När jag intervjuade lokalkändisen Nicke Sjödins son Jacke för några år sedan sa han något som fastnat. Det var ett citat i stil med att han fortfarande kände att han hade sitt hjärta kvar i Ådalen trots att han bodde i Uppsala. Jag tyckte nog det var lite pretentiöst då. Men efter att snart ha spenderat en månad här uppe så kan jag bara instämma i det där citatet mer och mer.
Jag hade glömt hur otroligt bra jag trivs hemma på Svanö under sommaren. Framför allt hade jag glömt bort hur otroligt kul jag tycker det är att jobba som journalist. Förra årets uppehåll har kanske påverkat mig men mest av allt tror jag att det handlar om att jag blivit äldre och har släppt löken lite. Att jag nu tycker det är viktigare att skriva om förståndshandikappades situation i Sollefteå än att skriva något übersmart och coolt om kultur på en respekterad storstadstidning. Eller som en jämngammal kollega, nä inte Jonny faktiskt, sa ”Jag brinner mycket mer för människorna här än någon annan stans”. Så är det ju, ungefär som att man inte kan välja sin familj så kan man inte heller välja vilken ort man ska växa upp på. De människor som fanns runt omkring dig då du växte upp bör ju också rimligtvis ha påverkat och format dig till den person du är på ett liknande sätt som din familj gjort det. Jag är den första att erkänna att min hatkärlek till Kramfors för varje år består av mindre hat och mer kärlek.
Helgerna har fyllts med kompishäng och varit mer aktiva än jag kan minnas gbghelgerna. Om det alltid kunde vara som det är nu skulle jag lätt kunna bo här, inget snack om saken. Helgens knytkalas och gårdagens utflykt till IP är livskvalitet som är svårfunnen.
No comments:
Post a Comment