Summer On Speed

Helgen som gick var sommarens bästa och gårdagen var sommarens överlägset skönaste dag. Jag vet inte ens om den kommer att kunna toppas. Strålande väder och bad i Ångermanälven med angenämt sällskap är minst sagt svårslaget. Helgtripperna till Umeå har annars varit det som förgyllt min sommar hittills. Där dans till Sultans of Swing med stadens vackraste flicka på random båt nog var den absoluta höjdpunkten. Förra helgen lyckades jag förövrigt bevittna en hel spelning med Invasionen utan att fatta att det var Dennis Lyxén som var sångare i bandet. När jag sen såg honom i publiken under Mattis spelning blev jag rånöjd över att få se en Umekändis. Matti var btw riktigt tajt, i ordets alla betydelser. Så välklädd och snygg har jag nog inte sett honom sen nittiotalet nån gång. Lite Mörnstylad skulle man kunna säga. Men det där med att MABD är nedlagt fattar jag inte riktigt om jag inte såg fel var tre av fyra i bandet gamla bandmedlemmar. Skit samma, det var bra iaf. Även om jag hellre hört en Blitzcover än den där uttjatade Undertoneslåten.

Med två veckor kvar av sommarkneget och en stundande semester på bästkusten som väntar har jag inte så mycket att klaga på. Har belönat mig själv med Urkult och Way Out West-biljetter för att kompensera alla tidiga morgnar med uppstigning 05.50 följt av en halvmils cykeltur till bussen. Det ska bli kul med fästival. Hoppas att det finns någon grund i ryktena om att Lauryn Hill ska bokas till WoW bara.

Annars kan jag konstatera att de bästa sommarpratarna än så länge nog var de som körde förra veckan. Dolphan och Robyn. Två personer som jag avfärdat på förhand men har svårt att basha.

Bildbevis

Det gick bättre än förväntat att övervinna min höjdskräck. Det var mest nervös innan. Är man 188 meter upp i luften blir avståndet så stort att hjärnan inte riktigt fattar antar jag. Men när vindarna började vina var det riktigt läbbigt. Mitt krystade leende är ett ganska tydligt bevis på det.

Skräcken

Imorgon ska jag upp i den där.
Vet inte hur jag kunde glömma bort min höjdskräck när jag tackade ja till det.

The tie that binds

Så har halva sommaren flugit förbi, kanske mer än halva med norrländska mått mätt, utan att jag hajat att den ens har börjat. Samtidigt känns midsommarhelgen paradoxalt nog väldigt långt borta. Med drygt tre veckor kvar på sommarkneget har jag såklart kommit in i det på riktigt. Har hittat mina fikakompisar, glider runt obesvärat mellan kontorsrummen och är tjenis med de flesta. Rent generellt har min livskvalité ökat markant sen den där uttjatade musikspelaren kom tillbaks i mitt liv. Apple borde fan sponsra den här bloggen med tanke på hur frekvent iPod förekommer i mina inlägg. Men helt seriöst blir allt från busspendlande till kondominköp lättare med rätt soundtrack i öronen. Eller angående det sistnämnda så vet jag inte när jag kommer att kunna göra det helt obrydd. Speciellt om det är en ung kvinnlig expedit bakom kassan. Märkligt egentligen att man inte kommit längre i sin personliga sexuella revolution än att man tycker det är skämmigt att tjacka kådisar. Fast det har väl att göra med att anonymiteten är betydligt mer begränsad i en norrländsk håla än i storstan också.

De senaste somrarna har jag lyckats avverka tre Västernorrländska städer och av Kramfors, Sollefteå och Härnösand är det nog Sveriges Athen som leder. Vem vet nästa sommar kanske det blir Örnsköldsvik. Nä klart som fan det inte blir det, har jobbat upp en ganska stark avsky mot den staden. Eller kanske främst dess befolkning bestående av homofobiska pingstvänner och efterblivna hockeyditon. Jonathans teori om att homfobin är det enda som håller staden samman är fullkomligt lysande. Med en gemensam fiende blir diskrepansen mellan bibeltrogna och hockeykillar/fruar inte så stor. Det som främst väckt min aversion är att när den gudsförgätna hålan för en gångs skull lyckats knyta till sig en person som gör något vettigt blir han mordhotad och lämnar staden. Den officiella förklaringen till att museichefen som fixat dit både Ecce Homo och Star Wars flyttar är förstås att hans fru bor i Sthlm men jag köper det inte. Att utsällningen fortfarande väcker sådana känslor hos moderaterna i Örnsköldsvik säger väl det mesta.

Att Ö-vik som enda stad i Norden fått den hysteriskt stora Star Wars-utställningen känns lite som när ett fotbollslag eller Michael Jackson besöker ett cancersjukt barn på sjukhuset. Det finns ingen logisk förklaring förutom medlidande och goodwill. Fast i det här fallet fanns det ju det. Men han blev bortjagad av en mobb homfoba bönder med brinnande hockeyklubbor istället för eldgafflar.

Om jag ska gå på utställningen? Klart som fan jag ska! Men först blir det kvartsfinal i cupen och Umebesök.

Jamtland, Jamtland, Jamt å ständut

Efter att stundtals ha förbannat mitt val att inte ägna sommaren åt lokaljournalistiskt tempo för att istället anpassa mig till den statliga lunken på verket så har den sortens gnäll lyst med sin frånvaro den senaste veckan. Tillsammans med tre miljöspecialister har jag inventerat vägarbeten i Jämtland de senaste dagarna. Oh my god vad vackert surjamplann är den här tiden på året. När snön fortfarande ligger kvar på fjällen och inventerandet av grönskande artrika vägkanter är ens arbetsuppgift är det svårt att inte njuta. Lite tragiskt att åtta av tio fisktrummor vi kollat på var helt fel monterade så fiskstackarna inte kan simma uppströms. Vilka sopor som gjort jobbet är min första tanke, alternativt är det kommunikationen från miljömupphållet som vart kass, men jag har svårt att tro det.

Hade aldrig trott för ett år sen att en arbetsdag för min del skulle kunna innebär att lukta på utterbajs, det luktar gott typ som styvmorsviol jag svär. Att jag på fritiden skulle stå med vadarbyxor i ett vattendrag och flugfiska öring hade jag nog ännu svårare att föreställa mig. Det blir inte alltid som man tänkt sig kan man återigen klyschigt konstatera. Att till och med Giffarna slog till med säsongens första bortavinst är lite symptomatiskt för hur angenäm den här veckan varit. Nu önskar jag mig bara en födelsdagsvinst (på söndag) så är veckan fulländad.


Efter att ha slukat underbara Gösta Berlings saga och feministporrhorboken har jag nu sjunkit in i Stieg Larssonträsket. Sommar och äventyrslitteratur är en onekligen en lyckad kombination.

Det tog ett bra tag men nu har jag accepterat lurendrejeriet och klivit på iPodtåget igen. Härligt att kunna leva som en värdig 00-talsinvånare igen. Satsade på den längsta försäkringen som erbjöds den här gången. Får se det som en kapitalplacering i någon form av musiklyssningsprodukt de närmsta tre åren snarare än en investering i en hållbar produkt antar jag. Märker dock att jag inte laddat hem någon ny musik på hundra år. Drog nyss hem Krunegård och Hercules Love Affair men thats it. Tips mottages gladeligen!