Refused are not fucking dead

Jag har svårt att lämnas oberörd av det faktum att Refused ska återförenas för ett gäng konserter i sommar. Det finns ganska få band som har haft en sån stor betydelse för min generation som just Refused. I alla fall om man med min generation menar alternativa tonåringar i Norrland under mitten av nittiotalet. På den tiden var Refused någonting man var tvungen att förhålla sig till vare sig man gillade hc eller inte och som i mitt fall formade stora delar av de värderingar som jag fortfarande bär med mig som 31-åring. Att det är djävligt puckat att äta djur är exempelvis en åsikt jag delar med mitt 16-åriga hc-jag.
Själv formades jag också rent bokstavligen av Refused, eller iaf av dess publik, genom att få en stålhätta från en stagedivande punkare i pannan på Tingshuset i Öset 1996. Blodet sprutade och fastnade i, håll i er nu, mina dreadlocks som glada kamrater fixat på en fyllefest i Docksta. Finns förövrigt förevigat på något skolfoto och lär dyka upp vid något olämpligt pinsamt tillfälle vad det lider. Ärret bär jag fortfarande med stolthet dock.

Den spelningen är nog den bästa jag sett med bandet. De turnerade ju väldigt flitigt under hela sin karriär och jag såg dom ett dussintals gånger åren mellan 1996-1998 då jag var som mest hc-frälst. I hc-scenen var ju Refused verkligen pionjärerna som tog nya musikaliska och stilmässiga steg framåt i en annars ganska stel och konformistisk rörelse. Standard chugga chugga hc-metalen från valfritt Victory-band från nittiotalet har ju i ärlighetens namn inte åldrats med så stor värdighet. Mycket av Refuseds material känns däremot fortfarande väldigt aktuellt.

I pressreleasen skriver Refused att de vill ge låtarna från den genrebrytande avskedsplattan ”The Shape Of Punk To Come” en ärlig chans att framföras live. Jag kan verkligen förstå det. Sista gången jag såg bandet var på Storsjöyran 1998, i Badhusparken om jag inte minns fel. Det var en lam föreställning i jämförelse med de energiska scenframträdanden de bjudit på tidigare år.

Förväntningarna är därför såklart skyhöga på sommarens spelning(ar?). Jag tror inte jag är ensam om att ha velat tycka om det herrarna Lyxén och Sandström tagit sig för efter Refused men liksom snarare gjort det på grund av någon plikttrogenhet än att de nya projekten verkligen betytt något i närheten av det som Refused skapade.

Ska bli grymt spännande att se om gubbarna fortfarande kan leverera och om Dennis alltjämt kan få till sina imponerande hc-hopp. Sell out-snacket orkar jag inte ens bemöda mig med att kommentera.

November

Sprang på min gamla lågstadielärare för någon dag sedan, det var lite märkligt. Hon mindes inte vad jag hette men hade en klar bild av hur jag var i första till tredjeklass då hon var vår klassföreståndare. Kommer du ihåg att du alltid ville sitta inne på rasterna och rita frågade hon mig. ”Du var ju inte direkt någon som gillade att spela fotboll”. Tiderna förändras, och man själv med tydligen. Men kanske inte så där överdrivet mycket. Mina ”raster” nuförtiden utgörs av lunchen på jobbet och de skiljer sig inte nämnvärt från hur jag agerade som 8-åring obviously. Jag slänger i mig min medhavda matlåda och beger mig sen till biblioteket i grannbyggnaden och drömmer mig bort i fantasyns fantastiska värld tills det är dags att knega igen.

Så mycket fotbollspelande blir det inte heller tyvärr. Fast det är inte ett aktivt val från min sida. Det är väl en av de få aspekterna av att bo på landsbygden som jag upplever som negativ. Saknar verkligen de där rutinerna med korpfotboll och fredagsinnebandy med ett gäng hyfsat likasinnade. Å andra sidan har det gett mig tid och möjlighet att börja med gubbaktiviteter som långdistanslöpning á la milen och simning på Ådalshallen.

Apropå gubbaktiviteter såg jag Mattias Alkberg på Pipeline häromkvällen och det var en nostalgitripp som heter duga. Stället har inte förändrats nämnvärt sedan mitt senaste besök någon gång i slutet av nittiotalet. Kul att den anrika rockklubben finns kvar och att det fortfarande arrangeras kvalitetsspelningar i ”Norrlands huvudstad”. Minns att det var något upprop mot ställets nedläggning för några år sedan. Skönt att stället inte förvandlats till en sushibar eller något annat "trendigt".

Konserten var bra, schysst ljud och trevlig stämning både bland publiken och hos Matti och hans nerver på scenen. Enda besvikelsen var väl att de inte körde Asterism & Obelisk. Oh well.

På förekommen anledning...

kunde jag inte motstå frestelsen att knåpa ihop en spellista bestående av skatepunk från nittiotalet. Den förekomna anledningen är alltså H1s inlägg om genren. Vill dock poängtera att jag valt låtar som var da shit då i mitten av nittiotalet och som diggades hårt av pojkar och flickor i för stora byxor och inte nödvändigt vis representerar det bästa artisterna i fråga presterat. 21 first century digital boy är t. ex en låt som jag knappast skulle prioritera om syftet var att plocka russinen ur Bad Religions låtskatt till kaka. Men det var den låten som gick hem hos skatekidsen 1995 och tillika deras överlägset största hit möjligtvis ihop med lama ”punk rock song”. Det är Hitz for skatekidz helt enkelt.