Det gick bättre än förväntat att övervinna min höjdskräck. Det var mest nervös innan. Är man 188 meter upp i luften blir avståndet så stort att hjärnan inte riktigt fattar antar jag. Men när vindarna började vina var det riktigt läbbigt. Mitt krystade leende är ett ganska tydligt bevis på det.
6 comments:
men vad fan skulle du dit upp och göra?
Ha ha, ja du bra fråga. Ett privilegium för Vägverksanställda jag inte kunde tacka nej till.
Jörgen har inte varit där den fegisen.
hur åker man upp, hiss? (hoppas jag) eller
stege? (outsäglig fasa)
Fy fan vad läbbigt tänker jag. Kan tänka mig att när man väl är där så är det inte lika hemskt som man föreställer sig. Så hemskt kan inget vara. Hur gick man upp undrar jag också. Tänk vad läskigt att klättra upp och hålla i en litet rep.
fy fan. jag skulle aldrig våga.
Man åkte upp i en liiten liiiten hiss som inte var anpassad för klaustrofobiker så att säga. Det märkliga var att när man åkte hissen fattade man inte alls vad som var i görningen. Kunde lika gärna klivit ut i en skabbig källare. Sen klättrade man uppför en stege, lyfte på en typ u-båtslucka och befann sig på en bisarr höjd.
Post a Comment