs "pirret i magen". Men det visades sig ganska snart att jag råkat ut för en bad boy. En sån där kille som lovade mycket bara för att sen göra en besviken. På något märkligt vis så ökade min fascination varje gång jag sårades. Förra året försökte jag slå mig fri ur relationen, gjorde mitt bästa för att glömma och gå vidare genom att dejta andra men det blev aldrig samma sak. På vårkanten kom åter löftena om bättring och jag var fast i relationens järngrepp igen.
Hela året har vi haft det bra ihop, vi har träffats oregelbundet men alltid med en varm känsla i magen när vi skiljts åt. Jag började tänka att det här kan nog fungera ändå. Idag skulle vi göra planer för framtiden och det kändes så bra. Men då börjar velandet igen och alla framtidsscenarion kollapsade på en minut. Vi ska träffas på lördag igen, jag vill så gärna att det ska lösa sig fast innerst inne vågar jag inte hoppas på det, har blivit bränd så många gånger förut.
4 comments:
det lät så lovande när jag hörde dig gorma "wöö yes! yes!" från vardagsrummet tidigare idag, tråkigt att höra att det slutade illa... =(
Mer i kärlek än i annat, tror jag attman alltid måste ge en andra chans.
På lördag kommer jag stå där igen. Beredd på det värsta men med förhoppningar om en ljusare framtid.
Känner igen det där.
Sist jag kände lycka av ishockey var 2000 då jag syndes på expressens och aftonbladets löpsedlar i Umeå, jag stod där bland 10 åringar och hockeyspelare å såg utveckligsstörd ut.
Testa att heja på Björklöven det är kärlek som fyller dig med ångest och frustration inte en lycklig stund inte, på försäsongen kan man ana lite hopp.
Vet inte varför jag håller mig kvar i detta men likt förbannad sitter jag där med min halsduk på vagnen å är förbannad. Sa nån utveckling? nä det gäller inte Löven inte, klubben som levt i ruinens brant sedan 1987.
Jag hatar dig älskling!
FÖRLÅT!
Post a Comment