Föräldrastolthet, the weird kind

Som giffare är det kanske inte så märkligt att man hyser någon slags föräldralik kärlek och stolthet för spelare som lämnat klubben och fortsatt sina karriärer i mer framgångsrika föreningar. När man håller på ett sånt utpräglat förlorargäng måste man nästan ha en sån inställning för att palla med den bistra verkligheten. Jag blev till exempel genuint glad när Micke Dahlberg blev uttagen till landslagets trattiga januaritrupp. Inte för att jag tror att det på något sätt är bra för svensk fotboll, hell no. Om den lunkande, halvsega förre detta gif-targetspelaren är vår framtid på forwardsidan ser det onekligen mörkt ut. Nä, jag blev nog mest glad bara för att han stod för något fint för mig en gång i tiden och för att jag aldrig kommer glömma hans drömmål på övertid mot Bajen den tragiska allsvenska säsongen 2005. Någon form av nostalgi blandad med stolthet över vad min loserförening ändå bidragit med.

Sådär kan det vara med skådisar och artister ibland också. Då blir det lite svårare att förklara men det kan kanske vara så att man "håller" på tv-serier och filmer också i viss mån. I fredags såg jag Danny Boyles senaste film Slumdog Millionaire där Dev Patel har huvudrollen. I Skins hade han den relativt anonyma rollen som den kåta pakistaniern Anwar. Den där känslan av nån slags föräldrastolthet kom smygande då också, vad fint att det blev nåt mer av den där grabben än att spela en tokrolig paki i den bästa, och sorgligt underskattade, ungdomsserien jag någonsin sett. Det är svårt att inte osökt tänka på Spung när man snackar om Skins (kan den senare rent av vara inspirerade av den svenska "förlagan"?). Spung är ett annat lysande exempel på när jag bara önskar de medverkande skådisarna all lycka i sina framtida karriärer och blir glad när de dyker upp på nåt hörn nånstans. Konstigt att man känner så där ändå, men lite fint också på nåt vis.