Två youtubeklipp på raken då vet man att blogginspirationen går på sparlåga. Det må vara som det är med den saken men jag har iaf börjat twittra och tycker det är en ganska god kompensation för uteblivet bloggande. Mer direkt och kommunikativt liksom.
Videon med bossen; efter att biljetterna till Ullevi säkrades i onsdags har jag knarkat Springsteen mer än vanligt. Svårt att inte njuta av alla 80s frisyrer det bjuds på i den här videjon.
Jag har alltså börjat grotta ned mig i den period som generellt anses som Bruce svagaste, mellan 1987-1995 när albumen ”Tunnel of Love”, ”Human Touch” och ”Lucky Town” släpptes. Efter att ha slölyssnat på skivorna några gånger kan man ganska snabbt konstatera att det inte rör sig om några helgjutna album i klass med ”Born to Run” direkt men jag skulle vilja påstå att de fått ganska oförtjänt dåligt rykte. Har mest lyssnat på ”Tunnel Of Love” och den plattan innehåller ett par lågmälda ljusglimtar i Nebraska-style, min favvoskiva med Bossen, som ”Cautious Man” och ”Two Faces”. Förutom ”Tougher Than the Rest” är ”Brilliant Disguise” en given hit från skivan. Jag är svag för "Walk Like A Man" också. Självklart finns det trattiga bonnarocklåtar som "Spare Parts" som sänker helhetsbetyget men det är ju inte så mycket sämre än t. ex. ”Working on the Highway” på ”Born in the USA” eller ”Adam Raised A Cain” på ”Darkness On the Edge of Town". Jag ger "Tunnel of Love" tre starka bandanas av fem möjliga.
Ska återkomma med mer utförliga recensioner av dubbelplattorna från 1992 då jag gett dom mer tid. Som ni längtar.
