Polishögskolekonspirationen

Det här med långhelg håller på att ta kål på mig. Istället för att få lite extra vila har det enbart inneburit alkoholkonsumtion i dagarna fyra. Igår intogs alkoholen i sällskap med de förtjusande systrarna Breitholtz och deras barndomskamrater + flickvänner. På festen surrade jag en hel del med en trevlig skådespelare. I ett sådant sällskap var det omöjligt att inte glida in på den urbota uselheten i min favorithatfilm Se upp för dårarna. Skådespelaren informerade mig då om något som i min hjärna direkt omkopplades till en konspirationshistoria. Utan att veta särskilt mycket om hur statens beslut om bidraggsgivande till kultursfärens film och teaterliv går tillväga kan jag iaf finna det troligt att de väljer att finansiera projekt som står i linje med deras övriga politik.

De senaste årens tydligaste tendens inom ungdomsteater har varit pjäser som i någon form behandlar integration och genusfrågor. Kidsen får se en teaterföreställning per år där man får lära sig vad som är rätt och fel i dessa frågor. Politikerna lämpar över genus och integrationsfrågorna till skolan. Rektorn kräver att lärarna jobbar på dom frågorna. Lärarna tar kidsen på en teaterföreställning och alla är nöjda. Även om det är ytterst tveksamt om det här tillvägagångssättet gör någon som helst nytta kan jag ändå ha någon förståelse för processen, den är logisk och ger hyfsat fria tyglar för teaterföreställningens innehåll.

Nu till det sensationella. Kommer ni ihåg att det för ett par år sedan var reklamaffischer på tricken om att Polishögskolan sökte invandrartjejer till sin utbildning? Det var iaf en ganska omfattande kampanj. Skådespelaren berättade för mig att han själv sedan dess deltagit i 2 pjäser där en ung invandrartjej vars högsta dröm är att bli snut varit en del av handlingen. Han kände även till fler företällningar med det innehållet. Som grädde på polisetnomoset kretsar handlingen i Helena Bergströms regidebut just om en tjej med turkisk härkomst som bara brinner för att att komma in på Polishögskolan. Håll med om att det är lite creepy alltså. Om kulturarbetare måste skräddarsy sitt arbete på ett så uppenbart sätt för att kunna finansiera sin verksamhet är det något som är riktigt skevt.

Hemköpshat

Idag har jag förutom en heroisk insats på jobbet, vilket är konfidentiell information, gjort följande: druckit Coca-Cola Zero, lekt Laserdomekrig med 20 tyskar, hört rasistiska kommentarer på tricken då en svart kille rapade ashögt i hela vagnen (den kom när han gått av så klart) och förklarat ordet "beivras" för en 13-åring

Nu undrar jag varför Hemköpstanten med glasögon och grått hår ger mig så onda blickar. Jag är typ rädd för Masthuggshemköpet nuförtin, de enda som är ok är de lama ungdummarna som jobbar där. Jag fattar inte, innan har man kanske fått onda ögat då man handlat något dyrt och onödigt som B&J eller nåt. Eller för att man fortsatt lyssna på ipoden trots att man betalar. Då har jag tänkt att tanten av någon outgrundlig anledning trott att jag är en brat eller så. Vilket också är konstigt, dumma brats som köper dyrgrejer borde vara alla livsmedelsaffärers drömkunder. Nu bemöts jag som lägre stående människa vad jag än handlar. I och för sig levde jag lite Magnus Uggla idag då man fått lön och allt, Fjällyoghurt och årets kulinariska felköp lades upp på bandet. Har länge sneglat på Uno´s Cheese Balls som finns i lyxostdisken. Idag slog jag till. Satan vilken besvikelse det var. Tänkte mig: en lyxig variant av ostbågar med Roquefortsmak. Fick: kräkost i munnen. Det blir Stigbergstorgets Hemköp från och med nu alltså

Ipodjogg

Nyss hemkommen från joggingrunda i Slottskog och Botaniska trägårn. Iförd Totti-tischa jag fått av Jonnys farsa och italianostrumpor som införskaffats på HM. Jag har inte sprungit så mycket på senare år. De specialanpassade löparskorna jag fick i födelsedagspresent ifjol har utnyttjats allt för lite. De få gånger jag väl gett mig ut i löpartagen har det alltid varit i sällskap med någon annan. Jag har därför aldrig testat på det där som löpfolk snackar så mycket om, I-podjoggingen. Minns några tafatta försök med Walkman och cd-spelare back in the days, förutom otympligheten så hoppade ju cdn lätt så det var ett klart fiaskobetonat upplägg. Musiken tillförde en hel del till löpningen. Först och främst så fick det mig att kunna ignorera alla människor runt omkring mig. Har annars haft svår att springa inne i stan, det tar ju ändå ett tag innan man kommer till Slottskogen, det har känts pinsamt på nåt sätt; hej jag är ett jock akta på er. Men när man lyssnar på The Business är det lättare att strunta i sånt. Lyckades att svänga ihop en bra playlist, först oipunk, (gubb)rock och pop sen hårdrock följt av dancehall (perfekt i den jobbiga backen bakom botaniska). Avslutningsvis var det lite hits och gammal go hc som tillförde lite jävlaranamma på sluttampen. Märkligt nog blev det ingen hiphop? Ska testa nästa gång.

Joggingplaylisten:
The Business - Coventry
Hot Chip - Over and Over (bästa jogginglåten)
Ingenting - Hollywood Dreams
Dire Straits - Sultans of Swing
Vapnet - Tar tillbaka det (funkade bra tills Augusto Pablodubben på slutet)
BQ - Ask me dont ax me
Black Sabbath - Paranoid
Lyricson - Bad Load
Damian Marley - Welcome to Jamrock
Gwen Stefani - The Sweet Escape (mirakulöst nog är jag inte less på den än)
Madball - Streets of Hate
Circle Jerks - Beverly Hills
Final Exit - Umeå Hardcore

Faces

Vissa dagar i Götet kan kännas som en ändlös ansiktsparad. Vandrandes från Masthugget till KTB löser dom av varandra en efter en. Korpfotbollsfejor, festfejor, gamla kursarfejor, någon kompis kompisfeja, SIL-fejor, KTB-fejor osv. Har nog aldrig upplevt det på samma sätt i någon annan stad jag bott i. Kramfors är så litet så där är det ingen big deal att man ser sju pers på stan man känner igen fast ändå inte riktigt känner. Östersund likaså. i Stockholm hälsade jag glatt på varenda tjomme jag kände igen eftersom det var så sällan jag träffade något bekant ansikte på stan. Med följden att personalen på Nackagrillen blev "kompisar".

Till hösten har jag bott fyra år i Göteborg och det är väl den främsta anledningen till att så många fejor har samlats i ansiktsbanken. Antar att det är sånt här som gjort stan känd som "en stor småstad". Någonstans tror jag att ansiktsdagarna gör mig glad. Men det är samtidigt dom dagarna man kan få lust att flytta till NY, Rom eller Berlin, nä förresten stryk det sista, varsomhelst utom Stockholm.

Nu när både Entourage och Sopranos har börjat vevas igen blir det slående vilken nivåskillnad det är mellan de programmen. Det enda som gör att jag står ut med Entourage är Jeremy Pivens asgrymma tolkning av Ari. De andra rollkaraktärerna har bara blivit, ännu mer, trötta och förutsägbara. Maffiaeposet fortsätter emellertid lika storstilat som vanligt. Nästan lika bra som HBOs finest The Wire.

En bra kväll & abstinens

Fredagsbandyn är slut för säsongen och abstinensen har redan kickat in. En fysisk start på helgen rättfärdigar annars på något sätt de flesta ohälsosamma aktiviteter ens kropp ofta utsätts för under veckoslutet. Idag skulle jag vilja jaga en liten ihålig plastboll mest för att skaka av mig min mysiga bakishet.

Gårdagskvällen var en trevlig upplevelse. Först bio med kidet, vi såg Hot Fuzz och den var väl ok men vilken idiot som helst borde inse att en homage till Bad Boys II inte håller i 2 timmar. Underhållning var det iaf. Sen vankades det konsert med "Rock-Vapnet". Trummisen och Le Fredrik gjorde soundet fylligare och det var en positiv överraskning. Kul med Jens Lekmans gästning också. Synd bara att de inte spelade den bästa låten och att Hanet inte skrek mer, det bästa med Vapnetkonserter är ju annars när det blir lite punkfeeling på sången. Einar gästade stan och det var en alldeles utmärkt anledning för att pimpla gratisbärs på Uppåt Framåt och snacka skit. En bra kväll helt enkelt.

Som Lando Calrissian...

känner jag mig idag. Ni vet när han gjort upp ett deal med Darth i Rymdimperiet slår tillbaka för att skydda molnstaden. Vader fular sig och trixar till dealen tillsammans med Bobba Fett bakom ryggen på Lando. Varvid Calrissian droppar klassikern "This deal is getting worse all the time!"

Vadan denna sci-fikänslostorm då. Jo jag ska som bekant förära den västernorrländska lokaljournalistiken med mina tjänster ytterligare en sommar. Det har jag med glädje gjort de senaste tre åren, då på Kramforsredaktionen. I sommar var tanken att jag även skulle hänga en eller två veckor på Sollefteås dito. Fine tänkte jag, de ska enligt uppgift ha shapat upp sitt centrum och vara en trevlig kommun. I fem eller tio dagar ska jag väl kunna fixa det. Nu när jag tackat ja till sommarvicket visar det sig att det rör sig om FYRA veckor i staden som är mest känt för sitt skidgymnasium. Med andra ord kommer jag ägna halva sommaren åt att pendla 8 mil om dagen i en skabbig bil, om jag fixat den tills dess vill säga, och väckas av sovklockor som ringer kl 6 på morgonen.

Allt som rör MoDos SM-guld och filmen 300 har jag redan öst ur mig i diverse sammanhang så bloggande om det känns överflödigt. Giffarnas premiärmatch i superettan gör jag allt för att förtränga så gott det går. Det bästa för tillfället är Hemköps honungsrostade jordnötter och de nya Sopranosavsnitten varvade med The Tudors. Den senare fyller tomrummet efter historisk underhållning nu när Rome kommit till ända.

Göran & La Bombonera

En politiker och en fotbollsstadion har vägrat att lämna mitt medvetande på sistone. Jag började att se på den underhållande dokumentärserien Ordförande Persson innan jag lämnade stan för påskfirande med familjen på Rossö. Nu har jag sett hela serien och känner mig något rådvill. Efter det första avsnittet upplevde jag mest någon form av sympati för Göran. Hans vision om det ekologiska samhället och vänskapen med "Olle" Johansson var lite gulligt sådär. Ju längre den kronologiska dokumentärserien går desto drygare framstår emellertid Persson, med kulminationen i den senaste valet där han totalt underskattar den borgerliga alliansens framgångar med Fredrik "tvålen" Reinfeldt i spetsen. Det som tilltalar mig mest med dokumentären är nog inte de snaskiga detaljerna eller när Persson dissar kollegor och konkurrenter till höger och vänster. Även om anekdoten kring Helmut Kohls tröstätande av smör och den nedlåtande totalsågningen av Calle Bildt var väldigt roliga är det mer det episka jag fastnar för. Dokumentären blir en resa genom det politiska Sverige som jag såg det från 16 till 26 års ålder. Jag slås av hur jag ändrat uppfattning om den politiska situationen i vårt land under den tiden, utan att för den skull ha bytt ideologisk ståndpunkt.

Fotbollstadion. Efter att ha tvångsplöjt den ganska tråkiga Pelé-antologin kändes det betydligt fräschare att följa upp med El Diego. Maradonas dito verkar ärligare, äkta och med tanke på alla svordomar avsevärt mindre påverkad av spökskrivare. Det roligaste Pelé hade och komma med var sina förslag till regeländringar (han vill bland annat ta bort muren vid offensiva frisparkar) Diego Armando Maradona är sin vana trogen desto mer frispråkig, underhållande och konspiratorisk.En rolig detalj är att Maradona lika gärna kunde ha gått till Sheffield United som Barcelona i början av sin europeiska proffskarriär och att han är mer nöjd med "guds hand" än det briljanta målet från egen planhalva mot England i vm 86. När galenskaperna och idoldyrkan hos Neapelborna var som störst kund han inte lämna sitt hem. Om Napoli vann Uefacupen 89 lovade klubbpresidenten att Maradona skulle få gå till Bernad Tapies Olympique de Marseille. Cupen vanns men löftet sveks och det var början till slutet av Diegos karriär. En självbiografi av Maradona måste ju till stor del handla om Argentinas stolthet, fotbollsklubben Boca Juniors. Detta faktum i kombination med att senaste Café (ja, jag läser den tidningen ibland må förste Top modeltittare kasta den första stenen) innehåller ett långt och läsvärt reportage om lagets fanatiska och fattiga fans har gjort att jag inte kan släppa tanken på att någon gång besöka deras hemmastadion La Bombonera

107 kg Timander

På något märkligt vis har ett latent hockeyintresse smugit sig fram så här i slutspelstider. Jag anser mig vara genuint ointresserad av ishockyns Elitserie och har ytterst svårt att förstå vitsen med en miljon matcher när det lik förbannat ska spelas ett slutspel sen? Men nu när Modo tagit sig till Sm-final är jag, till gösens förståeliga besvikelse, riktigt peppad. Kollade på den sjunde och avgörande semifinalen hemma hos Björn och Ellen tidigare ikväll. Har typ inte sett en hockeymatch sen OS-finalen ifjol. Både jag och Björn reagerade på att det var så svinigt spel. Alltså inte bara pga att spelarna var så kassa utan att de gjorde så töntiga grejer. Det skulle liksom slåss så fort det gavs tillfälle. När HV 71 såg ut att kanske kunna vara på väg in i matchen igen så viftade en av deras killar upp klubban i fejan på en modoit. Var det verkligen så för säg tio år sedan? Kristoffer säger att hockeyexpertisen skyller på att det finns så många utländska spelare i Elitserien nu. Det är fint att till och med det accelererande hockeyvåldet kan skyllas på annat än den svenska kulturen/befolkningen.

Jag hejade förövrigt på Djurgården då jag var barn. Det var ett slags statement. Ett sätt att visa att jag "egentligen" inte var som alla andra, dvs bonde. Att heja på Djurgården var i princip så rebellisk man kunde vara på min mellanstadieskola. Ungefär som att bråka med de andra barnen på Klockestrandsskolan om hur man egentligen utalar Domus. Svanöbarnen använde sig så klart av det akademiskt korrekta "DÅmus" medan Klockekidsen sa "DOOmus". När barn i elvaårsåldern använder etymologiska argument om ords latinska ursprung förtjänar de fan spö. Likaså om de hejar på Djurgården men bor i Kramfors.