Early early sunday morning there was a big egyptian smuggling

Eftersom jag fått så många frågor kring det där med att smuggla en egyptier i en folkabuss är det väl lika bra att reda upp det här på bloggen en gång för alla. Sen ska jag sluta att tjata om semestern och Faraoland, promise. Jag, syrran och farsan var alltså i turistghettot Hurghada vid Röda havet på chartersemester. Eftersom min käre far ville utöka sina knodars kulturella kapital beslöts det att vi skulle åka 30 mil genom öknen för att kolla på faraogravar och mäktiga tempel i Luxor. På grund av de terroristattacker som inträffat under 90-talet råder det ganska restiktiva regler för hur turister får färdas från Hurghada till Luxor. Egentligen får man bara resa mellan städerna på specifika tider då det går en poliskonvoj. Men eftersom vi ville vara så antichartriga som möjligt valde vi att dissa den svindyra Vingbussen och styra upp resan på egen hand i stället.

Strandhustlern och fixarsorken Ali Ramadan Hussein (han på bilden) var vår man. Bördig från Luxor visste han vilka trådar som det skulle dras i för att fixa biffen. Han styrde upp sin "cousin", alla är btw kusiner i det där landet tydligen, som körde oss med sin minibuss. Som tjuvar i natten inledde vi vår resa klockan 4 på morgonen. Sen fick vi bevittna härlig korruption. På vägen fanns ett par checkpoints bevakad av egyptisk polis med automatgevär. Vid varje stopp fick vi skicka fram våra pass med lite egyptiska pund instuckna mellan sidorna. Vilket möttes av glada miner och öppnade bommar. Resan genom öknen gick ganska smidigt. Det var på vägen tillbaks som smugglingen kom in i bilden. Då var vi nämligen tvungna att åka i poliskonvojen. Kruxet var att bara chauffören och turister får åka i den. Vi fick därför gömma Ali under våra väskor längst bak i bussen. Det var lite svettigt eftersom vi inte hade någon aning om vilka repressalier som skulle vänta om vi blev upptäckta. Dessutom instisterade Ali med att mumla något på arabiska under väskhögen hela tiden som gjorde det högst troligt att vi skulle avslöjas. Men vi spelade våra kort väl och polisen som tittade till oss anade aldrig vad som låg döljt under min adidasväska.