Refused are not fucking dead

Jag har svårt att lämnas oberörd av det faktum att Refused ska återförenas för ett gäng konserter i sommar. Det finns ganska få band som har haft en sån stor betydelse för min generation som just Refused. I alla fall om man med min generation menar alternativa tonåringar i Norrland under mitten av nittiotalet. På den tiden var Refused någonting man var tvungen att förhålla sig till vare sig man gillade hc eller inte och som i mitt fall formade stora delar av de värderingar som jag fortfarande bär med mig som 31-åring. Att det är djävligt puckat att äta djur är exempelvis en åsikt jag delar med mitt 16-åriga hc-jag.
Själv formades jag också rent bokstavligen av Refused, eller iaf av dess publik, genom att få en stålhätta från en stagedivande punkare i pannan på Tingshuset i Öset 1996. Blodet sprutade och fastnade i, håll i er nu, mina dreadlocks som glada kamrater fixat på en fyllefest i Docksta. Finns förövrigt förevigat på något skolfoto och lär dyka upp vid något olämpligt pinsamt tillfälle vad det lider. Ärret bär jag fortfarande med stolthet dock.

Den spelningen är nog den bästa jag sett med bandet. De turnerade ju väldigt flitigt under hela sin karriär och jag såg dom ett dussintals gånger åren mellan 1996-1998 då jag var som mest hc-frälst. I hc-scenen var ju Refused verkligen pionjärerna som tog nya musikaliska och stilmässiga steg framåt i en annars ganska stel och konformistisk rörelse. Standard chugga chugga hc-metalen från valfritt Victory-band från nittiotalet har ju i ärlighetens namn inte åldrats med så stor värdighet. Mycket av Refuseds material känns däremot fortfarande väldigt aktuellt.

I pressreleasen skriver Refused att de vill ge låtarna från den genrebrytande avskedsplattan ”The Shape Of Punk To Come” en ärlig chans att framföras live. Jag kan verkligen förstå det. Sista gången jag såg bandet var på Storsjöyran 1998, i Badhusparken om jag inte minns fel. Det var en lam föreställning i jämförelse med de energiska scenframträdanden de bjudit på tidigare år.

Förväntningarna är därför såklart skyhöga på sommarens spelning(ar?). Jag tror inte jag är ensam om att ha velat tycka om det herrarna Lyxén och Sandström tagit sig för efter Refused men liksom snarare gjort det på grund av någon plikttrogenhet än att de nya projekten verkligen betytt något i närheten av det som Refused skapade.

Ska bli grymt spännande att se om gubbarna fortfarande kan leverera och om Dennis alltjämt kan få till sina imponerande hc-hopp. Sell out-snacket orkar jag inte ens bemöda mig med att kommentera.

American HC

Igår tog jag mig tid att kolla på en rockumentär som legat och samlat damm på (i?) min hårddisk alldeles för länge. Till min stora förtjusning var American Hardcore över förväntan bra. Det som talar emot dokumentären kan kanske vara ambitionen att täcka in allt som hände inom HC-scenen i Uvesa (och Kanada) mellan 80-86. Det ledde till en liten fragmentiserad bild av scenen och gjorde det lite svårt att hänga med ibland. Att Dead Kennedys och Misfits av rättighetsskäl inte behandlas är också ett stort avbräck såklart. Undrar om det är surgubbarna Danzig och Biafra som vägrat eller om det finns något ont skivbolag som är boven i dramat?

Som komplement till den utmärkta boken Our Band Could Be Your Life fungerar American hardcore emellertid utmärkt. Black Flag, SST och Minor Threat får ganska stort utrymme i filmen. Hüsker Dü nämns bara i förbifarten dock, vilket är lite synd men å andra sidan var de kanske mer intressanta som band när de började röra sig bort från den renodlade hardcorepunken. Circle Jerks men framförallt Bad Brains har framträdande roller vilket är kul såklart, BB var ju så sjukt tajta. Utöver de ”stora namnen” får man en liten inblick i ett gäng band som jag aldrig riktigt lyssnat så mycket på: D.O.A, Ssd, Gang Green, M.D.C, The Dicks och Zero Boys bara för att nämna några. Fattar inte att jag inte lyssnat på M.D.C. tidigare det är ett band helt i min smak ju.


Det är ingen nyhet direkt men shit vad våldsamt det var i den där rörelsen. Och vilka idioter det fanns. John Grisham i T.S.O.L. berättar t. ex om hur han pissade på en tjej som däckat och tyckte det var ett bra sätt att odla en cool image. Ian MacKay beskriver den där machomentaliteten ganska bra. En intressant grej kring MacKay som kommer fram är förövrigt hur Minor Threat låten Guilty of Being White anammats som en white power-anthem av polska skinskallar, inte riktigt vad han hade i tankarna då han skrev låten…
Blev inspirerade så till den milda grad att jag slängde ihop en spotifylista med amerikansk old-school HC. Enjoy!

Betyg: 4