"Refrescos"

Det styrande partiet Frelimos marxistleninistiska arv gör sig påmint i Maputo på många sätt det mest påtagliga är kanske genom vilka personer som har fått namnge stadens gator och torg. Antingen handlar det om gamla kommunisträvar som Karl Marx, Vladimir Lenin, och Friedrich Engels eller deras arvtagare i form av Mao Tse Tung, Kim II Sung eller Ho Chi Min. Ett annan populär genre att döpa gatorna efter är andra mer eller mindre suspekta afrikanska ledare t. ex Amilcar Cabral, Kvame Nkrumah, Julius Nyerere, Patrice Lumumba och Robert Mugabe. Mitt bland alla dessa celebriteter dyker Avenue Olof Palme upp. Sveriges bistånd till Frelimostyret har i alla fall satt sin tydliga prägel på en gata i Maputo. De kända namnen underlättar onekligen att komma ihåg gatorna och efter tre dagars orientering har vi börjat få lite koll på läget iaf.

Stötte på en mindre charmig sida av Moçambique härom dagen, den korrupta polisen. Vi begav oss ner till den centrala delen av stan för att bland annat kolla in Maputos berömda tågstation som ritats av Gustav Eiffel (som dock aldrig satt sin fot i Moçambique). Det var betydligt högre tempo och rörelse i den här delen av Maputo än i Polana där vi rört oss mest hittills. Några påstridiga hustlers ville kränga afrikanska souvenirer och gav sig inte förrän vi sagt nej i ett kvarter eller så.

Antagligen var det faktum att vi förföljdes av försäljare som gav en tre man stark polisstyrka uppfattningen att vi var turistrookies (öh, vilket vi ju är…) som skulle kunna skinnas på pengar. Vi blev stoppade av de tre konstaplarna som begärde att vi legitimerade oss. Då vi visade upp våra kopior på pass och visum godtogs emellertid inte dessa dokument av den mest nitiske av de uniformerade herrarna. Detta eftersom kopiorna inte var ”notarised” dvs stämplade godkända kopior. Lite klantigt av oss att inte ha kollat upp vad som gällde noggrannare kan man tycka. Resultatet var att de bestämt hotade att ta med oss till polisstationen. Antagligen hoppades de på någon muta från vår sida för att slippa detta. Istället för att hala fram plånboken plockade vi emellertid fram historieboken och våra leenden. Smörigt började vi prata om Sverige och Moçambique som vänner och om Olof Palme och Frelimo. Då mjuknade till och med den hårdaste av poliserna och gav tillbaka dokumenten mot löfte att vi skulle låta stämpla dom på måndag.

Det är så konstigt det där hur man ska reagera. Vi visste ju att polisen ofta stoppar turister för att kräma dom på pengar men det är först när man råkar ut för det som man slås av vilken osäkerhet det skapar. Som svensk har man ändå någon grunduppfattning av att polisen står för trygghet, här känns det nästan tvärtom och det skapar ju en obehagskänsla helt klart.
Antar att det bara är att vänja sig och tänka att man är en erfarenhet rikare nu och kanske klarar sig ur situationen ännu smidigare nästa gång. Plus att vi ska skaffa ordentliga kopior på pass och visum…