Livet utan tv

Nu har jag levt en och en halv vecka utan tv. Det har varit tuffare än vad jag befarat. Trodde inte att tv:n hade en såå stor roll i mitt vardagsliv. Tv-serier och film tankar man ju ner nuförtin. Men det är det där slöa vardagstittandet jag inte räknade med. Vardagskvällarnas okynnestittande på Simpsons, South Park, Scrubs och Seinfeld går ju bort vilket är lite plågsamt att vara utan. Det tyngsta avbräcket för min del är dock att alla fotbollsmatcher numera måste följas på lokal.

Vad har sysselsatt mig då? Läst en hel del böcker den här veckan. Toni Morrisons Sula och en omläsning av Doktor Glas har förgyllt de regniga gbg-kvällarna. Framförallt har livet utan tv tvingat fram ett ständigt behov av nedladdat tv-substitut. Lite tufft nu när Lost har uppehåll och bara Veronica Mars håller måttet, instämmer allt mer i Davids Prison Break-diss.Veckans tv-seriefynd är iaf Heroes. Som gammal X-mennörd tycker jag att jämförelsen med X-serierna haltar något. Men ok då grundidén att människan muteras och utvecklar superkrafter är den samma. Den roligaste karaktären är japanen Hiro Nakamura, en 24-årig serietidningsnörd som kan få tiden att stanna. Jag har skrattat mer åt honom än vad jag gjorde under hela Borat-filmen. Varför är japaner och japanska så kul? Antagligen kommer den här serien hålla på alldeles för länge den också, men de första 10 avsnitten bjuder på trevlig superhjälteunderhållning i ett underdogperspektiv (sa någon X-men?).

Dessutom har Larry Clark, som inte gjort någon glad sedan Kids, i sin senaste film Wassup Rockers lyckats göra den ultimata Oi!-filmen. Skådespelarna är Oi!, (mexicaner) handlingen är Oi!, (mexicanerna åker skateboard i tighta jeans, knullar och slåss) musiken är Oi!, (oldschool-hc och spansk Oi!) resultatet är lika underhållande som The Business spelning på Hultsfred 99 (Vad gjorde du då Johny...)

Otursveckan och technogrannen

Vilken vecka, otur är bara förnamnet. Det började med att jag och Kristina trodde att vår alkisgranne fått sin son på besök. Vår alkoholiserade intillboende brukar nämligen spela ganska hög musik under dagtid, vilket inte är så farligt då mr Alkis har en vad jag skulle vilja kalla för ”god musiksmak”, det poppas Smiths, Van the Man och Dylan mest hela dagarna. Så var dock inte fallet förra veckan då de vanligen så trivsamma tonerna hastigt byttes ut mot skränande äcklig dunka- dunka- techno. Stundtals hördes emellertid sin vana trogen någon bitter Morrissey-låt igenom väggen. Jag drog i min enfald slutsatsen att mr A hade sin son på besök och att de i någon slags bondingförsök poppade sina favvolåtar för varandra, ack så fel jag hade. Efter att Kristina blivit störd av att det spelades såå hög äcklig techno-musik att TV:n nästan skallrade i backen uppenbarades den otäcka sanningen. Vi har fått en technogranne! Tyvärr fick vi aldrig ynnesten att personligen ge denne vidrige individ pensionärsutskällningen. Men Kristina tjuvlyssnade när någon av våra kära grannar tydligen gav honom ett sanningens ord.

Det var bara startskottet för en olyckhandlingarnas odyssé med undertecknad som huvudperson. På vägen hem från jobbet på fredagen börjar jag fumla efter min plånbok och märker till min stora förskräckelse att den varken går att finna i mina byxfickor eller i min jacka. Efter att ha vänt upp och ner på en hel gymnastiksal och fått personalen att söka igenom ett gäng autistiska elevers kläder är det uppenbart vad som har hänt: Jag måste ha tappat den på vägen till jobbet på morgonen. Drar igång hela proceduren med kortspärrande, polisanmälan osv. En perfekt start på helgen med andra ord. Lördagskvällen ägnar jag åt att bevittna Sibirias sämsta spelning (ljudmässigt) sedan den mytomspunna ”Klubb Orup-spelningen”. Otur? antagligen inte. Jag och Björn fick vara arga gubbar och skrek ”HÅLL KÄFTEN” i kör till det jobbigaste pandapuckot. Om man skriker ”spela Shoreline” mellan alla Sibirias låtar och är sjukt störig förtjänar man allt arg gubbe-klag man kan få.

Nåja, åter till oturen. På söndagsförmiddagen brinner vår TV upp, antagligen tog den självmord efter att ha fått utstå för mycket äckel-techno. Till råga på allt avrundas veckan med att jag får en två meter Gunnar Ardelius över mig på innefotbollen, med ömma knän och ett par rejäla blåmärken till följd. Dessutom var veckans Veronica Mars-avsnitt kasst också, jag fattar inte, när förvandlades cool-Veronica till kristen-moral-Veronica?