En politiker och en fotbollsstadion har vägrat att lämna mitt medvetande på sistone. Jag började att se på den underhållande dokumentärserien Ordförande Persson innan jag lämnade stan för påskfirande med familjen på Rossö. Nu har jag sett hela serien och känner mig något rådvill. Efter det första avsnittet upplevde jag mest någon form av sympati för Göran. Hans vision om det ekologiska samhället och vänskapen med "Olle" Johansson var lite gulligt sådär. Ju längre den kronologiska dokumentärserien går desto drygare framstår emellertid Persson, med kulminationen i den senaste valet där han totalt underskattar den borgerliga alliansens framgångar med Fredrik "tvålen" Reinfeldt i spetsen. Det som tilltalar mig mest med dokumentären är nog inte de snaskiga detaljerna eller när Persson dissar kollegor och konkurrenter till höger och vänster. Även om anekdoten kring Helmut Kohls tröstätande av smör och den nedlåtande totalsågningen av Calle Bildt var väldigt roliga är det mer det episka jag fastnar för. Dokumentären blir en resa genom det politiska Sverige som jag såg det från 16 till 26 års ålder. Jag slås av hur jag ändrat uppfattning om den politiska situationen i vårt land under den tiden, utan att för den skull ha bytt ideologisk ståndpunkt.
Fotbollstadion. Efter att ha tvångsplöjt den ganska tråkiga Pelé-antologin kändes det betydligt fräschare att följa upp med El Diego. Maradonas dito verkar ärligare, äkta och med tanke på alla svordomar avsevärt mindre påverkad av spökskrivare. Det roligaste Pelé hade och komma med var sina förslag till regeländringar (han vill bland annat ta bort muren vid offensiva frisparkar) Diego Armando Maradona är sin vana trogen desto mer frispråkig, underhållande och konspiratorisk.En rolig detalj är att Maradona lika gärna kunde ha gått till Sheffield United som Barcelona i början av sin europeiska proffskarriär och att han är mer nöjd med "guds hand" än det briljanta målet från egen planhalva mot England i vm 86. När galenskaperna och idoldyrkan hos Neapelborna var som störst kund han inte lämna sitt hem. Om Napoli vann Uefacupen 89 lovade klubbpresidenten att Maradona skulle få gå till Bernad Tapies Olympique de Marseille. Cupen vanns men löftet sveks och det var början till slutet av Diegos karriär. En självbiografi av Maradona måste ju till stor del handla om Argentinas stolthet, fotbollsklubben Boca Juniors. Detta faktum i kombination med att senaste Café (ja, jag läser den tidningen ibland må förste Top modeltittare kasta den första stenen) innehåller ett långt och läsvärt reportage om lagets fanatiska och fattiga fans har gjort att jag inte kan släppa tanken på att någon gång besöka deras hemmastadion La Bombonera
5 comments:
Är det samma Maradonea-biografi som Offside presenterade ett utdrag ur för några år sen? I så fall är scenen där landslaget kommer hem och träffar presidenten efter att ha vunnit VM efter Falklandskriget nåt av det bästa jag läst. Alla kategorier inräknade. Jag fattar inte hur du kan reflektera över huruvida du ska stödja MoDo eller inte. Finns det något mer självklart i hela världen? Laget vinner ju aldrig när dom förtjänar det. Så man hålller tummarna när man får chansen.
Förresten såg jag ett avnsitt av Americas next top model häromdagen. Har varit sjukt peppad att skaffa TV under hela slutspelet. Men där försvann liksom peppen. Det är nog det sämsta program jag nånsin sett. Fast eftersom jag spelar Football Manager tänker jag inte kasta några stenar. Alla har en sida.
Jo i en svensk översättning presenterade Offside ett utdrag ur boken (nr 1/02). Tyvärr är den ruskigt dåligt översatt. Den engelska versionen som jag läst använder sig av Diegos egna oöversättliga slanguttryck men med en ordlista i slutet så man ändå kan hänga med (tänk "En apelsin med urverk"). Karln verkar minnas varenda passning han slagit i sin karriär.
Det är klart jag vill att MoDo ska vinna sm-guld men någonstans har jag ändå mer sympatier för spelaren Magnus Wernblom än laget MoDo. Hoppas att det blir ett avgörande i helgen när Kristoffer är i stan, Björn i all ära men jag saknar en äkta modoit i gbg.
alltså, den här omgången av top model har faktiskt varit rätt lam i jämförelse med tidigare men inte riktigt lika risig som ett nummer av café, haha
jag ser fram emot programidén som ingrid & anneli lanserade: top male model. borde få ungefär samma målgrupp, kanske ett gäng flator som faller bort iofs.
En klassiker i sådana här sammanhang är väl att snacka om "grader i helvetet". Dante är min största guide när det gäller sånt. Om vanlig kvällstidningsjournalistik finns i helvetets tredje krets skulle jag placera in Top Model och Café nere på fjärde kretsen. Slitz och de andra "herrtidningarna" ligger på en tredje eller andra krets. Längst ner med Brutus, Judas och c/o hittar man barnpörr och Metros krönikör Boris Benulic.
Post a Comment