Vissa dagar i Götet kan kännas som en ändlös ansiktsparad. Vandrandes från Masthugget till KTB löser dom av varandra en efter en. Korpfotbollsfejor, festfejor, gamla kursarfejor, någon kompis kompisfeja, SIL-fejor, KTB-fejor osv. Har nog aldrig upplevt det på samma sätt i någon annan stad jag bott i. Kramfors är så litet så där är det ingen big deal att man ser sju pers på stan man känner igen fast ändå inte riktigt känner. Östersund likaså. i Stockholm hälsade jag glatt på varenda tjomme jag kände igen eftersom det var så sällan jag träffade något bekant ansikte på stan. Med följden att personalen på Nackagrillen blev "kompisar".
Till hösten har jag bott fyra år i Göteborg och det är väl den främsta anledningen till att så många fejor har samlats i ansiktsbanken. Antar att det är sånt här som gjort stan känd som "en stor småstad". Någonstans tror jag att ansiktsdagarna gör mig glad. Men det är samtidigt dom dagarna man kan få lust att flytta till NY, Rom eller Berlin, nä förresten stryk det sista, varsomhelst utom Stockholm.
Nu när både Entourage och Sopranos har börjat vevas igen blir det slående vilken nivåskillnad det är mellan de programmen. Det enda som gör att jag står ut med Entourage är Jeremy Pivens asgrymma tolkning av Ari. De andra rollkaraktärerna har bara blivit, ännu mer, trötta och förutsägbara. Maffiaeposet fortsätter emellertid lika storstilat som vanligt. Nästan lika bra som HBOs finest The Wire.
No comments:
Post a Comment