Tro och tvivel

Att må dåligt är en bra början, det är titeln på en himayamabok som finns i mina föräldrars bokhyllor. Tror att det handlar om att man ska möta-sig-själv och att vi bland annat mår dåligt för att vi varit med om smärta som små barn som vi inte fattade då men som ändå lagras i kroppen. Författaren menar att det intellekt som gör att ett barn kan förstå orsaken till den smärta det upplever utvecklas först i tre-fyra års åldern. När vi sen blir gamla och mår dåligt utan att fatta varför kan det ha med den här förintellektuella smärtan att göra.

Varför skriver jag om det här då? Jo för att de senaste veckorna inte vart nån dans på rosor för Pat och då börjar jag spåna på sånt därnt. Varför man mår dåligt ibland och så. Nu tror jag ju iofs att mitt nedstämda tillstånd har haft mycket mer att göra med att jag deppat ihop på min statistikkurs och misströstat över att min institution djävlas med mig innan de tänker dela ut nåt MFS-stipendie än någon förintellektuell smärta men ändå. Det kan ju vara så skrämmande hur handlingsförlamad man blir av att vara nedstämd. Onda cirklar osv.

Nu tror jag, (hoppas jag) att det har vänt. Att jag bloggar är väl ett tydligt tecken på det om inte annat. Helgen som gick var den första på länge där jag kunde njuta av att vara ledig utan att ha en malande oroskänsla som la sin prägel över allt. Förra helgens Pappahäng i London var härligt det också men det var nog miljöombytet som hjälpte till då.

I lördags gick jag på Scandinavium med min kära mor för att se landets just nu folkligaste artist. Det var bra, men jag måste säga att jag inte riktigt kan ställa upp på kvällstidningarnas megahyllningar. I min bok var konserten inte en femma, kanske en fyra på sin höjd. Vissa nummer var fantastiskt bra, som Tro och tvivel, Gårdakvarnar och skit, Nu kan du få mig så lätt och River en vacker dröm. De var värda högsta betyg inget snack om saken. Men det som gör att jag inte tycker att de unisona tokhyllningarna stämmer är att det var ganska grötigt ljud vilket ju såklart drar ner helhetsintrycket. Dessutom kändes de nya låtarna inte så tighta live. Konserten inleddes med en av mina favoritlåtar på nya skivan: Dom där jag kommer från och den kändes sådär, Saknade till havs var också liksom mesig live, samma sak med Shelley. Balladen Jag vet vilken dy hon varit i och avslutningen Du är snart där satt bra iofs. Å andra sidan slarvades fina Hurricane Gilbert bort tycker jag, har hört betydligt bättre liveversioner av den. Vet inte hur man ska resonera hur många av låtarna som ska vara femmor för att en hel konsert ska ges det betyget? Om man jobbar på Expressen så räcker det med 6 av 23 tydligen. Att Håkan spelade 23 låtar på två timmar och tjugo minuter är kanske värt ett extra plus bara det iofs.