Miraklet i Ljungskile (nu med större bilder)

Har tidigare beskrivit den minst sagt svåra relation jag och giffers haft de senaste åren. När jag i lördags satte mig i en bil tillsammans med de trogna giffarna Emil och Daniel samt gifnovisen Elin för att beskåda ödesmatchen mot Ljungskile började den där oroliga magkänslan att mala. Hade gjort mitt bästa för att undvika den under veckan genom krogbesök. Träffade bland annat äckliga brats på nya båten som medvetet kissade utanför pissoaren och snackade om "sosseddrinkar" i fredags. Väl på plats i den lilla lilla hålan Ljungskile, som är ungefär lika stort som Bollsta och ser ungefär lika deppig ut också, började den sannslösaste fotbollsresa jag någonsin upplevt. Efter tio minuter gör Ljungskiles Mattias Gravem 1-0 och springer fram med ett tystande finger till Patronklacken som hållt igång ganska bra so far. Giffarna på planen spelar tafatt, Mikael Lustig som varit genial under hela säsongen ser ut som en liten sparvunge, slarvar i defensiven och får inte till sina patenterade inlägg. Jag börjar snegla mot resultattavlan som visar att Häcken tagit ledningen mot Sylvia. När Peo gör självmål i 34 minuten känns det för jävligt. Sången dör ut och stämningen i klacken har nog aldrig varit så låg.

Dricker kaffe i halvlek och lider av den tilltagande kylan. Av någon anledning så lackar jag på en av de mest utmärkande patronerna när han står och förbannar sig över giffarnas oduglighet på toaletten. Vi vinner med 4-2 säger jag till honom. Han betraktar mig som en idiot och frågar vad fan jag baserar det på. Magkänsla svarar jag. Han fnyser och går därifrån. Andra halvlek inleds och det känns som att ett helt ny blå startelva kommit in på planen. De krigar som riktiga giffers, vinner andrabollarna och kämpar på som fan. Men lik förbannat lyckas Ljungskile skapa ett helt sjukt läge som Fredrik Sundfors på något sätt lyckas parera. När Johan Patriksson får en Jonas Thern-genomskärare av Ongala och hur kyligt som helst trycker in 2-1 börjar hoppet väckas igen. Giffers ligger på och Tobbe Eriksson har ett riktigt bra skott. Klacken sjunger, det kan gå. Då, i 72 matchminuten, visas Micke Lustig ut efter en onödig eftersläng. Ridå, det är över, inget lag ska kunna göra två mål på bortaplan med säsongens bästa spelare utvisad, att giffarna skulle kunna lyckas med det finns inte ens på världskartan. Men det osannolika inträffar och Tobbe Eriksson får till ytterligare ett kanonskott som touchar en Ljungskilespelare och letar sig in i krysset. Adrenalinet stiger och jag frågar min gif-kompanjon om hur lång tid det är kvar typ varannan minut. När Stefan Ålander nickar in 2-3 i 88 minuten brister det totalt. Har aldrig upplevt en liknande euforikänsla. Jag hoppar runt och kramar Emil, Daniel och okända gifgubbar, helt jävla otroligt. Patronerna tänder bengaler, champagnen sprutas och allt är helt underbart. Att Tobbe Eriksson sen gör 2-4 på övertid är bara för mycket. Trängs vid staketet som värsta Darinfanet och high fivar med Sundfors, Patriksson och Sankala. Patronen som dissade mig i halvlek kommer fram kramas och säger "Osså du rå din jävel som är så positiv, fan jag ska aldrig mer vara negativ".

Väl hemkommen till götet firas vinsten med en spontanrockabillyfrisering och fest med Emil. Vi skrikes oss hesa på Göteborgs gator, tigger till oss jäger och njuter så mycket det går att göra som giffare. Är fortfarande helt salig, det här räddade min höst. Tack Giffers! Tack som fan!