Förväntningarna på årets häng i Slottsskogen visade sig vara rimligt ställda. För något år sen var jag ganska säker på att mina festivaldagar var över. Men WoW-konceptet passar mig perfekt. Två dagars festivalande är alldeles lagom, man är ju inte 22 längre, plus att avståndet till lägenheten är en ständig trygghet. Av de artister jag var peppade på innan var det bara Lil' Kim och Okkervile River jag blev besviken på. Okkervile live påminde för myket om slemmiga Bright Eyes och the Queen Bitch var fruktansvärt otight, hade kassa sidekicks och horribel white thrash-klädsel. Dessa missräkningar vägdes emellertid upp av The Nationals spelning. Det är bland det bästa jag sett på flera år. Kan rent utav vara en de bästa spelningar jag någonsin tagit del av. Har mest lyssnat på Boxer men det var nästan de äldre låtarna som gjorde sig bäst live när sångaren skrek lite hc-style. BD-avslutningen kändes mest patetisk. Eller som Gustav uttryckte det: jobbigt för Henrik Berggren att tusentals emobarns lycka hänger på av att han är olycklig. Svårt för den karln att byta roll nu liksom. Håkans nya E-Streetupplägg funkade bra tycker jag, synd att de inte spelade fler låtar bara.
Årets WoW-lista
Höjdpunkt: The National
Hitkavalkad: Neil Young
Arenarock: Håkan Hellström
Fulast: Neil Young
Snyggast: Wayne Coyne
Surpris: N.E.R.D.
Tightast ass: Kelis
Besvikelse: Lil' Kim
Kåtbock: Pharell
Spexigast: Flaming Lips
Mest pretto: Sigur Rós
Dresscode: Kort kjol/shorts och gummistövlar
1 comment:
jag älskar att vi (ungdomar) börjar tala om oss själva som medelålders vid 20, själv klagade jag på lederna senast förra veckan.
Post a Comment