Suck, då var man ensam kvar på hugget. Måste erkänna att det kändes ovanligt trist att hjälpa Anna och Mörn att flytta i söndags. Inte för att flytthjälp någonsin är så speciellt upphetsande, det har dock utgjort en avsevärd del av vår sociala gemenskap på sistone, men det var extra tungt att flytta bort sina sista grannar. Att flytten drabbades av olyckliga "nyckelincidenter" var för mig ytterligare ett tydligt järtecken. Den som lämnar Masthugget får räkna med att känna på konsekvenserna.
Det finns många signaler som tyder på att jag och min närmaste omgivning inte är 20 bast längre och de flesta av dessa är bara positiva. Ett av de mindre sympatiska tecknen på att vuxenheten/gubbigheten börjat komma ikapp är de naturliga gubbstönen jag börjat ge ifrån mig. Nu snackar jag inte om Jonathans tillgjorda försök att låta som sin idol Körven utan autentiska ljud som inte går att stoppa. Oftast uppstår de efter någon form av fysisk ansträngning, sist vi spelade badminton gubbstönade jag t. ex som aldrig förr omklädningsrummet.
Gubbstönen kan man kanske ha lite överseende med, en naturlig utveckling osv. Vad en yngre upplaga av mig själv skulle ha betydligt svårare att acceptera är min nya vana att spotta. Som barn hatade jag verkligen spott och spottandet som fenomen. Minns tydligt när jag körde hem min barndomsvän Petri sedan han spottat på "vår" gräsmatta. Ett vedervärdigt beteende som naturligtvis krävde sitt straff. Mitt spottande har varit en långsam process som har sitt ursprung i mitt expanderande idrottande. Att lägga en loska på en grusig fotbollsplan känns inte heller så farligt. Sakta men säkert har dock spottet smugit sig in i mitt vardagsliv, så sent som i morse drog jag i väg en loska efter att ha sprungit till morgonvagnen. Kommer kanske undan med att spott är mer "punk" än "vuxet".
Först kändes det lite jobbigt att min farsa köpt Pengabrorsan före mig. Men med tanke på hur gubbrockig den plattan är så förefaller det sig ganska naturligt. Det antal lyssningar låtar som Midnatt till sju och Stockholm fått på min I-pod den här hösten skvallrar ganska tydligt om vad det är för sorts rock som dominerat i mina öron på sistone. Matti Alkbergs konsert förra veckan är också typ den enda "riktiga" konsert jag gått på sen gud vet när. Riktigt bra var han också, för en gångs skull.
3 comments:
1000 tack pat. jag räknade just ut att du har varit flyttkarl åt mig 4 gånger. du är en klippa! jag var allt annat än en klippa vad gäller att ha koll på alla nycklar. låste ut mig/in grejer omvartannat.
det är väl inte direkt någon nyhet att det varit svårt att slita sig från hugget för oss heller men det börjar kännas bra och appropå vuxenhet beskriver mörn vår nya utsikt som "lugn och rofylld" till skillnad från andra långs stoj och stök... ja herre, här kliver man på pensionärsargumenten direkt.
Jag vill minnas att Offside skrev om nån socialogisk uppsats som konstaterats att spottning sprids som en löpeld -genom fotboll! Enligt artikeln var spottandet en praktik som började brukas av gruvarbetare som andas in mycket skit. Sen tog arbetargrabbarna med sig det ut på fotbollsplanen. Där spreds de vidare, man hade någon medelklasskille som spelade fotboll som exempel. Jag tror att det var en av de tidiga "spelande ytterbackarna". Greame Lesaux kanske? Låter lite långsökt.
i hear you, eftersom jag aldrig motionerar får jag ont i kroppen av minsta lilla kraftansträngning, alltså gubbstönar jag nästan 24/7. efter anna och martins flytt var jag extra mycket gubbe.
Post a Comment