Verklighetens tv

Jag tittar ju aldrig på tv som man gjorde förr i tin, har inte gjort det sen gymnasiet tror jag. Ibland kan jag känna mig lite utanför då folk pratar om Bonde söker fru (aldrig sett) Ensam mamma söker (inte heller sett) osv. Antar att den där tiden som folk lägger på att kolla på den typen av tv äts upp av tv-serieboxar eller nedladdade diton på min dator istället. Dessutom kollar jag på alldeles för mycket fotboll (enligt Marita iaf) och läser ganska mycket serier och en och annan bok ibland. Det är inte för att vara snobbig som jag inte kollar det finns inte plats för det vanliga tv-tittandet helt enkelt. Visst händer det att jag blir hooked på vissa program ibland som Mästarnas Mästare t.ex men då ses det nästan undantagslöst på Svt Play.

De få tillfällen jag brukar kolla på ”vanlig” tv är när jag hänger med min eller Maritas familj. Nu i helgen var M:s föräldrar på besök och då konsumerades det en hel del tv, här kommer mina omdömen:

Dansbandskampen: Föga förvånande inte så kul, men att klaga på det här programmet känns lite som att sparka in en öppen dörr. Babsan var enormt enerverande och de flesta låtarna höll ju skrattretande låg standard. Lite roligt att en kille jag gjorde lumpen med var med i det där pajasbandet Patriks Combo med glesbygdskavaj och allt. Dessutom tyckte jag att sångaren var ganska lik Matti, vilket ju var lite kul. Jag förstod också vad alla gamla Idol-deltagare ägnar sig åt nu för tiden.

Så mycket bättre: Det här gillade jag, hade aldrig fattat vem den där September var så det var ju lite samhällsinformation i sig. Konceptet funkar ju verkligen och vilket stjärngäng de fått ihop! Jag gillar ju covers och här får man covers så det räcker och blir över, relativt högkvalitativa sådana också. Nu förstår jag också varför folk på facebook helt plötsligt börjat droppa Christer Sandelin i tid och otid.

Robins: Det här programmet hade jag faktiskt sett förut för flera år sen. Hatade det då och det omdömet visade sig fortfarande stämma. Den ende svensk som lyckats med bedriften att hålla i en duglig talk show i samma stil som Letterman och co är Kristian Luuk enligt mig. Och inte ens han lyckades väl sådär superbra. Robin Paulsson är programledare för den här sorgliga tv-produktionen och hans största problem är att han tror att han är rolig fast han är allt annat än just detta. Skämten bestod till 90 procent av hur olika män och kvinnor är, innovativt! Detta faktum skulle möjligtvis kunna mildras genom roliga gäster men i programmet jag såg bestod dessa av Petra Mede (gäsp) och Marie Sernholt (megagäsp). Mede alltså sicken sjukt störig och icke-underhållande person. Sernholt å andra sidan är ju totalt ointressant.

Sammanfattningsvis känner jag ingen större behov av att ändra mina tv-vanor.