Happy nytt år!

Önskas från Svanö. Sitter och laddar i väntan på att Jonny Selmane, väl valda delar av Högströmenklaven och en viss Hällströmska med Umepartner ska dyka upp på ön och fir ain det nya året. 2011 det blir fan i mig ett intressant år. Lite läskigt också men mest spännande tror jag.

Jag avslutar året med att bjussa på en redigerad spotifyplaylist på det jag lyssnat mest på under 2010: Pats 2010.

Alternativ jul

Det blev en lite annorlunda jul det här kan man säga, eller en annorlunda julafton iaf. Jag och Marita skulle ju bila upp tidigt på morgonen den 23 men eftersom min mage revolterade hela natten så det var föga aktuellt med en 80 mils bilresa. Vi ville inte heller riskera skräckscenariot att det var galna-kräk-sjukan jag fått och att Marita också skulle bli drabbad. Så var det inte, det känns tråkigt att skriva det men jag tror att det var Red Lions fish & chips som stod för eländet.

Hur om helst så resulterade mitt prekära tillstånd till att vi firade julafton i Majorna för oss själva och det var lätt den skönaste jul jag haft sen jag var barn. Vi tankade den långa versionen av Fanny och Alexander, gjorde vegetariska köttbullar och skaffade julmust så julstämningen infann sig ändå.

Silversked i mun?

Håller på med förberedelser inför vårens vistelse i Moçambique för fullt. Bland annat ska lägenheten hyras ut och det verkar inte bli några större problem. En ung tjej var här och kollade igår och hon tackade ja på stående fot. Det är slående hur viktigt det är att få lite feeling för en person när sånt där ska göras, inte så ofta jag själv varit i den beslutande rollen bara. De som har ringt har jag direkt fått större förtroende för än de som bara skrivit mejl. Det är ju verkligen precis som ALLA sådana där söka jobb-coacher säger, att det lönar sig att ringa.

Den roligaste ansökan lyder iaf så här (i ett mejl) ”Börjar på läkarlinjen.” That´s it, ingen vidare presentation förutom det faktum att personen i fråga börjar på läkarlinjen. Man blir ju lite mörkrädd speciellt då personens efternamn inte direkt är utlandsklingande eller signalerar arbetarklass på något vis. Fascinerande att så mycket kan läsas in i så lite. Vidrigt att en sådan människa (om min fördomsprofil stämmer vill säga) kommer att få så mycket makt i vårt samhälle som en läkare ändå kan besitta.

American HC

Igår tog jag mig tid att kolla på en rockumentär som legat och samlat damm på (i?) min hårddisk alldeles för länge. Till min stora förtjusning var American Hardcore över förväntan bra. Det som talar emot dokumentären kan kanske vara ambitionen att täcka in allt som hände inom HC-scenen i Uvesa (och Kanada) mellan 80-86. Det ledde till en liten fragmentiserad bild av scenen och gjorde det lite svårt att hänga med ibland. Att Dead Kennedys och Misfits av rättighetsskäl inte behandlas är också ett stort avbräck såklart. Undrar om det är surgubbarna Danzig och Biafra som vägrat eller om det finns något ont skivbolag som är boven i dramat?

Som komplement till den utmärkta boken Our Band Could Be Your Life fungerar American hardcore emellertid utmärkt. Black Flag, SST och Minor Threat får ganska stort utrymme i filmen. Hüsker Dü nämns bara i förbifarten dock, vilket är lite synd men å andra sidan var de kanske mer intressanta som band när de började röra sig bort från den renodlade hardcorepunken. Circle Jerks men framförallt Bad Brains har framträdande roller vilket är kul såklart, BB var ju så sjukt tajta. Utöver de ”stora namnen” får man en liten inblick i ett gäng band som jag aldrig riktigt lyssnat så mycket på: D.O.A, Ssd, Gang Green, M.D.C, The Dicks och Zero Boys bara för att nämna några. Fattar inte att jag inte lyssnat på M.D.C. tidigare det är ett band helt i min smak ju.


Det är ingen nyhet direkt men shit vad våldsamt det var i den där rörelsen. Och vilka idioter det fanns. John Grisham i T.S.O.L. berättar t. ex om hur han pissade på en tjej som däckat och tyckte det var ett bra sätt att odla en cool image. Ian MacKay beskriver den där machomentaliteten ganska bra. En intressant grej kring MacKay som kommer fram är förövrigt hur Minor Threat låten Guilty of Being White anammats som en white power-anthem av polska skinskallar, inte riktigt vad han hade i tankarna då han skrev låten…
Blev inspirerade så till den milda grad att jag slängde ihop en spotifylista med amerikansk old-school HC. Enjoy!

Betyg: 4

The Pied Piper

En av de största besvikelserna för min del det här året var att R Kelly ställde in sitt planerade Stockholmsbesök i våras. Han är lätt den nu levande artist som jag främst av alla skulle vilja se live.

Avfärdade först den nya plattan som en bagatell, men den växer fan. Nyskapande? Inte ett dugg, men Kellz levererar med sin soulröst på ett sätt som gör att jag faller dit varje gång. För att vara the Pied Piper är skivan ovanligt down to earth och den megalomani som brukar vara hans starkaste kännetecken är inte lika markant som vanligt. Håller R på att sansa sig hinner jag tänka, då ramlar jag över det här klippet och känner mig lugn igen.

Folkligt

Genom att skylla på att jag måste lära mig hur man klistrar in Youtube-klipp utan att de blir monsterstora kan jag posta den här låten utan att skämmas. Eller? Fattar att det går hem i stugorna iaf.



Edit: Fast det är väl egentligen den här som blivit en riktig hit va? Som coward betraktat är den ju bättre eftersom originalet inte direkt åldrats med värdighet.

Årsbäst del 5: Musik

2010 har varit lite av ett renässansens år för musiken i mitt liv, i alla fall i sin fysiska form. I år har jag nämligen börjat köpa vinylplattor igen bland annat topp tre från min årslista. Totalt handlar det inte om några stora siffror fem, sex plattor kanske men det är ändå fler inköp än det totala inhandlat de senaste fem åren sammanlagt (beroende på hur man räknar ”kompis-köpen” av Vapenskivorna…).

Ifjol köpte jag t.ex. bara BQs platta och det var bara för att jag hade allt annat de släppt. Men vinyl är ju kul! Dessutom har jag saknat den där känslan av sensation man kan få av att läsa texterna samtidigt som man lyssnar på en skiva. Hade nästan glömt bort hur det kändes. Detta nya ägandeintresse till trots tycker jag att det är svårt att lista skivor. Vad ska man ta med i beräkningarna? Hur länge en skiva håller är på något vis det ultimata beviset på dess värde enligt mig. Kanye West-skivan som snurrat i mina hörlurar de senaste veckorna kanske jag är apless på om en månad och borde då följaktligen få en lägre placering. Sånt kan man inte riktigt gardera sig för dock. Topp tre är iaf oslagbara i den mån att jag lyssnat oerhört mycket på de skivorna och de håller än.


Årets skivor 2010


1. High Violet – The National
2. Facit – Säkert
3. 2 steg från paradise – Håkan Hellström
4. My Beautiful Twisted Fantasy – Kanye West
5. Monty Python – Bear Quartet
6. Maya – M.I.A.
7. Shadows – Teenage Fanclub
8. Kvelertak - Kvelertak
9. Le Noise – Neil Young
10.Vilja bli – Oskar Linnros

Annat jag lyssnat på från 2010: Scarface, Supersci, Local Natives, Jaheim, CEO, Vampire Weekend, Belle & Sebastian och Robyn.

Golvad

Nu sitter ni såklart och väntar på en fortsättning på den här årslisteodyssén men eftersom det är den svåraste listan (årets skivor) som ligger på lut så måste jag hålla er på halster ett litet tag till.

Under tiden kan ni väl lyssna på den här låten för det har jag gjort halva dan. Autisterna levererar den bästa Håkanlåten som Håkan inte gjort och jag är helt golvad. OBS! det där var inte menat som något förminskande utan ungefär som att Håkan gjort de bästa Eldkvarnlåtarna som Eldkvarn inte gjort, eller nåt. Äh skit samma lyssna på låten bara, den är sjukt fin.

Årsbäst del 4: Film

Den här kategorin är lite mer hands-on än de tidigare har dessutom numer alla filmer jag sett under året listade på filmtipset.se vilket gör det ganska överskådligt. Den sidan kan jag förövrigt varmt rekommendera till alla er stackare som läser det här, vore kul om fler pålitliga filmvänner hade konton där.

Jag trodde att filmåret 2010 hade varit bra men när jag gått igenom vad jag sett som verkligen kom i år så är det nog lite av en besvikelse ändå. Inte en femma på hela året, å andra sidan så växer de filmer jag tycker är femmor inte på trän direkt när man är så snål med betygen som jag, iaf i jämförelse med brown nosers som Aftonladets Jens Peterson, undrar hur många femmor han delar ut per år? Beror nog på hur många filminspelningar och bjudningar med rysk kaviar filmindustrin bjussar på, ganska många är min gissning.

Å andra sidan finns det mycket som jag inte sett som ska vara där uppe och tävla om högsta betyg: Armadillo, Fish Tank, Hämnden, En profet och Precious är t. ex filmer jag inte sett men är peppad på och som jag tror är bra.

2010 års bästa filmer

4:or

1.Till vildingarnas land
2.Vägen
3.The Social Network
4.Den fantastiska räven
5.Avatar


3:or
1.Somewhere
2.Kick-Ass
3.(500) Days of Summer
4.Inception
5.Moon
6.Youth In Revolt
7.Oskuldens tid
8.I rymden finns inga känslor


Dokumentärer:


1.Man On Wire
2.Catfish
3.The Shock Doctrine
4.Amerikas farligaste man
5.Eleganten från vidderna, Filmen om Eddie Meduza
6.Broder Daniel Forever
7.Videocracy
8.Den nya tiden


Årets i särklass sämsta film:
Valentine's Day

Årsbäst del 3: TV

Hm, jag har stagnerat lite i det här känner jag. Min peak vad gäller tv-konsumtion var nog för fyra år sen då det kändes helt revolutionerande att tanka hem nya tv-serier och TV helt plötsligt var det nya coola. Det fanns ju så många bra serier som gick samtidigt ett tag där de räckte i princip med HBO för att vara nöjd: Sopranos, The Wire, Rome och SFU är fortfarande bland det bästa jag sett. Dessutom skämdes man bort med guldkorn som de första säsongerna av Veronica Mars. Till och med Heroes och Prison Break var ju bra i början.

Av de serier som HBO rullar nu är det egentligen bara Big Love jag tycker är riktigt bra, visst True Blood är beroendeframkallande underhållning men jag kommer aldrig att se om den. Det är på något vis när man gör det som en series sanna kvalitet kommer fram. Förra hösten och i våras repriserades Sopranos med M som inte sett den tidigare och jag fick minst lika mycket ut av att se om den som när jag först följde serien. Det samma kan sägas om The Wire som vi plöjt nu under hösten. Har iofs inte sett femte säsongen än som var en rejäl dipp vill jag minnas. Oavsett: sjukt bra tv.

Är lite peppad på Boardwalk Empire så det kan mycket väl bli nästa projekt att bita i men annars har jag inte fastnat för någon av HBO:s nyare serier varken Hung eller Sons of Anarchy har fått mig på kroken.

Årets största TV-besvikelse är för mig utan tvekan The Walking Dead, piloten var bra men sen har den successivt blivit sämre och sämre. När den är som bäst ger den samma sorts spänning som Prison Break och Lost kunde leverera innan de serierna ballade ur. Men stämningen från serieversion har de missat heelt tycker jag och det är en enorm besvikelse då det är bland det bästa jag läst i serieväg på väldigt länge.


TV-serier:
1. Big Love
2. Friday Night Lights
3. 30 Rock
4. True Blood
5. The Big Bang Theory

Årsbäst del 2: Läst

Den här kategorin är lite klurigare än t. ex musik och film eftersom jag i princip aldrig konsumerar ny litteratur. Märker också att jag läst väldigt lite skönlitteratur i år. Tror att det har mycket att göra med att stora delar av min sommar ägnades åt en viss tidskrävande rysk författares magnum opus. Den enda bok jag läst som är från i år är nog Irene Sabatinis Zimbabweskildring ”The boy next door” jag läste den iofs på engelska och den utgåvan kom 2009 så det är inte heller riktigt sant. Men precis som med min årliga spotifyplaylist så håller jag mig istället till det bästa JAG läst i år (vilket i princip också är vad jag läst i överhuvudtaget).

När det kommer till serier har jag valt att bara lista fysiska album. Jag laddar ner ganska mycket serier som jag läser på min iPhone eller datorn vilket också är en anledning till att jag nog skulle utnyttja en iPad ganska väl ändå. Det blir en lite tråkigare lista därför då jag i princip läst alla nya amerikanska serier nedladdat. Det som jag gillat mest har nog varit X-Men: Second Coming som var sådär mörk och apokalyptisk á la Claremonts klassiska "Days of Future Past". Besök från framtiden, inre stridigheter, spänning och ond bråd död, whats not to like? Siege-crossovern var väl helt ok den också men inte lika episk som Civil War eller i samma klass som House of M som jag förövrigt la vantarna på tillsammans med den underbara Captain America Omnibusen innan Dolores stängde igen butiken.

Nuff said här är det: Pats bästa läsning 2010

Skönlitteratur:


1. Bröderna Karamazov – Fjodor Dostojevskij
2. I väntan på barbarerna – J.M. Coetzee
3. Efter floden – P.C. Jersild
4. The boy next door – Irene Sabatini
5. Vem var John Brown? – Ross Macdonald


Facklitteratur:


1. Chockdoktrinen – Naomi Klein
2. Blåsta – Gustav Fridolin
3. Climate Conflict – Jeff Mazo



Serier:




1. Captain America Omnibus Vol. 1 – Ed Brubaker
2. The Walking Dead Vol 13: Too Far Gone – Robert Kirkman
3. Kick-Ass – John Romita & Mark Millar
4. Captain America Omnibus Vol. 2 – Ed Brubaker
5. The Svamp Thing: Book Two – Alan Moore
6. From Hell – Alan Moore
7. Thor Vol 3 – J. Michael Straczynski & Marco Djurdjevic
8. Hetero i Hägersten – Sofia Olsson
9. House Of M – Brian Michael Bendis & Oliver Coipel
10. The Portent – Peter Bergting

Årsbäst del 1

Året lider mot sitt slut mina vänner och vad är det för vits att ha en blogg om man inte tar sig förmånen att ägna de närmsta veckorna åt att sammanställa årsbästalistor av olika slag. Älskar listor, verkligen, kanske framförallt för att de aldrig stämmer och för att de ändras över tid och att folk inte kan komma överens. Eftersom det ändå finns några veckor kvar av 2010 och det kan tänkas att jag inte sett den bästa filmen eller läst ut den grymmaste boken än så tänkte jag idag lista de bästa spelningar jag sett i år.

Det är en ganska enkel uppgift att sammanställa en sådan lista eftersom jag inte gått på så våldsamt många konserter i år, fler än ifjol kanske men ändå ganska få i jämförelse med min ungdum. De flesta artister jag sett live i år var de som gästade Way Out West i somras som ändå var den svagaste av de WoWs jag varit på (alla).

1. The National- Oslos Operahus (nå så djävulska, djävulska fint…)
2. Håkan Hellström- Scandinavium
3. Christopher Sander med vänner- Annedalskyrkan
4. Håkan Hellström- WoW
5. Orup- Debaser
6. Teenage Fanclub- Trädgårn
7. LCD Soundsystem- WoW
8. La Roux- WoW
9. Reflection Eternal feat. Talib Kweli & Hi-Tek – WoW
10. Oskar Linnros- Härnta

Lättroad

Jag har för vana att lyssna på P1 på morgonen, vet inte riktigt när den här ritualen smög sig in i mitt livspuzzel men de senaste åren har det varit så och det finns stor potential för att det kommer bli en livslång vana. Frågan är bara om jag lika länge kommer att fnissa lite för mig själv när nyhetsuppläsaren läser upp siffrona för dagens Nikkei-index. I mina öron hör jag nämligen Nick Cave-index och bli barnsligt förtjust. Tänkbara citat som: "Till följd av sviktande försäljningssiffror av det senaste Grindermanalbumet har Nick Cave-index under förmiddagen sjunkit till rekordlåga nivåer" spelas upp i mitt huvud och ett inre leende sprider sig i kroppen.

Så lättroad kan jag vara. Och apropå underhållning fyttegrisen vilken El Utlasico det bjöds på igår! Eller kanske snarare vilken sinnessjuk uppvisning Barcelona bjöd på. Jag är en riktig vindflöjel när det kommer till Barca, varannan säsong sådär brukar jag hålla på dom och varannan tröttna på deras uppblåsta image som det "fina laget". Att majoriteten av de spanska världsmästarna, som tappat ganska mycket good will genom att propsa på att deras segerbonus från VM ska betalas ut i Sydafrika så de slipper pröjsa skatt, spelar i Barca har det talats ganska lågt om iaf i samband med skattesvineriet. Det finns annat som gjort att jag tröttnat lite på Barca den här säsongen som Peps och Ibras bråk t. ex.

Men igår var det bara att kapitulera för den enormt vackra fotbollen och det var svårt att inte njuta lite när man såg närbilderna på Mourinho vars ansikte blev mer likt Avram Grants för varje mål Les Merengues släppte in. 5-0! Jisses...

Verklighetens tv

Jag tittar ju aldrig på tv som man gjorde förr i tin, har inte gjort det sen gymnasiet tror jag. Ibland kan jag känna mig lite utanför då folk pratar om Bonde söker fru (aldrig sett) Ensam mamma söker (inte heller sett) osv. Antar att den där tiden som folk lägger på att kolla på den typen av tv äts upp av tv-serieboxar eller nedladdade diton på min dator istället. Dessutom kollar jag på alldeles för mycket fotboll (enligt Marita iaf) och läser ganska mycket serier och en och annan bok ibland. Det är inte för att vara snobbig som jag inte kollar det finns inte plats för det vanliga tv-tittandet helt enkelt. Visst händer det att jag blir hooked på vissa program ibland som Mästarnas Mästare t.ex men då ses det nästan undantagslöst på Svt Play.

De få tillfällen jag brukar kolla på ”vanlig” tv är när jag hänger med min eller Maritas familj. Nu i helgen var M:s föräldrar på besök och då konsumerades det en hel del tv, här kommer mina omdömen:

Dansbandskampen: Föga förvånande inte så kul, men att klaga på det här programmet känns lite som att sparka in en öppen dörr. Babsan var enormt enerverande och de flesta låtarna höll ju skrattretande låg standard. Lite roligt att en kille jag gjorde lumpen med var med i det där pajasbandet Patriks Combo med glesbygdskavaj och allt. Dessutom tyckte jag att sångaren var ganska lik Matti, vilket ju var lite kul. Jag förstod också vad alla gamla Idol-deltagare ägnar sig åt nu för tiden.

Så mycket bättre: Det här gillade jag, hade aldrig fattat vem den där September var så det var ju lite samhällsinformation i sig. Konceptet funkar ju verkligen och vilket stjärngäng de fått ihop! Jag gillar ju covers och här får man covers så det räcker och blir över, relativt högkvalitativa sådana också. Nu förstår jag också varför folk på facebook helt plötsligt börjat droppa Christer Sandelin i tid och otid.

Robins: Det här programmet hade jag faktiskt sett förut för flera år sen. Hatade det då och det omdömet visade sig fortfarande stämma. Den ende svensk som lyckats med bedriften att hålla i en duglig talk show i samma stil som Letterman och co är Kristian Luuk enligt mig. Och inte ens han lyckades väl sådär superbra. Robin Paulsson är programledare för den här sorgliga tv-produktionen och hans största problem är att han tror att han är rolig fast han är allt annat än just detta. Skämten bestod till 90 procent av hur olika män och kvinnor är, innovativt! Detta faktum skulle möjligtvis kunna mildras genom roliga gäster men i programmet jag såg bestod dessa av Petra Mede (gäsp) och Marie Sernholt (megagäsp). Mede alltså sicken sjukt störig och icke-underhållande person. Sernholt å andra sidan är ju totalt ointressant.

Sammanfattningsvis känner jag ingen större behov av att ändra mina tv-vanor.

Moset smakar bra!

Riktigt gôtt mos har serverats den här veckan. Den första portionen bestod i att min fjantiga institution slutade att hålla inne på Sidas stålars och bestämde sig för att punga ut med ett MFS-stipendie till Pat. Detta innebär alltså att jag och Marita drar till Moçambique i februari. Woha! Det känns sjukt bra och utmanande. Påfyllningen av detta delikata livsmos visade sig i form av att jag på något mirakulöst vis lyckats få godkänt på den erbarmliga statistiktentan också. Det känns nästan för bra för att vara sant.

Jag räknar med att avslutningen av veckan, som innefattar ett Sthlms-besök med spa-relax och bastu med gubbsen Ivan och Johan på Hasseludden, kommer att vara som grädde på moset.

Fyndigt?

Klart att nån smart djävel skulle klippa ihop det här. Förövrigt så anser jag att Gävle ska förstöras.

Tro och tvivel

Att må dåligt är en bra början, det är titeln på en himayamabok som finns i mina föräldrars bokhyllor. Tror att det handlar om att man ska möta-sig-själv och att vi bland annat mår dåligt för att vi varit med om smärta som små barn som vi inte fattade då men som ändå lagras i kroppen. Författaren menar att det intellekt som gör att ett barn kan förstå orsaken till den smärta det upplever utvecklas först i tre-fyra års åldern. När vi sen blir gamla och mår dåligt utan att fatta varför kan det ha med den här förintellektuella smärtan att göra.

Varför skriver jag om det här då? Jo för att de senaste veckorna inte vart nån dans på rosor för Pat och då börjar jag spåna på sånt därnt. Varför man mår dåligt ibland och så. Nu tror jag ju iofs att mitt nedstämda tillstånd har haft mycket mer att göra med att jag deppat ihop på min statistikkurs och misströstat över att min institution djävlas med mig innan de tänker dela ut nåt MFS-stipendie än någon förintellektuell smärta men ändå. Det kan ju vara så skrämmande hur handlingsförlamad man blir av att vara nedstämd. Onda cirklar osv.

Nu tror jag, (hoppas jag) att det har vänt. Att jag bloggar är väl ett tydligt tecken på det om inte annat. Helgen som gick var den första på länge där jag kunde njuta av att vara ledig utan att ha en malande oroskänsla som la sin prägel över allt. Förra helgens Pappahäng i London var härligt det också men det var nog miljöombytet som hjälpte till då.

I lördags gick jag på Scandinavium med min kära mor för att se landets just nu folkligaste artist. Det var bra, men jag måste säga att jag inte riktigt kan ställa upp på kvällstidningarnas megahyllningar. I min bok var konserten inte en femma, kanske en fyra på sin höjd. Vissa nummer var fantastiskt bra, som Tro och tvivel, Gårdakvarnar och skit, Nu kan du få mig så lätt och River en vacker dröm. De var värda högsta betyg inget snack om saken. Men det som gör att jag inte tycker att de unisona tokhyllningarna stämmer är att det var ganska grötigt ljud vilket ju såklart drar ner helhetsintrycket. Dessutom kändes de nya låtarna inte så tighta live. Konserten inleddes med en av mina favoritlåtar på nya skivan: Dom där jag kommer från och den kändes sådär, Saknade till havs var också liksom mesig live, samma sak med Shelley. Balladen Jag vet vilken dy hon varit i och avslutningen Du är snart där satt bra iofs. Å andra sidan slarvades fina Hurricane Gilbert bort tycker jag, har hört betydligt bättre liveversioner av den. Vet inte hur man ska resonera hur många av låtarna som ska vara femmor för att en hel konsert ska ges det betyget? Om man jobbar på Expressen så räcker det med 6 av 23 tydligen. Att Håkan spelade 23 låtar på två timmar och tjugo minuter är kanske värt ett extra plus bara det iofs.

Svinnovember

Den här statistikskiten jag läser nu får mig på att tappa livslusten på riktigt alltså, I kid you not. Jag har haft ett tufft schema på universitet förr, haft min beskärda del av tentastress och skit tidigare såklart men det här tar absolut priset. När det gäller allt annat jag läst har det bara handlat om att ta tag i det och göra jobbet. När jag sitter och pillar med ett totalt opedagogiskt SPSS-program som inte vill ge mig de resultat jag vill ha känner jag mig däremot bara som en fullkomlig idiot. Kan inte riktigt fatta att jag frivilligt valt att ge mig in i det här alltså. Att jag till råga på allt är sönderstressad för att jag måste hinna klart med vår avslutningsuppgift redan tills imorgon för att jag drar till London över helgen gör inte att saker och ting går smidigare direkt. Efter sex års studier utan att ha kört på en enda tenta är det väl dags nu antar jag. Får hoppas att Arsenal bjuder på stor underhållning på lördag så det känns värt. Äh det är klart det kommer att vara värt det där var löjligt gnälligt, men just så känner jag mig nu: som en whining bitch från statistikhelvetet.

Dessutom så har svinnovember redan tjuvstartat här i Götet och jag drömmer om en vinter på varmare breddgrader. Det känns som att det enda jag gjort de senaste veckorna är att sitta framför en dator och svära över SPSS. Tiden flyr liksom iväg på ett ovärt sätt när den ägnas åt något så sinnesjukt tråkigt som statistik.

Men det finns ju ljusglimtar förstås, fritiden har ägnats åt att marathontitta på The Wire med Marita. Fantastisk serie alltså. Får nästan mer ut av att se om den än vad jag fick av att återbekanta mig med familjen Soprano förra vintern.

Saltmannen

Artist: Säkert
Låt: Fredrik

Riktiga texten var:
Man får inget för det när man vill folk väl, när man har en vilsam själ.

Men jag sjöng:
Man får inget för det när man man vill folk väl, när man har en bil som skär.

Övriga kommentarer:
Jag vidhåller att min tolkning skulle kunna funka, trodde Annika Norlin ville få in ett klassperspektiv i låten och beskrev någon som hade en taskig bil. Jämtland har dessutom en av landets äldsta bilflottor så sannolikheten för att texten skulle va baserad på personliga erfarenheter är dessutom ganska hög.

Ålder när felet upptäcktes: 30

Namn: Pat

Så de så!

Hård norsk fredag

Jag lyssnar nästan inte alls på hård musik längre. Iaf inte ny hård musik. Det händer att jag slänger på min HC-playlist på spotify ibland av rent nostalgiska skäl. I somras upptäckte jag emellertid det norska bandet Kvelertak ("strypgrepp") och blev impad. Det är främst deras HC-låtar jag gillar som Blodtørst:



De mixar iofs sin HC med ganska mycket hederlig gammal mangelrock också och slänger in en hel del av den trendigaste av alla metalgenrer i det hela: black metal. Det är kanske den oheliga kombinationen som gör dom så bra. Liktorn t.ex känns ganska black metal-light men fan jag gillar det med.

Blåsta

Amerikanska marvelserier från 80-talet ligger mig väldigt varmt om hjärtat inte minst på grund av de nostalgitrippar de framkallar. Just nu är jag råinne på Captain America. Efter att ha skaffat (de svindyra) omnibusarna från 00-talet har jag velat kolla upp hur Steve Rogers sköte sig på det glada åttiotalet. Kvalitén i själva storylinen går ju inte att jämföra med Ed Brubakers nylansering men halva nöjet är också att läsa den tvivelaktiga reklam som återfinns i tidningar från denna era. Måste ju ha varit drömmen för alla skojare inom reklambränschen att ha lättlurade serietidningsläsare som målgrupp. Barn och töntar som bara yes klart jag signar upp mig på en korrespondenskurs för att lära mig karate, bli tuff eller skaffa (och behålla) tjejer…




/>

I rest my case

Om ni köpte Aftonbladet i söndags så har ni redan koll på det här men jag kunde inte låta bli att göra en liten sammanställning.

Kändisar som röstar på Moderaterna: Bingo Rimér, Claes af Geijerstam, "Baren Håkan", Linda Rosing, "Robinson Robban", Anki Bagger,"Babsan" Micael Bindefeld, Anette Norberg, Tony Irving, Ulf Ekberg (svårt val där mellan SD och Moderaterna kan man tänka sig...)

Alliansen i största allmänhet: E-type, Lasse Holm, Emma Wiklund.

De Rödgröna: Stellan Skarsgård, Martin Kellerman, Moneybrother, "Skansen-Jonas", Carl Johan de Geer, Ulla Skoog, Alex Schulman, "Kurt Olsson".

***

Om nu någon missat det så plockade Aftonbladets kultursida upp debatten om den onyanserade nyhetsrapporteringen kring Mona Sahlin igår. Men vadå ägarbilden har ju alltid (iaf de senaste 20 åren typ) sett ut sådär kanske någon säger. Att det gnälls så mycket från de rödgröna nu helt plötsligt måste handla om att det går så dåligt för Sossarna. Att ledarsidorna i respektive liberal/konservativ tidning bashar på allt som har med socialism/solidaritet att göra är inget nytt nej. Skillnaden ligger i att själva nyhetsrapporteringen nu blivit politiskt. Väldigt olustig utveckling måste jag säga.

Det liberala alternativet

Slagkraftigt!

Gör som Mörn och publicerar Gustav Lymers slagkraftiga parafrasering av de rödgrönas vattenmärkta profilbild. Om jag en dag skaffar mig ett parti kommer det första jag gör vara att anställa den mannen för att fylla rollen som Toby Ziegler från West Wing.

Igår uttryckte jag mitt missnöje över hur medierna och då främst dags- och kvällspressen valt att bygga sitt drev mot Mona Sahlin baserat på illa underbyggda opinionsundersökningar. Intressant att DN idag presenterar en guide till hur man ska förstå dessa valundersökningar. Synd att deras egen redaktion och dess kollegor inte läst artikeln tidigare bara...

Att klimatfrågorna (som inte är synonymt med miljöfrågor som man gärna leds att tro i dessa tider) uppmärksammats frekvent de senaste åren men när valrörelsen drog igång helt lyst med sin frånvaro vare ett annat fenomen jag beklagade mig över. Idag klådde iaf Maria Wetterstrand upp Andreas Carlgren i P1s miljödebatt. Alltid något.

Och till sist om ni inte läst det här om sonen till vårat skämt till justitieminister så har ni något underhållande framför er. Varning för aktiverade kräkreflexer. Han är också aktiv i "arbetarpartiet" Moderaterna btw, no surprise there.

Sluta misströsta

Mindre än två veckor kvar till valet och om man ska tro på mediabilden så borde alla väljare som hoppas på ett regeringsbyte lägga sig ner och dö typ. Man har proppats så full med budskapet att Mona Sahlin är en djävla sopa från borgerlig media att det nästan är så att man själv börjar tro på det.

Men vad i består den här kritiken då? Jo vinklingen baseras i ogrundade icke statistiskt säkerhetsställda opinionsundersökningar som visar ett historiskt sviktande stöd för Sossarna. Det är alltid frågor om detta som Sahlin får svara på och sen kan det eventuellt hinnas med något annat. Att den enda seriösa valundersökningen som gjorts i vår, SCB:s stora valundersökning, visade att de rödgröna var i majoritet är i sammanhanget ointressant.

Den här skeva rapporteringen togs upp på ett bra sätt i Studio Ett i fredags. Johan Ehrenberg från ETC påpekade hur den borgerliga ägarbilden av dagstidningar såklart har en inverkan på vilken bild som lyfts fram.

Jag har ganska lätt att dra paralleller till supportervärlden då fotboll är en av mina största passioner i livet. Många gånger har jag varit med om att mitt lags framgång och nedgång påverkar både publikstödet och det allmänna intresset bland måttligt fotbollsintresserade norrlänningar. Om det ständigt rapporteras att allt är skit så påverkar det såklart folks mentalitet också. Det är roligare att hålla på ett lag som det går bra för, tyvärr ett mycket ovanligt fenomen när det gäller GIF Sundsvall.

Det känsloläge som jag upplever hos de rödgröna väljarna så här strax innan valet påminner mycket om inställningen hos misströstande fans till ett lag som tagit ut förlusten i förskott, men med den viktiga skillnaden att de rapporterade uppgifterna om dåligt spel inte ens stämmer i det här fallet. Det är kanske inte något sambalir som de rödgröna erbjudit hittills under valrörelsen. Att de valt att ligga så lågt vad gäller klimatfrågorna då de så uppenbarligen sparkar alliansen röv på detta område (om man har som ett mål att skapa ett hållbarare samhälle) är för mig fullständigt oförståeligt.

Här tror jag att det fokus som ständigt lyfts fram på kvällspressens löpsedlar spelar en stor roll: privatekonomin. Det är så sjukt förenklat att kondensera ner valet av parti (ja eller block som det blivit nu) baserat enbart på hur mycket cash man har kvar varje månad. Men det är här "det nya arbetarpartiet" Moderaterna lyckats, delvis genom att fiska upp många invandrares röster som inte riktigt förstått hur det svenska samhället fungerar (vad man får för skatten osv) men dessutom let's face it många medelklassröster där hjärtat bytts mot plånboken. Det är det som är mest skrämmande tycker jag bristen på solidaritet att det inte bara är överklassen som röstar blått men också "vanliga" löneknegare.

Men ärligt jävla talat vill ha se ett samhälle där klyftorna mellan de som har åtskilligt och de som saknar nästan allt ska fortsätta i fyra år till? Vi har delvis sett resultaten där de mest utsatta i samhället som långtidssjukskrivna har utförsäkrats och tvingats att försörja sig på socialbidrag. Konsekvenserna av ett samhällsklimat som gör det möjligt att skita i de fem till tio procenten som har det som jävligast har vi däremot knappt börjat se än. Jag är helt övertygad om att det kommer slå bakut inom nästa mandatperiod om inget radikalt händer (vilket jag inte är övertygad om att de rödgröna är kapabla till men samtidigt helt säker på att alliansen definitivt INTE har på sin politiska karta).

Det går att räkna upp mycket negativt med de rödgröna och den allmänna likriktningen inom svensk politik som mer och mer börjar likna ett majoritetsval snarare än ett proportionellt sådant. Att en successiv dragning åt höger är uppenbar och att jämlikhetsfrågan nästan helt försvunnit från agendan etc.

Oavsett detta så är jag helt säker på en sak och det är att jag inte vill vara en del av det Sverige som alliansen vill fortsätta bygga (riva?) och att det är långt ifrån kört för ett alternativ i det här valet. Där har jag till och med valgurun Henric Oscarsson på min sida. Dessutom känns det som att det är på tiden att vi får en kvinnlig statsminister i det här landet. Så kom igen nu och sluta gnälla. Ignorera högermedias subjektiva nyhetsrapportering och rösta bort den regering som har muppar som Sabuni, Björklund och Ask på sina ministerposter! (bara för att välja ett axplock av eländet).

Skämslåtar

Var på fest hos okända igår. Det var kul och eftersom det var ganska många jag kände på själva festen så var det inte särskilt jobbigt med den sociala biten heller. Men jag insåg också att det var oerhört länge sedan jag gick på fest och träffade nya människor, det händer liksom inte längre. Eftersom man har sina etablerade kompisar redan känns det liksom inte lika relevant att träffa nya.

Ett av kvällens inslag bestod av att festdeltagarna fick spela sina "skämslåtar" dvs låtar man skäms för att man gillar. Det var ganska lamt till en början mycket gamla nostalgilåtar som "Jimmy Dean" osv. Tror att denna lek hade varit mycket mer laddad för fem-sex år sen för min del, nu har man ju släppt alla sina barriärer och visar öppet att man gillar Grymlings t.ex. Men när jag valde "Natteravn" med Rasmus Seebach väcktes känslorna trots allt i lägenheten. Flera personer tog illa vid sig och beklagade sig över hur dålig låten är. Så här i efterhand så har jag insett att det var fel att jag spelade just den låten för jag gillar den faktiskt på riktigt, utan att skämmas fört. Sommarens bästa kommersiella hitlåt utan tvekan.

Den här låten däremot gillar jag också och det är skämmigt 4 real:

En epok går i graven

Jag har varit lite ledsen för att Göteborgs mest originella seriebutik Dolores ska lägga ned om en vecka. Den affären har symboliserat själva essensen av serietidningsnörderi för mig. Det var där jag svältfödd på coola marvelserier bunkrade upp med obskyra amerikanska Thor och Captain America-tidningar som grabb då jag besökte släktingarna i storstan. Sen gick det kanske 15 år innan jag fick upp intresset för serier igen men de senaste fem åren har jag varit en ganska frekvent kund på stället. Efter gårdagens besök, fick med mig House of M som hardcover, sörjer jag inte lika mycket längre. Det man lätt glömmer bort är den skabbiga sidan av sådana här affärer vilket ofta innebär att de säljer begagnad pôrr. Nu säger jag inte att porr i alla avseenden är förkastligt och intar någon kristdemokratisk absolutism här, jag säger bara att jag om jag får välja inte gärna hänger i samma butik som de som konsumerar begagnad porr. Apropå ämnet så hörde jag en intervju med Ylva Maria Thompson i P1 för någon vecka sen och hon menade att det måste komma kravmärkt porr snart (låter vettigt, men hur ska gå till?).

Tillbaks till Dolores, samtidigt som jag rotar runt i reabackarna efter kvalitetsserier så gör uppenbarligen porrjunkisarna detsamma i XXX-backarna en börjar till och med fråga butiksinnehavaren om en specifik fransk film från 90-talet. Det hela mynnar ut i en lång berättelse om hur han och hans studentpolare (Chalmerister garanterat) kollat på pôrr,en specifik fransk film var det tydligen. Det extraordinära med denna p-rulle var att en radiostyrd R2-D2 robot plötsligt dykt upp i bild. Fatta kombon robot från Star Wars OCH Pôrr i samma film för en übernörd. Mannen i fyrtioårsåldern är alldeles till sig när han berättar om scenen där den radiostyrda roboten tydligen åker runt i bakgrunden. Jag kan inte undgå att fortsätta lyssna och tycker att det är sjukt deppigt att den här mannen är så uppspelt över att få berätta sin historia det känns som att lyssna på en lumparskröna fast från en töntig nörd. Märker att butiksinnehavaren tycker att det är ganska jobbigt att prata med den excentriske nörden och motvilligt medger att det låter intressant men att han missat detta fantastiska ögonblick i filmhistorien och att han inte har den i sitt lager.

Att jag i framtiden kommer att bli besparad dessa möten med märkliga män i en lokal som dessutom tagit doft av dessa besökare, en ganska obeskrivbar lukt, är vid närmare eftertanke inte så mycket att sörja ändå.

Metaphor?

Var hemma hos Gustav och den tillfälligt inneboende Björn och åt himmelsk god pizza igår kväll. Mycket trevligt, på kompisfronten levererar Gbg minsann fortfarande. Efter långa diskussioner om huruvida Barbapapa är sexistisk barnunderhållning som cementerar stela könsroller samt om Samantha Fox eller Sabrina hade störst bröst egentligen (Samantha Fox "vann") så introducerade Gustav den här fantastiska videotolkning av Total Eclipse of my heart. Med tanke på hur många träffar den har borde alla med ett någorlunda normalt tubintresse sett den redan, men den tål att ses om jag kan inte få nog iaf.

Den är ju svårslagen eftersom det kanske är den konstigaste videon som någonsin gjorts.

The long goodbye

Att i princip alla bloggar jag någonsin följt (förutom Mörns) har lagts ner skulle kanske kunnas ses som en indikation för att det är tid att stänga butiken för den här diffusa bloggen också. Men icke, tänkte jobba tvärtom istället gubben mot strömmen osv. Det här ska bli hösten då Pat kommer tillbaks.

Har återvänt till Gbg efter diasporatiden i Sthlm och ett vilt flackande liv under sommaren. Det känns…märkligt att återvända till stan som varit mitt huvudsakliga hem de senaste sju åren. Det märkliga består mest i att jag vet att den här hösten med största sannolikhet är min sista i ”lella London” och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta faktum på lämpligast sätt. Planen är ju att vårens masteruppsats ska skrivas i det stora landet Afrika. Preliminärt är det Moçambique som är målet och intervjuer koncentrerade på hur klimatförändringarnas inverkan på Zambezifoden kommer att påverka potentiella konflikter är utkastet till uppsatsen. Det är jag aspeppad på och om allt går som planerat kommer det nog bli sjukt spännande.

Efter det så talar det mesta för en flytt norrut för mig och gösen nästa sommar/höst. Sthlm som en första anhalt pga jobb och vänner men sen i en 5-års plan á la planekonomi finns det en viss ö i Ångermanälven som lockar också. Allt det där känns också kul att tänka på och det är kanske därför den här hösten i gbg redan känns lite vemodig. Avsked gillar väl inte någon egentligen men jag fullkomligen hatart. Om jag ska resa vill jag helst göra det på morgonen annars går hela dagen åt att vela och inte få nåt vettigt gjort. Nu tror jag väl inte att hela den här hösten kommer att bli en enda lång velning men just nu känns det lite så.

Hursomhelst så tänker jag inte plocka ner skylten, minst ett djävla inlägg i veckan ska det tryckas fram, promise.

XXO
/Pat

Bästa kattnamnet

Marita drömde för några nätter sen att vi fick en katt. I drömmen så bråkade vi tydligen lite om vad katten skulle heta. Till slut så fick jag bestämma och döpte katten till Xavi. Nu är ju inte jag som bekant någon kattmänniska men alltså seriöst den där katten blev jag aspeppad på mer passande namn på en smidig liten kisse kan jag inte tänka mig.

Förövrigt fyller jag 30 år idag och det känns lite.. märkligt. Har ju förberett mig ganska bra mentalt men det går ändå inte ihop riktigt. Ens bild av någon som var 30 då man själv var 20 stämmer ju inte riktigt överens med den jag är idag liksom. Hur som helst så har jag haft en grymt bra födelsedag hittills. Den började med att frukost på säng levererades av min gös och sen har jag slappat på gräsmattan, druckit kaffe och läst Bröderna Karamazov.

Holiday

Första dagen på ”semestern” fast det känns inte riktigt så. Har fortfarande en del arbete på rapporten till FOI kvar att göra och ambitionen är att få det överstökat de närmsta veckorna. Ofantligt segt att motivera mig att komma igång märker jag dock, vill bara ligga i sängen och läsa X-Men. Med tanke på att jag är ledig fram till dess att terminen drar igång den 31 augusti så ska väl det hinnas med tids nog också antar jag.

Känns ofantligt skönt att vara hemma i lägenhet i Göteborg igen efter en vår i Stockholmsexil. Det har varit grymt på flera sätt och Kristoffer har fungerat som en exemplarisk hyresvärd/roomie men att ha tillgång till alla sina prylar och få sova i samma säng som sin tjej är ju faktiskt helt oslagbart. Trivs ju för jävla bra här i Majerna enna, men frågan är hur lång tid mitt boende här kommer att fortsätta. Hösten ut är givet men sen talar allt för att det blir MFS och Afrika (Mocambique probably) i vår. Och sen vette faen alltså jobbmöjligheterna i Gbg är ju minst sagt tunna för min del.

***
Länge sen jag blev så känslomässigt berörd av en fotbollsmatch som den mellan Uruguay och Ghana. Mådde verkligen dåligt när jag gick och la mig och Gyans straffmiss vevades i mitt inre om och om igen. Det värst är ju att de vidriga Holländarna nu antagligen får en enkel match mot Uruguay i semin och kan klättra till final utan vidare. Hoppas nog på Spanien ändå fast jag motvilligt också måste erkänna att Tyskarna redan gjort nog för att vara värdiga guldet.

Junijidder

Irriterar mig över mina vänners "bloggande i huvet" men märker samtidigt att jag också anammat samma beteende. Illa. För att motverka detta otyg går jag därför inte och lägger mig utan skriver några rader här istället. Är ändå för speedad för att sova efter en härlig korpmatch i Bredäng med Dödens grupp. Ivan den gamle måltjuven såg till att vi knep tre poäng och det är verkligen ett trevligt sätt att inleda veckan på, att vinna alltså.

***

Gjorde min första dag på jobbet som anställd idag också. Det kändes bra, en motivationsfaktor skulle man kunna säga. Lite förvånad över min "titel" bara som praktikant titulerades jag analytiker men nu när det är dollars med i bilden är jag forskningsassistent. Kan ju måhända vara så att jag inte fattat någonting om hierarkin i den akademiska världen men visst låter analytiker snäppet vassare än forskningsassistent? Jaja whatever. Kan inte riktigt fatta att jag har en så luxig sommar att se fram emot. Ska knega en månad på ett jobb jag trivs med och sen vara ledig i typ hela juli och hela augusti det är helt sinnes.

***
Har bara lyssnat på Oskar Linnros platta och P3 Kultur den senaste veckan. Gillar båda skarpt. Kihlen för att han förankrar det Orupska arvet av kåt Princesoul på svenska och P3 Kultur för att Johanna Koljonen är så vass på att formulera sig och att de ger så mycket utrymme till min favoritkultur serienörderiet. Längtar hem till min New X-men samling i Gbg efter att lyssnat på poddsändningen med fokus på Grant Morrison och Marvel post 9/11.

Se där en kvart som ägnades åt det utdöende bloggfenomenet istället för något annat trams och vips så var månadens första inlägg på platsen. Snöbollen har börjat rulla osv.

Stockholm

Försöker formulera mina tankar om Sthlm men det är svårt. Det svåra är att sätta ord på vad det är jag inte gillar med den här staden: förutom det mest uppenbara som bostadskarusellen, Stureplan, stressen på T-banan och sånt tjafs. Det hör väl till iofs att de där bitarna förstärker men jag tror att det jämnar ut sig till slut ändå. Eftersom det finns mer av allt i Sthm så finns det lika mycket mer skit som det finns mer bra saker. Till de bra sakerna hör ju alla vänner som bor i stan. En detalj som inte ska underskattas på något sätt eller vis. Men om man lämnar allt det där med positivt och negativt som går att rabbla i all oändlighet så kommer det snarare ner till en känsla till slut. Jag känner mig kort och gott som en sämre människa i Stockholm. Alltså inte sämre i förhållande till andra, så upplevde jag nog situationen senast jag bodde här men det är en rejäl skillnad på att vara 22 och 30 i det sammanhanget, utan sämre rent allmänt. En som följer med strömmen, hoppar på tåget med mössan i hand och accepterar att det bara är i hufudstaden som det finns jobb som ”betyder nåt”. Karriärshetsen som präglar den här staden är ju inte särskilt tilltalande alltså. Men vem vet det här är kanske första steget i en långsam process som handlar om att acceptera detta faktum.

Bättre än verkligheten

Såg nyss Broder Daniel-filmen på Svt-play och den bevisar ju tesen att dokumentärer alltid är bättre än verkligheten. För jag var där på BDs sista spelning men gick efter några låtar för att det regnade och jag var trött eller nåt. Tyckte inte att det kändes så upphetsande att ta del av den där nostalgitrippen just där och då, behöva trängas med pandakids som lipade lipen och bli blöt. Fast när jag såg dokumentären var i sanningens namn tårarna inte långt borta då kameran zoomade in de gråtande små liven. Märkligt ändå på nå vis hur dokumentärer kan spegla livet på ett så förträffligt vis.

Annars kan jag meddela att jag har haft en bra dag idag. Bra på jobbet där det vart mycket snack om den DN debattartikel som min handledare levererade häromdagen som ställer sig kritisk till att ett starkare försvar är en lösning på potentiella komplikationer som klimatförändringarna kan leda till. Att vara kritisk till försvaret är av logisk anledning inte alltid så populärt på en arbetsplats som till stor del finansieras av den samma. Känns skönt att de flesta verkar vettiga och supportar iaf. En annan sak som är otrolig bra med den här dagen är att min tjej kommer till Stockholm. Det blir häng i dagarna fyra och imorn blir det Orup på Debaser mödis minsann. Det ni.

Eyjafjallajökull

Shit vad lat jag blivit på bloggfronten. Antagligen för att jag sitter och analyserar och "forskar" och blir så djävla smart att min hjärna måste slappna av totalt då den är ledig.

Vulkanhysterin i medierna visste inga gränser ett tag men nu är det istället tvärtyst. Samma inställning kan inte sägas existera på min praktik/arbetsplats. Att medarbetare blev fast på kontinenten är väl inget ovanligt vid en krissituation men desto värre är det att det borde finnas experter på området fast ingen riktigt är det. Ser därför fram mot ett kommande seminarium om vulkanaskans effekter för det svenska samhället.

Om det levereras lite historik kring områden brukar de mest triviala samtalsämnen kunna utmynna i någonting riktigt intressant och isländska vulkanutbrott är sannerligen inget undantag. Ett vulkanutbrott på Island 1783 innebar till exempel att 50 procent av landets boskap och ca 25 procent av dess befolkning dog. Utbrottet innebar också tusentals döda i Europa på grund av atmosfärisk förorening och väderpåverkan. Enligt vissa forskare så hängde klimatpåverkan kvar i ett helt årtionde. Man har till och med dragit slutsatsen att detta bidrog till den svältserie som tillslut utlöste den franska revolutionen. Ett ännu mindre utbrott 1875 förstörde den isländska ekonomin och ledde till en rad ovanligt kalla somrar och stormiga vintrar vilket innebar att 20 procent av befolkningen emigrerade till USA – ett alternativ som inte riktigt funnits förut. Om Eyjafjallajökull skulle få för sig att leverera ett utbrott igen kan vi alltså, baserat på historiska händelser, förvänta oss betydligt mer allvarliga konsekvenser än lite flygstopp. Tanken svindlar.

Stan Lee och alliteration

Jonathan tipsade mig om att ett avsnitt av The Big Bang Theory tog upp ämnet alliteration och seriehjältar. Framför allt Marvelgurun Stan Lee har gjort det som sitt kännetecken att använda sig av denna teknik för att lättare komma ihåg karaktärerna i arbetet med sina serieplots. I Big Bang, där Stan Lee förövrigt medverkar i en cameo-roll, droppades en rejäl bunt karaktärer men det var inte tillräckligt för mig. Jag var tvungen att ge vika för min autistiska sida och kolla igenom alla marvelkaraktärer bara för att. Det blev 60 stycken till slut. Det märkliga är att jag själv aldrig har reflekterat över att Peter Parkers samtliga medarbetare på Daily Bugle till exempel bär alliterativa namn. Det verkar nästan vara ett krav för anställning.

Personer
J. Jonah Jameson
John Jameson Junior (Jonahs son)
Robbie Robertson (Daily Bugle)
Randy Robertson (Robbies son)
Betty Brant (Sekreterare DB)
Glory Grant (Sekreterare DB)
Dum Dum Dugan (S.H.I.E.L.D.)
Betty Banner
Harold "Harry" Hogan (Iron Mans polare)
Wyatt Wingfoot (Fantastic Four hangaround)
Pepper Potts (Tony Starks sekreterare)
Moira MacTaggert (X-men)

Hjältar
Fantastic Four
Invincible Iron Man
Power Pack
Peter Parker
Susan Storm
Reed Richards
Scott Summers (Cyclops)
Matthew Michael Murdock (Daredevil)
Warren Worthington III (Angel)
Stephen Strange (Dr. Strange)
Bruce Banner ( Hulken)
Wade Wilson (Deadpool)
Amara Aquilla (Magma från New Mutants)
Brian Braddock (Captain Britain)
Barnell Bohusk (Beak i New X-Men)
Celeste Cuckoo (en av Stepford Cuckoos i New X-Men)
Agent Axis
Beta Ray Bill
Devil Dinosaur
Jessica Jones
Machine Man
Madame Masque
Master Man
Millie the Model
Shanna the She-Devil
Silver Surfer

Superskurkar
Green Goblin
Fin Fang Foom
Curt Connors (Lizard)
Doctor Doom (Victor Von Doom)
Meteor Man
Molten Man
Otto Octavius ( Doctor Octopus)
Princess Python
Red Ronin
Sebastian Shaw (och hans son Shinobi Shaw)
Silver Samurai
Super Sabre
Super-Skrull
Warrior Woman
Freedom Force
Sinister Six
The Council of the Chosen
Frightful Four
Grey Gargoyle
Man Mountain Marko
Masked Maurader
Mole Man
Spider-Slayer (skapad av Spencer Smythe)

Eftersom jag är en betydligt större Marvel än DC-entusiast har jag inte orkat göra några större efterforskningar där men vissa exempel kommer ju av sig själv:
Lois Lane
Lex Luthor
Vicky Vale (Batmans tjej)

Alan Moore drev ju säkert också med allt det här när han döpte mannen bakom Nite Owl i Watchmen till Dan Dreiberg. Men okej vi lämnar det där.

Världens bästa rockband till WOW igen?

Enligt en annons i senaste Filter så är The National bokade till Way Out West i sommar igen. Det vore ju helt djävla underbart om det är sant. Spelningen de gjorde för två somrar sen var ju makalöst bra, bland det bästa jag sett live någonsin faktiskt. Kan inte minnas att jag längtat efter ett nytt albumsläpp så mycket sen jag var tonåring som jag längtar efter deras nya platta High Violet heller. Bra fredagsnyhet i ett annnars oerhört genomgrått Gbg där mitt slipande på ett research proposal i anknytning till the development-security nexus och Köpenhamnsskolan inte går något vidare. Ja ja man får vara nöjd med det lilla.

Spårvagn genom ljuva livet

Kan börja med att utdela en varning redan efter att själv ha läst vad jag nyss plitat ned här nedan: om man har svårt för överdrivet lyckliga nyblivna mammors bloggar och liknande kanske man ska skippa att läsa det här inlägget.

”Fan vad bra jag har det”. Det är alldeles för sällan jag kommer på mig själv att tänka den tanken. De senaste veckorna har det däremot hänt ett flertal tillfällen att jag tänkt just så och det är ett enormt befriande tankemönster. Jag trivs väldigt bra med min livssituation just nu helt enkelt, har nog aldrig haft det bättre i mitt vuxna liv skulle jag till och med våga påstå. Jag bor i ett en mysig lägenhet i ett område där jag har nära till mina vänner och de fritidsaktiviteter jag föredrar. Jag läser en väldigt stimulerande kurs som dessutom går väldigt bra. Jag bor ihop med en lovely tjej som jag bara vill hänga med hela tiden och får göra det med också.

Men all good things must come to an end som det bekant heter. Om två veckor lite drygt bryts den här trygga vardagen upp mot ett ny verklighet i den kungliga huvudstaden. Jag ska nämligen praktisera och jobba på FOI i tre månader. Det ska bli sjukt spännande men det känns samtidigt väldigt surt att lämna den underbara tillvaro som jag befinner mig i i Göteborg just nu. Att återgå, om än bara för ett begränsad tid, till distansförhållande igen känns inte heller särskilt muntert.

11th of May baby!

I heart Wikipedia

Man måste älska Wikipedia ändå. På fem minuter fick jag reda på att Michael Foucault var homosexuell, tillbringade fyra år som gästprofessor i Uppsala och dog i AIDS. Det är ju sådan information om en fransk filosofs levnadsöden som gör att jag orkar engagera mig i hans tankar.

Punisher (varför jag så lätt distraheras under mina studier)

Handlingsmönster: läser ordet ”rejig” i en akademisk text om ”The Security- Development Nexus” blir lite osäker på ordets betydelse (fräscha upp) och går in på Nationalencyklopedins hemsida. Söker på ordet men skriver lite slarvigt så sökmotorn hittar inte, ”jigsaw” dyker dock upp som ett alternativ. Börjar självklart direkt tänka på Marvels råaste vigilante Punisher och hans ärkefiende i serien. Kom det inte en ny Punisher film ganska nyss? Går in på filmtipset och kollar. Av de tre Punisher-filmer som gjorts borde jag tycka att alla får 2:or i betyg enligt sidans oberäkneliga uträkning. Det stämmer nog. Måste ändå kolla lite fakta om filmerna, den första Punisher-filmen från 1989 fyllde nämligen en alldeles speciell plats i min ungdom. Först och främst så spelar ju Dolph Lundgren den förre detta militären Frank Castle som får sin familj mördad och då väljer att bli en besinningslös brottsbekämpare på heltid, bara en sån sak. Filmen gick inte upp på bio i Sverige och klipptes stenhårt av den svenska filmcensuren innan den kom till videohyllorna. Jag lyckades få en kompis som hade lyxen att bo i en familj som ägde en parabol, en styggelse enligt min pappa, att spela in filmen då den gick på TV 1000. Att filmen var från 15 år var ju ballt också såklart när man var 11-12 år. Den gömdes på lämpligt ställe i en garderob i pojkrummet för att enbart plockas fram då det var garanterat föräldrafritt. Filmen höll väl om sanningen ska fram en ganska låg kvalitet och lyckade inte alls förmedla det mörker som Punisher i serieform lyckats så väl med. Det spelade mindre roll det var det förbjudna som var grejen. Måste nog ladda hem den senaste filmatiseringen ändå om inte annat för att Dominic ”McNulty” West spelar Jigsaw, lär ju bli en besvikelse men som sagt det är inte alltid filmers kvalitet som ger dem deras behållning.

Det där med OS

Väldigt väldigt dött på bloggsidan under det här årets inledande månader måste jag säga. Det är ju ingen nyhet att bloggandet fluktuerat ganska kraftigt under årens lopp så det känns för tidigt att förutspå dess död men lite orolig är man ändå, det måste jag säga. Tycker att annalkande trettioårskriser annars borde ge lämpligt underlag för en ständig uppsjö av nya inlägg på mina vänners sidor som jag vanligen besöker. En efter en faller vi ju nu in i 30-taggsträsket. Jag har i och för sig sedan länge börjat förlika mig med tanken att jag snart nått denna respektabla ålder att det inte ska behöva innebära någon kritisk period i mitt liv. Hade ju min ålderskris då jag fyllde 25 så jag tänkte vänta tills minst fyrtio innan nästa.

Det jag gillar med alla typer av mästerskap som återkommer var fjärde år (varför finns ingen svensk motsvarighet till engelskans quadrennial när man behöver det?) är att de ger mig en så tydlig referenspunkt till hur jag utvecklats sedan senaste mästerskap. Med fotbolls-VM är det tydligast såklart jag vet till exempel exakt på vilken plats jag befann mig då alla finaler avgjorts sen 1990 och minns ganska tydligt i vilket stadium i livet jag var också. Vinter-OS är inte riktigt samma grej men ändå. Går jag tillbaks 4 år så hade jag just flyttat in i en deppig lägenhet på Masthuggsterassen och vikarierade som idrottslärare på en särskola. Hoppar vi ytterliggare 4 år tillbaks i tiden så ”backpackade” jag runt på Jamaica och Kuba och inte ens där kunde jag undgå att träffa på norrmän som var ivriga att upplysa mig om Tommy Salo och Vitryssland hur lite jag än brydde mig.

Sett ur fyraårsperspektiven så känns det därför oerhört härligt att bevittna detta OS i en trivsam studentlägenhet i Majorna med en vintersportsintresserad tjej mellan PM-skrivandet till den krävande masterkursen i global säkerhet och demokrati.

Das filmfestival

En säker indikator på att Göteborgs filmfestival har dragit igång är att stadens gator förvandlas till is och GP stoltserar med rubriker som ”Blixthalkans offer” eller liknande. Det slår aldrig fel liksom. Jag tror att det var Gustav som sa att han aldrig frusit så mycket som under Filmfestivalen det är väl kanske den andra säkra indikatorn. Själv inledde jag årets festival med att svärandes maka mig upp kl 8:30 på lördagsmorgonen för att ta mig till biograf Roy och filmatiseringen av Naomi Kleins upplysande bok Shockdoktrinen. Det visade sig vara värt dokumentären fungerade som ett utmärkt komplement till Kleins tegelsten om hur nyliberalism á la Milton Friedman kan gestalta sig på sitt allra vidrigaste sätt.

Det blev en dokumentär om två joddlande lesbiska Nya Zeeländska tvillingar också The Topp Twins — Untouchable Girls. Även den mycket sevärd trots att jag drabbades av blodsockersdipp efter att ha mumsat i mig för mycket bröd och marmelad hemma hos Ingo och Paddan. Detta bidrog till att delar av filmen försvann. Väldigt roligt att alla pratade exakt som managern i Flight of the Conchords var det iaf.Förövrigt känns det skönt att konstatera att januari snart är över, februari må kanske vara en ännu sugigare månad men den är ju i alla fall kort.

Ett sisyfosuppdrag värdigt år 2010

Hörde på ekot idag om Kinas försök att etablera ett porrfritt internet för att skydda sina känsliga medborgare. Att de Kinesiska myndigheterna jobbat hårt för att blockera sidor med anti-revolutionärt material är inte direkt någon nyhet. Att de även introducerat en mjukvara för att i första hand skydda mot internetpornografi hade jag missat. Av nyhetsinslaget att döma verkar dock detta program som kallas "Gröna dammen" inte riktigt lyckas så bra som de tänkt sig. Jag kanske överdriver pörrens roll nu men ligger det inte en ganska stor sanning bakom att det är just denna industri som ligger bakom stor del av internets uppkomst? Att lägga ned enorma resurser på att skapa en porrfri miljö för nätsurfande kineser känns ganska dömt att misslyckas.

E-mail från 1990-talet

Jag fick ett mail som jag skickade till en vän för ganska exakt tio år sen i retur förra veckan. Publicerar det här, innehållet säger väl allt som behövs om hur jag utvecklats sedan dess.

2 dec 1999

"HEJ IGEN!

Nej "fulvin" är inte något att rekommendera. Men när jag tänker på den tiden då jag drack ovan nämnda dryck (Nu låter det som jag är 25 eller nåt) kan jag inte undvika att bli smått nostalgisk. Jag tänker på tiden då det var en utmaning att få tag på alkohol och man hade så lite pengar så man drack i princip vilken dryck som helst med alkoholhaltigt innehåll. Nu är det bara att fråga någon av mina 20-åriga kamrater (dom blir bara fler och fler) om ett enkelt besök på systemet så är det fixat. Pga detta har drickandet tappat lite av "förbjudenhetskänslan" som förr gav drickandet den där extra udden."