Väldigt väldigt dött på bloggsidan under det här årets inledande månader måste jag säga. Det är ju ingen nyhet att bloggandet fluktuerat ganska kraftigt under årens lopp så det känns för tidigt att förutspå dess död men lite orolig är man ändå, det måste jag säga. Tycker att annalkande trettioårskriser annars borde ge lämpligt underlag för en ständig uppsjö av nya inlägg på mina vänners sidor som jag vanligen besöker. En efter en faller vi ju nu in i 30-taggsträsket. Jag har i och för sig sedan länge börjat förlika mig med tanken att jag snart nått denna respektabla ålder att det inte ska behöva innebära någon kritisk period i mitt liv. Hade ju min ålderskris då jag fyllde 25 så jag tänkte vänta tills minst fyrtio innan nästa.
Det jag gillar med alla typer av mästerskap som återkommer var fjärde år (varför finns ingen svensk motsvarighet till engelskans quadrennial när man behöver det?) är att de ger mig en så tydlig referenspunkt till hur jag utvecklats sedan senaste mästerskap. Med fotbolls-VM är det tydligast såklart jag vet till exempel exakt på vilken plats jag befann mig då alla finaler avgjorts sen 1990 och minns ganska tydligt i vilket stadium i livet jag var också. Vinter-OS är inte riktigt samma grej men ändå. Går jag tillbaks 4 år så hade jag just flyttat in i en deppig lägenhet på Masthuggsterassen och vikarierade som idrottslärare på en särskola. Hoppar vi ytterliggare 4 år tillbaks i tiden så ”backpackade” jag runt på Jamaica och Kuba och inte ens där kunde jag undgå att träffa på norrmän som var ivriga att upplysa mig om Tommy Salo och Vitryssland hur lite jag än brydde mig.
Sett ur fyraårsperspektiven så känns det därför oerhört härligt att bevittna detta OS i en trivsam studentlägenhet i Majorna med en vintersportsintresserad tjej mellan PM-skrivandet till den krävande masterkursen i global säkerhet och demokrati.
