Gubbtendenser

Suck, då var man ensam kvar på hugget. Måste erkänna att det kändes ovanligt trist att hjälpa Anna och Mörn att flytta i söndags. Inte för att flytthjälp någonsin är så speciellt upphetsande, det har dock utgjort en avsevärd del av vår sociala gemenskap på sistone, men det var extra tungt att flytta bort sina sista grannar. Att flytten drabbades av olyckliga "nyckelincidenter" var för mig ytterligare ett tydligt järtecken. Den som lämnar Masthugget får räkna med att känna på konsekvenserna.

Det finns många signaler som tyder på att jag och min närmaste omgivning inte är 20 bast längre och de flesta av dessa är bara positiva. Ett av de mindre sympatiska tecknen på att vuxenheten/gubbigheten börjat komma ikapp är de naturliga gubbstönen jag börjat ge ifrån mig. Nu snackar jag inte om Jonathans tillgjorda försök att låta som sin idol Körven utan autentiska ljud som inte går att stoppa. Oftast uppstår de efter någon form av fysisk ansträngning, sist vi spelade badminton gubbstönade jag t. ex som aldrig förr omklädningsrummet.

Gubbstönen kan man kanske ha lite överseende med, en naturlig utveckling osv. Vad en yngre upplaga av mig själv skulle ha betydligt svårare att acceptera är min nya vana att spotta. Som barn hatade jag verkligen spott och spottandet som fenomen. Minns tydligt när jag körde hem min barndomsvän Petri sedan han spottat på "vår" gräsmatta. Ett vedervärdigt beteende som naturligtvis krävde sitt straff. Mitt spottande har varit en långsam process som har sitt ursprung i mitt expanderande idrottande. Att lägga en loska på en grusig fotbollsplan känns inte heller så farligt. Sakta men säkert har dock spottet smugit sig in i mitt vardagsliv, så sent som i morse drog jag i väg en loska efter att ha sprungit till morgonvagnen. Kommer kanske undan med att spott är mer "punk" än "vuxet".

Först kändes det lite jobbigt att min farsa köpt Pengabrorsan före mig. Men med tanke på hur gubbrockig den plattan är så förefaller det sig ganska naturligt. Det antal lyssningar låtar som Midnatt till sju och Stockholm fått på min I-pod den här hösten skvallrar ganska tydligt om vad det är för sorts rock som dominerat i mina öron på sistone. Matti Alkbergs konsert förra veckan är också typ den enda "riktiga" konsert jag gått på sen gud vet när. Riktigt bra var han också, för en gångs skull.

Thank God It's Friday

Nej, det är väl inte så originellt att älska fredagar. Det finns som bekant en multinationell dinning-kedja som har slagit mynt av att just denna vardag är så omtyckt. Knegare över hela världen har av förklarliga skäl satt fredagen på piedestal sen vi övergick till 5 dagars arbetsvecka. Känns som att det är kombinationen vardag/helg som gör fredan så könglig. Fredag dag är kneg, pust och stånk. Fredagskväll är: "Everybodys drunk all right after all it´s friday night" som Monster så fint uttryckte det. För min del tror jag att det mest handlar om mina sköna fredagsrutiner, att gå ut på en fredag är ju att böna och be om svennebananstämmning så det kan kvitta. Men om man som jag är en sucker för rutiner i allmänhet blir ju fredagar + rutiner en alldeles särdeles göttig kombination. Redan på gymnasietiden i Ösd hade just "fredagsfikat" en speciell position som fikat där helgens äventyr skulle planeras och den gångna skolveckan summeras. Att denna gemytliga tradition fått nytt liv i Göteborg med, i princip, samma deltagare är för mig en stor lycka. Trots att Mörn alltid är försenad och att Björn på sistone försökt att hitta på lama undanflykter för att inte dyka upp, "jag måste bada", så lever den fina traditionen vidare.

Fredagsfiket i all ära men sedan tre år tillbaks har även den unika fredagsbandyn nästan varit en tryggare utpost. Att Hwitfeldtska gymnasiets jympahall sen 20 år tillbaks bokats av det marxistleninistiska ungdomsförbundet är en fin tradition och ett stolt idrottsarv att föra vidare. Att det är uroi!-människan "Cykel-Lasse" som stått för bokningen de senaste tre åren är en bisak. Det är fortfarande det perfekta sättet att inviga helgen på.

Livet utan tv

Nu har jag levt en och en halv vecka utan tv. Det har varit tuffare än vad jag befarat. Trodde inte att tv:n hade en såå stor roll i mitt vardagsliv. Tv-serier och film tankar man ju ner nuförtin. Men det är det där slöa vardagstittandet jag inte räknade med. Vardagskvällarnas okynnestittande på Simpsons, South Park, Scrubs och Seinfeld går ju bort vilket är lite plågsamt att vara utan. Det tyngsta avbräcket för min del är dock att alla fotbollsmatcher numera måste följas på lokal.

Vad har sysselsatt mig då? Läst en hel del böcker den här veckan. Toni Morrisons Sula och en omläsning av Doktor Glas har förgyllt de regniga gbg-kvällarna. Framförallt har livet utan tv tvingat fram ett ständigt behov av nedladdat tv-substitut. Lite tufft nu när Lost har uppehåll och bara Veronica Mars håller måttet, instämmer allt mer i Davids Prison Break-diss.Veckans tv-seriefynd är iaf Heroes. Som gammal X-mennörd tycker jag att jämförelsen med X-serierna haltar något. Men ok då grundidén att människan muteras och utvecklar superkrafter är den samma. Den roligaste karaktären är japanen Hiro Nakamura, en 24-årig serietidningsnörd som kan få tiden att stanna. Jag har skrattat mer åt honom än vad jag gjorde under hela Borat-filmen. Varför är japaner och japanska så kul? Antagligen kommer den här serien hålla på alldeles för länge den också, men de första 10 avsnitten bjuder på trevlig superhjälteunderhållning i ett underdogperspektiv (sa någon X-men?).

Dessutom har Larry Clark, som inte gjort någon glad sedan Kids, i sin senaste film Wassup Rockers lyckats göra den ultimata Oi!-filmen. Skådespelarna är Oi!, (mexicaner) handlingen är Oi!, (mexicanerna åker skateboard i tighta jeans, knullar och slåss) musiken är Oi!, (oldschool-hc och spansk Oi!) resultatet är lika underhållande som The Business spelning på Hultsfred 99 (Vad gjorde du då Johny...)

Otursveckan och technogrannen

Vilken vecka, otur är bara förnamnet. Det började med att jag och Kristina trodde att vår alkisgranne fått sin son på besök. Vår alkoholiserade intillboende brukar nämligen spela ganska hög musik under dagtid, vilket inte är så farligt då mr Alkis har en vad jag skulle vilja kalla för ”god musiksmak”, det poppas Smiths, Van the Man och Dylan mest hela dagarna. Så var dock inte fallet förra veckan då de vanligen så trivsamma tonerna hastigt byttes ut mot skränande äcklig dunka- dunka- techno. Stundtals hördes emellertid sin vana trogen någon bitter Morrissey-låt igenom väggen. Jag drog i min enfald slutsatsen att mr A hade sin son på besök och att de i någon slags bondingförsök poppade sina favvolåtar för varandra, ack så fel jag hade. Efter att Kristina blivit störd av att det spelades såå hög äcklig techno-musik att TV:n nästan skallrade i backen uppenbarades den otäcka sanningen. Vi har fått en technogranne! Tyvärr fick vi aldrig ynnesten att personligen ge denne vidrige individ pensionärsutskällningen. Men Kristina tjuvlyssnade när någon av våra kära grannar tydligen gav honom ett sanningens ord.

Det var bara startskottet för en olyckhandlingarnas odyssé med undertecknad som huvudperson. På vägen hem från jobbet på fredagen börjar jag fumla efter min plånbok och märker till min stora förskräckelse att den varken går att finna i mina byxfickor eller i min jacka. Efter att ha vänt upp och ner på en hel gymnastiksal och fått personalen att söka igenom ett gäng autistiska elevers kläder är det uppenbart vad som har hänt: Jag måste ha tappat den på vägen till jobbet på morgonen. Drar igång hela proceduren med kortspärrande, polisanmälan osv. En perfekt start på helgen med andra ord. Lördagskvällen ägnar jag åt att bevittna Sibirias sämsta spelning (ljudmässigt) sedan den mytomspunna ”Klubb Orup-spelningen”. Otur? antagligen inte. Jag och Björn fick vara arga gubbar och skrek ”HÅLL KÄFTEN” i kör till det jobbigaste pandapuckot. Om man skriker ”spela Shoreline” mellan alla Sibirias låtar och är sjukt störig förtjänar man allt arg gubbe-klag man kan få.

Nåja, åter till oturen. På söndagsförmiddagen brinner vår TV upp, antagligen tog den självmord efter att ha fått utstå för mycket äckel-techno. Till råga på allt avrundas veckan med att jag får en två meter Gunnar Ardelius över mig på innefotbollen, med ömma knän och ett par rejäla blåmärken till följd. Dessutom var veckans Veronica Mars-avsnitt kasst också, jag fattar inte, när förvandlades cool-Veronica till kristen-moral-Veronica?

En helg att minnas

Så grymt skönt med en riktig soft helg i rak motsats till den föregående. Bara sitta hemma på en fredagskväll med chips och kvalitetsfilm på Svt (Lost in translation) det är fan i mig livskvalitet.

Förra helgen däremot. Vilken helg. Maken till monsterfylla har väl sällan skådats i Dals långeds skogar sedan industrialismens glansdagar. Kristoffer räknade ut att Svanöfestarrangörerna i snitt drack 16,5 öl, en halvliter vin och jädrans massa snaps per skalle. Inte konstigt att en annan, bokstavligen talat, gick in i väggen (dörren). Nåja kul var det iaf, men det är skrämmande hur snabbt man anpassar sig till en viss grupp. Det tog väl ca fem minuter innan det första grova "byggskämtet" drogs och sedan fortsatte hela helgen i samma anda. De lokala ungdummarna som kom på Kristoffers och Boddas fest på lördagen måste ha undrat vilka de tokfulla och konstiga tjommarna som bara hängde med varandra var för några.

Det bästa som hänt på länge är att jag äntligen fått ordning på min I-pod vilket inneburit en djupdykning i Matti Alkbergs senaste. Killar som Matti växer ju som bekant inte på träd, kan inte komma på någon annan artist som jag i tio år lyssnat på och som fortfarande levererar nåt som berör mig. Att han numera sjunger på svenska gör det än mer tillgängligt för en nostalgisk ex-norrlänning att omfamna. Det sköna "proggblåset", eller Springsteenflörtarna om ni så vill, höjer den nya skivan ett snäpp närmare gubbrockens förlovade värld. Hoppas att det gör att han slutar med det töntiga punkupplägget han kört med live på sistone.

Just nu:

# Giffarnas höstsäsong: En målskillnad på 11-0 i de tre sista matcherna säger det mesta. Ooah Sankala säg Ooah Sankala!

# Säsong tre av Veronica Mars: Lite mognare lite bättre

# Mina drömmars stad: Fogelström är verkligen så bra som alla sagt att han är

Idrott, på gött och ont

De senaste åren har idrotten blossat upp som min överlägset största hobby. Både att utöva och betrakta främst fotboll men även andra sporter har vuxit fram som det perfekta sociala samspelet i min tillvaro. Det innefattar fysisk träning, male-bonding och underhållning i ett. Det började med att Jag, Mörn och Johny klev på gymtrenden och jockade till oss för typ två år sen. Det blev ingången till en outplånlig vårsäsong med originaluppsättningen av korpfotbollslaget "Stäppvargarna". Sen har det liksom bara fortsatt med korpfotboll, fredagsbandy, stryktips, giffarna, hockey-OS, Fotbolls VM, Kramfors-korp osv. 99 procent av allt idrottsutövande/betraktande jag ägnat mig åt under den här perioden bedömmer jag som väl investerad tid/träning. Men samtidigt finns det inget som gör mig så deppig som när GIF Sundsvall gör ytterligare en kass säsong eller att (Innebandylaget) Stäppvargarna har 1 poäng efter 6 spelade matcher. Man investerar så mycket av sina känslor när man engagerar sig i sport på riktigt och när man väl har börjat är det svårt eller omöjligt att gå tillbaks.

Den största belöningen med att vara idrottsberoende är tveklöst alla oförglömliga idrottsögonblick man får uppleva. Både göttiga och mindre trivsamma ögonblick trängs i minnesbanken. Det finns ju de klassiska allmängiltiga barndomsminnena som "Foppastraffen" och "Ravelliräddningen" men de är inte de starkaste straff och räddningsminnena för mig. Nä, i min värld finns det fortfarande inte någon grymmare straffräddningen än den jag, Johny, Matteus, Kristoffer och ett 50-tal nedresta giffare fick uppleva på ett regnigt Rambergsvallen hösten 2004. I den grisigaste fotbollsmatchen jag skådat lyckades Giffarna spöa Häcken med 1-2 efter att "Kung" Fredrik Sundfors i GIF-målet räddat en Häckenstraff. Det var en räddning det.

En annan oförglömlig straff är också självupplevd. En något modifierad upplaga av Stäppvargarna deltog sommaren 2004 i en fotbollscup i Göteborg. Det hela slutade inte bättre än att vi förlorade samtliga våra matcher och skulle spela en sista avgörande "placeringsmatch" för att avgöra om vårt lag var sämst eller näst sämst i turneringen. Efter att resultatet 0-0 stått sig både efter fulltid och förlängning skulle mötet avgöras med straffsparkar. I Egenskap av lagkapten utsåg jag i vilken ordning mina tappra stäppvargar skulle skjuta sina straffar. Sist i "kön" placerades en i sammanhanget orutinerad back vid namn Jonathan Selmane. Johny hade aldrig tidigare slagit en straffspark. Varken lagkaptenen eller den algerättlade backen trodde heller att han någonsin skulle behöva lägga någon straff. Självklart fortlöpte straffsparksavgörandet på så vis att allt till slut hängde på just detta osäkra kort. Trots gliringar från motståndarnas målvakt, och sina egna lagkamraters tvekan, stegar denna osäkra yngling fram och lägger bollen klockrent vid målisens högra stolpe. Total glädjeyra utbryter och en äkta "böghög" bildas med målskytten underst. Det var en straff det.
här ser hur det gick för originaluppsättningen av Stäppvargarna och här kan du se hur det går den här säsongen.

Den stora sjukdomen

Jag brukar inte vara sjuk, det är lite av min grej skulle man kunna säga, senast jag kan komma ihåg att jag drabbades av en "riktig" sjukdom var för fyra år sen då jag vinterkräktes. I min omgivning finns det däremot gott om personer som är sjuka relativt ofta. Vilket fullt naturligt blir följden av en vänskapskrets bestående av rökare, veganer och hypokondriker.

Men i lördags bestämde sig någon där uppe för att jämna ut plågorna. Guds (Allahs, eller vem du nu föredrar) hantlangare måste ha resonerat ungefär så här, HL1: " Shit asså här har vi en kille som inte varit sjuk på fyra år hur ska vi lösa det?" HL2: " Fyra år säger du? Ge honom en monsterdos av allt så håller han sig nog på mattan sen!"

Monstedos av allt = Konstant huvudvärk (Inte den bakfulla lilla dvärgen med hammaren, utan en fucking Star-Trek dvärg med en laserpistol i tinningen), 40 graders feber, oregelbundna kräkatttacker och för att göra det fullständigt omöjligt att försöka bedriva någon form av sömnaktivitet en sjuhelvetes rethosta.

Det är såklart aldrig kul att vara sjuk men någonstans hade jag ändå barndomens minnen av glass och videofilm förknippat med hemmavistelse pga sjukdom. Om JAG kunnat unna mig några av dessa förströelser? Hell no! Huvudvärken har hoppat fram efter max 15 minuters tv-tittande ( orkade med senaste weeds dock). Kristina har iof varit grym på alla sätt och vis och i sann Beyoncé anda "caterat för mig" men all glass jag serverats har tyvärr återgått i kretsomloppet på ett otillbörligt sätt. Det segaste av allt är nog att jag förutom min matte-tenta missade både Jons och Jörgens Gbg-besök. Förhoppningsvis hinner jag fika med David innan han drar...

Veckans top 5: tv-serier

Logan är kungen av Neptune.


1. Veronica Mars: Life´s though. Veronica´s thougher. Vad ska man säga, hon kom in som en stormvind i min tv-soffa och har inte lämnat mig oberörd sedan dess. Jag tror att det är det klassiska såpa-elementet jag fallit handlöst för. Veronica tjenar med ”Who´s your daddy-farsan” och hänger med fel killar fast vi alla vetat sedan dag ett att Logan är the man. Att säsong två inte hade en lika stabil röd tråd som ettan gjorde inte mig nåt. Det är karaktärerna och att (nästan) varje avsnitt har sin separata story som jag gillar. Solkar etta, räknar dagarna till tredje oktober då säsong tre drar igång.

2. Entourage: Helt ny favorit. Fattade inte alls hypen efter de första avsnitten, karaktärerna kändes platta och var grabbiga utan charm. Men jisses vad den här serien växer. Ari, den genomcyniska agenten seglade snabbt upp som min favorit. En snubbe som säger ”You wanna hug it out bitch?” efter ett bråk och kallar folk för ”cuntmuscle” kan man inte annat än älska. Det bästa med serien är dock alla cameos av kända (typ Scarlet Johansson) och okända (typ Karate kid-killen) skådisar som förgyller titt som tätt. Att Johnny Drama som är stjärnan Vince brorsa i serien har spelat med i 90-tals såpor som Melrose Place, Power Rangers och den påhittade sci-fi serien Viking Quest är också väldigt kul. Jävligt autentisk serie känns det som, extra roligt är det ju att den är baserad på Mark Wahlbergs första tid i Hollywood. Vince = Mark, Johny = Donny osv…

3. Rome: Har inte sett den nu när den gått på femman utan tankade hem förra vintern. Men HBO + BBC kan ju typ inte gå fel. Det är ju en allmän sanning att det var brittisk accent som gällde under romartiden. Det storslagna och depraverade Rom är en mumsbit att gräva i helt enkelt. Blir iof grymt sugen på att se BBC-klassikern ”I Claudius” som Kristina säger är bättre än Rome. Det är även kul att Titus Pullo är så Oi! Tråkigt att behöva vänta så länge på nästa säsong bara. De ska börja spela in nya avsnitt 2007 har jag läst någonstans.

4. Prison Break: Jag var riktigt orolig efter de första 13 avsnitten att de skulle bli en ”Lost” av den här serien.. Dvs att halva andra säsongen skulle vara recapavsnitt. Men min oro har visat sig vara otillbörlig. Konspirationsteorier, clean action och en liten lovestory kan verkligen vara hur underhållande som helst.

5. That ´70s Show: ”Burned” En klassiker som aldrig är fel.

Bubblare: Weeds, Sopranos, Seinfeld

Att blogga, och en äcklig låt/artist

Har tagit mig en funderare på det här med blogging, eller vad man nu kallar det, och kommit fram till att det verkar finnas en massa oskrivna regler. Mina bloggande vänner brukar titt som tätt dissa varandra för att de inte uppdaterar sina sidor tillräckligt ofta. Men vad är t.ex tillbörlig bloggtid per vecka? Är det verkligen hur frekvent man uppdaterar som räknas? Kvalitet vs kvantitet och update, vad är viktigast egenklien?

Att dissikera populärkultur framstår dock som det i särklass populäraste och mest uppmärksammade temat i mina bloggkretsar. Så jag tänkte fortsätta på den inslagna banan genom att sparka på en låt som redan ligger ner, och förhoppningsvis snart är begravd. Sommarens mest outhärdliga "hit" i etern måste ju vara Sandi Thoms vedervärdiga "I wish I was a punkrocker (with flowers in my hair)". Inte nog med att dess själva uppbyggnad sprider äckliga 90-tals folk/grunge/AlanisMorisette-vibbar, låtexten är så patetisk att man vill skruva av sin radioapparat snabbare än Sundfors släpper in första bollen i mål. Ett smakprov: "When the head of state didn't play guitar, not everybody drove a car, when music really mattered and when radio was king, when accountants didn't have control And the media couldn't buy your soul". Jag HATAR verkligen hela den där grejen med "Åh tänk om vi levt på 60-talet då skulle allt vara gött". Yeah right att det skulle, dumma hippie! Den anakronistiska refrängen om punkrock och blommor i håret är ju förövrigt så puckad att det inte ens förtjänar en kommentar...

Paris Hilton kickar ass!

Jo, det stämmer, Paris Hilton har med sin genomsliskiga "Stars are blind" gjort årets skönaste sommarhit, lätt. Det tar inte längre emot att nynna med i den porriga reggaerefrängen, det är bara skönt.

Det ska iof villigt erkännas att "boten Anna" ledde ganska länge men efter att SR i klassisk P3-anda spelat den totalt sönder och samman förlorade låten ganska snabbt sin charm. Paris däremot hon håller fan hela sommaren ut. Visst, det kan säkert bero på att låten inte fått samma radiotid som mr Basshunter men jag blir ändå riktigt glad varje gång jag får höra hotellarvtagerskans 00-version av Ace of Base.

Jonathan har vid något tillfälle pekat ut Paris Hilton som vår tids renässansmänniska. Det är väl kanske att ta i, men att hon genom att kliva in i musiksvängen skulle bli mer uppskattad av mig var nog årets överraskning. I jämförelse med våra svenska blondinförsök, tuttsystrarna och Vickan framstår Paris Hiltons musikaliska karriär som ett smärre underverk.

Bilhelvete

Fan, fan fan. På väg hem från jobbet igår började batterilampan på min sköna Saab 9000 årsmodell 1989 att lysa. I sann fikagängsanda ignonerar jag lampan å det grövsta och tänker att det nog har löst sig imorgon. Ren idioti, jag vet, men på vägen till jobbet i morse märker jag att servon är helt borta och det krävs Hulkenkrafter för att göra en enkel sväng. Om man haft lite, liiite bilvett hade jag med en gång räknat ut att det var fläktremmen som fuckade med mig och stannat bilen. Istället fick jag uppleva en vansinnesfärd till Kramfors och stanna med en kokande motor på TÅ-parkeringen och bli assisterad av vår säljtant som pekade ut vad som var fel (utan att håna mig dock vilket jag är ytterst tacksam för). Det finns nog få platser på jorden där en 26-årig kille verkligen förväntas kunna vara rådig med sin bil som i den avbefolkade bruksorten Kramfors...

Nu var det dags

Jaha, efter låång betänketid har jag slutligen beslutat mig för att gå med i bloggens förunderliga värld. Lagom passande att det verkar fett ute med blogging och att raggning på myspace är det "nya" heta.

Whatever, den största anledningen att jag beslutat mig för att börja blogga är mitt sommarjobb. Sitter nämligen på Tidningen Ångermanlands Kramforsredaktion och lider av svår sommartorka. Att skriva blogg måste ju vara den perfekta täckmanteln för att fejka jobb på en tidningsredaktion. Kollegorna hör ett smattrande tangentbord från sommarvikariens rum och tror att man är en överambitiös sucker som skriver röven av sig. Jag har noll koll på om mitt bloggande kommer att bli en seriös tillställning eller om hela grejen dör när jag är tillbaks i vardagens gbg med cp-gympa och gymnasiebetygspluggande. Nu ska jag i alla fall tvinga alla bloggare jag känner att länka till mig!