Håkan Hellström...

var nog den sista artist jag förälskade mig i på det där viset som bara hände när man var tonåring. När den första plattan kom var jag 20 år och upplevde min kanske allra deppigaste höst någonsin. Slavade på ett skivlager i Oslo där det slogs något slags rekord i antal regndagar. Utmärglad av vegankost och löjligt utblottad efter att ha pyntat in mina sista pengar i deposition för det skabbiga kollektivet Yabasta sökte jag mig en kväll till Platekompaniet. En av de få positiva sakerna med den staden var att skivbutikerna hade kvällsöppet. Lyssnade på Håkanskivan minst tre-fyra gånger i butikens hörlurar och drömde mig bort. Till slut var jag ensam kvar i affären, butiksägaren klappade mig på axeln och informerade att de skulle stänga. Har nog aldrig velat köpa en skiva mer än just då. Var nog i butiken varje dag i en vecka i väntan på lönen och drömde om livet och vännerna i Sverige.

Att mina rumskamrater inte förstod storheten gjorde att den skivan blev min liksom. Min stora tröst den där regniga hösten. I december det året besökte jag Jonny och Björn i Göteborg. Vi såg Håkan Hellström på Studenternas hus. Jag räknar nog fortfarande den konserten som en av de bästa jag någonsin upplevt. Han och bandet spelade typ åtta låtar och när publiken ropat efter extranummer sjukt länge körde han en vän med en bil en gång till. Det här var för övrigt samma kväll som Björn förlorade sin svendom. En magisk men tragisk kväll skulle en göteborgare kanske skriva.

När andra plattan kom bodde jag i Stockholm och pluggade journalistprylen. Spelade sönder kom igen Lena på Klubb Orup och såg mannen med leendet på Cirkus. Minns att jag störde mig som fan på den töniga gitarristen, Timo Räisinen. Det här var på den tiden jag fortfarande köpte skivor istället för att dricka öl på sportbarer tre gånger i veckan. Helst skulle det var vinyl också, vet inte om det är därför jag inte lyssnat på andra plattan sen den kom (att jag har den på vinyl) eller om den bara är dålig.

Kolikbarnplattan gick mig först helt förbi, sen vann den mest- spelade-listan på iPoden innan den dog. Ett mästerverk för att använda trött musikjournalistlingo.

Den senaste veckan har Edelweissplattan spelats flitigt och fem år i Göteborg gör att jag kan relatera mer än någonsin till texterna om Stigbergsliden och Elfsborgsbron. (Som alltså heter Älvsborgsbron om man inte har någon humor)