Refused are not fucking dead

Jag har svårt att lämnas oberörd av det faktum att Refused ska återförenas för ett gäng konserter i sommar. Det finns ganska få band som har haft en sån stor betydelse för min generation som just Refused. I alla fall om man med min generation menar alternativa tonåringar i Norrland under mitten av nittiotalet. På den tiden var Refused någonting man var tvungen att förhålla sig till vare sig man gillade hc eller inte och som i mitt fall formade stora delar av de värderingar som jag fortfarande bär med mig som 31-åring. Att det är djävligt puckat att äta djur är exempelvis en åsikt jag delar med mitt 16-åriga hc-jag.
Själv formades jag också rent bokstavligen av Refused, eller iaf av dess publik, genom att få en stålhätta från en stagedivande punkare i pannan på Tingshuset i Öset 1996. Blodet sprutade och fastnade i, håll i er nu, mina dreadlocks som glada kamrater fixat på en fyllefest i Docksta. Finns förövrigt förevigat på något skolfoto och lär dyka upp vid något olämpligt pinsamt tillfälle vad det lider. Ärret bär jag fortfarande med stolthet dock.

Den spelningen är nog den bästa jag sett med bandet. De turnerade ju väldigt flitigt under hela sin karriär och jag såg dom ett dussintals gånger åren mellan 1996-1998 då jag var som mest hc-frälst. I hc-scenen var ju Refused verkligen pionjärerna som tog nya musikaliska och stilmässiga steg framåt i en annars ganska stel och konformistisk rörelse. Standard chugga chugga hc-metalen från valfritt Victory-band från nittiotalet har ju i ärlighetens namn inte åldrats med så stor värdighet. Mycket av Refuseds material känns däremot fortfarande väldigt aktuellt.

I pressreleasen skriver Refused att de vill ge låtarna från den genrebrytande avskedsplattan ”The Shape Of Punk To Come” en ärlig chans att framföras live. Jag kan verkligen förstå det. Sista gången jag såg bandet var på Storsjöyran 1998, i Badhusparken om jag inte minns fel. Det var en lam föreställning i jämförelse med de energiska scenframträdanden de bjudit på tidigare år.

Förväntningarna är därför såklart skyhöga på sommarens spelning(ar?). Jag tror inte jag är ensam om att ha velat tycka om det herrarna Lyxén och Sandström tagit sig för efter Refused men liksom snarare gjort det på grund av någon plikttrogenhet än att de nya projekten verkligen betytt något i närheten av det som Refused skapade.

Ska bli grymt spännande att se om gubbarna fortfarande kan leverera och om Dennis alltjämt kan få till sina imponerande hc-hopp. Sell out-snacket orkar jag inte ens bemöda mig med att kommentera.

Absolut gubb

Två youtubeklipp på raken då vet man att blogginspirationen går på sparlåga. Det må vara som det är med den saken men jag har iaf börjat twittra och tycker det är en ganska god kompensation för uteblivet bloggande. Mer direkt och kommunikativt liksom.

Videon med bossen; efter att biljetterna till Ullevi säkrades i onsdags har jag knarkat Springsteen mer än vanligt. Svårt att inte njuta av alla 80s frisyrer det bjuds på i den här videjon.

Jag har alltså börjat grotta ned mig i den period som generellt anses som Bruce svagaste, mellan 1987-1995 när albumen ”Tunnel of Love”, ”Human Touch” och ”Lucky Town” släpptes. Efter att ha slölyssnat på skivorna några gånger kan man ganska snabbt konstatera att det inte rör sig om några helgjutna album i klass med ”Born to Run” direkt men jag skulle vilja påstå att de fått ganska oförtjänt dåligt rykte. Har mest lyssnat på ”Tunnel Of Love” och den plattan innehåller ett par lågmälda ljusglimtar i Nebraska-style, min favvoskiva med Bossen, som ”Cautious Man” och ”Two Faces”. Förutom ”Tougher Than the Rest” är ”Brilliant Disguise” en given hit från skivan. Jag är svag för "Walk Like A Man" också. Självklart finns det trattiga bonnarocklåtar som "Spare Parts" som sänker helhetsbetyget men det är ju inte så mycket sämre än t. ex. ”Working on the Highway” på ”Born in the USA” eller ”Adam Raised A Cain” på ”Darkness On the Edge of Town". Jag ger "Tunnel of Love" tre starka bandanas av fem möjliga.

Ska återkomma med mer utförliga recensioner av dubbelplattorna från 1992 då jag gett dom mer tid. Som ni längtar.