Tankar om Norge

Jag hade tänkt att mitt nästa blogginlägg skulle handla om Norge. Jag läste nämligen nyss ut första delen av Karl Ove Knausgårds ganska överreklamerade självbiografi Min kamp som jag köpte då jag firade midsommar i Lofoten. Eftersom jag läst boken på bokmål så skulle inlägget kretsa kring roliga norska ord och hur tokigt det är att jeans heter ”dongeribukse” på norska osv. Av självklara anledningar fastnade alla skratt relaterade till vårt grannland i halsen under helgen.

Bombdådet i Oslo och massakern på Utøya är så bestialiskt utformade att det fortfarande inte går att greppa. För mig förstod jag nog innebörden av det sjuka först när jag befann mig på Norrporten Arena i lördags för att stötta Giffarna och matchen inleddes med en tyst minut. Där i sällskap med nästan fyratusen andra individer gick det liksom upp för mig att det verkligen skett. I morse hörde jag på radion att Anders Breivik använt dum-dum kulor för att orsaka största möjliga skada på sina offer. Själva essensen av verklig ondska är svår att inte förnimma men att bara tänka på Breivik som en sjuk människa är att göra det alldeles för enkelt för sig.

Behovet av att förstå att något sådant ofattbart kunnat ske så nära oss gör att de klassiska enkla förklaringarna och moralpaniken lätt dyker upp till ytan. Jag har under helgen stött på nyhetsrapportering och facebook-statusar som skyllt våldsdåden, radikalisering och extremism på allt ifrån datorspel till Internet. Jag förstår att det sker och att man gärna vill hitta en förståelig förklaring men det känns så ytligt och ogenomtänkt att det nästan gör ont att läsa. Något än mer pinsamt är att det under hela helgen florerade med ”experter” som spekulerade i vilken islamistisk grupp som kunde tänkas ligga bakom dåden och sedan var samma skara människor otroligt överraskade när det visade sig att det var en etnisk norsk som låg bakom dåden. Snacka om icke-nyheter.

Jag hoppas att de tragiska händelserna i Norge kan leda till en grundlig debatt där konsekvenserna av de högervindar som blåser i Europa kan komma att diskuteras på allvar. Min första tanke går osökt till Lasermannen som härjade i vårt land i början på nittiotalet. I Gellert Tamas bok om honom framgår det tydligt att det var de rådande samhällsnormerna med Ny Demokrati i full fart som gav Lasermannen incitament att utföra sina dåd då. På samma sätt som att det inte var en slump att John Ausonius valde att utföra sina gärningar då han gjorde det tror jag inte att det är en slump att Breivik utförde sitt vansinnesdåd nu år 2011. Har inte läst något ur Breiviks manifest än men retoriken som citerats i media verkar inte skilja sig nämnvärt från den som brukar återfinnas på Flashback. Invandrare är likgiltigt med ”kulturberikare” och Sverige styrs av en politiskt korrekt-marxist-liberal konspirationsgrupp.

Det är i vårt rådande samhällsklimat vi måste börja leta efter förklaringar.