Vilken vecka, otur är bara förnamnet. Det började med att jag och Kristina trodde att vår alkisgranne fått sin son på besök. Vår alkoholiserade intillboende brukar nämligen spela ganska hög musik under dagtid, vilket inte är så farligt då mr Alkis har en vad jag skulle vilja kalla för ”god musiksmak”, det poppas Smiths, Van the Man och Dylan mest hela dagarna. Så var dock inte fallet förra veckan då de vanligen så trivsamma tonerna hastigt byttes ut mot skränande äcklig dunka- dunka- techno. Stundtals hördes emellertid sin vana trogen någon bitter Morrissey-låt igenom väggen. Jag drog i min enfald slutsatsen att mr A hade sin son på besök och att de i någon slags bondingförsök poppade sina favvolåtar för varandra, ack så fel jag hade. Efter att Kristina blivit störd av att det spelades såå hög äcklig techno-musik att TV:n nästan skallrade i backen uppenbarades den otäcka sanningen. Vi har fått en technogranne! Tyvärr fick vi aldrig ynnesten att personligen ge denne vidrige individ pensionärsutskällningen. Men Kristina tjuvlyssnade när någon av våra kära grannar tydligen gav honom ett sanningens ord.
Det var bara startskottet för en olyckhandlingarnas odyssé med undertecknad som huvudperson. På vägen hem från jobbet på fredagen börjar jag fumla efter min plånbok och märker till min stora förskräckelse att den varken går att finna i mina byxfickor eller i min jacka. Efter att ha vänt upp och ner på en hel gymnastiksal och fått personalen att söka igenom ett gäng autistiska elevers kläder är det uppenbart vad som har hänt: Jag måste ha tappat den på vägen till jobbet på morgonen. Drar igång hela proceduren med kortspärrande, polisanmälan osv. En perfekt start på helgen med andra ord. Lördagskvällen ägnar jag åt att bevittna Sibirias sämsta spelning (ljudmässigt) sedan den mytomspunna ”Klubb Orup-spelningen”. Otur? antagligen inte. Jag och Björn fick vara arga gubbar och skrek ”HÅLL KÄFTEN” i kör till det jobbigaste pandapuckot. Om man skriker ”spela Shoreline” mellan alla Sibirias låtar och är sjukt störig förtjänar man allt arg gubbe-klag man kan få.
Nåja, åter till oturen. På söndagsförmiddagen brinner vår TV upp, antagligen tog den självmord efter att ha fått utstå för mycket äckel-techno. Till råga på allt avrundas veckan med att jag får en två meter Gunnar Ardelius över mig på innefotbollen, med ömma knän och ett par rejäla blåmärken till följd. Dessutom var veckans Veronica Mars-avsnitt kasst också, jag fattar inte, när förvandlades cool-Veronica till kristen-moral-Veronica?
6 comments:
Jag har tänkt mycket på John Barnes på sistone. Minns du honom. Synd att du inte kommer hem till jul. Det vore bäst. Näst bäste vore att jag åtminstone fick Kristoffer med mig att skratta och dansa på Kramm hlea juldagen lång.
John Barnes! Du menar den färgade Liverpoolspelaren med Jamaicanskt påbrå antar jag. Jag minns tydligt hans sköna anlete.Minnet sviktar dock något ifråga om vilken position han spelade. Visst var han yttermittfältare med en, med engelska mått mätt, strålande teknik? Måste erkänna att juldagen känns ganska lockande.
Morrisseyalkisen känns så deppig.
Jag blir lessen när jag tänker på hans eskalerande galenskap. Jag som aldrig bott nära honom har på håll tyckt att han varit lite småcharmig när han satt och rökte på bron och spelade och skrålade med till morrissey och clash men nu börjar han bli tokig på riktigt. Han har anammat klassiskt alkisbeteende som att bära runt på gamla plastkassar, veva med armarna och gapa och gorma saker som ...jävla 70-talister...jag ska spränga hela jävla hamnen.. och annat. Har dock inte sett honom interagera med dom andra alkisarna vid den lilla alkiskyrkan utanför mig. Jag tänker mig att han var en missförstådd enstöring innan han blev alkis och sen när han blev alkis blev han en missförstådd alkis och således en enstörig alkis. Som sgt, jag känner mig lessen.
Jo, det är deppigt med Morrisseyalkisen. Jag har dock aldrig upplevt honom som hotfull. Det är snarare så att jag skulle vilja vara tjenis med han. Antagligen är det pga musikvalet. Förra våren hördes det ingenting från honom i en vecka, jag och Kristina var övertygade om att han fått ett slaganfall eller nåt. Han skulle tragiskt nog bli en sådan person som ligger död i sin lägenhet tills grannarna börjar klaga på liklukten. Deppigt var ordet.
Jag tycker också att det är deppigt att pat inte ska hem över jul, trots att jag inte bor i Kramfors.
Jonny du firar nyår med oss va?
Post a Comment