09 (short list)

Dags att summera 2009 eh?


Såpa: Friday Nights Lights (igen så jävla fucking bra)

Feelgood-tv: Mästarnas Mästare

HBO: True Blood, och omtittningen av Sopranos

Dokumentär: Ebbe the Movie och Anvil! The story of Anvil

Film: Har inte sett mycket bra från i år Looking for Eric var ju bara men ingen femma liksom

Fotbollmatch: GIF Sundsvall – Jönköping Södra (om bara resten av säsongen sett ut så…)

Serie: The Walking Dead + Thor

Comeback: BQ

Konsert: Glasvegas och Bon Iver på WoW

Hamburgare: Råssöburgaren

Musik: Lyssna själv

Tråkighet: Bloggdöden/tröttman

Miljöundervisning: Al Gores Vårt val

Bok: Cormac McCarthys The Road (inte från i år men den förtjänar en plats ändå)

Flyt(t): Marita till GBG!



Det var ett fint år helt enkelt. Hoppas 2010 har lika mycket gôtt i sitt sköte.

Den motbjudande julen

Jag vet att det är lite äckligt pretto att vara anti-jul. Det blir liksom höjden av det politiskt korrekta att säga nej till julen. Men i år känner jag verkligen att det får räcka med den hjärndöda kommersialism som genomsyrar allt i december. Det ÄR ju sjukt hur mycket meningslöst skräp som konsumeras i samband med allt som ska ätas och ges bort under julen. Att svinen som föder upp grisar skiter fullständigt i att behandla sina vandrande skinkor med värdighet (om det ens är möjligt?) borde inte komma som någon överraskning eftersom det inte är någon nyhet. Även om de flesta av mina vänner är vegetarianer och inte glufsar i sig skinkmackor på julafton så är julskinkan bara en tydlig symbolik för hur störd julhetsen är.

Det är klart att det finns massa fint med julen också. Glögg, pepparkakor och blue cheese säger inte jag nej till heller. Men när jag ser reklam för Lisebergs julmarknad där de stoltserar med att fem miljoner lampor ska tänder undrar man ju vart fan världen är på väg alltså. Klimatförändringar anyone? Nä, det är viktigare att jag ska kunna köpa massa julskräp av en skabbig kanin och känna hur myzigt det är med alla resursslösande ljus.

Nä, om inte en bojkott så blir det fan i mig en downsizad jul iaf. Jag och Marita ska inte köpa några klappar till varandra och med resten av familjen ska jag förhandla fram max en klapp per person.

Back in the USSR

Är egentligen lite emot att posta youtube-videos på bloggen, det är oftast lämpligare att göra på fejan eller skicka som länk till någon som man vet är intresserad. Bloggen borde i första hand vara det skrivna ordets hemvist anser jag. Detta hindrar mig emellertid inte från att posta youtubeklipp som aldrig förr konventioner är till för att brytas osv.

Mina klasskamrater från Östblocket fick upp mina ögon för denna fantastiska sovjetiska animation av Nalle Puh. Den lanserades i Sovjetunionen parallellt med Disneys välkända tolkning av den begåvningssvage björnen. Har aldrig gillat Disneys Nalle Puh-tolkning, förutom Tiger då kanske, det här däremot är riktigt fint. Den ryska rösten ger Winnie Pooh ett nytt djup skulle jag vilja påstå.

Förövrigt längtar jag till Svanö och känner att snö skulle vara ganska kul att få se den här vintern. Stört att det är julafton om en månad dock, heelt stört.

Out of the closet

Jag tycker att Schyffert går från klarhet till klarhet. Gillade hans framträdande hos Skavlan i höstas och här på sossarnas jobbkongress muntrat han verkligen upp mig i denna gråa novembertid (synd bara att han skull dra det där billiga skämtet om att kvinnor inte kan köra bil dock, det sänkte helhetsbetyget). Att han vågar göra det som Killinggänget alltid fått skit för att de inte gjort: ta politisk ställning hedrar honom i mina ögon. Såssialdemokratmunderingen klär honom och det är verkligen menat som en komplimang. Ser verkligen fram emot besöket på Dramaten i januari.

Lik som bær

John Arne Riise


Landrew i Friday Night Lights

Asatro

Förutom lite nojor om hur det ska lösa sig med praktikplats till våren puttrar livet på så gott det kan i november. En härlig grej med den här hösten är att jag återupptagit mitt serietidningsläsande. Jag skulle beskriva min relation till serier som någon slags periodarbeteende, det kan gå ett halvår utan att jag är i närheten av att läsa något mer serierelaterat än Rockystripparna i DN för att sen helt grotta ner mig i Marvels senaste crossover. Det är ju främst Marvels karaktärer som jag fallit för genom åren och det har varit med stor glädje jag tagit del av den renässans som dessa fått under 00-talet, mycket tack vare Hollywoodfilmerna. Just nu tror jag emellertid att förutsättningarna för kids som vill läsa dessa serier nått någon slags all time low. Mig veterligen ges inte en enda vettig marveltidning ut i Sverige förutom jönsiga Spiderman Kidz för tillfället. Trist för ungarna som missar inköpsporten till en, oftast, grymt underhållande fantasivärld.

Samtidigt så fortsätter Hollywood att peppra ut Marvelfilmer för glatta livet. För er som inte hängt med finns det en röd tråd bakom förra årets Iron Man och Hulkenfilm. Näst på tur förutom Iron Man 2 står nämligen filmer om Captain America och Thor! Vad har då dessa fyra marvelhjältar gemensamt? Jo alla är eller har varit medlemmar i The Avengers som planeras ha biopremiär någon gång runt 2012 ungefär.

Vet inte om det är en slump men i samband med att Captain America och Thor ska lanseras på den vita duken har de också shapats upp rejält i serieform. Förutom The Walking Dead och avslutningen av Joss Whedons Astonishing X-men som jag gått och tjuvhållit på är det faktiskt Thor och Captain America jag läst mest av i höst. Jag märker att det där med asar fortfarande är ett litet laddat ämne för mig. Som barn älskade jag Valhall och något barnprogram som nog byggde på Eddan. Men sen kom ju hela Ultima Thule-vågen och allt som haft med vikingar, asatro och Torshammare att göra har sedan dess varit brännmärkt i mina ögon. Nylanseringen av Marvels Thor har jag däremot fallit pladask för trots att, eller just därför att, så mycket inte stämmer med den traditionella asagudstolkningen. Loki är tex Thors bror och inte Odens i marvels värld osv. Det jag framförallt gillar i nylanseringen av Thor är att tempot är ganska lågt och att flera vanliga dödliga karaktärer ges ett så stort utrymme. Att Loki "återfötts" som kvinna gör ju inte intrigen sämre heller.

You can call him Al

Den 3 november släpps Our Choice och för att citera pressutskicket "Gore intends to mount the most intensive and widespread global book tour ever." Det kommer med andra ord bli ett enormt pådrag då och i samband med klimatförhandligarna i Köpenhamn. Eftersom jag läst boken både en och annan gång i form av faktagranskare tycker jag inte att ni ska behöva vänta så här kommer mitt utlåtande, enjoy.

I kontrast till de negativa nyheterna inför Köpenhamsförhandlingarna som avlöser varandra i medierna erbjuder Al Gores nya bok Our Choice en känsla av tillförsikt. Al Gore är optimistisk, nästan intill det naiva ibland, i sin övertygelse om att vi kan lösa klimatkrisen. Boken är ett ambitiöst hantverk där mycket bred kunskap om potentiella klimatlösningar sammanfattats och komprimerats på ett pedagogiskt vis. Om En obekväm sanning var motsvarigheten till Maos lilla röda, storleksmässigt alltså, så är Our Choice snarare en familjebibel med tillhörande psalmbok. Vi pratar om en rejäl tegelsten till bok med andra ord.

Inledningen av boken är en liten generalrepetition av hans hyllade filmprojekt: här redogörs helt enkelt vilka de främsta orsakerna till dagens klimatförändring är. Utsläpp av koldioxid, metan, sot, halokarboner, dikväveoxid och kolmonoxid samt lättflyktiga organiska föreningar är bovarna i sammanhanget. Att utsläpp av sot räknas in bland de andra mer konventionella växthusgaserna är kanske inte något direkt revolutionerande men ändå värt att framhäva. Då jag har pluggat miljövetenskap på universitetet har sotets påverkan på klimatförändringarna exempelvis inte setts som någon självklar sanning. Så lite ny is bryter (smälter) det konstaterandet ändå.

Resten av boken tar upp de alternativ som existerar och dess utvecklingspotential samt vilka politiska hinder, mest i USA så republikanerna får ju väldigt mycket skit såklart, som gör det svårt att utveckla dessa tekniker. Det ska dock konstateras att Gore inte enbart är någon tekniksnubbe som tror att detta är lösningen på våra framtida problem. Saklig kritik mot den globala, men framförallt amerikanska, konsumtionsutvecklingen och köttkonsumtionen finns med i boken. Den västerländska satsningen på etanol pekas ut som ett varnande exempel på vad som kan gå fel då man är så ivrig att hitta ”miljövänliga” alternativ att man inte gör livscykelanalyser på slutprodukterna.

Ett genomgående tema i boken är att en global prissättning på kol skulle ändra förutsättningarna radikalt för alla gröna energiformer. Solkraft, vindkraft men kanske mest geotermisk energi lyfts fram som tänkbara alternativ. Kapitlet om geotermi innehöll en hel del ny information för mig, mycket intressant om EGS-tekniken bland annat.



Den i media hårt lanserade tekniken kring koldioxidavskiljning ställer han sig däremot väldigt skeptisk till. CCS- teknik beskrivs som väldigt avlägsen rent tekniskt för att vara lönsamt, 20 – 30 år framåt i tiden. Lanseringen kan väl snarare anses vara ett sätt för Vattenfall och liknande företag att lugna omgivningen för att kunna fortsätta med business- as-usual för sina dirty kolkraftverk.

Kärnkraftsutvecklingen beskrivs i mina ögon förvånansvärt neutralt. Irans och al- Qaidas vilja att skaffa kärnvapen ses nästan som mer problematiskt med kärnkraft än förvaringsproblematiken eller det faktum att kärnkraft INTE är klimatneutralt. Boken är något reserverad men tar inte ställning dock ges en trovärdig beskrivning av hur kärnkraftssituationen ser ut.

Sammanfattningsvis tycker jag att boken ger en bra genomgång av klimatläget och den politiska situation på ett pedagogiskt vis utan att blanda in massa personligt dravel om Al Gores familj som jag tyckte sänkte ”En obekväm sanning” en aning. Det framgår tydligt att syftet är att påverka utgången av Köpenhamnsförhandligarna och det görs i en väldigt optimistisk ”yes-we-can-anda”.

Det som känns lite märkligt är att den viktiga roll som haven spelar i och med att de upptar koldioxid och vilka konsekvenser detta får i form av förändrat pH i haven osv inte ges något utrymme. Detta nämns knappt i boken men borde ha förtjänat ett eget kapitel minst. En annan kritik som Al Gore antagligen kommer att få motta är den enorma förhoppning han ställer på att en prissättningen på koldioxid också kommer generera marknadsekonomiska lösningar till den globala uppvärmningen.

Satsa på Laudrup

Ibland går det inte att undvika att pråla lite med vad var det jag sa när händelseutvecklingen utspelar sig precis som man själv förutspått. Å andra sidan är det djävligt tråkigt med pessimister som är skeptiska mot allt och alla och målar fan på väggen så fort de får chansen. Dessa finns ju överallt nuförtiden kolla bara på alla Obama-haters som visat upp sig efter fredspriset eller surpupporna på Patronernas forum bara för att ta ett axplock. Till den skaran vill jag inte gärna ansluta mig. Men att det skulle gå åt skogen för den här generation av Lagerbäcks landslag var ganska tydligt redan i förra EM enligt mig.

Nu är ju den där eran avslutad och vi blickar framåt. Svennis säger idioterna som röstar på Aftonbladets hemsida, har du kära läsare någonsin röstat där?, nä precis IDIOTI och populism är det enda som går att avläsa från en sån omröstning. Hur Svennis fortfarande kan vara så populär förblir iofs en gåta. Oavsett vad nätfjantarna tycker så talar väl det mesta för att det blir Hasse Backe och han U21-tjommen Lennartsson som tar över de gulblå i november. Inte ett helt oävet val måhända men jag skulle vilja se en utländsk tränare i landslaget. Gärna en ung italienare eller kanske rent utav en spanjor. Att det folkhemsgråa gubbarna på SFF skulle våga sig på en sådan dramatisk förändring är ju å andra sidan inte ens att tänka på det inser till och med en drömmare som jag.

Vad återstår då om man inte vill gå den vanliga tråkiga in med U21-tränaren-vägen? Jo, Michael Laudrup I tell you. Närmare en kontinental fotbollsfilosof kommer man inte i Skandinavien. Nu menar jag ju inte att jag på något vis tror att Sverige har kapaciteten att spela någon spansk ticka-tacka-fotboll men va fan nu har vi prövat seg Lagerbäcksfilosofi i 12 år varför inte testa något nytt. Dessutom kommer vi antagligen aldrig få uppleva en världsfotbollsspelare som Zlatan i det svenska landslaget under en överskådlig framtid. Dags att utnyttja detta , jag tror att Ibrahimovic och Laudrup skulle passa som ler och långhalm ihop. Att Laudrup sitter på ett kontrakt med Spartak Moskva och antagligen drar in så mycket oligark-rubel på sitt konto att han skulle kunna förse hela Christiania med munchies och rød pølse varenda dag resten av sitt liv och ändå ha en minst sagt säker pension är förstås en annan femma. Men som jag brukar säga: det sista som överger fotbollsfanet är hoppet.

Om hösten

Min sista höst som tjugoåring gör sig onekligen påmind idag, på ett vackert vis inte det klassiska grådaskiga viset som staden Göteborg annars bemästrar så väl. Lagom kallt och löv som faller ner från träd syns utanför fönstret. Eller om sanningen ska fram så ser jag inte sett skit från mitt fönster förutom en Shellskylt och Älvsborgsbron men ni fattar vad jag menar. Borde väl egentligen gå på promenad eller nåt men jag sitter med datorn i famnen och funderar på framtiden istället. Känns surt att alla jobb jag vill ha inte finns i staden jag bor i. Om jag nu inte börjar med något slags frilansliv vilket ju kanske kan vara aktuellt men inte vad jag känner för just nu och antagligen inte heller då jag är färdigmastrad om ett och ett halvt år. Trivs ju för djävla bra i den här stan helt enkelt. Speciellt nu när man lurat hit sin gös och hon börjat fatta charmen med stan.

På måndag får jag i alla fall manuset till Al Gores nya bok som ska granskas och värderas. Our Choice heter den på originalspråk , jag vågar mig på att gissa att den döps till Vårt val på svenska. Ska bli kul då det är mitt första jobb dr jag verkligen får användning av min utbildning.

Nu ska jag marathontitta på West Wing i väntan på Zlatans entré på Parken i Köpenhamn.

The hardest song ever made?

Älskar hur Tim Dogs hårda posse ryter fram hans namn i slutet av den här låten. När jag först hörde låten på Ego Trip-samlingen kunde jag verkligen inte ta den på på allvar. Svårt att göra det när Tim Dog dissar hela westcoastscenen och rappar att han är den bästa från New York med ett flow som får Petter att framstå som UGK. Det är ju en diss som inte riktigt går att ta på allvar liksom. Men efter att ha sett videon så framstår ju budskapet som ganska hårt ändå. Speciellt när han spöar upp N.W.A. med sitt gäng.

Svaret avgör ju ganska tydligt vem som är den största hunden i hiphopkenneln iaf.

Verkar inte ha något bättre för mig än att dela med mig av härliga hip-hopklassiker på tuben eller så vill jag bara undvika att laga middag och plugga nationalekonomi. Förresten ni har väl inte missat Old Dirty Bastard-dokumentären?

Död Auto-Tune och censurerade niggas

D.O.A.[Death of Auto-Tune, eller död Auto-Tune som den värdelösa svenska youtubeöversättaren envisas att kalla den, måste vara Hovas bästa låt sedan Dirt of your shoulders. Något jag aldrig fattat med den här hip-hopskiten är varför de alltid censurerar ordet "nigga" eller "niggers" i sina MTV-videos? Här har tex "this shit make niggers wanna go n commit fellinies" från albumversionen av låten plötsligt blivit "this shit make jackers wanna go n commit fellinies". I videoversionen rappar Jay- Z inte heller "Ah, ah.. nigga this just violent This is death of autotune, ah moment of silence" här har ordet nigga istället helt sonika lyfts bort utan att ersättas av något nytt acceptabelt ord. Det finns otaliga exempel på det här men jag fattar faktiskt inte att det är så kontroversiellt. Antar att ordet har en betydligt mer problematiskt karaktär där borta i Uvesa än vad jag kan greppa.

Kulturlördag

Efter att Jay-Z gick rakt igenom tv-rutorna i fredags genom sitt nallebjörnsmysiga framträdande hos Skavland har jag drabbats av ett litet Jiggasug. Har helt ärligt inte gett någon av hans plattor efter the Black Album någon chans. Det spelar iofs mindre roll då han gjort så sjukt mycket bra innan dess. Kunde inte låta bli att göra en liten best of spotify-lista.

Årets bokmässebesök var lyckat och lagom långt. På en och en halv timme hann jag kändisspotta Guillou, så klart, Ranelid, en av tjejerna i Ace of Base den tokiga fettdoktorn och Peter Lemarc. Den sistnämnde bjöd även på en akustisk version av Little Willie John som bonus. Bokskörden stannade vid signerade ex av Strages nya och Eric Ericssons ”Brev till samhället”. Efter att ha sett Ivar Aroseniusutställningen på konstmuseet avrundades kulturlördagen på Hagabion med deras ljufliga svamp och färslimpa.

Den där ankan

I fotbollsvärlden är det ganska sällan en ny svensk stjärna kommer in från ingenstans och helt tar över planen om spelaren varit totalt okänd veckan innan. Det handlar oftast om en successiv process. De jag kan komma på är typ Pär Zetterberg som gick från att vara ett okänt ungdomsproffs i Belgien till att bli svenskt fotbolls nya hopp på en vecka eller så. Rami Shabaan gjorde väl en liknande resa men bara på grund av att alla hans konkurrenter bröt benen till höger och vänster. Till slut bröt han själv benet och vips så var den lysande karriären över. Svenska landslaget lyckades inte heller kvalificera sig till ett enda slutspel under Zetterbergs glansdagar.

Och vad vill jag säga med det här då? Jo att jag verkligen hoppas att Anna Ankas karriär blir ännu mer misslyckad än de två fotbollsexemplen ovan. För två veckor sedan visste absolut inte jag och antagligen inte heller särskilt stor del av den svenska befolkningen vem fru Anka var. Jag kan säga att världen var en bättre plats då. Men efter den där såpan, som jag inte sett en sekund av, och inläggg som det här (om det nu var hon som skrev det?) är hon hetare än Zlatan på nyhetssidorna. Man fattar ju att det är tacksamt för kvällspressen eftersom hennes uttalanden är så puckade. Men alltså det bästa vore väl bara om hon försvann i glömska och ignorerades.

Dålig förlorare

Fan, fan, fan. Jag är fortfarande riktigt förbannad och besviken på den släta insats som jag och Stäppvargarna gjorde i gårdagens avgörande match i korpen. Vid vinst hade vi kammat hem serievinsten. Istället för att fira ligasegern blev det totaldepp då vi tappade in en boll i näst sista minuten och därmed förlorade matchen. Jag brukar i vanliga fall mest bli ilsken då Giffarna förlorar i alla fall irriterad på det sätt att ilskan och besvikelsen håller i sig i flera dagar. När jag själv lirar kan jag förvisso vara ganska aggressiv och hetsig på planen men då matchen är över brukar det rinna över ganska snabbt.

Att laget vi mötte bestod av vidriga Göteborgsbrats gjorde ju inte saken bättre heller. Även om det inte är min stil ångrar jag att jag inte kapade några av dessa hårfagra små fjantar då jag hade chansen. Istället för att spela som vi gjort under hela säsongen så började vi darra och drogs med i deras skitsnack och fula spel. Bittert är bara förnamnet för smaken efter en sådan förlust. Fan, fan, fan.

"Moulty"

När jag bilpendlade till jobbet i somras återupptäckte jag en gammal godbit: Nuggetsboxen. Runt 1999 någon gång var den en åtråvärd dyrgrip som passade in bredvid den obligatoriska VU-bananboxen i mången popnördars hem. Att jag ”återupptäckte” boxen är i sanningens namn något av en lögn det vore mer korrekt att säga att jag upptäckte den. Har för mig att jag köpte Nuggetsboxen då jag jobbade på cd-lagret Kjell Bjørge i Oslo som tjuoårig yngling. På den tiden köpte jag skivor i samma takt som jag nu laddar hem HBO-serier. Att hinna lyssna på allt var en annan femma.

I somras hann jag i alla fall lyssna både noga och väl då jag färdades mellan Svanö och Sollefteå i sju veckor. Mycket av innehållet är habil garagerock/pop/tidig punk men såklart finns det några favoriter som urskiljer sig mer än andra.

The Barbarians låt ”Moulty” är en riktigt hjärtskärande liten historia ”based on a true story” som de säker i Amerikat. Bandets trummis Victor ”Moulty” Moulton förlorade sin vänstra hand i en explosion då han var 14 år. Men med hjälp av en protes lärde han sig ändå att lira trummor. I den självbiografiska låten beskriver han över ett lägerledskomp ganska melodramatiskt hur han gått vidare med livet med bara en hand. Efter att ha Wikipediat lite pompekunskap i ämnet så framgår det att det tydligen är ”The Band” som kompar på låten och inte de vanliga medlemmarna i The Barbarians. Det blir nästan ännu bättre då om man tänker att det är de skäggiga gubbarna i The Band som peppar Moulty i refrängen. Tyvärr hittade jag ingen riktig video av den här härliga popdängan men håll till godo med den här. Och alltså om ni inte berörs av texten så har ni inget hjärta i kroppen.

Bara i Gbg?

Den klassiska beskrivningen av Göteborg är att staden präglas av sitt arbetarförflutna, varvsindustrin eller what have you not, och att staden därför är så hård. Eller den alternativa versionen att det är därför staden har en så go men hjärtlig stämning. Med tanke på att staden ligger i topp i bögknackarstatisstiken och är en av landets mest segregerade städer så kan man nog med rätta ifrågasätta den där goa stämningen lite grann.

Hur som helst kan jag ofta tröttna på den där Veiron i ottan- stämpeln (även om min föreläsare Hans Abrahamsson pratar exakt sådär) som ofta sätts på Göteborg som stad. Men ibland råkar man ut för detaljer som gör det omöjligt att förbise den där stämpeln. Senaste exemplet var när jag såg en affisch om någon slags rockfestival i Slottsskogen som tydligen ägde rum förförra helgen. Det jag reagerade på var att det annars, i de kretsar jag umgås i iaf, så nedvärderade ordet ”lönehelgen” hade skjutits in i affischen för att göra evenemanget ännu mer åtråvärt att besöka. Det skulle med andra ord inte råda några tvivel om vilken helg rockfesten skulle gå av stapeln.

Nåväl tänkte jag, detta måste rimligen vara en engångshändelse. Döm av min förvåning när jag senare samma dag glider in på Bengans och kastar ett getöga på öppettiderna. På lönehelger har de öppet en timme extra på lördagarna. Alltså rent pragmatiskt förstår jag ju varför men kan inte påminna mig om att jag sett ordet användas så någon annanstans.

Downfall

Jag gillar verkligen downfallparodierna som florerar på youtube. Den första jag såg har några år på nacken och illustrerade sir Alex Fergusons frustration övert att Real Madrid försökte värva Ronaldo har jag för mig. Trenden har inte lagt sig: Det verkar finnas hur många varianter som helst där ute. Ni har säkert sett dom här redan men de är i alla fall mina favoritparodier.

"Oasis"


"Den sista?"

Multikulti

Jonathan skriver väldigt bra om omställningen från småstadslivet till en större verklighet och jag kan instämma på flera punkter. Det går iofs ofta skrämmande snabbt att ställa om känner jag efter att ha spenderat en dryg vecka i Göteborg.

Började på min masterutbildning igår och det var en oväntad upplevelse. Jag hade gått runt och tänkt att det skulle kännas löjligt att all undervisning är på engelska då klassen antagligen bara skulle bestå av svenska studenter och kanske någon stackars afrikansk utbytesstudent. Ack så jag bedrog mig, inte mindre än tretton olika nationaliteter återfinns i min klass. Helt sinnes! De flesta verkar också väldigt meriterade vad gäller arbete inom internationella organisationer som typ FN. Det känns riktigt skoj och nivån på utbildningen verkar hålla en hög nivå.

Annars har man ju hunnit med en angenäm weekend på Råssö i gott sällskap sen murvelkneget avslutades. Sommarens dåliga samvete, rutan jag i vredesmod klirade i juni, lagades också i goda vänners lag. Den lilla ”tvåan” i Majorna känns om möjligt ännu mindre efter att ha fått disponera hela den Klingberska gården och sedan Råssö under så stor del av sommaren.Det må vara trångt men samtidigt är det ju väldigt härligt att få bo med Marita.

I söndags hann jag dessutom kolla in Giffers när de spelade mot Qviding, det var väl så där lagom kul.

Everybody Knows This Is Nowhere

Hepp, så sitter man och gör sin näst sista dag på tidningsredaktionen då. Blir alltid lite bloggnostalgisk av att jobba på TÅ. Det var ju här jag började blogga på grund av sommartorketristessen. Den här sommaren har det däremot flutit på ganska så rejält, hänt en hel del dramatiskt. Det är lite sjukt det där att man som nyhetsreporter på sätt och vis vill att det ska hända spektakulära händelser som mord och bränder. Eller vill och vill, men det blir fan så mycket mer action då iaf.

Igår fick jag ett erbjudande om att jobba vidare på tidningen i höst. Alla tidigare somrar skulle beslutet att tacka nej varit väldigt enkelt, men inte nu. Jag har haft det så bra de senaste månaderna och verkligen trivts med jobbet. Känt att jag nog skulle kunna trivas här uppe ett längre tag. Det kommer som med åren, om fem år då kanske det är dags?

Men eftersom jag kom in på masterprogrammet i Gbg känns det som att jag vill avsluta mina studier for real. Sen djävlar ska arbetsmarknaden erövras på riktigt.

1999?

Det känns lite märkligt men alla de här skivorna har faktiskt tio år på nacken, en del känns inte alls så gamla medan andra skulle kunna vara ännu äldre. Precis som med mycket annat åldras skivor verkligen med olika värdighet.

Dr. Dre – 2001
Magnetic Fields – 69 Love Songs
Eminem - The Slim Shady LP
Beth Orthon – Central Reservation
Bonnie ”Prince” Billy – I See a Darkness
Breach - Venom

Annars är jag mest lite småirriterad över att P3 Kultur är inne på sin sista vecka. Vet inte om programmet kommer tillbaks men det hoppas jag verkligen då det varit något så ovanligt som högkvalitativ P3-underhållning med vettigt redaktionellt innehåll. Välgenomtänkta teman, kul infallsvinklar och en lovely programledare existerar ju annars knappt i etern. Man fattar ju att SR tycker det är gött att hälften av deras program består av idioter som antingen ringer in eller, ännu värre, skickar in sitt egna material ”Mitt P3” är väl skräckexemplet. Mitt i detta förfall har P3 Kultur skänkt glädje och hopp likt en starkt lysande nödraket från ett sjunkande skepp (öh, asså skepp är typ metafor för öh, SR , alltså eh?).

Snyggluggen

Shit vad peppad jag är på den här spelningen, det har jag iofs varit sedan 2007 så man lär ju bli besviken.

"The New Giffers"

Satan vad giffarna går bra nu! Aziz Corr Nyang är ett för bra nyförvärv för att det ska vara riktigt sant. Nu väntar man bara på att någon större klubb ska värva honom. Som giffare har man ju vant sig vid att verkligen njuta av nuet, de få perioder giffers levererar, för sen köps alla talanger upp och man är tillbaka på ruta ett igen. Därför vill man inte heller att en GIF-spelare ska vara för bra utan sådär lite lagom trattig så klubben får behålla honom. Kul att Lustig blev uttagen i landslaget också, den där grabben har framtiden för sig.

Men det finaste av allt är ju ändå det här, man blir som lite gråtmild av detta fina familjeband. Peter ”låtsasfoppa” Forsberg får ligga i för att komma upp i samma släktdignitet.

Nyland walk with me

Att jobba på lokaltidning leder ofta till att man får träffa ganska udda original, ibland har dom något att komma med men oftast är de bara tokstollar som vill ha uppmärksamhet. Men på landsbygden har de där personerna i alla fall sin tydliga plats, de fyller en tydlig funktion i ett sammahang på ett annat sätt än vad jag inbillar mig att de gör i en storstad.

Det är någonting creepy med hela den här Pablohistorien alltså, ni som inte hängt i Kramfors i sommar kan uppdatera er här, det känns lite Twin Peaks över allting. En udda karaktär, i mångas ögon ett freak, som absolut passat in i Lynchs surrealistiska tv-serie försvinner på ett mystiskt vis och hittas död på en plats som polisen inte har någon logisk förklaring till. Tror jag tagit till mig extra mycket av den här tragedin eftersom mannen som hittade kroppen ringde mig och gav väldigt detaljerad information om hur liket såg ut. Man kan definitivt börja drömma mardrömmar för mindre.

Lökigt

Sitter och lökar på redaktionen, jobbar kväll och ingen jag ska nå verkar vilja svara i telefon. Vid tillfällen som dessa brukar jag slött ögna igenom något på nätet för at få tiden att gå och ibland hittar man något riktigt läsvärt. Blev peppad på BD-filmen efter at ha läst det här.

Verkar som att det blir Wow för min del trots allt, iaf på lördagen.

Sommarblogg

När jag intervjuade lokalkändisen Nicke Sjödins son Jacke för några år sedan sa han något som fastnat. Det var ett citat i stil med att han fortfarande kände att han hade sitt hjärta kvar i Ådalen trots att han bodde i Uppsala. Jag tyckte nog det var lite pretentiöst då. Men efter att snart ha spenderat en månad här uppe så kan jag bara instämma i det där citatet mer och mer.

Jag hade glömt hur otroligt bra jag trivs hemma på Svanö under sommaren. Framför allt hade jag glömt bort hur otroligt kul jag tycker det är att jobba som journalist. Förra årets uppehåll har kanske påverkat mig men mest av allt tror jag att det handlar om att jag blivit äldre och har släppt löken lite. Att jag nu tycker det är viktigare att skriva om förståndshandikappades situation i Sollefteå än att skriva något übersmart och coolt om kultur på en respekterad storstadstidning. Eller som en jämngammal kollega, nä inte Jonny faktiskt, sa ”Jag brinner mycket mer för människorna här än någon annan stans”. Så är det ju, ungefär som att man inte kan välja sin familj så kan man inte heller välja vilken ort man ska växa upp på. De människor som fanns runt omkring dig då du växte upp bör ju också rimligtvis ha påverkat och format dig till den person du är på ett liknande sätt som din familj gjort det. Jag är den första att erkänna att min hatkärlek till Kramfors för varje år består av mindre hat och mer kärlek.

Helgerna har fyllts med kompishäng och varit mer aktiva än jag kan minnas gbghelgerna. Om det alltid kunde vara som det är nu skulle jag lätt kunna bo här, inget snack om saken. Helgens knytkalas och gårdagens utflykt till IP är livskvalitet som är svårfunnen.

Rockbilen

Första veckan på sommarkneget avklarad nu och det känns som att jag kommit in i tempot. Men vad jag glömt bort är hur trött man blir av att jobba på riktigt. Mina dagar har bestått av att jobba, laga mat, (asmycket mat så jag får en matlåda dagen efter) och sen kolla på tre avsnitt av Gossip Girl för att slutligen däcka. Matteus har varit en klippa och lånat ut sin bil till mig, en göttig Saab 900 från 85, som jag sitter och pendlar i till Sollefteå i varje dag. Runt 50 mil i veckan kör jag bara för att ta mig fram och tillbaks till jobbet. Inte så miljömedvetet direkt men med en efterbliven lokaltrafik är det tyvärr den enda lösningen här på landsbygden. Rockbilen kallar jag förövrigt bilen eftersom allt låter skit på stereon förutom rock.. Helst riktig klassisk rawk and rawl. Typ som det här:

The blög is back

Någon form av personligt rekord i blögande som uppnåtts den senaste månaden. Har i princip varit helt befriad från internetuppkopplingar och börjar så här en vecka innan jobbet drar igång känna mig lite stressad. Inte för att lokalmurvelkneget skulle vara mig övermäktigt på något vis men bara för att jag gått ner i tempo nåt så kopiöst och att det lär ta ett tag innan jag kommer ikapp. Den stora nedvarvningen inleddes med tolv dagar på Råssö följt av en snabbvisit i Götet och några soliga dagar i Stockholm. Sen bröllop i Höga kusten och ”meet the parents” i Jamtland. Många fina dagar har det varit och många härliga vänner har hunnits hänga med. Ibland tänker jag på det där, hur glad jag borde vara för att jag har så många grymma vänner runt omkring mig.

En kul grej hände under min semester också, jag fick ett frilansjobb under hösten. Jag ska faktagranska översättningen av Al Gores nya bok innan den ges ut.

Nu ska jag fortsätta läsa Människohamn, den är så läskig att jag bara vågar läsa den på dagarna. Kommit halvvägs ungefär och det är i klass med Låt den rätte komma in, riktigt bra.

It Mek

Håller verkligen med Gustav i hans konstaterande att maj är årets kortaste månad. Att de sista dagarna av denna raska månad spenderades på ett himmelskt Råssö gjorde ju inte att saker och ting gick långsammare direkt. Juni är som vanligt avskedens tid för mig och som vanligt blir jag sentimental och blödig då det är dags att flytta. Rotar i gamla papper och slöläser i en Gidappa eller någon annan relik till tidning som jag konsekvent vägrar att göra mig av med. Tänker på när jag och Augusto var slappa ungkarlar och spelade bordshockey på ett närmaste osunt sätt. Till sist måste man ändå acceptera att allt har sin tid och att min epok som boende på Seminariegatan är över.

Först blir det magasinering av prylarna hos barmhärtiga vänner och sen någon gång i slutet av augusti blir det ihoppflytt med Marita i Majorna. Men det känns väldigt långt bort just nu. Först ska jag gå upp med min uppsats och sen ha semester på Råssö, gå på bröllop och lokalmurvla hela sommaren.

Bara för att det är juni så slängde jag ihop en reggaelista som bör räcka hela sommaren.

The light at the end of the tunnel

Är verkligen inne i slutfasen av uppsatsskrivandet nu. Väldigt få av dygnets vakna timmar jag inte frenetiskt arbetar med att få ihop mina teorier eller tänker på det i alla fall. Går upp klockan åtta på morgonen och hänger på KTB:s lås halv nio. Efter att ha sörplat i mig fjärde koppen kaffe vid fyrasnåret är skallen helt tom. Det är bara i samband med uppsatser jag upplevt den här känslan: som en galen vetenskapsman. Omöjligt att formulera en enda mening i skallen. Igår övervann jag tomhetskänslan/hjärndödheten med att spela korpfotboll. 0-0. Idag körde jag ett helt nytt pass på gymmet istället. Mycket ben. Kan väl erkänna att jag är lite nervös inför min sista handledning imorgon men känner mig ändå mest tillfredsställd. Ser verkligen ljuset i uppsatstunneln. Sen sitter man på en kandidatexamen i miljöpolitik på min ära. Bryssel nästa?

Nä ska ju läsa en Master först är tanken: International Administration and Global Governance.

Ja just det jag läser några kapitel ur Jens Lapidus Aldrig fucka upp innan jag går och lägger mig också. Eller ser ett avsnitt av Undeclared.

Åh Jimmy

Dempa Wik postade den här på fejan och det var fint av honom tyckte jag. Om jag inte minns fel gjorde väl Jimmy Nordin den här låten för att han var förbannad över att E-Type alltid fick gör alla svenska officiella sportlåtar. Och sen blev det ett helt album av bara farten. "Ensam i min eka" är en personlig favorit som tyvärr inte finns på tuben.

That försommar feeling

Vinst på fotbollsplanen igår igen! Det finns få saker som går upp mot den sköna känslan av att ha besegrat sina motståndare på en 11-manna plan. Den där feelingen av vi-mot-dem som uppstår under en intensiv matchperiod och som sen blåser bort när matchen är slut och det skakas händer och tackas för bra spel. Känslan av att vara oövervinnerlig då ens lag hämtar upp ett underläge. Det enda som saknades igår var väl att jag nätade. Så länge vi vinner spelar det ingen roll, men lite surt att spela forward och inte sätta chanserna är det. Skulle ljuga om jag påstod något annat.

Annars är det mesta all gôtt här. Försommar och lite uppsatshets bara. Av någon anledning känner jag mig ändå väldigt avslappnad, många av mina kursare verkar vara i upplösningstillstånd för att uppsatsen ska lämnas in om två veckor. Har väl tappat lite respekt för universitetet genom åren antar jag. Vad är det värsta som kan hända liksom? Att man blir underkänd och får kompletera. Big deal. Alltså nu tror jag ju inte att det kommer att hända mig, men om. Det är ju inte världens undergång precis.

Vill du ha en snigel på bredbandet?

För lat för att blogga men sån här viktig samhällsinformation måste förmedlas.

Ni har väl inte glömt att betala er internetavgift?

Nu ska jag kicka boll på Heden, see ya.

Originalemo

När man snackar om emo i dessa dagar handlar det mest om rakblad och töniga band som Fall Out Boy eller Panic! at the Disco (är iofs lite svag förI Write Sins Not Tragedies ...) Ett ganska långt steg från Ian MacKayes emocoreband Embrace som ju anses vara emons grund. 1996 tyckte jag i alla fall att Samiam var ett av världens bästa band, de gjorde en sjukt bra spelning på Bergslagsrocken minns jag. Det var befriande med emo-banden som Texas is The Reason, Sense Field och Kill Holiday när man börjat tröttna på chugga-chugga hardcoren. Bäst i mina ögon var ändå Samiam som var lite mer rockiga liksom, trodde det skulle bli stora och slå igenom bland den breda massan. Men när man ser hur sångaren Jason Beebout för sig i den här videon fattar man ändå varför de inte blev större, han har ju inte riktigt "det" för att slå bland kidsen som dagens så kallade emoband

Det nygamla svarta

Har ni lagt märke till den lakritstrend som sköljer över oss? Lakritspucken kom ju iofs tillbaks redan ifjol men sen i höstas har Malacos mjölkchoklad med lakrits, Plopp med lakrits och Ballerina med lakrits dykt upp i butikerna. Jag som snöat in lite på naturgodis, för att fylla upp nikotinhålet, har även upptäckt den yoghurtöverdragna lakritsen. Vet inte hur länge den funnits men den känns ny. Om detta är vår tidsanda så välkomnar jag den liquoricious delicious.

Seriepremiär

Måndagen bjuder på sommarvärme och korppremiär. Är olidligt spänd inför kvällens debut i 11-manna korpen. Det stolta lagbygget Stäppvargarna tar ett nytt steg i karriären genom att delta i den ädlaste av ligor. Det tål väl att diskuteras hur välslipat vårt spelsystem är, offsidefällorna och hörnvarianterna står inte som spön i backen direkt. Men med rätt inställning och lite kämpaglöd kan vi nog gå långt, har införskaffat nya benskydd och strumpor dagen till ära.

Imorn tar jag nattåget till Umeå för sista gången den här terminen (någonsin?). Surt att missa CL-semin bara men det är smällar man får ta för ett långdistansförhållande.

Dra åt helvete...

vad förbannad jag var igår natt på väg hem från jobbet. Någon hade roat sig med att skruva ur ventilerna på min cykel och alla mackar och dylikt som skulle kunna tillhandahålla luft var stängda. Det blev till att knalla muttrandes och svärandes hem från Olskroken bland allt lönehelgssupande pack. Misstänker starkt att det var Partille-Johnnys som låg bakom attentatet, de har hittat min blogg och vill inte få sin livstil identifierad, det här var första varningen liksom. Eller vänta nu, vad var det för bok jag läste ut igår?

Har haft P3 inrattad på radion sen jag lyssnade på A-Los dokumentär om Docklands i söndags, den var ju bra, men alltså jag klarar knappt av den där kanalen längre. Hanna Fahl säger efter att de spelat Promoes hämnlöst eurodiscodoftande "Svennebanan" att den spås bli en sommarhit. Klart som fan den kommer att bli det. Men det blir lite löjligt när man tänker på att det är Germund Stenhag och typ två till som bestämmer all musik som spelas i den där kanalen och då också vad som ska bli sommarhits eller inte. Sjuukt egentligen vilken stor makt de har över vilken musik som ska slå i det här landet. Nä tacka vet jag P1, idag sänder de en dokumentär om Eddie Meduza bara en sån sak.

Patos

Vilken underbar torsdagskväll det blev igår. Först levererar Giffarna en vinst hemma på Norrporten och sen så lyckades jag glida in på gästlisteplats när nya Parken skulle invigas. Det kan nog bli nåt av det där stället, kul med ett nytt lagom stort spelställe i gbg iaf, det har saknats något i den storleken sen Bommens salonger la ner.

Florence Valentin alltså, de måste fan vara Sveriges bästa band just nu. Jag kan inte säga att de har bättre låtar än Håkan eller gör något ”nytt” som Fever Ray och det finns antagligen en helvetes massa andra band som gör saker bättre på olika plan om jag skulle tänka efter. Men när Love Antell och c/o ställer sig på scen spelar det där inte någon roll för han har nämligen ett patos som saknar motstycke i svenskt musikliv idag. Detta gestaltar sig framförallt genom att han hanterar den ädla konsten att mellansnacka utan att det blir platt och konstlat. Något som det här landet saknat sen Dennis Lyxéns glansdagar någon gång under mitten av nittiotalet. Att förra plattans Clash-på-svenska funkar alldeles utmärkt live visste jag ju redan men att de nya hitsen "Du kommer gå långt" och "såld är såld" skulle vara såna dansgolvsvältare var desto osäkrare. Jag blir så jävla glad när jag ser Florence Valentin, glad och lite stolt. I en tid där imbeciller som Simon Norrsveden och Lasse Lindh med sin totala avsaknad av något vettigt att säga på något sätt ska representera svensk indie är det svårt att inte känna lite stolthet över ett band som Florence.

Vårläsning

Jag har lyckats läsa lite böcker på sistone, tror att det är vårljuset som gör det mer lockande med bok än tv. Har iofs knappt laddat hem något sen iprenlagen heller men det handlar nog mest om tillfälligheter. Sommaren brukar i vanliga fall vara läsetid för Pat annars är jag för trött och somnar efter några sidors läsande. Har fört läsdagbok sen 2006 och brukar hamna runt 12-13 böcker på ett år. 2009 kanske är året det ska slås rekord på den fronten.


Fantomerna av Klas Östergren är en sån där bok som jag tänkt läsa aslänge men aldrig riktigt kommit mig för att plocka upp. Den är ju hypad som fan inom vissa nördiga kretsar, Matti sjunger om den i en låt (Ändra på allt?) osv. Hade med andra ord ganska höga förväntningar på den. Dessa förväntningar visade sig vara helt korrekta då Fantomerna är den bästa bok jag läst av herr Östergren. Det jag gillar är att det är en så rak och enkel story och att det är lätt att identifiera/sympatisera med huvudkaraktären. Det har jag inte kunnat göra i exempelvis Gentlemen som ju ofta lyfts fram som hans främsta verk. Lite löjligt att Östergren ska behöva snöra ihop storyn med någon ramberättelse som utspelar sig i Frankrike bara. De är de direkta ungdomsskildringarna från Stockholm och beskrivningen av överklassflickan Sandi som är bokens höjdpunkter i mina ögon. I Pocketvarianten som jag läste ingår en intervju med Östergren där han medger att han var lite rädd för att boken skulle bli för ”enkel” utan det där perspektivet.

Har i princip plöjt mig igenom Roberto Savianos Gomorra också, tjugo sidor kvar, vilket har varit bitvis underhållande och bitvis skrämmande läsning. Även här är det personbeskrivningarna jag fastnar för, plus att Savianos språk flyter på ett snyggt sätt genom reportaget. Gillar att det inte finns någon hejd på hur många metaforer han använder sig av. Lite less på all namedropping blir man ju och efter att det kortfattat redogjorts för den femtioelfte camorraledaren så fastnar inga namn i min skalle längre. Trots det så är jag grymt fascinerad av den värld han så stilistiskt beskriver.

Härnäst ska jag nalla lite på sommardeckarläsningen genom att hugga in på Lapidus senaste.

Ps. Jag har slutat snusa också, tio nikotinfria dagar idag, kommer garanterat rapporteras mer om denna bragd framöver.

Mera Partille-Johnnys

Men guu vilken djungel det är med alla dom här stilarna. Tydligen ska kidsen som syns här ovanför vara guidos och INTE Partille-Johnnys, allt enligt den där facebooktråden. Imponerande hur de jobbat med brun utan sol. Dessutom har jag förstått att det är fejd mellan Emos och Johnnysarna också en klassisk subkultursrivalitet á la hårdrockare mot syntare.
I eftersnack går de närmare in på hela stildjungeln det roligaste är att programledaren låter precis som Phille. 19 minuter in hittar de en äkta Johnny.

Men det återstår ju så många frågor, vad lyssnar de på för musik? Hur många finns det? Vad gör de på fritiden?

Le printemps

Så blev det vår helt plötsligt och om jag var lagd åt det hållet så skulle jag kunna ägna dagarna åt att vara tacksam för att jag inte är pollenallergiker. Men det finns ju annat att sysselsätta sig med, som att värka fram en uppsats i statsvetenskap exempelvis. Jag blir helt störd av att skriva uppsats, det manifesterar sig främst i ett onormalt manodepressivt beteende. Ena dagen flyter allt på och entusiasmen flödar bara för att nästa dag brytas ner helt av tvivel och icke-aktivitet.

Märkliga tider vi lever i förresten, giffarna är favorittippade och i helgen blev jag informerad om att det finns en hel ungdomsstil som heter Partille-Johnny. När jag undrat varför kidsen har hårband på jeansen har jag inte fattat att det är en hel ungdomsrörelse det handlat om.

Annars är jag mest glad sådär. Helgen var härlig och innehöll bland annat ett biobesök där valet till slut föll på filmatiseringen av Stieg Larssons kioskvältare ”Män som hatar kvinnor”. Den var mot alla odds, Michael Nyqvist, en ganska bra film. Framför allt Noomi Rapace var bra. Sen är man såklart less på att det alltid är samma skådisar med i alla filmer i Sverige men det gäller ju all svensk film generellt.

Statsvetarhumor

Generellt brukar jag ha svårt för punk´d-humor blir ofta för pinsamt för att jag verkligen ska uppskatta det. När Sacha Cohen gjorde sina första Ali G och Boratgrejer var det iofs fantastiskt kul. Men det var länge sen jag såg något lika kul som när den här norska reporten "intervjuar" Europaparlamentarikern Anders Wijkman. Hans pedagogiska svar är hysteriskt roliga, iaf för en statsvetare.

Om humorn inte faller i smaken kan ni roa er med ännu ett klipp av typen OMG. This is soooo cute!!!!!

Förövrigt har jag spenderat påsken på landet hos farsan. Härligt att lämna stan för några dagar och bara slappa, läsa skönlitterära böcker som omväxling och njuta av solen med Florence Valentin i podlurarna.

Veckans garv!

Sara Granér levererade i söndags den bästa analysen av hela den här glas-i-kyckling-hysterin.

Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka, det är som med dom somaliska piraterna. Någonstans tycker jag att det är härligt att det går dåligt för Kronfågel och hela deras skitverksamhet. Men samtidigt är jag tillräckligt human för att inte riktigt tycka att det är ok att någon stackars pensionär får magen uppskuren av glassplitter. Det har ju inte hänt än som tur är. Men Kicki Danielsson får se upp, nu verkar det ju vara falukorven som är det nya svarta för djurrättsaktivisterna.

In a northern town

Måste medge att vårfeelingen försvann ganska snabbt efter att jag anlänt till Umeå. Men det känns inte som att det spelar så stor roll, vårsolen har mest varit irriterande då den inte direkt inspirerat till att sitta inomhus och skriva uppsats. Den här staden har ju andra fördelar till exempel bor det en asgrym tjej här som jag råkar vara ihop med, bara en sån sak. Jörgen har dessutom gjort sitt bästa för att hålla mig i trim så träningsschemat har inte drabbats så hårt på grund av en veckas geografisk flytt.

Märker att jag blivit lite skadad av att bo i södern så länge, snö i april känns ganska exotiskt numera.

Sent på jorden

På lördag klockan 20:30 drar världsnaturfondens Earth Hour-kampanj igång. Det har varit helt omöjligt att missa pådraget, iaf som mjölkkonsument, målet är att få folk att släcka sina lampor en timme för att spara energi och minska utsläppen av växthusgaser. Spontant tänker jag att det är en bra grej och att det kan få folk att göra någonting som de annars struntat i. Å andra sidan så stör det mig något oerhört att det är så stort fokus på alla "härliga" företag som ställer upp i kampanjen, Ikea och Arla bara för att ta några exempel. All goodwill de vinner på att göra något som borde vara självklart – att energispara– lämnar lite fadd smak i min mun.


Den främsta anledningen till att jag är lite skeptisk till Earth Hour är nog att det känns som ett spel för gallerierna, en lattjo engångspryl som alla vill hänga på. Men seriöst liksom, innan det finns existerande storskaliga alternativ till dagens ohållbara energiframställning är jag övertygad om att hushållning av energi kommer att spela en stor roll för att inte allt ska gå åt helvete. Och då kommer man inte särskilt långt genom att släcka lampan en timme om året. Om Ikea skulle kunna tänka sig att bidra på något annat sätt än att haka på möjligheten att få lite goodwill så skulle jag nog ge mycket mer fört.

Själv kommer jag med största trolighet sitta klistrad framför en tv och titta på när svenska landslaget försöker gneta till sig en poäng mot filmande portugiser. Ljuset lär vara släckt, som det brukar vara.

Inrutat

Måndag: innefotboll
Tisdag: gym
Onsdag: jogging
Torsdag: gym
Fredag: fredagsbandy
Söndag: fotbollsträning

Jag kommer med största sannolikhet aldrig ha ett lika flexibelt dagsschema som nu. Gäller att utnyttja det antar jag.

När jag får tid över gör jag playlists och sånt.

Sverige

Sitter och spotifyar istället för att plugga och stöter på Stranglers gamla punkdänga Sweden:

"Let me tell you about Sweden
Only country where the clouds are interesting
Big brother says it's the place to go

Too much time to think, too little to do
Too much time to think, too little to do
Too much time, too little to do
'Cos it's all quiet on the Eastern front

Fluctuations at a minimum
Hypochondriac tombstone
Sense of humour's gone astray somewhere

Too much time to think, too little to do
Too much time to think, too little to do
Too much time, too little to do
'Cos it's all quiet on the Eastern front

Cumulus nimbus floats by

Fluctuations at a minimum
Hypochondriac tombstone
Big brother says it's the place to go

It's all quiet on the Eastern front
(All quiet on the Eastern front)
It's all quiet on the Eastern front
(All quiet on the Eastern front)
It's all quiet on the Eastern front
It's all
Quiet "

De har gjort den på svenska också. Ganska kul.

Resursbrist

Har huvudet fyllt med neo-Malthusianska argument för att bristen på naturresurser, både förnyelsebara och icke-förnyelsebara, kommer leda till osäkerhet och våldsamma konflikter. Det finns uppenbara brister i forskningen och inte så starka empiriska bevis men jag har ändå lättare att köpa det resonemanget än nyliberal smörja om att tekniken kommer lösa allt.

Muntrar upp mig med Skins, tredje säsongen är asbra nu efter att karaktärerna satt sig och tramsbuskisbitarna som förstörde de tre första avsnitten skalats bort. Svamptrippningen i skogen var en riktig rysare, stackars Effie.

Såg en trailer för Wolverinefilmen när jag kollade på Watchmen i helgen, blev inte alls sugen. Men Logan solo har heller aldrig varit i närheten av kryssmänniskornas egen tidning, förutom när Miller gjorde sin grej kanske.

Vem vaktar väktarna?

Okay nu har jag äntligen sett den. Watchmen. Av de filmatiseringar som gjorts av Alan Moores serier så är det den överlägset bästa, inget snack om saken. Det säger desto värre inte så mycket då de tidigare filmerna pendlat mellan att vara dåliga ,”From Hell” , helt missat poängen, ”V för Vendetta” , eller helt djävla värdelösa ”The League of Extraordinary Gentlemen”. I jämförelse med dom filmerna är Watchmen en fröjd att ta del av. Filmen följer i princip seriens manus rakt av, lite extra actionscener är väl helt ok, och castingen är beundransvärd. Nite Owl tolkas strålande precis som The Comedian, Nihilisten Rorschach speglas helt ok också. Malin Åkerman som Silk Spectre och valet av Ozymandias är väl inte klockrena men det funkar ändå, inte så att jag stör mig på det. Dr. Manhattan är mer svårbedömd tycker jag, ibland skitbra andra gånger inte så vidare lyckat, den klart svåraste karaktären att gestalta. Men, det här är ett plus, han är naken i ganska många scener och hans mandom syns tydligt det trodde jag inte att de moraliserande Hollywoodjättarna skulle tillåta.

Hela piratprylen och den ”hemliga ön” har skippats vilket är förståeligt men såklart lite tråkigt. Den fina relationen mellan tidningsförsäljaren och grabben som läser piratserier försvinner ju då vilket jag kunde sakna då det är en av detaljerna i serien som jag älskar. Men som helhet måste jag ge Zach Snyder cred för hans förmåga att omvandla serien på ett skarpt sätt till filmduken. En del scener var asgrymma, precis som jag önskat mig. Snyggt att använda seriens tillbakablickar för att fånga Minutmeneran och Keeneakten. Kul att Dan och Lauries relation ges så stort utrymme också och att både impotensbiten och en ganska, för att vara en superhjältefilm, vågad sexscen klämdes in. Rorschach har alltid varit min favorit och skulle gärna kunnat få mer utrymme. Men alltså jag vill ha mer av allt.

Det är klart att det fanns massa nörderiprylar man kan gnälla om. Musikvalet exempelvis varför Elvis Costellos ”The Comedians” inte var med i filmen fattar jag inte. ”All Along The Watchtower” lyckades de få in iaf men med Hendrix då så klart och ”Desolation Row” med, håll i hatten nu, My Chemical Romance. Att Nite Owl och Rorschach inte åker på sina hooverskotrar när de är på Antarktis störde jag mig på också.

Slutbetyg? 4 svanar av 5 blir det ändå men betydligt närmare en trea än en femma.

Interaktion

Har haft oproportionerligt stor kontakt med random folk på stan den här veckan. I onsdags dök en gubbe i femtio-sextio årsåldern på mig när jag var på väg från gymmet och undrade var jag köpt min cykelhjälm. Han tyckte alla hjälmar han tittat på var så "fjompiga" men att min var lite tuff. Då min hjälm är allt annat än tuff tolkade jag det som att det helt enkelt måste varit min coola approach med minicykel och lodisvantar som han gillade.

Om det mötet var konstigt men ändå lite självförtroendehöjande om man tolkade det på rätt sätt var gårdagkvällens möte med random snubbe inte alls lika smickrande. Efter det sedvanliga innebandyspelandet drog jag och Emil några bärs på nya Klara. Det var i sig en besvikelse nersunkat till ett 25 kronorshak med tillhörande klientel. Trodde aldrig att jag skulle sakna den sura dvärgen med klackskor men alltså kom tillbaks allt är förlåtet! Hur som helst på vägen hem får jag följande fråga:
- Är det en didgi?
- Öh? va?
- Är det en en didgi i väskan?
- En vad sa du?

Jag hade för ett ögonblick glömt bort att jag bar runt på min innebandyväska. Snubben frågade alltså om jag bar runt på en didgeridoo. Förnedringen var total.

The attack of the bear pussys

Idag har jag redan sett tre björnfittor och det är knappt lunch än! Åh man längtar till våren.

Efter att ha sett den omtalade Olle Ljungström dokumentären har jag snöat in på honom de senaste dagarna. Mest har jag lyssnat på Tack som min storebror spelade mycket på nittiotalet. Finns ett gäng riktigt starka låtar där "Norrländska präriens gudinna" är nog den som jag minns mest men "Som du" och "Bara himlen ser på" är också riktigt fina.

Jag och Marita satt och googlade tatueringar härom dan, det var kul och lite läskigt men blev hysteriskt roligt när jag började söka på ass tattoos Den här ger ju en helt ny innebörd till uttrycket "rasta draken" till exempel. Det sjukaste av allt var nog ändå den här man får ju hoppas att det är photoshopat.

Annoying

Det här scenariot har utspelat sig alldeles för många gånger för att jag ska kunna fortsätta ignorera det: Pat befinner sig på sitt lokala Hemköp då en perifer person dyker upp och hejar, typ nån jag träffat på en fest eller en gammal kursare, det blir lite kallprat och sen avslutar jag samtalet för att så fort som möjligt bege mig till kassan för att betala. Ingen fara egentligen, förutom att det ofta innebär att jag bara har med mig ungefär hälften av de varor som jag tänkt handla.. Samma typ av möte på gatan är ju lugnt, då tjötar man lite för att sen fortsätta åt motsatta håll. Men i en liten butik vill jag bara därifrån, när man väl gjort sin plikt som social människa och kallpratat med den relativt okända personen ifråga vid grönsaksståndet vill jag inte göra det igen vid mjölkhyllan. Det känns som att någon inkräktar på min personliga sfär. En annan lösning är att vänta ut personen i fråga, stå och väja mellan God Morgons apelsin eller blodapelsinjuice i en kvart så att sikten är fri. Ingen av lösningarna känns särskilt tilltalande. Löjligt när man upptäcker att samma mönster upprepas gång på gång.

Back on track

Stockholmshelgen var så där intensiv som besök i den staden brukar vara. Kul att träffa Svanögänget igen och speciellt kul att alla var så peppade och att det ser ut som att det kan hända grejer igen. Men det är fan ödets ironi att jag signat upp mig på journalistjobb på TÅ i sommar igen bara för det. Det vore ju en klar överdrift att påstå att något på Vägverket stod och hängde på min insats förra sommaren om man säger så. Ska bli kul att vara kollega med Jonny i alla fall, den djäveln infiltrerade ju kramforsredaktion under mitt sabbatsår ifjol.

Såg om möjligt ännu fler björnfittor på folks huvuden i Sthlm än i gbg, fattar verkligen inte hur man frivilligt kan gå runt med så groteskt fula huvudbonader.

Bamses Doktor Kosmoshyllning

Vet inte riktigt när det hände men Doktor Kosmos blev för några år sen plötsligt så sjukt ocoola bland typ alla jag känner på ett sätt som jag inte kan minnas sen Millencolin släppte Life on a Plate. Jag tycker att Hallå som kom förra året är kul på samma sätt som jag gillade Evas story för nio år sen. Stort att de blir hyllade i Bamse iaf och skönt att Skalman hänger med i utvecklingen med sin solljusdrivna mp3-spelare.

Lasse levererar

Har hamnat i nån slags träningsberoende på sistone. De senaste sju dagarna har jag tränat sex gånger i olika former. Ganska härligt att nörda in på något så primitivt som fysisk ansträngning. När det finns incitament i form av social gemenskap, bastu och gainomax är det inte svårt att bli beroende antar jag.

Vet att de flesta av er som är fotbollsnördar redan kollar på Eurotalk men för er som inte riktigt fastnat ännu så är veckans avsnitt ett måste. Lasse Lagerbäck gästar studion med Fjäll, Niva och Dahlqvist. Bara norrmannen och Birro som saknas för att det ska bli fulländat. Skönt att se Lagerbäck avslappnad och vara en i gänget för omväxlings skull, det ska villigt erkännas att jag svurit åt den karln både en och annan gång i mitt liv men här får man verkligen en bild av hur mycket fotbollskunskap han besitter ändå.

Annars sitter jag och väntar på kvällens avsnitt av Mästarnas mästare, hoppas innerligt att Erica Johansson åker ut. Lär ju inte hända då hon var riktigt vass på nattduellen tyvärr.

As like as two peas in a pod

Bruce Stern



Otäcke pappan Frank i Big Love och kultskådis från 70-talet.


Greg Graffin



Ni vet han sångaren i Bad Religion som jag haft erotiska drömmar om.

Senaste säsongen av Big Love är ju förövrigt riktigt djävla bra. Jag var på väg att lägga ner den serien efter halva andra säsongen för att den var så seg. Men nu händer det sjukt mycket i varje avsnitt och typ alla karaktärer har fått en ny dimension som höjer kvaliteten nå otroligt. Sen är det något annat också som jag inte kan sätta fingret på, den är snyggare på nåt vis nåt med hur den är filmad.

Lovely tuesday

Vaknade i morse av att ett barn grät i liggvagnen som jag spenderat natten i. Väntade på att ungens mamma skulle göra något tills jag insåg att det bara var jag och det lilla barnet som befann sig i kupén. Försökte nyvaket säga några tröstande ord om att hennes mamma antagligen bara var på toaletten, djävligt psykologiskt av mig "antagligen" på toaletten liksom, men jag hade ju ingen aning var hon befann sig. Det funkade ett tag, ungen slutade lipa, men om det var för att hon var så skräckslagen så att hon inte vågade fortsätta eller om kände sig tryggare kunde jag inte avgöra. När morsan till slut kom tillbaks började hon stortjuta igen iaf, men det gick över ganska snabbt.

Förutom det har jag hunnit med att bli dissad för att hålla en presentation om intervjuteknik som var illa förberedd och fått hela min uppsatsidé reviderad idag.

Jag hatar spotify också, typ alla playlists jag gjort är halverade. Kommer knappt ihåg hur de såg ut från början.

Soundtrack

Ska åka nattåg om några timmar igen, undrar hur försenat det kommer att bli den här gången? Ska bli gött att lämna Gbg en helg, bryta lite mönster.

Just ja, mitt vintersoundtrack det var ju det jag skulle posta.

Watchmen

Den här trailern lovar ganska mycket. Lite missnöjd med castingen av Ozymandias bara. Han ser så pojkaktig ut och är för smal i fejan enligt mig, det ska ju vara äkta superhjältekäkmuskler på honom á la John Byrne. Men annars ser det ut som att Zack Snyder har gjort ett bra jobb. Kan nog bli bra det här ändå. Skönt att de verkligen kör på originalstoryn och att filmen ska utspela sig 1985, att Nixon fortfarande är president osv. V för Vendetta var ju snygg och så men tappade mycket på den diffusa tidsaspekten, för att inte tala om det pinsamma slutet.

Den 13 mars smäller det!

Segt

Ganska segt nu. Det är ju det man är van vid att februari ska leverera, seghet. Vaknade härom dagen upp från en jobbig mardröm med känslan av att tiden inte räcker till. Att jag inte hinner göra/se/umgås med dom jag vill alternativt att det jag vill göra/se/umgås med inte har tid eller kan.

Det kändes hopplöst att vakna med den där insikten, för liksom om jag känner så nu hur fan kommer det bli sen då man är kontorsapa 24-7, eller nåt liknande? Å andra sidan så pluggar jag faktiskt på "heltid" (Stats på C-nivå är fan nästan heltid) och jobbar på helgerna. Så det kanske blir bättre sen iaf. Man får väl hoppas det.

Annars känner jag mig mest blödig över det faktum att min tjej inte bor där jag är utan 100 mil bort. Det går liksom inte att gå runt och tycka synd om sig själv på grund av det faktumet hela tiden för då blir allt asjobbigt mest hela tiden. Men ibland måste man få vara lite martyr. Det är lättare att vara det just nu av någon anledning.

Det bästa som hänt var att jag i helgen blev tipsad om att jag hade fem osedda avsnitt av FNL kvar att bevittna. Det kommer rädda min kväll.

Föräldrastolthet, the weird kind

Som giffare är det kanske inte så märkligt att man hyser någon slags föräldralik kärlek och stolthet för spelare som lämnat klubben och fortsatt sina karriärer i mer framgångsrika föreningar. När man håller på ett sånt utpräglat förlorargäng måste man nästan ha en sån inställning för att palla med den bistra verkligheten. Jag blev till exempel genuint glad när Micke Dahlberg blev uttagen till landslagets trattiga januaritrupp. Inte för att jag tror att det på något sätt är bra för svensk fotboll, hell no. Om den lunkande, halvsega förre detta gif-targetspelaren är vår framtid på forwardsidan ser det onekligen mörkt ut. Nä, jag blev nog mest glad bara för att han stod för något fint för mig en gång i tiden och för att jag aldrig kommer glömma hans drömmål på övertid mot Bajen den tragiska allsvenska säsongen 2005. Någon form av nostalgi blandad med stolthet över vad min loserförening ändå bidragit med.

Sådär kan det vara med skådisar och artister ibland också. Då blir det lite svårare att förklara men det kan kanske vara så att man "håller" på tv-serier och filmer också i viss mån. I fredags såg jag Danny Boyles senaste film Slumdog Millionaire där Dev Patel har huvudrollen. I Skins hade han den relativt anonyma rollen som den kåta pakistaniern Anwar. Den där känslan av nån slags föräldrastolthet kom smygande då också, vad fint att det blev nåt mer av den där grabben än att spela en tokrolig paki i den bästa, och sorgligt underskattade, ungdomsserien jag någonsin sett. Det är svårt att inte osökt tänka på Spung när man snackar om Skins (kan den senare rent av vara inspirerade av den svenska "förlagan"?). Spung är ett annat lysande exempel på när jag bara önskar de medverkande skådisarna all lycka i sina framtida karriärer och blir glad när de dyker upp på nåt hörn nånstans. Konstigt att man känner så där ändå, men lite fint också på nåt vis.

Helgtips

För er som käkar skaldjur testa det här receptet på kräftsoppa. Enkelt, halvdyrt och svinigt gott. Kan med fördel toppas med lite vin och cayennepeppar.

Nu blir det filmfestival och göshäng hela helgen.

Saturday's Hero

Filmfestivitas

Då var det snart dags för filmfestival igen, oavsett hur lyckad den blir snor den onekligen en hel del tid i januari. Halva den här månaden försvinner ju i och med att man som norrlänning i exil antingen är där uppe eller åker någon annanstans. Sen går en vecka bort bara för att man inte fattar att man är tillbaks och sen, tadaa filmfestival. Jag vill som vanligt bara se dokumentärer. Marita höll tillbaks det lite så nu är det fifty/fifty ungefär. Ebbe - the Movie, black metal-rullen Until the Light Takes Us och Danish Dynamite ska förhoppningsvis släcka min dokumentärtörst.

Om någon känner sig manad så häng gärna på mig måndag den 26 då jag ska njuta av danskarnas allra vackraste stund i fotbollshistorien, ganska få biljetter kvar.

Är sjukt peppad på alla tre, undrar om det är de statvetenskapliga studierna som väcker den här totala nördigheten i mig. Har börjat läsa serier igen också, istället för att glo på tv-serier plöjer jag serier på datorn istället. Var väldigt skeptisk till det från början men med ett bra program, jag använder ComicRack, funkar det helt ok. Klart att det inte blir samma känsla som att läsa på riktigt men som sagt helt ok. Efter att ha plöjt alla gamla klassiker av Alan Moore och Frank Miller är jag nu helt uppslukad av Marvels mastodontcrossover Civil War. Har börjat riktigt lovande med, för att vara Marvel, mycket insprängd kritik mot hela Homeland Securityprylen, Guantánamo osv.

Nerd-in-chief

Jag tycker förstås att det är otroligt roligt att Marvel valt att göra ett specialnummer med Spindelmannen och Barack Obama i lagom tid till hans installationscermoni. Det är en hyllning till Obama som gått ut som en stor Spindelmannen-samlare. Storyn är tydligen att kameleonten, den gamla rackaren, försöker ställa till det genom att förvandla sig till den blivande presidenten. För er übernördar finns det fler bilder från serien här. Egentligen är jag nog i grunden väldigt skeptisk till den Obamahysteri som drabbat världen, tycker mest synd om honom, aldrig har väl så högt ställda förväntningar ställts på en ny president. I ett av hans första tal sa han iofs förståndigt att "ni kommer bli besvikna", och det lär ju massvis med människor bli också. För let's face it USA är USA och historiskt sett har det aldrig blivit en såå stor skillnad oavsett om presidenten är demokrat eller republikan. Förhoppningsvis så blir det väl ingen invasion av Iran och en något vettigare hållning till den globala klimatpolitiken. Men alltså jag är inte helt bombsäker på det heller, Obama samlar ju på Conan barbaren också...

Kort

Egentligen vill jag skriva något om Frank Miller och Alan Moore nu, om yta och integritet, något om varför det finns en stor risk att Watchmen antagligen inte kommer att bli en lika bra film som Sin City. Men eftersom jag bara har en kort paus på jobbet får jag återkomma till det där. Om ni inte hört Penny Centurys nya låtar så tycker jag att ni ska göra det.

Hittade en till chilensk apa också, fan vad bra det är, finns ytterligare ett gäng för den som inte kan få nog.

Ny giv

Jaha, då var det ett nytt bloggår då. När jag började med den här skiten trodde jag inte att det skulle bli så långvarigt. Det var bara grupptrycket som fungerade i sin puraste form. Men nu är man ju fast, ingen återvändo. Jag trivs liksom så ni blir inte av med mig än på ett tag och nu är det nytt år och en ny giv. Ny giv förresten vad är det för djävla uttryck egentligen är det pokerindustrin som inspirerar mig till det här? Fy fan i så fall.

Vad har hänt sen sist då kanske nån undrar, och om ni inte gör det så spelar det som bekant igen roll, jo tack en hel massa skulle jag nog säga. Har firat jul på ett vitt Svanö och spenderat ännu en juldag på Kramm, trots att jag svor dyrt och heligt förra året (haha, nä förrförra året blir det ju) att inte göra om bakisresan till sthlm. Sen har jag haft två suveräna veckor med världens bästa tjej. Så nä, det är inte vidare synd om den här katten inte. Det enda som grämer mig lite var såklart att jag befann mig i Rom när Serie A hade speluppehåll. Men all göttig mat och de hisnande kulturupplevelserna vägde väl upp det antar jag.

Svårt ändå att inte rannsaka sig själv vid ett nytt år, hur man än försöker undvika det dyker dom där tankarna på en. Vad har jag gjort sen förra gången det var galej och champagne? Hur mycket som helst och ingenting alls. Det beror väl på vad man är i för mode när man tänker på sånt där antar jag.