Snöbollen rullar

Ok, nu har det börjat på riktigt: arbetet med intervjuerna. Vi har ju inte skrivit sådär överdrivet mycket om värmen här nere känns det som. Temperaturen var väl mest en chock i början och på den senaste tiden har vi så smått börjat vänja oss vid den i snitt 30 gradiga värmen. Det är dock en sak att hantera vädret i shorts, flip flops och t-shirt och en helt annan att göra det i svarta kostymbyxor, finskor och långärmad skjorta. Detta fick jag erfara idag då jag satt fast i en taxi utan AC på väg till min andra intervju en bit utanför stan. Tror helt ärligt att jag aldrig har svettats så mycket i hela mitt liv. Vinylskivor under armarna är liksom bara förnamnet det är när hela ryggen är klibbig som det börjar bli riktigt jobbigt. Att anlända till en intervju i detta tillstånd är inte idealt kan jag meddela. Till saken hör att de myndighetskontor jag besökt ofta har väldigt väl fungerande luftkonditioneringar så att svetten där får chansen att kylas ned ordentligt och min lilla förkylning håller sig kvar i kroppen.

Intervjuerna har emellertid flutit på bra, snöbollen har börjat rulla så att säga. Har använt röstmemon på iPhonen för att spela in dem och kvaliteten på dessa upptagningar har fungerat utmärkt. Min handledare rekommenderade att jag bara skulle använda inspelningarna som backup och istället försöka föra anteckningar i första hand. Det är ju så jag brukar göra då jag jobbat journalistiskt för TÅ också men jag har redan märkt att det är betydligt knepigare i det här fallet. Dels för att intervjuerna görs på engelska och det varken är mitt eller informanternas modersmål men också för att detaljerna ofta känns viktigare här än de kan vara i en kortare nyhetsartikel. Således har en stor del lagts på transkribering. Har aldrig jobbat på det sättet egentligen och förstår nu verkligen alla invektiv som jag hört användas om denna syssla. Det tar ju så sjukt lång tid. Att transkribera en timmes intervju tar i snitt en arbetsdag i besittning.

Initialt hade vi en tanke på att lägga en viss tid på att besöka Zambezifloden och kanske lägga en vecka på detta. Dels för att det skulle kunna finnas intressanta personer för mig att intervjua där men också för att en annan MFS-are som också skriver om varningssystem för översvämningar skulle hålla till där. Hon har dock redan lämnat landet har jag nu fått reda på och alla organisationer, NGOs etc som jag skulle kunna träffa där har sina huvudkontor i Maputo så ur det hänseendet finns det inte heller någon större anledningen att lägga den tiden på att ta sig dit. Vi har därför beslutat oss för att vi stannar i Maputo till slutet av mars, vilket bör vara tillräckligt för att jag ska hinna utföra tillräckligt med intervjuer, och sen satsa på en veckas semester i Tofu istället.

Ett steg framåt

Utsikt från vårt rum på hostelet.

Dyrt och charmlöst hotellrum

Det framkom ju under vår planering för Moçambique att boende skulle kunna bli lite trixigt. Vi tänkte väl att det löser sig när vi är på plats och allt kan ju inte vara så dyrt som det verkar via internet. Men jo, så är det. Vi har frågat runt och fått mer eller mindre hjälp men inget har gett resultat – förrän nu. En tysk tjej på vårt guesthouse (som är hutlöst dyrt för det vi får…) undrade om vi inte kollat couch surfingsidan på internet. Ingen av oss hade tänkt tanken. I vår relation är det nu så, att Patrik har en aning lättare att finna sig till rätta i situationer som kanske inte är optimala, Marita har lite svårare för detta och gav sig därför ut i couch surfingdjungeln för att försöka hitta något annat boendealternativ än ett backpackerställe. Må vara att jag får mig en känga för att vara elitistisk eller så, men tugget kring bästa stranden jag vill jobba som dykinstruktör inte behöva ta något ansvar köpa sex… känns helt hjärndöd i mina öron, basta. Jag fyller också 30 om några månader, inte 20 typ.

En italiensk tjej med en lägenhet med två sovrum nappade och idag var vi där och dealade. Vi flyttar dit om en vecka och bor där i mars. Hon jobbar för italienska ambassaden och verkar trevlig! Vi träffade även hennes kille med det vackra namnet Ivan och de gav båda ett bra intryck. På söndagar tittar de på politiska dokumentärer, lagar mat och diskuterar. Yes tänkte vi. Politiska diskussioner och portugisiska i ett liksom. Dessutom bredband, så nu kan vi gå loss med internet också, kanske skypea någon?! Det blir dessutom billigare så nu har vi så smått börja planera för några helgresor. Ett steg framåt med andra ord.

Eduardo Mondlane

Eduardo Mondlane var en av de ledande gestalterna bakom självständighetskampen som Frelimos grundare och deras förste ledare. Han mördades dock genom en brevbomb under sin tid i exil i Tanzania.

ANC och Moçambique hade ett nära samarbete under Apartheideran vilket ogillades av det dåvarande Sydafrikanska styret. 1982 bombade sydafrikanska flygvapnet Maputos universitet och flera ledande ANC-kämpar dödades bland annat Ruth First som har förärats med en minnessten vid centret för afrikanska studier.



Visste inte alls vad som väntade oss när vi i fredags begav oss till universitetet Eduardo Mondlane. Vi betedde oss väldigt svenskt genom att vara på plats redan innan utsatt tid. När den Dr. Claudio Mungoi som jag kontaktat väl kom på plats blev vi välkomna med öppna armar. Det hela blev nästan lite pinsamt när han propsade på att jag borde hålla gästföreläsningar om jag har tid, att jag försökte förklara att jag ”bara” är en masterstudent viftades snabbt bort som argument. Att jag borde komma som gästforskare till deras fakultet i ”the near future” var ett annat förslag som dryftades. Trevligt med ett sådant mottagande såklart men samtidigt känns det som att det måste tas med en nypa salt kanske.

Min främsta förhoppning var ju att få chansen att göra en pilotintervju med någon mindre viktig person som ändå har koll på Early Warning Systems (EWS) för översvämningar i Moçambique. Någon sådan blev inte av. Istället fick vi träffa en exemplarisk guide vid namn Xavier (fatta vilket coolt namn han får om han blir professor). Från början trodde vi att han var en stackars doktorand som fått som uppgift att ta hand om svenskarna på besök. Vi trodde att vi skulle få en tur runt universitetet och inte så mycket mer. En ytterst välbeskriven guidad tur fick vi iofs, Xavier introducerade bland annat Marita till den psykologiska institutionen, kanske mer om det senare.

Efter ett tag visade det sig dock att Xavier är en riktig spindel i nätet vad gäller Moçambiques disaster management, där olika former av varningssystem är en viktig komponent. Förutom att undervisa på universitetet jobbar han som rådgivare å INGC (Moçambiques motsvarighet till MSB om man förenklar det hela), och har kontakter hos alla de myndigheter och institutioner som är relevanta för mig att träffa. Efter den guidade turen på Universitetet tog Xavier därför med oss till The National Emergency Operations Center (Centro Nacional Operativo de Emergência, CENOE) där vi blev introducerade till chefen. Ett möte planerades in, så på onsdag sker min första intervju emellertid inte med någon mindre viktig person. Nåja, det får man väl leva med.

As rotinas

Inte samma intensitet i bloggandet de senaste dagarna, det är kanske det tydligaste tecknet på att vi börjat skapa oss en vardag här i Maputo. Förra helgen såg vi till att verkligen bocka av all turistgrejer som vi inte hunnit med innan så att man kunde släppa det där och tydligare kunna koncentrera oss på annat än att vara just turister.

Till vardagen hör som bekant rutiner och en sådan som vi börjat med är att kliva upp halv sex på morgonen och powerwalka längs Avenida Friedrich Engels (bara en sån sak) innan frukost. Det låter kanske överdrivet hurtigt men det är faktiskt enda tiden på dygnet då det känns möjligt att träna här nere utan att svettas ihjäl, sen vi landade har temperaturen snittat 30 grader. Att vandra runt på Maputos gator innan all trafik och rörelse kommit igång är också en rejäl befrielse. Häromdagen när vi var ute och ”gåggade” kom den första riktiga regnskur vi upplevt sen vi anlände och då var vi mer eller mindre ensamma i stan. Regnet verkar verkligen lamslå här, annars brukar vi stöta på en hel del andra joggare och capoeirautövare under våra dagliga morgonpromenader.

Den andra rutinen vi kommit in i är att vi hittat ett bra bibliotek i närheten av vårt hostel där vi kan sitta och plugga om dagarna. Jag har försökt att hänga på Maritas portugisiska samtidigt som jag filat på min intervjuguide. Det känns som att det flyter på för oss båda. Imorgon ska vi till ett av Maputos universitet för att träffa min kontakt där. Förutom att vi räknar med att få en guidad tur av universitetet hoppas jag på att kunna få utföra en pilotintervju med en av hans kollegor också innan jag ger mig i kast med de ”riktiga” intervjuerna nästa vecka.

Contraste

Att få många nya intryck på kort tid och att komma över vanans makt och trygga famn. Här är det mesta inte som en är van det hemmavid. Självklart ska vi bråka om att alliansen bygger murar i Sverige men när det ses på ur ett mer globalt perspektiv känns Sverige plötsligt så välfungerande och funktionellt. Tänk bara standardmåtten! Sjukvården fungerar faktiskt även om det inte är tipp topp… osv, ni fattar. I Moçambique är det ca 5 % av befolkningen som har elektricitet. Antagligen bor de flesta av dessa 5% i Maputo men en stor del har varken vatten eller el i sina hem.

Det investeras mycket i landet och i Maputo och vi fick höra att hyrespriserna på lägenheter i centrala Maputo i det närmaste fördubblats de senaste två åren. En svensk kille som jobbar för kooperativ utan gränser som vi sprang på igår sa att kvadratmeterpriserna runt Avenida Julius Nyerere ligger på samma nivåer som i Tokyo. Investerare och företagare flyttar hit och kan betala för sig. Sydafrikaner har Moçambique som ett semestertillhåll och fokus gällande turistindustrin verkar vara att satsa på det luxuösa.

Även om vi under den första veckan kastats mellan nya intryck och redan varit i ett nytt innan vi hunnit smälta det förra så har vi rört oss fritt inne i staden, Maputos centrala delar går att ta sig runt på till fots och Maputo sägs vara den lugnaste och lättaste huvudstaden på den afrikanska kontinenten att komma till som viting. Vi måste inte bo i ett gated community eller ta taxi överallt eller ha egna vakter. Vi kan följa deras långsamma tempo på gatorna och handla fantastiska frukter och grönsaker på marknaden och nu funkar till och med internet!

Det här med internetfixandet blev också ett kapitel för sig. Först var vi inte säkra på om det fanns mobilt bredband i Moç och vår host Jonas svarade lite förnärmad att så visst var fallet. Ok, nästa steg, hur hittar vi det? Jonas rekommenderade Vodacom som är det ena av de två mobiloperatörerna. Vi tog oss efter lite meck till en affär och fick hjälp av en kille som kunde lite engelska. Det är förövrigt återkommande för oss för den första tiden, -Você fala inglês? -Um poco eller –não. Nej, okej och så försöker vi på ytterst knagglig portugisiska få fram vårt budskap. Hur som, killen med 3G sa um poco eller till och med -sim och vi köpte så ett mobilt bredband. Det vill säga en USB-sticka, ett simkort och några kontantladdningskort efter den hastighet vi valt på vårt internet. Han tackade och avslutade med att det ofta kan behövas hjälp med installationen men då måste ni åka till en annan Loja de Vodacom men pröva först!

Vi prövade och fick givetvis inte till det så tillbaka till affären för vi hade lyckats tappa bort adressen till den andra affären med supporten, sen till supporten där datakillen inte kunde ett ord engelska och undrade om vi verkligen inte pratade någon portugisiska men på något sätt lyckades vi göra oss förstådda och han löste efter ett tag det hela. Vi hade bland annat inte laddat simkortet eftersom telefonnumret stod på ett papper vi inte fått. Om supporten kostade något eller ej får vi aldrig veta för datakillen gick när han var klar och vi log till vakten och låtsades som inget. Vad vi däremot kommer bli varse om någon gång under närmsta månaden är om vi har –no limit på vårt internet eller inte. Vi tycker att det låter lite för bra för att vara sant. Vi har betalat för att ha 1GB i 30 dagar sedan måste vi fylla på… Någon? Well, det visar sig. Än så länge fungerar det och vi kan uträtta våra studentärenden, mycket angenämt.

Horkarlar & Swimmingpool

Två steg framåt ett steg bakåt. Ungefär så kan man sammanfatta vår tid i Maputo hittills. Varje gång vi tuffat till oss, börjat känna oss lite mer varma i kläderna har det dykt upp någon komplikation som gjort att vi backat lite igen. Det betyder ju inte att vi inte trivs för det gör vi på många sätt och vis.

Imorse inträffade dock en incident på vårt hostel som var väldigt obehaglig. En skabbig tysk som nyss flyttat in här besökte tydligen en prostituerad i natt men betalade inte för sig. Resultatet var att hela huset väcktes kl 6 i morse av den prostituerade kvinnan som var helt vansinnig såklart. Hon skrek och slog på den skabbige tysken och vägrade lämna huset innan hon fått sina pengar. Ungefär en och en halv timme stod hon och bankade och skrek på dörren som tysken höll för (det fanns inget lås). Det hela slutade först när hostelägaren kom in i bilden och körde iväg kvinnan och förklarade mer än bestämt att tysken inte längre var välkommen som gäst.

Det hela var obehagligt på flera olika vis. Dels för att vi verkligen börjat känna oss som hemma här och igår kände att vi kunde plugga och hänga avslappnat här. Vi har blivit tjenis med personalen och hunden Jonny vilket är jättekul. Att då vakna av ett kaotiskt slagsmål ändrar ju på den trygghetskänslan något. Den andra obehagliga biten är såklart att få hela problematiken kring sexhandel i ett mindre utvecklat land så rakt i ansiktet som här. Horkarlar finns ju i Sverige också såklart men man är så djävla förskonad som lever i en skyddad verkstad där man inte behöver befatta sig med det.

Efter att ha fått morgonen spolierad så lyfte iaf dagen när vi skaffade simkort på Club Naval. Att glömma allt för en stund och simma några längder i en pool var precis vad vi behövde. När vi sen kom hem var tysken och hans rumskompisar borta och det känns ganska lugnt igen.

Tuk-Tuk

Lite mer vyer från Maputos trafikliv...

Acklimatiserad?

En vecka har förflutit i Maputo och någon form av acklimatisering kan kanske skönjas. De första dagarna var så fulla av ”intryck” att vi var helt slut bara efter några timmar på gatan. Så är det i och för sig fortfarande men vi har börjat vänja oss vid värmen något och vågar ställa frågor på oerhört knagglig portugisiska nu vilket inte var fallet de första dagarna. Vissa saker kommer man såklart aldrig att vänja sig vid. Något som är oerhört deppigt är att alla försäljare på gatan och anställda på restauranger osv. kallar Pat för ”Boss” det europeiska koloniala arvet blir väldigt tydligt då.

En sak som vi vant oss vid nu i viss mån är i alla fall trafiken: vänstertrafiken. Eftersom Moçambique aldrig varit en brittisk koloni var vi lite förvånade över detta först men det är tydligen ganska vanligt med vänstertrafik på den afrikanska kontinenten. Det vanligaste fordonet vi använt oss av är tuk-tuk som kostar lika mycket som en taxi men vars chaufförer är mer benägna att ragga upp sina kunder. Chapas (minibussar som går efter fastlagda rutter) har vi åkt några fler gånger också.

I måndags flyttade vi från vårt ”lyx”-hotell till ett betydligt sjavigare backpackerställe som heter Base och ligger på Avenue Patrice Lumumba. Trivs betydligt bättre här trots brist på AC och lite skabbigare dusch och toa. Personalen är oerhört hjälpsam och man kan laga sin egen mat och använda kök och kyl och så. Ganska många original som bor här, oftast bara över en natt för att sedan åka vidare till någon av turistorterna Tofu eller Vilankulos. Så vi känner oss lite som stamgäster efter bara tre nätter. Vi har preliminärbokat ett rum här i tre veckor framåt men också lagt ut lite krokar om att vi vill hyra ett rum av någon FN-anställd eller så om det skulle bli aktuellt.

Apropå saker som man inte kommer vänja sig vid så är diskrepansen mellan den rika delen av stan och den fattiga onekligen en sådan aspekt. Det investeras tydligen otroligt mycket i Moçambique för närvarande och mest i Maputo. Att landet enligt världsbanken har stigit från en placering som världens 10 fattigaste land 2008 till världens 15 fattigaste 2010 säger en hel del. Detta innebär också att lägenhetspriserna i centrala Maputo verkar vara sanslöst höga 5000 dollar i månaden för en trea är tydligen kutym.

"Refrescos"

Det styrande partiet Frelimos marxistleninistiska arv gör sig påmint i Maputo på många sätt det mest påtagliga är kanske genom vilka personer som har fått namnge stadens gator och torg. Antingen handlar det om gamla kommunisträvar som Karl Marx, Vladimir Lenin, och Friedrich Engels eller deras arvtagare i form av Mao Tse Tung, Kim II Sung eller Ho Chi Min. Ett annan populär genre att döpa gatorna efter är andra mer eller mindre suspekta afrikanska ledare t. ex Amilcar Cabral, Kvame Nkrumah, Julius Nyerere, Patrice Lumumba och Robert Mugabe. Mitt bland alla dessa celebriteter dyker Avenue Olof Palme upp. Sveriges bistånd till Frelimostyret har i alla fall satt sin tydliga prägel på en gata i Maputo. De kända namnen underlättar onekligen att komma ihåg gatorna och efter tre dagars orientering har vi börjat få lite koll på läget iaf.

Stötte på en mindre charmig sida av Moçambique härom dagen, den korrupta polisen. Vi begav oss ner till den centrala delen av stan för att bland annat kolla in Maputos berömda tågstation som ritats av Gustav Eiffel (som dock aldrig satt sin fot i Moçambique). Det var betydligt högre tempo och rörelse i den här delen av Maputo än i Polana där vi rört oss mest hittills. Några påstridiga hustlers ville kränga afrikanska souvenirer och gav sig inte förrän vi sagt nej i ett kvarter eller så.

Antagligen var det faktum att vi förföljdes av försäljare som gav en tre man stark polisstyrka uppfattningen att vi var turistrookies (öh, vilket vi ju är…) som skulle kunna skinnas på pengar. Vi blev stoppade av de tre konstaplarna som begärde att vi legitimerade oss. Då vi visade upp våra kopior på pass och visum godtogs emellertid inte dessa dokument av den mest nitiske av de uniformerade herrarna. Detta eftersom kopiorna inte var ”notarised” dvs stämplade godkända kopior. Lite klantigt av oss att inte ha kollat upp vad som gällde noggrannare kan man tycka. Resultatet var att de bestämt hotade att ta med oss till polisstationen. Antagligen hoppades de på någon muta från vår sida för att slippa detta. Istället för att hala fram plånboken plockade vi emellertid fram historieboken och våra leenden. Smörigt började vi prata om Sverige och Moçambique som vänner och om Olof Palme och Frelimo. Då mjuknade till och med den hårdaste av poliserna och gav tillbaka dokumenten mot löfte att vi skulle låta stämpla dom på måndag.

Det är så konstigt det där hur man ska reagera. Vi visste ju att polisen ofta stoppar turister för att kräma dom på pengar men det är först när man råkar ut för det som man slås av vilken osäkerhet det skapar. Som svensk har man ändå någon grunduppfattning av att polisen står för trygghet, här känns det nästan tvärtom och det skapar ju en obehagskänsla helt klart.
Antar att det bara är att vänja sig och tänka att man är en erfarenhet rikare nu och kanske klarar sig ur situationen ännu smidigare nästa gång. Plus att vi ska skaffa ordentliga kopior på pass och visum…

Dia dos Heróis Moçambicanos

Kärlek kan visas på många olika sätt...

Idag har vi fått möjligheten att fira Dia dos Heróis Moçambicanos till minne av landets revolutionära hjältar. Det gjorde sig mest påmint genom att radio och tv sänder massa tal från diverse (gissningsvis) politiker som vi inte förstår. Svenska ambassaden som vi pliktskyldigt tagit oss till var stängd likaså de butiker där man registrerar sina mobilkort. Istället för att deppa ihop på grund av såna värdsliga ting begav vi oss på en promenad till Costa do Sol som enligt Lonely planet skall vara en restaurang/turistattraktion man inte ska missa. Avståndet dit från vår del av stan visade sig vara betydligt längre än vad vi beräknat. Istället för att kollapsa i solen efter mer än halva vägen gav vi oss på en jungfruresa i den lokala kollektivtrafiken. Chapas heter de lokala minibussarna som pressas fulla till max men inte kostar mer än några meticash för att ta en längs en bestämd sträcka.

Första portugisiskalektionen var tänkt idag men läraren var tvungen att ställa in tyvärr. Hade varit skönt att komma igång och se hur det hela fungerar, med videosamtal och allt. Nu får jag (Marita) plugga ikapp det jag missat under resan hit och på ett igen på tisdag och då från ny plats.

Imorgon ska vi förhoppningsvis träffa Elins kompis Jenny som jobbar på FAO här i Maputo för att få mer matnyttiga tips om staden. Nu däckläge på hotellet.

Nyanlända

Då var man på plats då i det ”riktiga” Afrika som det brukar kallas nedanför Saharaöknen. Resan till Maputo gick väldigt smärtfritt måste jag säga. Air France levererade både oss och vårt bagage i tid och levde inte upp till epitetet ”Air Chance”. Ironiskt nog så var det när Marita konstaterade att allt flutit på riktigt smidigt som de första incidenterna hopade sig. Inget allvarligt egentligen men det började spruta skum ur flygplanets väggar när vi var på väg att landa. En stressad och lätt den minst service minded steward fick flytta på de två stackarna som satt bredvid Marita för att de blivit helt nedsmetade av någon slags rengöringsskum.

Ingen större fara som sagt. Det som oroade desto mer var att ATM-maskinerna på flygplatsen vägrade att acceptera våra Visa-kort. Då de är vår enda källa till pengar hann vi bli liite oroliga. Som tur var hade vår käre vän Emil skickat med oss lite dollars som vi kunde växla till den inhemska valutan metical (i plural meticais som uttalas ”meticash”) och betala taxiresan till hotellet.

Väl framme vid vårt hotell så ledsagades vi till första bästa ATM som fungerade utmärkt. Det första lilla intrycket av Maputo är positivt måste vi säga. De hustlers vi träffat hittills har varit väldigt lågmälda i jämförelse med deras kollegor i Egypten och på Jamaika, Indonesien eller Kuba som är de andra länder vi besökt som nosar på topplaceringar när världens fattigaste länder ska utses. Att vara i etnisk minoritet har de första timmarna inte heller känts så ansträngande som jag upplevt det tidigare, i kvarteren där vi knallade omkring nu brydde sig ingen att en viting gick förbi iaf. Dessutom är staden betydligt grönare än vad jag föreställt mig.

Träffade några riktiga svenska expats på flyget, de hade bott i Maputo i åtta år men aldrig varit med om lika mycket regn och floodings som i år. Väljer tydligen helt rätt år att åka hit med målet att skriva om översvämningar med andra ord.