Magneto var den största behållningen.
BETYG: 2 (stark)
Min initiala känsla för den här filmen var att den skulle bli en besvikelse, sammansättningen av karaktärer såg på pappret helt fel ut och storyn (mutanterna hindrar ett tredje världskrig, Watchmen någon?) kändes ganska krystad. Efter att den mottagit bättre recensioner än någon tidigare X-filmatisering, både från filmrecensenter och nördar, hade mina förväntningar höjts något och det var med spänningsfull förväntan jag bänkade mig i biosalongen. Tyvärr visade sig mina initiala farhågor stämma allt för väl.
Att filmen inte skulle ha många gemensamma nämnare med serieversionen X-men first class, som fungerar utmärkt som småputtrig såpaunderhållning, skulle jag väl kunna svälja det är ju närmast en naturlig följd av att marvelserier adapteras till vita duken. Men till skillnad från exempelvis Thor nu senast eller de första X-men och Spindelmannenfilmerna görs detta utan någon större finess eller charm. Den härliga ”seriekänslan” som Thor ibland kunde framkalla lyser i den här filmen med sin frånvaro och det handlar ju ändå till syvende och sist om att det är fel sammansättning av karaktärer i fel tid. Filmen har hyllats för sin fina ”60-talsinramning” och den aspekten får väl anses vara hyfsat lyckad. Det hela gick över i lite väl mycket Bond-feeling ibland i mitt tycke.
Den största missen som görs är som sagt att möjligheten att lyfta de individuella karaktärerna sjabblas bort. X-mens styrka är ju just detta: karaktärerna. Mångfalden både bland X-gänget och deras tillfälliga antagonister och relationen dem emellan är en av de främsta anledningarna till att jag fortfarande får ut nåt av att läsa X-men. En rättmätig fråga till Matthew Vaughn och Brian Singer är: hur i hela friden tänkte ni? Det enda rimliga är att de ville plocka fram mutantkaraktärer som inte exploaterats i de tidigare filmerna men som ändå kunde lyftas in i 60-talsmiljön utan att det skulle kännas helt fel. Om så var fallet misslyckades de i mina ögon ganska fatalt. Relation mellan Magneto och Professor X känns omsorgsfullt genomarbetad och är den enda komponenten i filmen som fungerar i samma anda som serien och gör den sevärd. Valet av Beast och Banshee på den ”goda sidan” känns också helt ok, och hyfsat i linje med serien, även om Banshees soniska skrik kanske inte är den superhjälteförmåga som gör sig absolut bäst på film. Att Mystique får en så stor roll är lättförståeligt då hon är tacksam att använda som symbol för mutanternas komplexa situation, med eller mot mänskligheten osv. Valet av Havoc kan jag kanske också köpa men sen Angel Salvadore och Darwin…Två karaktärer som haft ytterst perifera roller i serierna och dessutom tillkommit det senaste decenniet det finns verkligen en uppsjö av karaktärer som skulle fylla och lyfta filmen avsevärt istället för dessa menlösa mähän. Darwin mördas som tur är av Sebastian Shaw, som spelas riktigt bra av Kevin Bacon, ganska tidigt i filmen men actionscenen mellan Angel och Banshee i slutet måste vara en av de fånigaste som filmatiserats sedan superhjätefilmernas renässans.
Och alltså Azazel ska vi inte ens börja diskutera…
Annat som drar ned betyget: Den märkliga storyn om ett förflutet vänskapsband mellan Xavier och Mystique taget helt ur luften känns ganska onödig. Varken Moira MacTaggert eller Banshee pratar irländsk dialekt, Moira är dessutom CIA-agent öh hallå hon är ju FORSKARE ju. Det var iofs nåt jag störde mig på i Thor också: att Jane Foster inte var sjuksyrra well well.
Äh ni fattar det handlar om nerdrage helt enkelt, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Fast så är det ju alltid med alla Marvelfilmatiseringar skillnaden är väl främst att det inte infinner sig någon feeling i den här filmen där man som serienörd tänker "ba wow": Spindelmannen svingar sig mellan taken, Wolvie öser, Thor svingar sin hammare osv.
